(BIRGER EDLUND föddes 1909 i Gävle och dog 2002. Hans berättelse har redigerats, efter att han pratat in på band, av dottern Inger Norman-Kier.)
(Vissa av bilderna har kompletterats av webbmaster Lisse-Lotte Danielson)
————–
ENGELBREKTSGATAN 3
Jag heter alltså Axel Birger Edlund och föddes den 5 oktober 1909 på ett BB som låg en gång i tiden vid hörnet av Norra Kopparslagargatan och Staketgatan, alltså öster om teatern. Det fanns inga BB på lasarettet på den tiden utan det var privata barnbördshus, ett par tre stycken i Gävle.
Engelbrektsgatan 3
Barnbördshuset
Pappa var rektor i Borgarskolan. Han var född i Alanäset uppe i Jämtland, där hans pappa var komminister. Han flyttade sen till Ullånger i Ångermanland och slutade sina dagar som komminister i Umeå landsförsamling, där han hade kyrkan Backen utanför Umeå.
Borgarskolan
Borgarskolan
Pappa studerade i Uppsala och var förste kurator vid Norrlands Nation. Han kom sedan till Gävle, där han var lärare i franska och tyska i läroverket och blev sedan utnämnd till rektor för Borgarskolan, som han var med och grundade 1890.
Mamma, Maria Eiserman, som var född i Ryfors bruk i Västergötland kom till Gävle troligen på uppmaning av sin morbror Nils Jacob Kjellerstedt, som hade den stora grosshandlarfirman NJ Kjellerstedt. Hon kom till Gävle efter att ha slutat i skolan i Jönköping. Hon fick här i Gävle plats på en bank.
(grosshandlaren Kjellerstedts hus med speceribod låg i hörnet på Drottninggatan/Lisse-Lotte)
Hur Mamma och Pappa träffades har jag ingen aning om. I alla fall så gifte de sig i Sandhems kyrka den 17 juli 1897. Troligen var det så, att de möttes i en sångkör som hette Concordia i Gävle och som fortfarande är vid liv.
Huset på Islandsgatan 18 där jag bodde mina första fem år kommer jag av naturliga skäl inte ihåg så mycket av utan det Gillis, min bror, berättat för mig. Vi bodde en trappa upp och våningen bestod av sex rum varav två rum var avskilda till en dubblett och kontor. Det fanns också jungfrukammare och kök där det fanns en vedspis och en gasspis. Vatten fanns bara i köket. Varje rum hade en kakelugn. När vi flyttade därifrån började man installera elektricitet i huset. Någon vattenklosett fanns inte utan vi hade en torrklosett i en skrubb i en tidigare garderob. Det fanns även torrklosett ute på gården i ett skjul, där det också fanns en båt. Där fick jungfruarna gå och göra sina behov.
Huset omgavs av ett högt plank med tittgluggar här och där. Gården låg norr om huset. Utanför planket stod några soffor, där de gamla på eftermiddagar och kvällar kunde sitta och lyssna på musiken från Grand Hotells terrass, som låg tvärs över Gavleån. Söder om huset låg Gröna Gatan som den hette på den tiden men numera heter den Rektorsgatan. Men namnet är inte efter min Pappa rektor Axel Valfrid Edlund utan efter rektorn för ett Ateneum, som en gång i tiden låg vid kyrkan, ungefär där Ansgars hus ligger nu.
Ateneum
Några riktiga egentliga minnen har jag inte ifrån Islandsgatan, var ju så liten. Men jag kommer ihåg att när våren kom, så brukade jag få följa med Pappa på att ”öppna sjöfarten” som han kallade det. Gavleån hade ju varit fullständigt isbelagd hela vintern och dessutom fylld med massa snö som körts dit av plogarna, som plogat gatorna i staden. Då promenerade vi bort till Dalapalatset, där låg roddbåtar, alltså på södra sidan av Gavleån och roddarmadammer rodde oss över till norra sidan, där alla de stora magasinen låg, och det kostade visst 5 eller 10 öre, för att vi roddes över dit.
Roddermadam
Jag kommer också ihåg de fina trottoarerna runt Muhrénska badhuset, som låg där nu polishuset ligger.
Dessutom fick jag följa med pappa, när han badade karbad i det fina badhuset. Det var så spännande, för det var en hiss upp till det ställe – där karbaden var – och det var den enda hissen i Gävle, som fanns på den tiden.
Den 1 okt 1914 flyttade vi till Engelbrektsgatan 3. Min bror Gillis berättade, att han fick skaffa en dragkärra. På den lastade han den engelska möbeln, den bestod av soffa och 2 stolar. Den var så ömtålig, så den kunde inte vara på det stora flyttlasset.
Ett flyttlass på den tiden, för det fanns inga lastbilar, bestod av en skranglig kärra, där man lastade på möbler huller om buller och slog några rep över, och sen var det två hästar vanligtvis framför flyttlassen.
Engelbrektsgatan 3 var en enastående upplevelse för mig. Det var ett stort, stort hus i tre våningar och den innehöll jättestora rum och det fanns en särskild fin ingång och en köksingång. (se länken ovan/ Lisse-Lotte)
Om man kom in i fin ingången, så kom man in i en tambur och där hade vi en täljstenskamin, som alltid var igång på vintern för att få upp värmen i tamburen.
Till vänster utefter sydsidan så låg först pappas arbetsrum, vi kallade det förmaket. Framme vid fönstret stod hans skrivbord och sen alla bokhyllorna och till höger utefter höger vägg, så stod just den engelska möbeln och på vänstra sidan stod en stor möbel med soffa och fåtölj och naturligtvis den oumbärliga palmen. Till höger kom matsalen. Mellan det här rummet och matsalen var det två stora pendangdörrar. Matsalen var jättestor. Mitt på golvet stod ett stort ekbord och på väggen mot förmaket ett taffelpiano, där min syster Elsa brukade spela. På andra väggen mitt emot stod en liten möbel med soffa.
På höger sida mot tamburen – ett stort ekskåp och så framför själva matsalen var det en sommarveranda lika lång som matsalen och ungefär fyra meter bred. Den hade visserligen fönster men var inte vinterbonad, så den var igenstängd på vintrarna. Från matsalen och utåt höger var sedan ett par pendangdörrar ut mot sängkammaren. Den var lika stor som pappas förmak. Från sängkammaren och utåt norr, alltså västsidan var en dörr in till pojkrummet, där Gillis och jag bodde. Det vill säga så länge Gillis var hemma, för han började snart skolan på Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Från det rummet gick en korridor ut till tamburen. Från den korridoren gick man in i ett badrum och det hade uppvärmningsanordning för vattnet.
Vattnet värmdes genom gas och det var väldigt spännande att tända den gasen, för det blev alltid som en liten explosion när det sattes igång, och man var alltid ängslig att det skulle hända någonting.
Uti tamburen stod telefonen. Och jag kommer fortfarande ihåg telefonnumret. Det var 578. På den tiden var det en vev på telefonen så vi kunde ringa pappa, som var rektor i Borgarskolan. Med två signaler så ringde vi honom.
Runt väggarna löpte en panel. Ungefär två och halv meter upp och där var det en hylla och på den hyllan var det färgfoton från Skansen. Pappa hade antagligen fått dem av en släkting, som hette Abraham Behm, som var intendent på Skansen på den tiden.
Eftersom det inte fanns centralvärme så måste värmen ordnas genom kakelugn, en kakelugn i varje rum. I köket fanns en vedspis och en liten gasspis med två lågor. Vedlår naturligtvis. Innanför köket låg jungfrukammaren.
Utanför köket hade vi ett isskåp. På den tiden fanns inga kylskåp ännu, utan det måste ordnas genom ett isskåp, dit en iskarl kom och avlevererade en isklump så där var fjortonde dag, allt efter väderlek.
Sammanlagt blev det alltså fem rum och kök och jungfrukammare. Det var stora rum och oerhört högt i tak. Murarna både utåt o mellan rummen var ungefär en halv meter tjocka. Det betyder att i fönstren fanns gott om utrymme för att sätta växter, så mamma hade mycket vackra blommor där. Jag kommer speciellt ihåg alla hennes engelska pelargonior. Utanför sängkammarfönstret hade vi en fågelholk, där alla möjliga fåglar kom.
Ovanpå oss – en trappa upp – bodde rektor Josef Falk, han var rektor för läroverket. Och två trappor upp var det ett sjukhem – Bärlins sjukhem.
Engelbrektsgatan på den tiden såg helt olika ut mot vad det gör nu. Engelbrektsgatan 3 t.ex. var det enda huset på västra sidan av gatan. Man måste ända förbi Borgarskolan för att se några flera hus på den sidan då. På höger sida fanns Engelbrektsgatan 2, 4 och 6. I 2-an som var hörnhus mot Staketgatan hade Agnes von Krusenstjerna, den stora författarinnan bott.
Engelbrektsgatan 3 byggdes i samband med Militärskolan, numera Borgarskolan med andra ord någon gång före sekelskiftet 1800-1900. Då upphörde nämligen indelningsverket att fungera. Istället skulle värnplikt införas. Och då tillkom istället Hälsinge regemente. Tidigare hade det legat i Mohed i Hälsingland. Och då byggdes Engelbrektsgatan 3 i denna egendomliga slottsstil med torn och tinnar, för där skulle officerarna bo, och därutav kommer också det egendomliga byggnadssättet med den stora panelen i köket hos oss och hos grannarna ovanför oss.
Chefen för officerskåren – överste von Krusenstjerna bodde på Engelbrektsgatan 2, hörnet av Staketgatan som nu kallas för Krusenstjernas hus.
Runt Engelbrektsgatan 3 låg handelsträdgårdar. Nedanför oss mot sydsidan låg Ledins fröhandel, som hade en handelsträdgård där man satte plantor varje vår. Och längre bort mot norrsidan låg Olssons handelsträdgård, de hade affär på Nygatan. Utefter västra vägen låg ytterligare en handelsträdgård som hette Erikssons trädgård. Med andra ord, det fanns inga som helst hus utefter västra vägen utan en knagglig kullerstensgata med lönnar, som en stor allé.
Öster om Engelbrektsgatan 3 var det bara stora fält ända fram till Kaplansgatan och PIX fabrik, där hade väl på sin tid militärerna sina övningar. Där hade också Gävleutställningen varit en gång i tiden. Det fanns fortfarande en del betongkällare kvar, som man kunde leka i, när jag var liten. Men efter ett par tre år så byggdes det upp två stycken hus för tjänstemän vid Telegrafverket och Posten.
Pix-fabriken
Då försvann fälten, där jag som liten brukade sparka boll med mina kamrater.
Min Pappa och jag framför Engelbrektsgatan 3.
Mina närmaste kamrater som var ungefär jämnåriga med mig var först och främst Erik Boman, som bodde på Engelbrektsgatan 6, snett över från oss räknat. Han gick i samma klass som jag. Sedan Stefan Bryselius i samma hus. Vårt stora nöje var att hoppa hage, naturligtvis. Sedan när vi blev större så bildade vi Engelbrektsgatans idrottsförening och sprang 100 meter, hoppade höjd och hoppade längd och hade väldigt roligt. Det tråkiga var bara att alla de där åkte bort på semester på sommaren till sina sommarstugor, men någon sådan hade inte vi utan jag fanns hemma kvar i sta´n.
Men så första eller andra sommaren dök det upp en rödhårig pojke nere i trädgården hos Ledins fröhandel, han hette Nisse Jansson. Och med honom hade jag underbara somrar tillsammans.
Jag ska berätta litet om de andra invånarna i huset. Familjen Falk bestod av rektor Josef Falk och hans fru Augustine, som var fransyska. De hade fyra barn, två flickor och två pojkar det vill säga, de var ju nästan vuxna alla. Flickorna hette Margarie och Nyrée och sönerna hette Paul och Gaude. Gaude Falk var tre år äldre än jag och honom lekte jag ganska mycket med. Han kom ner till mig och vi lekte med tennsoldater och sån´t. Paul, den äldre brodern var ju redan utflugen och låg vid universitetet i Uppsala och skulle så småningom bli professor i romerska språk. Och Nyrée och Margarie var gifta.
Trots vad jag sa att allt var så bastant, var tydligen trossbottnarna ganska dåliga i huset, för då och då kunde man höra när pappa och mamma Falk pratade med varandra och då blev det på franska alltihopa. Väldiga uttryck de hade!
Gaude Falk hade kaniner. Det var väl mamma Augustine som var fransyska, som älskade att äta kaninkött. Vi hade 10 burar ibland och jag fick hjälpa till med att plocka maskrosor och annat grönt, för att de skulle få bete. Där kom det väldigt lämpligt för det skulle bli krig snart och då var det ju bra att ha kaninkött, tyckte familjen Falk. Det svåra var, när de där kaninerna skulle avlivas. Då fick jag följa med de äldre och med Gaude Falk till en lärare borta vid dövstumskolan, som avlivade dem med ett slag i huvudet med ett yxskaft. Vi åkte dit på spark och hade dem i lådor. Hem hade vi kött och skinn och tassar. Usch ja.
Högst upp i huset låg alltså Sjukhemmet. Där såg vi inte mycket av patienterna. Vi kunde då och då se ambulansen komma och sjuka bäras upp för trapporna men annars hade vi aldrig någon kontakt med dem.
Det var ju ett underbart läge på huset, i synnerhet på sommaren då vi kunde öppna till glasverandan och sätta upp gardiner. Jag kommer så väl ihåg i april, då solen började varva upp och hela verandan var full av döda flugor och humlor och getingar, som hade frusit ihjäl där på hösten och vintern. Från verandan hade man utsikt över hela Janssonska, de hette så, familjen Jansson .
Jag kanske skulle berätta om den där pojken. Han var ett år yngre än jag, Nisse Jansson, rödhårig och fräknig. Hans pappa var hovfotograf och hade sin ateljé på Strandvägen i Stockholm, och han skickade sin son till farfar och farmor Jansson i Gävle på somrarna, och det passade ju väldigt bra för vi lekte ihop, han och jag.
Och de hade i uthuset en snickarboa, som det heter i historien om Emil, och där hade de mycket bygg ved. Av stora bräder gjorde vi allt möjligt. Vi fick använda verktyg där. Vi gjorde segelbåtar och små bilar, som vi kunde leka med på gångarna i Handelsträdgården. Men i synnerhet segelbåtar var vi specialister på. När vi provade dem, så gick vi barfota till Gavleån i Stadsträdgården. Trots att vi inte kunde simma, så gav vi oss ut i vattendraget där och såg till att vi kunde segla med dem. Och längre fram hade vi dem med oss, när vi for ut till havet vid Norrlandet.
Nisse Jansson
Familjen Jansson bestod av farfar och farmor och sonen, farbror Albin. Och farmor var specialist på att laga tunnpannkakor, och det fick vi aldrig hemma hos mig. När jag kom in till Nisse då och då, så blev jag bjuden på dessa underbara tunnpannkakor. Då var det fest.
Albin Jansson hade förresten en liten motorbåt i Lillån, som det hette. På den tiden såg Gävle annorlunda ut. Då gick det en å in till vänster nedanför centralstationen och fortsatte utefter Nygatan, alltså österut och där låg den där båten. Och en gång om året så tog Albin Janson och farfar Jansson båten och då fick Nisse och jag följa med. De skulle ut och fiska i Harkskär och det var väldigt spännande att få åka med och bo där i två dygn och få leva på getmjölk, för de hade inga kor där. Allting gjordes på getmjölk där ute. De skulle alltså ut och lägga långrev för att fiska ål. När vi kom hem hade vi stora packar med ål, som de sedan saltade in. Jag kan inte förstå hur de kunde tycka om det, för den enda ål jag tycker om är den rökta.
Östra Lillån.
Ett annat nöje för Nisse och mig på sommaren var att åka spårvagn på söndagarna. På den tiden hade Gävle något år tidigare fått spårvagn. Jag börjar med, hur spårvagnarna gick. Stallarna låg längst upp på södra Kungsgatan bredvid Tobaks cigarr- och cigarettverkstad, som låg bredvid Gävle porslinsfabrik. Ingenting av det där finns kvar längre, men det är alldeles bredvid där Södertulls sjukhus ligger nu. Och från den gick blå linjen ner längs med Kungsgatan till Nygatan, där den förenades med den röda linjen, som kom bortifrån ungefär där tennisplanen ligger i Stadsträdgården i närheten av Lasarettet. Sedan gjorde de gemensam sak spårvagnarna och åkte österut på Nygatan fram till Esplanadgatan. Där fortsatte den blå linjen rakt fram utefter Nygatan, utefter Lillån och ned till hamnen, bort till tullhuset. Jag vet inte, om Tullhuset finns kvar längre. Den röda linjen som kom från Stadsträdgården hade hållplats vid hörnet av Staketgatan och Engelbrektsgatan och fortsatte sedan på Nygatan, på södra gatan av Nygatan och gick på en bro över Lillån. Sedan förbi busstorget eller Fisktorget som det hette på den tiden och över Islandsbron snett upp till Brynäsgatan upp till 6-te Tvärgatan, där den vände.
Tullhuset
Fisktorget
På söndagarna sprang Nisse och jag upp till Stadsträdgården, köpte biljett eller polett för 10 öre och satte oss i släpvagnen. För på söndagarna hade de alltid släpvagnar med flaggor uppe på taket. En konduktör, som klev omkring med bössa, tog emot den där 10-öres-poletten. Sedan åkte vi hela vägen genom Gävle upp till Brynäs och sen tillbaka igen. Det var vårt stora nöje på söndagarna. Sen kunde det hända att vi följde med Frälsningsarmén, när de tågade iväg med musik och fanor upp till Boulognerskogen, där de hade möte i gropen före Boulognerskogen.
Öppen släpvagn
Längre fram när vi blivit äldre och lärt oss cykla,så cyklade vi den långa vägen bort till Torp på Norrlandet. Då åkte man Nygatan rakt ner, fortsatte utefter Lillån ända fram till Hoket, som det hette och där gick järnvägen rakt över mot Lervik över Skansen, Fredrikskans heter det ju på riktigt. När vi kom till släktingarna på Torp blev vi bjudna på saft och vatten och så badade vi vid badhuset där nere och så åkte vi tillbaka igen på samma sätt.
Vi lärde oss cykla
Apropå cykling så är det ett kapitel för sig när man lärde sig att åka cykel. På den tiden fanns inga barncyklar och damcyklar var mycket sällsynta. Cyklar var mycket dyrbara. Elsa, min syster, ägde ingen cykel under hela sitt liv, tror jag. Så jag fick låna Gillis cykel och då fick man lära sig genom att åka under där ramen satt så att säga. Gillis och Elsa gick bredvid och höll i, så att jag inte skulle ramla omkull. Så småningom lärde jag mig och då fick jag cykeln av Gillis. Jag kommer fortfarande ihåg numret på cykeln 11606. På den tiden skulle man nämligen ha nummerskyltar på cykeln. Däremot behövdes inget lås för ingen människa skulle komma på tanken att stjäla cyklar. Däremot hade man alltid pumpen på cykeln och en väska med skruvmejslar och andra saker i, om det skulle hända någonting. Och aldrig stal de något, vare sig pump eller väska. Det fanns heller inget el-lyse eller Boschlyse som man kunde ha på cykeln. På den tiden var det karbidlampor. Det är alltså en lampa, som man hade lite karbidpulver i och på det droppade det lite vatten så man kunde tutta på de gaser som kom fram. Det kom ju inte mycket belysning precis, men det var bra att ha. Och något baklyse fanns överhuvudtaget inte heller på den tiden. Ja det var gamla tiders cykling.
Som jag sa, så eldades det i kaminerna för att få värme i huset. Det var vedspis i köket och det innebar att varje höst, måste pappa köpa ett visst antal famnar björkved till kakelugnarna och barrved för vedspisen. Då kom de med veden och den var i meterlängder och det gällde att de skulle sågas i korta längder och kastas ner i källargrunden. Då var alltid jag där för att vara med att trava ved nere i källaren, när jag blivit lite äldre alltså. Och sen ingick det i mitt jobb också att bära upp ved till vedlåren i köket.
Vårt hus omgavs av en stor trädgård med flera bersåer och stora gräsmattor. Men under kriget var det brist på grönsaker och potatis, och då plöjdes de där gräsmattorna upp och vi kunde ha våra potatis- och grönsaksland där. Samtidigt plöjde man upp gräsmattan på Borgarskolans gård, så att lärarna skulle få möjlighet att sätta så mycket potatis som möjligt. Utöver potatis så satte vi mangold för spenat. Vi satte cikoria som vi skulle rosta till kaffe för det var väldigt ont om kaffe. Överhuvudtaget så var det ransonering på allt vad mat hette under efterkrigstiden. Det var ransonering på mjölk, grädde, bröd och socker. Det mesta kom från mig av ransoneringskort, för att jag var minst. Elsa och jag brukade också plocka lindblommor och mjölkörtsblad för att göra om till te. Sådan var situationen. Det fanns inga lejdbåtar under första världskriget, som kunde plocka in grejer till Sverige. Det var i alla fall på den tiden som jag lärde mig som ung pojke att älska trädgårdar och att pyssla med frön och sån´t.
När jag var ung fanns inget Domus, Epa, Tempo eller varuhus, där man kunde köpa allt man ville. Man måste gå till olika affärer för olika sorters mat man skulle ha. Mjölken till exempel köpte vi på Byggmästargatan. För att köpa specerivaror i övrigt, dock icke kött, gick Mamma till en hovleverantör, som hette CM Andersson och den affären låg på Drottninggatan, ungefär mittemot numera ”Nian”. För att köpa köttet måste man ge sig iväg ända öster ut i sta´n till slaktare Olsson. Den affären låg någonstans på Fältskärsgatan alltså bortanför Maria Magdalena numera i Gävle. I slakteriaffärer fanns det alltid vatten som rann över skyltfönstret för att hålla flugor och annat borta. Sen gällde det att hålla sig framme på torget. Vi hade dels Stortorget eller Salutorget som det hette, där mamma kunde hitta något bra att köpa. Någon gång kunde hon komma hem med en tjäder eller orre.
När det gällde fisk överhuvudtaget då skulle man ge sig iväg till Fisktorget, numera Busstorget. På den tiden gick Gavleån in i en biflod alldeles öster om Centralstationens perronger. Dit kom fiskarbåtarna från Bönan och Utvalnäs med strömming på onsdagar och lördagar. Dit skulle man gå för att få nyrökt böckling och annan fisk.
Varje dag köpte man färska franska bröd hos Edmans brödbageri som låg i hörnet av Köpmangatan och Nygatan på norra Nygatan. Skulle man ha extra till kafferep så gick man till Sjöbergs konditori, som låg på Rådmansgatan mellan Nygatan och Drottninggatan.
På tal om mat, så var det inte så lätt att få tag på färska ägg på den tiden. Ägg var överhuvudtaget mycket dyra. Till Påskhelgen var de billiga och då köpte alla husmödrar ett par tjog för att lägga in i stora bunkar med vattenglas i. Vattenglas lägger sig som kalk runt äggen, så man kunde bevara dem i månader. Man kunde inte koka äggen utan steka dem. De var inte så goda på den tiden.
Så det var jobbigt att vara husmor på den tiden. Men gudskelov så hade varje husmor ett hembiträde. I vårt fall så hade vi väl tre eller fyra olika på den tiden vi bodde på Engelbrektsgatan.
Min syster Elsa och jag utanför Engelbrektsgatan 3.
Höjdpunkten på sommaren var när konsul Nils Kjellerstedt, som var svåger till moster Ida Kjellerstedt, mammas syster, bjöd in oss att åka ut till Aludden i hans mahognybåt, stor fin mahognybåt, som låg för ankar nedanför Grand Hotell vid en särskild ångbåtsbrygga. Då kom hela familjen Edlund och andra släktingar och åkte båt hela vägen nerför Gavleån och sen hela vägen ut till Norrlandet och Aludden där det vankades kaffe. Han var ju gammal ungkarl, Nisse konsuln.
Aludden var ett fantastiskt lantställe. Det fanns till och med ett litet kastell med startkanoner för segeltävlingar nedanför badhuset och en hög flaggstång med vimpel. Och dessutom hade han hönsgård och allt detta sköttes av kusken Bergström och hans familj. Han hade nämligen i sta´n inne på gården på Drottninggatan – ett stall med en häst och vagn. Så ibland fick man även åka häst och vagn till Aludden. Annars var det så att skulle man till Norrlandet, åkte man med Bönabåten, som hade sin kajplats på norra sidan av Gavleån vid Magasinsraden alldeles bredvid Islandsbron. Man tog spårvagnen, åkte ner och steg av vid Islandsbron och åkte Bönabåten till Torp.
Den stora högtiden vid Torp, Kjellerstedts lantställe på Aludden, Norrlandet, var midsommarafton då vi var bjudna dit tillsammans med släkten, och då vankades det lax i alla dess former. Och alla överglänste varandra att göra den riktiga laxsåsen, och efteråt så flyttade man en trappa upp till en härlig punschbalkong med utsikt över havet. Själv plockade jag alltid mina första smultron på midsommarafton, för nere vid stranden var det ett härligt smultronställe. De trädde man på ett strå och visade sedan upp strået för att göra de andra riktigt avundsjuka.
Kjellerstedtarna, de var den rika delen av vår släkt. NJ, Nils Jakob Kjellerstedt hade kommit till Gävle och dit hade han dragit många släktingar efter sig från Västergötland. Hans son var Pelle Kjellerstedt, som gifte sig med mammas syster Ida, så att morbror Pelle och moster Ida var vår närmaste släkt. Pelle och Ida var också kusiner. Pelle hade också en bror, Nils Kjellerstedt som var vinhandlare i Gävle och som var ungkarl.
Dit skulle vi varenda julafton. Vi åkte vanligtvis dit med spårvagn men hemfärden blev vanligtvis gjord med droska. Och droska var en hyrsläde, som man hämtade på Rådhustorget. Mitt på torget var en liten kiosk, där kuskarna satt och väntade. Och det var underbart att efter julklappsutdelning hos Kjellerstedts att åka hem då med släden och börja om hemma.
Drottninggatan 32
Drottninggatan 32
Kjellerstedts bodde på Drottninggatan 32 i hörnet av Drottninggatan och Hattmakargatan. Huset var sammanbyggt med riksbankens hus mot Centralgatan. Sen dess har huset rivits. Det var ett riktigt patricierhus. En trappa ner på nedre botten fanns Kjellerstedts kontor, en trappa upp var denna patriciervåning. Jag glömmer aldrig den vackra entrén och trapporna upp. Det var en sådan speciell doft när man kom in i den där entrén. Men som sagt allt är borta nu.
Nisse var mycket intresserad av bilar och var en av de första i Gävle, som skaffade sig bil. Han hade en stor härlig Presto, antagligen av italienskt märke. Men en som hade ändå finare bil var Läkerolkungen Adolf Ahlgren. Han brukade komma varje lördag på somrarna till Engelbrektsgatan 6 för att hämta sin gode vän tullkontrollören Bolling. De var gottlänningar båda två.
En sommar när jag var 15 år gammal fick jag och Bengt Lindberg följa med Nisse Kjellerstedt i bil, när han gjorde en resa till Mora och Älvdalen för att göra upp kontrakt angående leveranser med Slite cement och Tratts bensin. Tratt övertogs sedan av Esso. Firman Kjellerstedt hade ensamrätt på de där produkterna för Gävle-Dala-distriktet. Det var en mycket intressant resa i den svindlande hastigheten av femtio till sextio kilometer i timmen. Bengts och mitt jobb var att då och då hoppa av och öppna grindarna, som stängde av vägen. Den första var vid Skärpens backe i Sandviken och sen kom den ena grinden efter den andra när vi kom upp i Dalarna. Det tog hela dagen för oss att komma till Älvdalen, där vi övernattade och sedan åkte hem med tåg.
På den här tiden fanns det ingen specialbehandling av mjölken. Varje morgon kom bönderna från Valbo inrullande på Valbovägen och levererade sina stora mjölkdamejeanner till butiker och mindre krukor till vissa som var kunder hos dem. Den mjölken var vanlig enkel komjölk. Den slog vi upp i skafferiet i stora spill kummar eller stora bunkar. Den fick stå hela dagen och sen på eftermiddagen kunde man skumma av grädden, som hade bildats på ytan som man sen kunde använda som kaffegrädde. Utom en enda, en halvliter som slogs i ett stort grogglas som stod och väntade på mig, när jag kom hem från skolan på eftermiddagen. Då ingick det i min måltid att dricka ur det där grogglaset med härlig fet mjölk och äta smörgås till.
En annan sak som var helt olika mot vad vi har idag var efterrätterna till middagarna. På den tiden fanns ingen glass att köpa och inte heller några djupfrysta delikatesser. Därför fick mamma göra inläggningar av päron, ingefärspäron och allt möjligt, som togs fram under vintersäsongen. Så småningom kom konserverade frukter genom California Packing Corporation i Amerika. Men det man hade när jag var liten var torkad frukt, som man gjorde soppor av och mycket krämer, som gjordes på saft. Men det bästa av allt var när mamma någon gång gjorde Brylépudding till någon söndag. Bananer fanns fortfarande inte att få, det berodde väl på svårigheten att frakta så långa vägar. Apelsiner, det kunde man få någon till julen. Den föda som är så uppskattad idag spagetti hade ännu inte kommit till Sverige. Däremot makaroner förekom. Och det var väldigt gott. Det gjorde mamma ofta makaronipudding på.
Jag pratade också tidigare om att vi hoppade hage. Då kan det vara intressant att veta att själva stenarna till hagen, fick vi från ett glasbruk som låg uppe vid Gustafsbro, ungefär där nu den västra delen av det stora lasarettet ligger. Där var nämligen ett glasbruk som levererade buteljglas till Gustafsbro bryggeri, som också låg där i närheten och till övriga bryggerier i sta´n. Vi hade inte mindre än fyra stycken.
Bryggerierna var Gustavsbro bryggeri, som låg uppe vid kyrkogården. På Västra vägen alldeles före Nygatan låg Ångbryggeriet. Så hade vi Porterbryggeriet som låg på Kyrkogatan alldeles i närheten av tingshuset. Och Wadmans bryggeri som låg högst upp på södra Kungsgatan och slutligen Lindbergs Mälteri som låg på Skeppargatan mellan Staketgatan och Valbogatan.
Där upp i Gustafsbro låg också en skidhopparbacke som var uppbyggd i en ställning. Man hoppade ner så man kom ner på Gavleån. På söndagarna var det stora tävlingar där.
En sommar gjorde Erik Boman, Nisse Jansson och jag en cykeltur upp till Dalarna. På den tiden fanns inte Turistföreningens vandrarhem och inte heller små tält, som man kunde ta med sig på cykeln. Vi fick ligga över natt på ”rum för resande”. Första stället var Falun och sedan var det Mora där vi var med och såg på en stor skogsbrand, som härjade just den kvällen vi skulle gå och lägga oss. På återresan stannade vi över i Leksand och bodde hos farbror Edvard. Hela tiden hade vi ett strålande väder utom när vi skulle cykla hemåt. Vi kom till Sågmyra och stannade där vid ett vandrarhem men sen var det vi som hoppade på tåget hem till Gävle och det var skönt att få komma hem och torka.
Jag kommer ihåg att dagen efter så gick jag och köpte två stycken böcker i Bonniers ungdomsbibliotek, den ena var Gogols Taras ”Bulba” och Daudets ”Tartarin de Tarascon”. De kostade bara 2 kronor och 47 öre per styck har jag för mig och de var väldigt roligt att få läsa. Annan litteratur som man slukade på den tiden var indianböcker och Ebbe Librats scoutböcker som handlade mycket om pojkscouternas arbete nere i Sydafrika under Boerkriget.
Jag började som 7-åring 1916 i småskolan. Småskolan var det närmaste skolhuset öster om teatern. Jag tror att det för närvarande används av orkesterföreningen för träning. Nästa hus var folkskolehuset. Det gick bra för mig i småskolan och jag hade en väldigt bra lärarinna som hette Fanny Eklund. Efter två år i småskolan, tyckte pappa, att jag skulle hoppa över folkskolan och gå direkt till realskolan. Det gjorde att jag fick lov att plugga en hel sommar matematik för adjunkt Uddholm, förresten pappa till den rektor Alf Uddholm, som kom till Gävle för ett femtital år sedan. Efter varje skolavslutning gick mamma och jag till Sjöbergs konditori och åt härliga prinsessbakelser.
Läroverket
Jag kan berätta något ganska unikt. På vintrarna var det stort snöbollskrig på rasterna på skolgården vid Läroverket. Läroverket bestod av två stycken flyglar och den ena flygeln kämpade mot den andra. Det var snötvättning och riktiga små slagsmål, innan vi gick in till nästa lektion. Men det var en gammal tradition.
I Läroverket var det påbud på den tiden att man skulle ha skolmössa. Det var en svart mössa med sidenkulle och ett märke där fram, som visade vilken klass man gick i och en speciell vacker krans när man kom upp i gymnasiet.
Studenten förresten, ett kapitel för sig på den tiden. Vi tog studenten så sent som den 11 juni. Så sent har det aldrig tidigare eller senare tagits studentexamen vid Läroverket i Gävle.
Jag gick upp i svenska, matematik, franska och tyska men det gick bra gudskelov. Jag kommer fortfarande ihåg frågorna på svenskan och att matematikläraren började förhöra på saker och ting, som bara de som gick reallinjen skulle behöva svara på. Vi klarade oss allihop och då ingick det i sedvänjorna att efter det man tagit farväl av lärarna, skulle man kasta ut mössorna från ritsalen rakt ner i Esplanaden. På den tiden gick vi ut stora ingången på Kungsgatan, vilket inte går längre på grund av den stora trafiken nu. Då kastade man ut mössorna som var sönderrivna och sedan rakt utanför stod musikkåren från Hälsinge regemente. När alla klarat sig så startade omedelbart musiken, när vi kom ut ur läroverket. Men om däremot någon kört, så skulle musikkåren stå bortåt Nygatan, så då visste de som stod utanför och väntade alltid om någon hade kört eller inte. Det var en otrolig tråkig stämning, när någon körde och fick gå ut bakvägen. Den som har läst Markurells i Wadköping utav Hjalmar Bergman han vet precis hur det var. Det var spännande med censorer och allt. Det var alltså 1927 som jag tog studentexamen.
Sedan på sommaren fick jag jobb i Kjellerstedts magasin nere vid hamnen och fick lära mig att sälja cementsäckar och allt möjligt och se till att det levererades. Det var väldigt intressant.
Jag kommer ihåg från den tiden att det blev eldsvåda vid kajen i ån. Det var någon båt som spillt ut bensin på vattenytan och någon hade kastat en tändsticka i. Det brann i träverket vid träkajen.
På den tiden hade vi tre dagstidningar för att följa med i allt vad som hände i världen. Det fanns ju ingen radio eller TV. På morgonen fick vi Gävleposten och Svenska Dagbladets nationalupplaga vilket betydde att Svenska Dagbladets nyheter var gamla nyheter. På eftermiddagen hade vi Norrlandsposten. På söndagarna kom ingen Svenskt Dagblad utan då fick man gå och hämta den på posten på Nygatan, bakvägen där den låg sorterad. På hemvägen gick man alltid förbi ett tidningsstånd vid Nygatan 1 och köpte Dagens Nyheter. Den kostade på söndagarna 25 öre, eljest 10 öre på vardagarna.
På veckotidning prenumererades det var 8-de dag, på Allers naturligtvis. Det stora nöjet med Allers var ett år då de visade hur man skulle göra en liten dockteater, som Elsa och jag byggde. Vi framförde sedan teaterpjäser som också stod i Allers där man fick klippa ur små figurer. Så spelade man upp det för Elsas kamrater och för pappa och mamma och Gillis.
Vintrarna i Gävle var det ganska snörikt och plogningen skedde med hästdragna plogar, två hästar. Det blev inte någon vidare jämn yta på gatorna efter det. Jag kommer ihåg att då och då åkte man skidor till läroverket och då var det härliga spår som gick på södra sidan av Staketgatan, där det nu är parkeringsplatser. Det var finfina spår i Stadsträdgården och jag brukade nästan varje kväll göra en liten utflykt bortåt Boulognerskogen fram och tillbaka. I Boulognerskogen förresten låg en stor skridskobana på dammen ovanför vattenfallet. Den var stor som en bandyplan och vissa kvällar i veckan var det musik där och skolungdomar var där och åkte skridskor och dansade till musiken, där musikerna satt i en paviljong på mitten av isen. Skridskobanan låg och flöt på ett stort isflak på så sätt, att man hade fått lov att såga runt omkring den, så att det låg öppet vatten runt om, eljest skulle isen spricka.
Isbanan vid Dammbron
Själv älskade jag mest att åka skidor. På söndagarna gjorde jag ofta utflykter i Boulognerskogen och fortsatte tvärs över Valbovägen in där nu nya kyrkogården ligger för där gick finfina spår ända bort till Hagaström. Där vände man eller åkte man runt och åkte hem över Tolvfors. Några skolungdomsresor på påskhelgen förekom inte på den tiden. Ett år var det väldigt svårt att få tag i bambustavar på grund av kristiden efter första världskriget. Jag hade då ett par vanliga stavar av vanligt trä och de gick väldigt lätt av. Skidorna och pjäxorna var också ganska primitiva, om man jämför med dagens eleganta bindningar och pjäxor.
För att återkomma till studentexamen. Med Musikkåren, som väntade utanför skolan marscherade vi efter Nygatan österut och sedan norra Esplanadgatan fram till Drottninggatan västerut till Rådhustorget, och där stod borgmästaren, vanligtvis borgmästare Berggren och tog emot och höll tal för oss, och vi sjöng glatt studentsångerna. Bakom oss kom hela gymnasistkåren och sedan avslutades det hela med att man bars hem. Några kärror eller sån´t förekom inte på den tiden. På kvällen var det stor supé på spegelsalen på Grand Hotell. Alltså gamla Grand Hotell, som låg nere vid Gavleån. Där var det massor av tal och studentsånger utförda av Gästrike Hälsinge studenterna, som tog studenten året före.
Borgmästare Berggren (som har gett namn till Borgmästarplan dår jag själv bor) mitt emot Länsstyrelsen/Lisse-Lotte Danielson).
Andra minnen från gymnasietiden var till exempel promenadkonserterna på söndagarna på sommaren i Esplanaden. Där satt Hälsinge regementes musikkår och höll konsert, medan vi ungdomar flanerade runt. Och varje kväll uppe i Boulognerskogen satt också musikkåren och där flanerade man fram och tillbaka och lyssnade på det vackra programmet. Sen ska man inte glömma ströget, Nygatan alltså. Nygatans norra sida var på kvällarna proppfull med folk, speciellt då första bioföreställningen var slut och de som skulle på andra föreställningen klockan nio strömmade till.
Till de stora trevligheterna var när man hade pengar och kunde gå på premiärerna på till exempel Metropol eller Röda Qvarn på måndagarna. Gävle var på den tiden Sveriges mest intressanta biografstad. Det var förresten på Metropol som jag var på min första ljudfilm. Då gick mamma och jag på vintern 1928 på Metropol och såg Sonny Boy med Al Jolson. Det var den första ljudfilmen som gick. Sen följdes den av flera svenska ljudfilmer.
Jag har lyssnat på en intervju som radio Gävleborg hade i maj månad 1979 med rektor Alf Uddholm på Vasaskolan, alltså gamla läroverket.
I första avsnittet berättade Uddholm att Vasaskolan är den äldsta skolan i Norrland, kom till redan på 1500-talet på uppdrag av Gustaf Vasa som ville ha en motvikt mot Västerås och Uppsala. Han berättade också, att skolan från början låg nere vid kyrkan och kom så småningom under 1700-talet upp till Kungsgatan där den ligger nu, och att den stora ombyggnaden gjordes 1914 mitt under brinnande kriget.
I det andra radioprogrammet fick vi göra ett besök i det stora kollegierummet. Där var ett väldigt stort bord där alla lärarna satt. Men det var borttaget nu. Nu stod det stolar runt om i rummet. Fanns plats för 60 á 70 lärare åt gången. Det var den sal, där lärarna kunde ta igen sig i och också samlas för att ha kollegier. På väggen fanns en del tavlor över tidigare rektorer och man fastnade särskilt vid rektor Selggren som var en mycket imponerande herre på 1800-talet. Han var med i stadsfullmäktige och hans namn lever bl.a. kvar i Selggrenska sanatoriet i Strömsbro. Man pratade om majoren Svedlund och de bägge systrarna som undervisade i Sjölanderska skolan. Man pratade också om rektor Josef Falk som var väldigt sträng. De berättade en historia, om när han fick order av sin fru att ta med sig rutten sill från, Edskön där han bodde på somrarna. Han skulle ta med det paketet och överlämna till Blombergs speceriaffär, som låg i hörnet på Kungsgatan bredvid läroverket och ett i ett annat paket skulle han ha med sig en karta till landshövdingen. När han kom till Blomberg och lämnade över paketet och Blomberg öppnade och såg att det var en karta, så undrade han vad han skulle ha den till. Ja, då undrar jag vad landshövdingen säger, när han öppnar sitt paket med rutten sill, sa Falk.
Apropå major Svedlund, så berättades att Svedlund själv bekostade den balkong som nu är på gymnastikhuset. Det ville nämligen inte myndigheterna vara med om. Så han bekostade den själv och där stod han och tittade på, när skolungdomen firades på den stora skolgården.
Det var viktigt på den tiden att alla hade mössor på sig, även på gymnastiken.
Rektor Uddholms pappa var lärare i läroverket, så han hade ju redan från barnsben lärt sig läroverket ganska ordentligt. Han berättade också vem som var rektor när han själv gick i skolan och det var Emil Hammarström, min fru Birgits farbror, och han hade rykte om sig att vara väldigt snäll.
————-
Nu till den tredje utsändningen på radio Gävleborg om Gävle läroverk.
Inspelningen är från aulan i läroverket och leds av Alf Uddholm.
Radioinspelning:
”I fonden är en stor tavla av Helmer Osslund med motiv ”Stora sjöfallet”. Det är en donation från 1914. Den har många elever suttit och tittat på. Den målades på plats. Konstnären satt på vinden och ett par gymnasister sprang med öl för att hålla det hela igång.
På andra sidan finns ett anslag där det står ”De lyckligaste genierna”. Det är genierna i 1800-talsspåket, som betyder ungefär begåvning. Det hänger ihop med ett kungabröllop, Gustav IV Adolfs kungabröllop på 1790-talet. Som minne av det bröllopet överlämnade en rektor på den tiden 100 riksdaler och avkastningen skulle gå till den elev, som hade de bästa betygen i avgångsklassen. Det har man följt och det finns en lista på de eleverna som är roligt att se. Lyckligt geni betyder inte alla gånger att man lyckas i livet. Livets skola betyder ju lite mera. Man ser från 1800 talet mycket prästnamn. Men från 1900-talet står inga titlar men det finns många namn som är mer eller mindre kända. Det pågår fortfarande, sedan 1801. Inflationen härjar ju. Avkastningen har varit 30-40 kronor per år. D.v.s. det ska räcka att gå till konditori och bjuda kamraterna på bakelse.
Sången vi hörde är ”Vi äro den knoppande våren” som komponerades av Gillis, min bror och min Musiklärare Ruben Liljefors, bror till den store målaren Bruno Liljefors. Den sjöngs alltid på våravslutningen av en pojk kör på vår tid. Gillis lär till och med en gång ha varit solist. Man fortsätter tydligen att sjunga den på skolavslutningar men numera är det blandad kör.
Birger Edlund
—————–
(Vissa av dessa. foton är ditlagda av webbmaster).
Public. 14/3 2017 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
