Johnny Mattssons gård med stor Gävlekultur -av Barbro Sollbe

Publicerad 19 december 2012 Uppdaterad 19 december 2012

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

Johnny Mattssongården byggdes på 1700-talet och renoverades i slutet av 1950-talet. Då erbjöds träkonstnären Johnny Mattsson att flytta in. Han bodde och verkade på gården fram till sin död 1970. Därefter höll hans fru Sonja Gården öppen för allmänheten i 30 år. Fotograf: Håkan Selén

En pärla i Gävles kulturstråk

Ett kulturstråk genom centrala Gävle längs Gavleån är en vision som ingen tycks ha protesterat mot. Här ligger redan så mycket av vad som självklart kan ingå.

Länsmuseet, från början stadsmuseum, i en stil som så medvetet speglar de gamla högreståndsidealen – det ska likna ”min systers palä i Köpenhamn”, skrev donatorn i gåvobrevet. Palä betyder palats.

Stadsbiblioteket, de unga och medelålders och gamla invånarnas viktiga knutpunkt och kunskapskälla, som får en halv miljon besök om året. En byggnad från tidigt 1960-tal på platsen för Rettigs gamla tobaksfabrik. Jag var med när biblioteket invigdes, utsänd från Falu-Kuriren. I huset rymdes bland annat Hemslöjden i två våningsplan och andra butiker. I dag bågnar väggarna utåt av trängseln, och musikbiblioteket ska pressas in. Öppethållandetiderna är breda, personalens service föredömlig och dag- och kvällsevenemangen avlöser varandra. Förre bibliotekschefen Conny Persson har försökt få fart på en behövlig debatt om stadsbibliotekets framtid.

Den gamla kulturnämnden slogs ihop med fritidsnämnden, och det fanns nog fördelar med det. Men det befarade resultatet blev ju också att två intressen måste slåss om samma pengar. Kenneth Bognesand har i en artikel drastiskt åskådliggjort hur detta kan kan fungera. Först ska fem arenor moderniseras eller förverkligas – Strömvallens utbyggnad, Sporthallen, Brynäsvallen, Hagaströms ispist, ridsportanläggningen i Skogmur – och sen kan vi snacka bibliotek, kanske integrerat i ett stort kulturhus. På vilken sida om 2020?

Det snart tömda rådhuset har i sin senaste funktion, som forskningsinstitution, varit slutet och rätt anonymt. Många har utryckt önskemål om att det ska öppnas och fyllas med ett levande och spännande lokalanknutet innehåll, inte som ett museum fullt av prylar men som en informations- och turistknutpunkt som speglar Gävles forntid och nutid, liksom planer och idéer för stadens framtid.

På åns norrsida ligger ju också Musikhuset, den gamla Sjömanskyrkan från 1890-talet, när Inre hamnen fortfarande var en livlig arbetsplats och fartygen låg kvar där tillräckligt länge för att sailors kunde ha en träffpunkt och viloplats i byggnaden. Sjömanskyrkan var rivningshotad på 1970-talet, då politikerna ville dra in en bred trafikled över tomten. Protesterna blev våldsamma och fick effekt. Det angränsande Frimurarhuset med sin trappgavel blev byggnadsminne 1987 och därmed skyddat från att ersättas av parkeringshus eller dylikt.

Slottet står där det står, numera med alltfler ytor uthyrda. Även Berggrenska gården mittöver, ett handelshus från tidigt 1800-tal, är byggnadsminne i dag men var en avsevärt charmigare miljö som nyrustad på 1980-talet. Och årummets kulturstråk fortsätter västerut, med Fängelsemuseet, Heliga trefaldighetskyrkan, bebyggelsen längs Kyrkogatans krök, Slottsträdgårdsgatan och Kungsbäcksvägen, Konserthuset, Strömvallen, högskolan, Stora Vall…

I den östra delen av årummet ligger den lilla byn mitt i stan, stadsdelen Gamla Gefle. Den skulle ju också rivas, som alla Söders småkåkar vid krokiga gränder, och mycket hann försvinna innan folkopinionen blev för stark. Det kan finnas skäl att lyssna på medborgarna, exempelvis innan man bygger bostäder i parker. I dag är nog kommunledningen belåten med att Gamla Gefle ligger kvar, så att man har något mysigt och lättillgängligt att visa utsocknes besökare.

Ture Edbom var ett kommunalråd som stack ut. Han intresserade sig för bibliotek, konst, kulturhistoria. Dessutom var han aktiv konstnär och skribent. Efter pensioneringen studerade han konstvetenskap i Uppsala – och fick ett kommunalt kulturstipendium. Det var på den tiden som 15-20 konstnärer och konsthantverkare kunde bo och skapa i upprustade stugor i Gamla Gefle, stugor ägda av kommunen och upplåtna med för dessa yrkeskategorier rimliga hyror. Familjen Edbom var mina närmaste grannar och bodde på Nedre Bergsgatan.

– Jag älskar det här huset och den här miljön, sa Ture till mig.

Sedan dess har nästan alla de kommunägda stugorna sålts. De som flyttat in har bara undantagsvis varit konstnärer, och inte många finns kvar i dag. Där man förr rätt obehindrat gjorde ateljébesök kommer man i dag till portar med kodlås.

Lyckligtvis finns kafé och antikbod kvar vid Snus-Majas tomt och drar besökare. Joe Hillgården har glest öppethållande, men idealisterna som driver det gör vad de kan, och utställningen där skildrar väldigt proffsigt Joel Hägglunds liv – han som i USA, under namnet Joe Hill, blev Gävles mest kända invånare.

Vandrarhemmet, strategiskt beläget nära järnvägsstationen och stadskärnan och mitt i kåkidyllen, är en rastplats både för svenskar och för genomresande från Tyskland och Holland, Italien och Japan, med sikte på midnattssol och ishotell. Inte på många håll i Gävle talas så många språk som där, och inte många vandrarhem i landsorten har ett så generöst öppethållande, 50 veckor om året.

Allt detta är fastigheter och verksamheter som ingår i det tänkta kulturstråket. Jag vill peka på ytterligare en pärla i pärlhalsbandet, Johnny Mattssongården. Träsnidaren Johnny Mattsson flyttade 1959 med sin familj in i en gammal skeppargård i östra delen av Gamla Gefle, granne med nuvarande Länsmuseet. Museichefen Philibert Humbla såg hans talang och arrangerade den första utställningen med hans verk. Med tiden blev det över 30 egna utställningar, plus medverkan i många samlingsutställningar – i flera världsdelar.

Johnny gick bort 1970. Änkan Sonja höll sedan i 30 år inte bara hans verkstad och arbetsrum utan hela bostaden öppen för turistgrupper och enskilda besökare. Det rörde sig om cirka tusen besökare per år. Allt står kvar i det skick som det hade under Johnnys och Sonjas tid.

Fastigheten, i hörnet av Västra Islandsgatan och Rettiggatan, ägs fortfarande av kommunen och torde vara attraktiv för privata köpare. Men den har en potential och ett kulturvärde som är större än enbart som privatbostad. En vänförening har under de senaste två åren, med stöd av kultur- och fritidsförvaltningen, hållit gården öppen två gånger i veckan sommartid och vid speciella evenemang under andra delar av året, liksom för förbokade grupper. Förvaltningen är positiv till fortsatt och utökad verksamhet och betonar att gården kan nyttjas av skolklasser som i denna unika miljö kan undervisas om konst, litteratur och Gävles historia.