Publicerat i Gefle Dagblad 7 januari 2013
■ LOKALHISTORIA
En Johan Babtist Röger gravsattes 1913 på Gamla kyrkogården i Gävle. Kanske var han katolik – förnamnen pekar åt det hållet. Och kanske hade han, eller någon i hans släkt, ett finger med i spelet när en katolsk kyrka uppfördes på den så kallade Rögerska tomten i centrala Gävle. Kyrkan, nygotisk i rött tegel, med spetsbågefönster och med strävpelare och en fristående portal längs långsidan mot Norra Centralgatan, står där än. Av de i Sverige bevarade katolska kyrkor som byggts efter reformationen är den äldst. Men den fungerar inte längre som kyrka.
S:t Pauli katolska kyrka ritades av Hjalmar Gottfrid Sandels som var biträdande stadsarkitekt i Gävle 1869-1875 och senare blev slottsarkitekt i Stockholm. Byggmästaren hette J F Lindeberg. Vid invigningen 1881 fanns i Gävle visserligen bara ett 30-tal katoliker, men församlingen sträckte sig över Nordupplands val- lonbruk och ett bra stycke norrut, inte minst till Forsa i Hälsingland, där invandrade belgiska familjer arbetade med linberedning.
Änkedrottning Josefina, som varit gift med Oscar I, var djupt troende katolik; det var inte populärt i Sverige. Efter hennes död 1876 kom hennes biktfader Giovanni Carlo Moro till Gävle som katolska församlingens första kyrkoherde. Gävlekännaren Folke Löfgren har kallat honom en betydande personlighet och en god talare. Innan han sedermera blev prior för ett barnabitkloster i Paris medverkade han vid tillkomsten av Franska skolan i Gävle, som dock efter en del år “kom i helt protestantiska händer” och fick heta Lyceum för flickor.
Från 1892 verkade också de katolska Elisabethsystrarna i Gävle. De ägnade sig åt sjuk- och åldringsvård i hemmen och var mycket uppskattade. 1933-73 drev de ett sjukhem på Brynäs.
1973-74, under don Riccardos tid, restaurerades kyrkan. Riccardo Bulloni var född 1925 i södra Schweiz och kom till Gävle som kyrkoherde 1965-1995 återvände han till hemlandet, utnämnd av påven till monsignore, en hederstitel.
– Många i Gävle minns fortfarande med värme don Riccardo. En mycket god katolsk broder och fader, som vi alla hade respekt för, säger kontraktsprosten Sture Rolf- hamre som länge var verksam i Heliga Trefaldighet i Gävle.
– Han hade en väldig omsorg om sina församlingsbor och var den mest aktiva av alla i stadens evangeliska predikantförbund. Förbundet var ekumeniskt och brukade organisera bönevandringar. Man träffades i en av kyrkorna, exempelvis den katolska, för en kort gudstjänst där, vandrade till nästa kyrka, kanske Betlehemskyrkan, för en kort gudstjänst, sen likadant i en tredje kyrka, som kunde vara Frälsningsarmén, Filadelfia eller Heliga Trefaldighet, där man slutade med kaffe. Man talade utifrån ett givet tema, och prästerna uppträdde inte i sin egen församlings kyrka utan i någon av de andra.
Don Riccardo älskade att baka. Han sålde bröd på de välbesökta och livliga julmässorna och egengjorda smörgåsar till besökande grupper. Det här brödet är bakat på vigvatten, sa han en gång till Sture.
Själv bodde han i vindsvåningen i det stora affärs- och bostadshus på Nygatan som hörde till samma fastighet som kyrkan. Vid ett besök hos honom togs jag in i hans vardagsrum, dominerat av ett stort bord. Där var rena kopieringsverkstaden. Don Riccardo, som talade sju språk, översatte och hektograferade sina predikningar och skickade runt till katolska kolleger i många länder. Utanför lägenheten hade han en pappersskärare av gjutjärn, stor som en mangel.
Håkan Eriksson drev ramaffaren Profilen i gatuplanet och hade god kontakt med don Riccardo.
- -Det hördes ända ner till mig när han bakade. Det var tunga degar. Han hade nog mager lön och finansierade en hel del med sitt bröd. Kyrkan hade också knackig ekonomi. När jag ramade in konfirmandfoton åt honom kunde han betala med kollektpengar.
Håkan betonar hans skämtsamhet:
- -Han sa att svenskan nog är ett konstigt språk för invandrare. Att något är jävligt bra och något är bra jävligt har olika betydelse.
Don Riccardos kyrka var en internationell knutpunkt i staden, och han höll dessutom mässa i Sandviken, Hofors, Söderhamn, Bollnäs, Forsa och Hudiksvall. Totalt hade församlingen omkring 2 000 medlemmar på 1980-90-talen. Många var polacker, italienare och sydamerikaner.
– Han körde runt i sin Volvo. Medföljare satt med hjärtat i halsgropen…
Han lär aldrig ha hållit kyrkan låst, och inte heller församlingshemmet som är hopbyggt med den. Det sägs att hemlösa sökte sig dit på vintern för att övernatta i källaren.
1990 fick han, faktiskt på mitt förslag, dåvarande kulturnämndens honnörsstipendium för att han “med humor och vänlighet vunnit inte bara flyktingars utan även Gävlebors hjärtan i sitt arbete som omfattar såväl själavård som socialt arbete.”
Barbro Sollbe
—————
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson 2008-08-08 för Gavledraget.
