Den utrotade Tanten - Tina Westerlund

Några ord om en utdöd art. Inte tigern som vi alla är plågsamt medvetna om och ständigt påminns om i dessa dagar, utan en art som gått hädan i tysthet utan så mycket som ett upprop eller vädjande popupannonser på Facebook från Världsnaturfonden. Tanten. I det närmaste borta idag, men hur vanlig var hon inte i 50-talets Gävle.

Tanten var av okänd ålder, tidlös, evig på nåt sätt. Alltid klädd i klänning, aldrig långbyxor. Hon kunde vara smal – det var ovanligt men inte helt okänt – men oftast var hon bastant byggd, liksom jämntjock på mitten. Som en tunna ungefär, för vara lite ofin. Tunnformen var det vanliga och berodde nog till en del på att tanten hellre skulle dött än att i likhet med dagens 60-åriga tjejer jogga omkring på gator och vägar klädd i tights och en kul keps. En annan förklaring låg i hennes märkliga diet.

Frisyren var en prudentligt kort, frissig, helt sönderpermanentad sak. Tanten var – inser jag idag – någon som hade siktat på att bli dam, men inte riktigt lyckats.

Gällande tantklädkod var lika strikt som någon uniform: tättsittande klänning och kappa av poplin (fråga mig inte vad poplin är för slags material – tältduk?) under sommarhalvåret. Och varför heter det för övrigt sommarhalvåret? Inte ens på 50-talet var sommaren mer än ett par regniga veckor i juli.

Hur som helst var ljusa färger obligatoriskt när skidföret var dåligt. Sista april åkte sommarkläderna fram, oavsett om det var åska och drivis. Beige var särskilt populärt. Beige kappa, beiga skor och handskar. Beige handväska. Kanske slog hon till med en klatschigt vit hatt på sommaren. Ingen dam gick ut utan hatt, med eller utan flor, och alltså gjorde inte tanten det heller. Fram till Valborg var det mörkt som gällde: blått, grått, brunt gick bra. Men aldrig svart. Det var sorg och det hade sina egna regler.

Mycket smink gick det inte åt, det passade sig inte. Kanske en dutt puder på kinderna för att se frisk ut (viktigt) och aningens läppstift vid högtidliga tillfällen. Max. Tanten la mycket krut på att inte sticka ut, inte vara annorlunda, att alltid – alltid! – veta vad som passade sig. Och ännu mer: vad som inte passar sig. Megaviktigt för 50-talets tant.

Dieten var enkel: tanten levde på kopiösa mängder kaffe – surt, sumpigt kokkaffe på hemmalaget bönor – kaffet intogs gärna intogs i grupp. Flera tanter. Och då skulle det vara kaffebröd: bullskivor, rulltårta, småkakor. Allt hembakt förstås. Fattas bara. Kära nån. Fanns inte sällskap fick det bli en slät kopp vid bordskanten, liksom på språng. Tanten gillade att vara på språng. Det hade ingenting med motion men allt med moral att göra; att vara oföretagsam passade sig inte.

Mellan påtårarna syltade hon, saftade, konserverade rödbetor och gjorde långkok, tvättade i en tvättstuga från medeltiden, satte in rullar av bomullsvadd mellan fönstren (OBS obegriplig information för alla under 40 år).

Hon knäskurade golven och veckade örngottsband.

Tanten var inte riskfri. Kanske hade hon inte fullt lika långa huggtänder som sin nästanmedutrotade tiger, men farlig lika fullt.

En maktfaktor. Tanten hade makt. När barnen på gården blev för högljudda kunde hon öppna fönstret och ropa “tyst” åt ungarna i allmänhet. Tanterna höll ihop, läxade upp varandras och andras ungar. Man var aldrig säker för att bli tillsagd.

Det gällde att passa sig för hon kunde också när som helst öppna fönstret och kommendera uppställning: spring och handla, kom in och ät, läggdags, vi ska åka bort nu – eller nåt annat lekförstörande.

Det var nåt visst med tanten. Man kanske sent omsider skulle sikta på att bli en. Troligen är det lika ouppnåeligt som att bli dam. Och hur som helst: det stupar på kokkaffet.

Marina Sundbergs egen teckning av “Tanten”.