Nu återstår endast fyra veckor att leta efter receptet på risgrynsgröt med mandel så det här blir det sista minnesmärket, åtminstone för den här säsongen. Dessutom börjar det bli för kallt att sitta ute och teckna.
Detta liksom det förra minnesmärket är väl av det mer okonventionella slaget men så länge vår historia inte är våra kungars så finner jag fastigheten på Kaserngatan 73 mera lärorik än Carl XVI Gustafs Kinaresa. Eller rättare sagt vad som har utspelats på nämnda adress. Jag bodde själv där i ett och ett halft år och det är om den tiden jag tänkte berätta men först en kort resumé. Jag ringde upp en tidigare ägare som också bott där och frågade om det fanns någonting att berätta. Kvinnan, i sextioårsåldern, sa att förr då bodde där “tjusigt folk“, men det blev allt mindre av den sorten och till slut var det bara “rassel” kvar. Hon förtäljde mig med avsmak I rösten att deras grannar ovanpå inte ens hade skött parkettgolvet ordentligt! Det var repigt och fult. Så vi var tvungna att flytta och köpa ett nytt hus! (Jag visste att det s k rasslet var tämligen obemedlade studenter och en klar tanke slog mig:
Överhögheten var alltså tvungen att flytta när verkligheten blev för påträngande!?) Förskräckligt, kommenterade jag hennes utsago, utan att ha den minsta tanke på del gamla golvet. Åter till min tid i huset.
Något som jag uppskattade mycket var den raka uppriktiga kontakten jag hade med vicevärden. Han svor åt mig som om vore vi de bästa av vänner. Och när jag ringde honom för att felanmäla varenda lampa i trapphuset, bad han mig flytta. När jag frågade varför hyran höjdes samtidigt som värmen stängdes av, blev han arg och sa åt mig att flytta. Logiken stod som en svärm av småflugor kring hans huvud. Han sa åt alla att flytta men ingen gjorde det för ingen fick någon formell uppsägning. Och alla behövde ju nånstans att bo med hyran anpassad till centrala studiemedelsnämndens förmodade bostadskostnader.
Hans nästa drag var att medels hammare och “fyratummare” nagla fast dörrarna i sitt stängda läge när hyresgästerna var på skolan? Alla dörrar utom min. De tröttnade på förhållandena, bröt sig in, hämtade sina saker och flyttade. Då jag ringde upp honom för att fråga vad som pågick, gjorde han som seden påbjöd, bad mig flytta. Men hans röst var inte längre lika s.a.s definitiv, utan vek och bedjande som en vinterkall folkvagnsmotor. Jag föreslog honom att försöka med en skriftlig uppsägning och då startade den kalla motorn med fullt gaspådrag och han vägrade prata med mig nåt mer.
En uppsägning kom som ett brev på posten. En och en halv månads varsel. Jag uppsökte bostadsförmedlingen och fick en lägenhet på två veckor p.g.a rådande omständigheter. En månad före uppsägningen trädde i kraft sågade han av vattenledningen för mig. Det gav åter honom hans prestigé och prestigé, det är något som tjusigt folk har så lite av, att dom måste slåss för att överhuvudtaget ha något.
Så var det förr i tiden 1980.
OVE WALL (text och teckningar)
Kaserngatan 1973 omkring 1980.
————————————–
september 08, 2012
Presenterat av – lisse-lotte@danielson.be
