Gefle Julafton 1895 – del 2. Av Per Hilding m fl

Publicerat i Gefle Dagblad tisdag 24 december 1985

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

Nygatan, sedd norrut. Till höger kvarteret Oasen.

En Liten lögn

Erik tittade på granarna hos försäljaren på Stortorget, Men nej, någon gran hade han inte råd med i år.

Foto: Carl Larsson Tillhör Länsmuséet

Det där med gran var nu inte så viktigt. Hustrun och barnen var inte vana vid att ha en och de skulle säkert bli nöjda ändå, trodde Erik.

Varken hustru Ida, treåriga Klara eller nyligen fyllda femåringen Ture visste om att han skulle komma hem med julklappar.

Han hade sagt att han bara skulle gå ut en kort stund. Men då hade han ljugit, Erik tyckte att han hade goda orsaker till en liten lögn.

Han fattade säcken han varit och hämtat hos lektor Westergrens, lämnade granförsäljaren och påbörjade sin väg hem.

När han kom in på Drottninggatan undrade han hur det skulle vara att bo i ett så fint hus som lektorn, nästan alldeles nybyggt, bara tre år gammalt. Erik hade inte fått gå in genom stora ingången men han var storligen förundrad och han hade tidigare hört att det skulle finnas flera korridorer, serveringsrum och badrum i våningarna.

Huset som lektorn bodde i hette Gevaliapalatset och köksan hade mött honom på gården och där hade han själv kunnat se att det i uthuslängan av trä fanns inredda klosetter.

Erik hade frågat köksan — som var väldigt blyg och berättat att hon hette Ellen och bara två månader tidigare fått plats hos familjen där hennes äldre syster jobbade sedan tidigare — om han inte kunde få stiga på för att se hur det såg ut.

Men då hade Ellen nästan blivit arg och frågat om han var alldeles tokig. De som precis höll på att göra i ordning juldoppet.

Fast hon var snäll också och bjöd Erik på karameller som hon sa att lektorn sagt åt henne att göra för ingen fick gå ut med julen. Dessutom fick han ju säcken.

— Erik tackade vördsammast och frågade hur det stod till med sonen i huset.

— Jo, han har kryat på sig, svarade Ellen och du ska veta hur glada och tacksamma både lektorn och frun blev. Det var allt tur att du fick hem`en.

Så sa hon att hon måste gå tillbaka upp igen och göra sig i ordning för tjänstefolket skulle få vara med inne hos herrskapet under julmiddagen. Och så drog hon igen dörren och försvann upp.

En vecka före julafton hade Erik på eftermiddagen hört någon som ropat på hjälp nere på Näringen. Det var sankt där och på vissa ställen rent vanskligt att ta sig fram. Erik hade fått se en pojke som sjunkit ner i en dypöl och satt fast upp till midjan. Han hade fått upp pojken som skakande av köld stammade att han ville hem.

Men först tog Erik hem honom så han fick värma sig innan han följde honom tillbaka till stan.

Det var för detta som Erik nu hade varit hos lektorn och hämtat sin belöning.

Men nu hade han kommit en bra bit på hemväg, ja mer än halvvägs till bostaden i ett spillvirkeshus norr om Näringen. Bostaden låg i ett hus med flera lägenheter som sågverksarbetarna på Avaströms sågverk en gång byggt av överblivet virke. Själva sågen hade flyttat till Norrsundet två år tidigare men husen stod kvar.

Hus av spillvirke. Klickbar bild.

Avaströms sågverk

Foto från Carl Axel Bergström via Bengt Westin

Det bodde omkring 200 personer i husen. Det var sankt i området men annars var det ganska renligt i lägenheterna som bestod av ett rum och kök. Många av familjerna höll gris och det fanns bra dricksvatten från en borrbrunn i Sätraåsen.

Fast det luktade ganska illa. En gård i närheten hade nämligen sina avträden alldeles för nära vägen och precis invid arbetsbostäderna.

Erik hade på sin väg gått Drottninggatan österut förbi stadshuset och de förnäma bostadshusen på Drottninggatan. Han hade gått förbi många julskyltade butiksfönster och passerat Centralpalatset, som tillsammans med huset där lektorn bodde, centralhotellet och centralstationen var de enda husen på norr som hade elektriskt ljus.

På söder fanns elektriskt ljus i Rettigs fabrik och i några privata bostadshus.

Rettigs fabrik

När han passerat Lillån var det bara vägen över Näringen kvar och har. passerade det ställe där lektorns pojke gått ner sig. På ett ställe var det så sankt att man fått lov att bygga en så kallad kavelbro. Den kallades Råtterdamerstreet därför att det fanns så många råttor där som härjade i de gemensamma utställda soplådorna.

Erik hoppades att det skulle vara lugnt i huset på julafton.

Det kunde vara ganska livligt emellanåt, speciellt när langarna varit ute på sin runda. Men den här julaftonen fanns inte den bråkigaste kvar i huset. Hille-Kalee hade nämligen tagits av polisen kvällen innan sedan han slagit till verkmästaren på sitt jobb.

Han hade varit full förstås, det brukade han vara ganska ofta. Och när han kom hem full blev det nästan alltid bråk och det hördes genom väggarna hur han slog både hustru och barn medan de skrek och grät om vartannat.

Tankarna kom över Erik när han närmade sig huset. Han såg att Ida satt ett tänt ljus i fönstret och han var själv inte så lite nyfiken på vad som kunde finnas i säcken han fått av lektorn.

Erik tänkte att det nog fanns de som var fattigare än han och kanske bättre behövt vad det nu kunde vara men han var på gott humör och tyckte nog att han gjort sig förtjänt av presenterna.

När han kom in genom dörren stormade Ture och Klara ner från kökssoffan och sprang emot honom. Att hustru Ida tänkte säga något förebrående till honom förstod han när han såg hennes mulna ansikte. Men så såg hon säcken och såg bara undrande ut.

— Vad har far i säcken, undrade barnen och Ida undrade också.

— Lugn, bara lugn, sa Erik och log belåtet när han började berätta om sitt ärende hos lektorns. Men han var bestämd på att ingen fick glutta i säcken förrän de hade ätit sin egen julmiddag.

Snart var julbordet dukat. Någon egen gris hade de inte trots att många grannar höll en men de hade fått köpa revbensspjäll billigt och nu stod gröt, lutfisk och rågkaka som Ida bakat — och eftersom det var jul fanns också vetebullar — framdukat.

Ida som kom från ett religiöst hem hade en bibel med sig hemifrån och efter maten läste hon julevangeliet och sedan sjöng man julsången.

Först därefter gav Erik med sig i fråga om säcken. Överst låg två paket som man tydligen kände innehöll mat. I det första var det två stora pepparkakor formade som julbockar och en stor sötlimpa, i det andra låg en rejäl bit rullsylta och vardera en bit fläskkorv och potatiskorv.

Barnen ropade i förtjusning över pepparkakorna men ägnade resten av maten mindre intresse. I stället tog de varsitt av de två paketen och började ivrigt slita i papperet.

Ture fick först upp sitt. Men han såg besviken ut när han började veckla ut ett ljusblått klänningstyg med vita spetsar.

— Det där var nog till Klara ska du se, sa mor. Din julklapp ligger säkert i det andra paketet.

Mor visade tyget för Klara och sa att hon skulle sy henne en fin klänning. Klara strålade och gned det mjuka ljusblå tyget mot sin kind.

Far hjälpte nu Ture med det andra paketet. Under papperet dolde sig en kartong. Ture gläntade på kartongens lock och tittade. Där låg ett par skor, ett par rejäla kängor med snörning.

Erik tittade på kängorna. Han klämde både på in- och utsidan och konstaterade att det här, det var rikemanskängor.

Ture provade kängorna. De var en bra bit för stora men både far och mor sa att han skulle kunna använda dem med ett par rejäla raggsockor. De förmanade honom också att inte blöta ner dem och inte springa i leran med dem, för om Ture nu var rädd om skorna skulle de räcka flera år.

Men det vankades flera julklappar. Mor plockade fram ett paket inslaget med vanligt omslagspapper. Ur det vecklade hon fram varsin kofta, varm och go.

Barnen prövade koftorna och verkade belåtna. Ture ville ha sina kängor på sig inomhus och både han och lillasyster behöll koftorna på när de satte sig vid det nu avdukade köksbordet och delade på en av pepparkakorna från lektorn.

Medan Ida plockade undan maten gick Erik ut på bron. Han kände att det var kallare nu än tidigare. Det var mörkt över Näringen men inne från stan såg han ljusen. I familjens eget fönster brann fortfarande vaxljuset på fönsterkarmen och lyste upp girlanden som hängde bredvid.

Erik tänkte att visserligen hade de varken haft gran eller gris till jul men han kände sig ganska nöjd ändå. Hans Ida hade tvättat och gjort rent och det låg fina trasmattor på golven. Han tänkte att det var tur att de inte bråkade och slogs som en del familjer.

Själv rörde han inte brännvinet och han visste att det var därför de kunde ha lite extra till jul fastän han inte på något sätt blev rik på sitt arbete. Fick han nu bara ha det kvar under året så skulle de kanske kunna ha en bättre bostad med både gran och gris till nästa jul. Fast då skulle de förstås ha ännu en mun att mätta. Det syntes redan att Idas mage blivit större . .

——————————–

I DEN STORA VÅNINGEN

Lektorn var en vis man. Han förstod att ta folk på rätt sätt.

Så visste han alltså sedan länge att tjänstefolket storligen uppskattade att få sitta med herrskapet under julaftonskvällen.

Och varför inte, de var ju egentligen en del av familjen.

Ellen den nya köksan, som var yngst, hade blivit lite kavatare under de två månader hon varit hos familjen i den stora våningen i Gevaliapalatset. Nu satt hon och tindrade med ögonen framför den tända granen tillsammans med sin äldre syster Alma som var husa.

Flickorna lät sig väl smaka av sina julhögar och först av allt gick pepparkakorna och nötterna åt.

Lektorn kände sig belåten. Att läsa postillan inför familjen och tjänstefolket skänkte fin stämning och han tyckte att själva samlingen i salen efter att gemensamt ha ätit juldopp i grytan ute i köket var det bästa med hela julen.

Fast det var också alltid lika roligt att se barnens glada ansikten när de försvann i väg för att leka med sina julklappar.

Maria som var yngst satt i barnkammaren och möblerade sitt dockskåp i trä som hon fått av storebror. Storebror Martin hade gjort det själv, han var händig med verktygen.

Själv hade Martin fått en ångmaskin av far som väl kände sonens intresse för allt det tekniska som det kom så många nymodigheter av att man knappt orkade räkna dem. Men Martin han kunde. Var gång lektorn var ute på promenad med familjen ställde sonen frågor om det nya eller också hade han lärt sig något nytt som han gladeligen berättade för de andra.

Martin kunde till exempel kunnig: berätta om ångloken som från centralstationen drog tågen till Falun, Uppsala och Stockholm fungerade.

Och om de gick vidare från centralstationen ner mot Stora Holmen kunde Martin när de passerade brandstationen berätta hur en brandspruta fungerade. Han hade också fått hora av brandmännen att det i varje gård i staden skulle finnas kvastar att dämpa eld med samt två handsprutor försedda med kvarter och tomtnummer hängande i förstugorna. Och varje brandspruta hade en särskild uppsyningsman.

Martin hade sagt att han när han blev stor endera skulle bli brandman eller lokförare. Denna Martins stora förtrogenhet och respekt för eld var något som lektorn använt för att dämpa sin hustru Agnes oro över att pojken skulle få den här rykande maskinen i julklapp.

Kanske inte julpyntat men ändå en tidstypisk interiör från familjen Wretmans hem i kvarterat Gunstlingen.

Nja, orolig var kanske inte Agnes, hon litade på sina barn men en olycka hände ju så lätt.

På julaftonskvällen när Agnes satt i en fåtölj invid granen med en filt om benen och glasögonen på näsan lät hon boken falla åt sidan och tänkte att hon var glad att hon fått så fina barn och att de kunde ha det så bra. Hon hade ju sett så många som verkligen led nöd då hon brukade hjälpa till på fattigvårdens försörjningsinrättning på Söder.

Men inför julen var det alltid särskilt arbetssamt. Hon hade deltagit i insamlingen av saker till julpaketen som delades ut på inrättningen och det var i alla fall skönt att man kunde hjälpa andra på så sätt åtminstone.

I hemmet deltog hon också flitigt i arbetet. Hon var trots allt den fasta handen i husbestyren och tillsammans med Ellen och Alma hade hon gjort i ordning all den mat som skulle vara till julen. Dessutom skulle det vara mat till annandagsbjudningen och ytterligare annat som skulle räcka ända till sommaren.

Så därför hade en hel gris köpts. Skinkan skulle renskäras och sockersaltas, en del skulle bara rimmas och sparas till sommaren. De hade också gjort såväl fläskkorv och köttkorv som potatiskorv och grynkorv. Till julbordet hörde också pressylta, rullsylt, kalvsylta, fisk och risgrynsgröt.

Julbaket hade man tagit lite pö om pö. Men det hade tagit sin tid att baka sötlimpa, grovlimpa, vetebröd, saffran och pepparkakor.

Kors då, hon hade bestämt slumrat, men hon fortsatte sitta med ögonen slutna och tänkte att det var allt bra skönt att juldagen hade den sed den nu hade. På morgonen skulle familjen gå på julottan i Heliga Trefaldiga hetskyrkan men därefter kunde man bara ta igen sig. Det skulle bli en lugn dag och Ellen och Alma hade fått ledigt. Inga besök väntades eller skulle göras, det ansågs nämligen rentav opassande att göra besök på juldagen.

Och juldagsmiddagen skulle inte på långa vägar innebära lika mycket arbete som julaftonsmaten så den kunde hon gott klara själv. I värsta fall fick Maria hjälpa henne i köket.

På juldagen var det alltid kål till middagen och så skinka förstås. Till efterrätt skulle hon ha äppelkaka och sent på kvällen kunde man ta sig kaffe och smörgås.

Men på annandagen, då skulle det säkert bli livligare, tänkte hon där hon fortfarande satt i salen och njöt av stillheten.

Till den sedvanliga annandagsbjudningen kom alltid hela släkten och det var massor med mat och det blev både danser och lekar.

Dessutom hade hon tänkt hinna gå till godtemplarnas basar.

Hon öppnade ögonen. Det var mörkt i rummet. Hon hade inte märkt hur först Alma och Ellen gått till sängs eller när lektorn själv blåst ut ljusen i gran, klappat henne på kinden och sagt godnatt.

Hon gick fram till fönstret och tittade ut över Nygatan, inte en människa syntes. I fönsternischen stod de urholkade potatisarna som Maria gjort och klätt med papper och stoppat egenhändigt stöpta ljus i.

Maria var alltid så entusiastisk inför julen och hon tyckte om att pynta och göra fint. Till den här julen hade hon också gjort pappersgirlander som nu hängde runt dörrposter och speglar. Till granen hade hon klippt korgar och fågelburar och hon hade också hängt upp pepparkakor. Ja, barnen förresten, hade de också somnat?

Agnes gick till barnkammaren och gläntde på dörren.

Jodå, båda låg i sina sängar. Hon gick fram till Martin och stoppade om honom filten. Hon kände på maskinen som stod på bordet. Den var varm, men inte farligt och såvitt hon förstod var den avstängd. Det var säkert inget att oroa sig för tänkte hon.

Text: Mats Johansson

Bilder: Länsmuseet, Gävle

—————————-

UNDER MÅNSKÄRAN

Dagen före julafton måndagen iden 23 december 1895 skrev man i Gefle Dagblad under rubriken “Under månskäran”.

“Himlen tände i går afton sin stora lampa, månen som lyste skär och ny, samtidigt med att i våra butiker på Drottninggatan och Nygatan, vid den stora boulevarden och i bodarna på Söder, stearinljus, fotogenlampor, gasen eller elektriska ljuset började gjuta sin livande glans över billigare och dyrare varor, som radats upp av idoga händer under den förflutna nattens timmar.

Vi gåvo oss ut liksom alla andra att se på ekläreringen, både på himlavalvet och i butikerna och funno att Bore nöp i kinderna på de unga damerna, som med muffen för ansiktet ilade från fönster till fönster. Vinden ilade även genom gatorna i kapp med de unga och termometern, som på eftermiddagen blott visade några få grader föll senare på kvällen till inemot åtta grader.”

Så skrev man i Gefle Dagblad för 90 år sedan (1985) och visst var det romantiskt.

Jularna var annorlunda förr och fråga är om inte även människorna i klädsel och vanor avvek mycket från vår tid. Julskyltningarna var en av stadens stora begivenheter. Man trängdes framför skyltfönstren samtidigt som man flanerade upp och ned för de båda huvudgatorna Drottninggatan och Nygatan. Gasljuset från lyktstolparna, som då fanns på Drottninggatan och Nygatan, kastade sitt trolska sken mot snön och de flanerande människorna.

Damerna, som var hårt snörade hade så kallade getingmidjor samt snörkängor halvvägs upp på benen. . Många herrar hade skägg och vaxade mustascher så kallade preusare. Gävle tillhörde 1895 en av landets största städer och låg med sina 25 255 invånare på femte platsen bland landets städer.

Den 27 december 1895 skriver Gefle Dagblad: ^”Julen här i Gefle har förflutit lugnt och stilla. Vädret har varit det vackraste man kan önska sig med lagom slinkföre, varför hyrkuskarna varit upptagna både bittida och sent.”

Bland nöjen som under helgen bjudes hava vi först och främst teatern, varest turné Anna Lundberg annandagen bjöd på en glad afton. Så hava vi i ridhuset Lindbergs Cirkus varieté, vidare Bosco Troupe med flera dylika föreställningar”.

Gefle Dagblad fortsätter “Julen är ju även den tid då alla både möjliga och omöjliga föreningar ha sina gillen och tillställningar, så hade Gefle arbetareförening annandagen sitt barngille kl 6 e m samt något senare soaré för äldre. Godtemplareföreningen hade julfest med föredrag av ordenssekreteraren.

Om lördag och söndag firar templet Gestrikland sin julfest, en hel del andra att förtiga. Vi önska emellertid alla våra läsare ^”God fortsättning^”.

Tidningen är fylld av annonser om bra julklappstips. Gefle Orgelfabrik annonserar:

“Den förnämsta orgelfabriken i Norrland är förvisso Gefle Orgelfabrik. De förnämsta pianinos föras alltid i lager. Begagnade instrument tages i utbyte”. ^”Singers originalsymaskiner kunna med skäl rekommenderas som lämplig julgåfva”. “Lämpliga Julklappar — Yllekoftor och västar, filtar och filtschalar, handskar och vantar samt goda linnevaror m.m. säljes hos Oscar A Petterson“, ^”Snörlif” välsittande från en krona stycket till högre priser i Utländska Godt köpsmagasinet, huset intill Centrlhotellet”.

Samma företag annonserar även om muffar och skinnkragar. Om snörliven var välsittande kunde diskuteras. Det talades i staden om de damer som på trettondagsbalerna fått “dåndimpen” på grund av att de varit för hårt snörda.

Gävle som teaterstad gör sig gällande i annonserna. Torsdagen den 26 december och fredagen den 27 december ger man en operettkomedi “Niniche samt en komedi i två akter “Det är bara mamma” samt ett lustspel “Pariserpojken”.

Cirkusstaden Gävle konkurrerar samma dagar med teatern. Lindbergs cirkusvarieté uppträder på stadens ridhus den 26, 27 och 28 december med två föreställningar varje dag. En föreställning börjar klockan 18 och den sista föreställningen klockan 20. Knut Lindberg uppträder som jokey och konstryttare och monsieur Franzoni (brodern Frans Lindberg) som grotesk ekvilibrist. Lilla Ingeborg, 4,5 år gammal, största fenomen av mänsklig böjlighet uppträder. Lilla Ingeborg blev en världsartist under namnet “La Bella Ingeborg“.

La bella Ingeborg.

Knut Lindberg förevisade även den ryska rapphingsten Negro i frihet dresserad. Kineserna Tjon och Tjong gick på styv stållina med mera.

Ridhuset låg på Drottninggatan där Gevalia nu har sitt rosteri. En manege fanns i huset och ridelever, unga damer satt i damsadlar. Ibland togs en ritt i det fria på näringen med ridläraren på behörigt avstånd.

På Arbetarföreningens sal visades rörliga bilder. Grammofonmusik, radio och TV fanns ej år 1885. Man kom oftare i kontakt med levande musik.

Hur var det med sång- och musiklivet i Gävle?

Jo, musikaftnar ordnades då och då, men med sången var det ibland si och så. Lektorsfrun Sigrid Nordlund som hade författarnamnet Snorre skrev om musiksällskapet Concordia på vers.

Snorres dikter kom ut i bokform 1894.

Boken torde ha varit en av de mest omtyckta julklapparna det året. Hennes dikter var satiriskt-idylliska. På ett ledigt sätt ler hon över människornas svagheter, samtidigt som hon prisar varje uttryck för sann människokärlek. Det sägs att Oscar II var en av dem som beundrade Sigrid Nordlunds dikter. Sigrid Nordlund med make och barn bodde i kvarteret Kanaljen på Västra Vägen. Från sitt fönster i bostaden kunde hon notera nästan allt som hände efter gatan.

Dikten “Likvagnskusken“, han som körde begravningsvagnen upp för allén till begravningsplatsen, lämnar ingen oberörd. En annan dikt “Ett kafferep” börjar: “Kan ni tänka, vad jag hörde häromda’n på ett kafferep det hände här i sta’n”.

I dikterna passerar gävleborna i olika samhällsklasser revy, där de gisslas och berömmes om vart annat. Det var inte endast Sigrid Nordlund som gladde gävleborna. Lektor N P Ödman skrev även dikter och noveller. Han reste runt om i landet och höll föredrag och uppläsningsaftnar. En flitig föreläsare var han på Gävle Arbetareförening där han alltid samlade fullt hus. “Snorre” och N P Ödman föredrog ofta sina epos för varandra.

Nej, Gävle var år 1895 ingen tråkig stad. Företagsamheten växte, idella och fackliga organisationer bildades, och kulturen frodades, dessutom fick Gävle det året en ny fräsch dagstidning, Gefle Dagblad.

Text: Folke Löfgren

—————————

18 FARTYG I ”WINTERLAG I GEFLE HAMN”

När solen steg över Gävlebukten på morgonen den 24 december 1895 täcktes staden av ett tunt men ändå vitt snötäcke som till största delen kommit bara under den sista natten.

Det var faktiskt en riktigt fin julaftonsmorgon med tre minusgrader i luften, enstaka moln på himlen och en lätt västlig vind.

Runt om i staden pågick de sista förberedelserna inför kvällens högtidsstunder med familjerna.

Det putsades och fejades, städades och dukades. Barnen var då som nu väldigt nyfikna på vad som kunde dölja sig i paketen som de naturligtvis redan sett en skymt av även om det absolut inte varit meningen.

Men än var det inte tid för alla och envar att hänge sig åt julen. Många arbetade och skulle så göra hela helgen.

Till exempel besättningen på skeppet Patria som dagen före julafton lämnade Gefle lastad med 714 kubikmeter trävaror som skulle skeppas till Newry i England och var den sista seglaren for säsongen som lämnade hamnen.

Det var bråda dagar i hamnen och det gällde för befälhavarna att se till att komma iväg så att de inte blev infrusna.

Stuvarna fick slita ont för att hinna lasta och lossa så att de inte sinkade fartygen. Samma dag som Patria, gick skeppet Bure med träkol från Sundsvall.

Om det var meningen vet vi inte och orsaken kan vi inte heller vara säkra på men hur som helst blev Bure kvar i “Winterlag i Gefle hamn” tillsammans med 17 andra fartyg. Om det inte var meningen kan orsaken ha varit att lossningen av träkol gick långsamt på grund av julstämningen hos stuvarna eller också blev Bure helt enkelt överraskad av kylan.

Temperaturen hade nämligen inte stadigt sjunkit under nollstrecket förrän en knapp vecka före jul och då inte till mer än fem grader som mest.

Men precis efter jul slog kung Bore till med besked och temperaturen föll till minus 15. I den väderleken stängde hamnen och de som inte kunde ta sig ut blev kvar till islossningen.

Men det var mycket att göra och några som inte stoppades av isen var till exempel ångarna Balder, Drott och Erato.

Kapten C.G. Sandin på Balder styrde faktiskt in i fartygets hemmahamn när han anlände söndagen 22 december efter att ha lastat i Stockholm. Kanske var det också han som förde med sig det sista som skulle säljas i Gävles affärer under 1895 års julhandel.

Att stuvarna hade ett styvt jobb att lossa Balder förstår man av följande lastlista:

350 säckar rågmjöl, 140 säckar vetemjöl, 25 lådor fläsk, en låda plåt, 94 lådor plommon, 60 balar kaffe, sex lådor lakrits, ytterligare 50 lådor plommon, en bal garn, ännu en post plommon, den här gången 55 lådor, en låda kaffe, 35 balar kaffe, fem lådor konserver, två balar tapeter, fem lador terpentin, en låda rykande salpetersyra, en låda vaselin, två balar ceresin, tre lådor paraffin, två säckar sumak(?), fyra fat maskinsmörja, 2/8 fat sviskon, 5/1 och 10/2 fat zinkvitt, en pokal samt ännu en låda konserver.

Det var nog tämligen möra stuveriarbetare som försökte fira jul. Säkerligen hade de dock genom sitt arbete fått en och annan godsak som de kanske skulle gått miste om ifall Balder inte kommit.

Det var nämligen vanligt att barnen gick omkring på kajerna i hopp om att någon skulle tappa en säck kaffe till exempel.

Vid sådana tillfällen var många beredvilliga händer snabbt framme för att plocka upp det tappade. Det mesta försvann ner i fickor och strax efteråt kändes säkert kaffedoften från de enkla bostäderna på Islandet.

Men arbetet med Balder var inte slutfört när lossningen var klar. Säkerligen började lastningen så fort tillfälle gavs, för kapten Sandin skulle iväg till Dublin på Irland med 127 ton järn och 920 kubikmeter hyvlade bräder. Så mycket julvila kan det inte ha blivit för stuvarna. Balder var nämligen färdiglastad och avseglade igen dagen den 27 efter att ha angjort hamn den 22 december.

Kanske var det också det myckna arbetet under julhelgen som var orsaken till att Gefle Stufveriarbetareförening den 27 december kallade sina medlemmar till ett extra möta med uppmaningen “Infinn eder mangrant för viktiga frågors diskuterande”.

För inte nog med att Balder låg inne under julen. På självaste juldagen kom en annan båt med hemmahamn i Gävle, ångaren Drott under kapten J.M. Wretmans befäl.

Dagen efter anlöpte ångaren Erato med kapten T. Söderlund som befälhavare. Erato blev det sista fartyg som tog sig in i hamn den här säsongen.

Men inget av de sent ankomna fartygen blev fast i isen trots att Erato lämnade hamnen den 30 med 339 ton trämassa från Storviks sulfitaktiebolag som skulle till Manchester i England.

Inte heller lät Drott sig hindras vare sig av helgfirande eller is. På nyårsafton höjdes trycket i maskin och ångaren stävade ut genom isen. Destinationen var Cork, också det i England. Dit skulle skeppas 458 kubikmeter plank, 1 100 kubikmeter hyvlade bräder och 361 kubikmeter bräd- och plankstumpar från Korsnäs.

Men det var inte allt ombord på Drott. Från Cork skulle hon gå till walesiska Swansea med 520 ton kopparmalm enligt hamndokumentet levererat av Alex Keiller i Göteborg.

När Drotts akterskepp försvann i öster och röken från ångmaskinen inte längre kunde urskiljas inträdde en annan vardag i hamnen. För nu annonserades “Sjöfarten på Gefle stängd emedan Geflebukten var frusen inom holmarna Kullerharen och Limön”.

Men vilken rytm var det som inträdde?

Kände stuvarna och hamnarbetarna lättnad över att ett hårt och slitsamt arbete var över för den här gången? Eller kände man oron inför de tunga vintermånaderna och hur det skulle gå att försörja familjerna?

Kanske tog man först och främst så här på nyårsaftonen igen det helgfirande som blivit lidande under juldagarna.

For det skulle visa sig, tid hade man på sig.

Nästa båt kom inte förrän med röken från den engelska ångaren Carlise, närmast kommen från polska Stettin och under kapten H. Bowles befäl, som den 13 april 1896 lade till vid kaj.