Källa: Från Gästrikland 2003-2004, sid 207-214.
Jens Salander
Yngrestipendiat 1990
Jens Salander, Foto:Yvonne Lind
– Någonstans mellan hopp och förtvivlan.
Så sammanfattar Jens Salander sin syn på samtidskonstens läge och möjligheter. Han är född 1961 och tillhör en generation konstnärer som beskrivits som förlorad mellan modernism och postmodernism — även om han själv inte känner sig särskilt förlorad…
– Verklighetens bilder är mer sammansatta i dag än under 60- och 70-talens utopier. I dag har konsten olika funktioner och ser ut på väldigt många olika sätt.
– Modernismen byggde på en hierarki, men postmodernismen är icke-hierarkisk. Den har nära till populärkulturens “låga värden”, det anti-estetiska, till kitschen. Konsten rör sig fritt i dag.
Jens Salander är huvudlärare i måleri vid Örebro konstskola, men avdelningarna ska nu tas bort och eleverna i stället arbeta i tre grupper. Detta avdelningslösa tänkesätt är ett tecken i tiden, liksom att många av skolans elever lämnat ett gestaltande uttryck och i stället ägnar sig åt socialt och dokumentärt inriktad konst.
Så tänker inte de unga
Det hierarkiska tänkandet var modernismens stora problem, anser Jens Salander. Det fanns ett rätt och ett fel och en tanke att hela tiden vara konsekvent med en viss riktning. Men så tänker inte unga människor i dag och det blir svårt när gymnasielever möter en bildlärare med ett perspektiv som slutar med Picasso och Chagall och som inte går på utställningar av samtidskonst.
– Man kan jämföra med musikområdet. Det har funnits tider då två riktningar som dixie och swing stått mot varandra. När jag var ung var det på sin höjd hårdrock mot synt. Nu är musiken mycket mer skiktad med många stilar samtidigt och en ständig förändring. Något är sällan entydigt. Man återanvänder, samplar och gör om gamla låtar… allt som skulle få en ortodox modernist att rysa.
– Min utbildning i bild handlade om måleri, teckning och grafik. Det var ganska tidstypiskt. På Konsthögskolan hade jag hade lärare som John-E Franzén, Enno Halleck och K G Nilsson. De var djupt rotade i modernismen, medan många av oss elever uppfattade oss mer som postmoderna.
– Jag jobbar semi-konceptuellt, försöker lösa formella problemen utifrån varje situation. Under modernismen skulle en konstnär “hitta sin stil”, men jag rör mig mellan olika formspråk.
Jens Salander har ägnat sig åt både måleri och installationer. På senare år har det blivit mer video där röster och egna och andras berättelser är viktiga delar av verken.
Loop i Warszawa
Hans senaste verk, A day in the life, är en 30 minuter lång videoloop som visats i Warszawa. Där kunde den som vandrade genom stan plötsligt se en lång kameraåkning över land och vatten i två rader bildskärmar mellan gatstenarna i en helt vanlig trottoar. Det fanns ingen information om verket. Med en bevakningskamera fångades de som passerade och de kunde se en glimt av sig själva i loopen. Han har nyligen också gjort ett projekt med titeln Monolog för Be-off på internet. Då installerade han två bevakningskameror på Kiasma i Helsingfors och arbetade liksom tidigare med flera språk.
Videoloop i Centrala Warszava 2003
Jens Salander är född i Umeå och uppvuxen i Robertsfors. Han kom aldrig att fullfölja gymnasiestudierna och började på ABF:s konstskola i Umeå. Där mötte han unga och ambitiösa lärare som var måna om att eleverna skulle jobba med samtida uttryckssätt.
Valet av konstnärsyrket kom efter hand.
– Jag hade inga alternativ eller andra ambitioner och jag fortsatte på en folkhögskola i Malmö och vantrivdes. Lärarna var gamla och trötta och osams inbördes och konsthistorien slutade vid Mondrian.
Han fick ett tips om konstskolan i Gävle och flyttade och gick den andra årskursen i Gävle och trivdes. Efter andra försöket kom han in på Konstfack i Stockholm.
– Där var det riktigt uselt med en massa ouppklarade konflikter och trötta lärare. Så jag sökte till Konsthögskolan året därpå och kom in.
Fem år senare kom han tillbaka till Gävle. Förutom den egna konsten och undervisningen har han engagerats för offentliga utsmyckningar. Senast har han varit projektledare åt Statens konstråd för en minnespark i Söderhamn för jazzmusikern och kompositören Jan Johansson. Han är nöjd med resultatet, även om vägen dit varit knagglig. Parken har orsakat viss debatt i Söderhamn. Med tanke på det slags debatter – kan man tänka sig ett mer folkligt inflytande över den offentliga konsten?
Roligt i 14 dagar
– Någon form av delegation behövs. Visst, ibland blir det fel. Men jag ser det som konstnär, andra har kanske mer kreativa idéer för ett demokratiskt inflytande. Man kan ju förstå att det kan bli fel när ett konstverk bara placeras på en arbetsplats. Men ska ett arbetslag bestämma? Människor slutar och nya kommer dit. På många skolor kan man se resultatet av att elever en gång fick dekorera något utrymme. Det var roligt i 14 dagar, men det är ofta vedervärdigt för dem som kommer efter.
Vi talar om folkbildning. Kanske har konstbildningen ett problem som ansluter sig till modernismens rätt och fel. Även det traditionella sättet att köpa och lotta ut konst bland medlemmarna har sina begränsningar:
– En utställning har en budget på kanske 30 000 kronor. Fler och fler konstnärer gör helt eller delvis icke-kommersiella utställningar där man inte säljer någonting. Då är 30 000 för lite. En utställare kan ha en strategi att ha en del “säljutställningar” och andra som inte säljer. Man kan tänka sig att institutionerna mer arbetar som produktionsbolag.
– Då kunde konstföreningarna vara med och göra utställningar, kanske gå in med en summa pengar för att toppa utställningen — eller göra program för att stötta utställningarna.
Jens har bra påbrå – läs om hans berömda mor!
Även brodern Kim Salander har konstnärliga anlag. Här visas prov på ETT av dem. (Sätt på ljudet).
———————————————
Jakob Danhard
yngrestipendiat 1995
Jakob Danhard, Foto: Niels Hebert
– I andra årskursen ramlade jag in i keramikverkstan och sedan stämde allting. Jag var där dag ut och dag in, fyllde ugnen och gjorde mina egna bränningar. Jag hittade nya uttryck i det hantverksmässiga. Nästan alla mina pengar gick till lera…
Jakob Danhard upptäckte keramiken på Gävle konstskola. Han började där 1986 med avsikten att arbeta med bild. Tecknandet hade hjälpt honom att stå ut med en jobbig militärtjänst och dessförinnan hade han gått i skogarna kring hemmet i Ovanåker tillsammans med kamraten Per Sörensen och målat akvarell och börjat upptäcka bildskapandets möjligheter, och dessförinnan…
– Att uttrycka mig i bild har jag alltid gjort, det var min identitet i skolan, att vara bäst i teckning…
Hemifrån hade han uppmuntran. Efter konstskolan i Gävle sökte Jakob Danhard till Konstfack och kom in.
– Jag rusade på i samma hastighet och jobbade nog för hårt. Jag blev ganska uttröttad.
Friare i Bergen
– På Konstfack blev jag mycket lämnad åt mig själv. Jag gjorde ett utbytesår i Bergen och där hittade jag ett friare uttryck. Jag ligger ju inte åt formgivning och det var det som gällde på Konstfack.
– Det friare förhållningssättet ledde till att jag förstod lekfullheten i skapandet. Tidigare hade min keramik varit mer sakral, murrig och allvarlig… fast det finns nog en röd tråd i mina arbeten från skolan i Gävle.
Jakob Danhard. Kanna med ögon. foto: Niels Hebert.
Vad tyckte man på Konstfack om din friare stil?
– Signe Persson Melin var min professor. Jag fick stöd av henne. Hon fick en del kritik för att hon satt för mycket inne på kontoret. Men jag gick in och hämtade henne. Det tror jag hon uppskattade.
Jakob Danhard fick sin examen från Konstfack 1993, men gick ett påbyggnadsår. Han flyttade tillsammans med Margareta, också hon konstnär, till Föne, en by utanför Ljusdal. I huset som har skogskanten i ryggen och fält mot söder har han sin verkstad i den gamla ladugården. Tidigare var här ett småbruk.
Han är faktiskt utbildad avbytare på Nytorps lantbruksskola i Arbrå där han gick i gymnasiet. Nog finns ett bondskt drag i hans keramiks svällande former, i det både rustika och sensuellt jordnära. Han säger också att han känner sig mer bondsk i konsten än de som lägger ut texten kring sina verk.
I stora rummet i Föne står hans examensarbete från Konstfack. Det är nog ett av de största och mest uppmärksammade examensarbeten som gjorts – en jättelik grön kakelugn med en screenad fjäril på bröstkorgen. Mäktigt välver sig pjäsen i det lilla rummet. Om den har tassar eller rötter beror nog på hur man ser det. Tyvärr måste en bit av överdelen tas bort på grund av den låga takhöjden.
– Kakelugnen var en idiotgrej, ett infall… egentligen hade jag viktigare saker att tänka på just då. Vi skulle ha barn.
Och visst syns det på kakelugnen. Inte så att den är en skulptur av en havande kvinna, utan snarare ett väldigt hus som värnar elden, värmen, livet…
Föne ocentralt
Att bo i Föne kan vara obekvämt om man vill synas i konstlivet. Tidigare ställde han ut på Konsthantverkarna i Stockholm, men har gjort ett uppehåll. Det är viktigt att synas i huvudstaden även om han haft svårt att acceptera konstlivets centralisering. Jakob Danhard funderar som bäst på hur han ska nå till denna större marknad. Det handlar ju om försörjningen.
Ett sätt att nå ut som han gillar är att ha keramikverkstad om somrarna på platser som Växbo kvarn och Stenegård. Många är intresserade och det har lett till en del uppdrag. Men en hel ensam sommar har sina nackdelar. Han ställer ut regelbundet och har under de tio åren han varit aktiv haft utställningar i Bollnäs, Gävle, Göteborg, Östersund…
Han fick Länskonstföreningens yngrestipendium 1995 och säger att det var viktigt för uppmärksamheten. I samma veva fick han sitt första utsmyckningsuppdrag, i Arbrå skola. Han har arbetat på Länsmuseet i Gävle med utställningar och skapande verksamhet för barn. Det har hjälpt honom att upptäcka att han “inte bara är keramiker”, utan kan använda material som både gummi och ljud. På Hälsinglands museum i Hudiksvall har han också haft uppdrag som konstnärlig rådgivare.
– Jag tycker om utställningsvärlden. Där krävs ett tänkande som jag tycker om.
I ladugården i Föne ska det bli en mindre försäljningslokal. I verkstan innanför visar han en ljusstake i lergods med gulddekor att hänga på väggen med hjälp av en grov keramikspik. Lergodset ger större frihet i formerna än stengodset och porslinet. I verkstan finns också minimalistiska inslag som ett prov på en kakelvägg han nyligen gjort i matsalen i Ljusdals gymnasieskola. Kaklet är vitt och plattorna har en droppform, som kastar spännande skuggor av släpljuset och väggen skiftar när någon passerar.
Jakob Danhard talar om en estetisk idé, ett gränsland som han ibland stilmässigt kallar vulgärjugend, där han kan tillåta sig att vara banal och inte tappa masken för att han “gör fjärilar och nallebjörnar och annat löjligt”. Att närma sig det omöjliga, banala, löjliga är en balansgång. Det bästa omdömet han tycker att han fått om sina verk är att de har ett “rauschenbergskt uttryck”.
Han vill tillföra något nytt, något han tycker behövs om det så handlar om en tallrik eller en mugg. Att möta faten för frukt, fisk eller ägg, kannor och ljusstakar som tycks röra sig, växa eller sjunka ihop skapar häpenhet och ibland befrielse hos publiken. I detta finns ett pedagogiskt problem:
– Ibland tänker jag att publiken får en upplevelse på utställningen och därför inte köper mina saker, inte tänker på att de kan användas också.
———————————————
Hjördis Johansson-Becker
stipendiat 1995
Hjördis Johansson-Becker. Foto: Niels Hebert.
Kråkorna som hoppar i villaträdgården hemma hos Hjördis Johansson-Becker i Gävle tycks lika hemma som konstnären själv. Tidigare har hon sagt att hon “försökt sluta med kråkor” i sin konst och hon har gjort utflykter, men upptäckt att hon – eller kråkorna — återvänt.
Hjördis Johansson-Becker. Vilse. Foto:Niels Hebert.
Hjördis Johansson-Becker tycks i sina bilder snappa karaktärer lika enkelt som en kråka snappar en godbit på en trädgårdsgång. Men man kan vända på det och säga att hon får världen att visa sina viktigaste sidor.
Hon är född på landet, i Medelpad. Morfar hade en smedja. Ugnen glödde både spännande och skrämmande. I hans verkstad kunde hon se hur saker kommer till.
I många år bodde hon i Ånge, men en dag 1981 bröt hon upp från allt och kom till Gävle med en resväska i handen. En bekant hade tipsat om en ateljé i ett rivningshus. Hon har liknat sig själv den gången vid en kråka som föll till marken i en värld som inte var ond. I dag kliver kråkorna omkring på hennes garagetak – och fortsätter att dyka upp i hennes bilder och skulpturer. Starka kråkor med rejäla ben och tät fjäderdräkt.
Egna bilder…
Vi sitter i rummet ovanpå hennes ateljé och talar om bildens betydelse. Först kommer bilden, sedan språket, är hennes ståndpunkt. Vilken är då bildens källa?
– Som elev på en förberedande konstskola kommer du med någon sorts egen bild, från en värld i dig själv. Du är van att jobba med de bilder som kommer. På konstskolan blir det en annan sak. Plötsligt får du frågor om dina bilder. Läraren undrar varför du gör bilder. Du får lära dig tekniken och inser att du kan ingenting. Men efter hand öppnar sig nya världar och fortsätter att öppna sig så länge du än håller på med bilder.
– Tekniken måste du kunna. Men en utbildning kan göra dig förvirrad. Du testar åt alla håll. Det är naturligt, men bara man hittar tillbaka. Det måste undervisningen ge förutsättningar för. Kunskap och känsla måste mötas.
– Jag tar en plåt och börjar jobba. Kunskapen är väldigt viktig, men den räcker inte. Jag måste koppla den omedvetet till det jag känner är bildens komposition, där den föds. Bilden föds och möts av kunskapen i tekniken.
– Det är märkligt hur vi konstnärer placeras i fack. “Du är ju grafiker”, säger man till mig. Men jag jobbar också med skulptur och objekt. Jag vill inte vara i något fack, utan ha rätten att översätta mina uttryck hur och när jag vill.
…och andras bilder
Bilden är före ordet. Bilder kan väcka människor till insikter.
Hjördis Johansson-Becker är också bildterapeut och arbetar vid Alfta Rehabcenter för människor som varit sjukskrivna länge för stressjukdomar. Bildterapi är en del av behandlingen.
– För människor i kris kan det vara svårt att direkt sätta ord på sina känslor. Då kan bilden vara till hjälp. Den som gör en bild känner att det här har jag gjort och det blir ett möte man inte kan komma undan. I början kan det finnas stark förnekelse, men så småningom börjar människor prata. De vill ha respons på sina bilder.
– Ju mer jag har arbetat med bildterapi, desto mer har jag sett bildens läkande funktion. Det är förlösande att börja se. Att inte förstå sin rädsla skapar mer ångest.
På 1980-talet var Hjördis Johansson-Becker verksam på Bildhuset i Gävle som drevs av landstinget. Dit kom många och arbetade med bilder: landstingsanställda, barn och utvecklingsstörda.
– Det är fascinerande att se utvecklingsstörda konstnärers totala förhållningssätt, absolut äkta. Det blir tydligt att det inte är intellektet som är grunden i bilden – det är känslorna, den mest avskalade och äkta grunden i bilden.
Ett annat landskap
– Island har betytt oerhört mycket för mig.
Hjördis Johansson-Becker kom dit första gången 1991 med ett stipendium. Hon tältade i vildmarken.
– Det liknade ingenting annat. Älvarna, forsarna och de svarta, strama kullarna. Sommarljuset, hästarna och fåren. Jag gick och gick…
Hon fann en urkraft i landskapet. En urkraft vi har i oss, som jorden har i sig, trots att den bara är ett dammkorn i universum. Hemma igen läste hon nordisk mytologi.
De bilder hon gjorde av Island visades i Frankrike och på Konstcentrum i Gävle, en utställning som bland annat också visades i Finland och i Nordens hus i Reykjavik. Hon hängde utställningen i Rejkavijk och tog sedan bussen till östra delen av Island:
– Jag gick där vid ett upprört hav. Klipporna var svarta och fjolårsgräset guldockra. Korpar och måsar slogs om boplatserna… och jag sparkade till en liten sten som sprack i två delar.
I den tudelade stenen fanns en grå, mandalaformad kärna.
– Det liknade trolleri. Formen fanns också i en av mina bilder jag just hängt på Nordens hus.
För många år sedan fick hon en liten rostig dosa av Hasse Hasselgren, en gång lärare i grafik på Ålsta folkhögskola i Medelpad. Hon insåg att den dosan passade för den isländska stenen.
– Man kan fundera över hur det kommer sig att något händer, att vi hittar en del som varit fördold för oss.
Dosan med stenen fanns med på hennes senaste utställning på länsmuseet i Gävle. Men det har inte med mystik att göra, säger hon. Snarare med ursprunget. Det som ibland visar sig och som har budskap till människorna. Och som för hennes del smyger sig in i arbetsvardagen.
Om bildens betydelse
När en bild griper oss, är det inte i första hand motivet som fångar oss, utan bildens stämning. Motivet kan fånga intresset, få betraktaren att börja se. Kanske inte så svårt att förstå; det är inte landskapet som plötsligt fylls av känslor, utan vi själva som färgar världen. För konstnären är uppgiften att hitta de känslor som närmar sig medvetandet. Motiv och komposition blir en samlingsplats för känslor.
Om de känslor landskapet framkallade sedan blir en bild av ett landskap eller något helt annat har givetvis ingen betydelse.
———————————————
februari 08, 2013
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
