Publicerat i Gefle Dagblad 19 april 1996 – Veckotidningen
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
Våningarna vara stora och där ingick helt självklart både herrum och jungfrukammare. Då var det det stinsar och andra tjänstemän inom järnvägen som bodde här.
Huset byggdes faktiskt för dem, av Gefle-Dala enke- och pupillkassa ett försäkringsbolag inom Gefle-Dala järnväg, som byggde den första järnvägen från Gävle för att frakta gods från Bergslagen till hamnen i Gävle.
Det finns tre centralpalats i Gävle, ovanligt många för en stad av Gävles storlek. Gevaliapalatset, det som ligger i korsningen Norra Kungsgatan och Nygatan, byggdes först åren 1890-92 av byggnadsaktiebolaget Gevalia, som liksom kaffebolaget tog namnet från den latinska benämningen på Gävle. Arkitekter var E.A. Hedin och E.O. Ulrich. Centralpalatset, mitt emot Centralstationen, ritades av ingen mindre än den berömde Ferdinand Boberg och byggdes 1991-93 av Gefle Centralbyggnadsaktiebolag.
Dalapalatset uppfördes av Gefle Dala Jernvägs Enke- och Pupillkassa under åren 1896-99. Arkitekten hette Nils Nordén. Pupill är ett gammalt ord för föräldralöst barn.
Det var från början avsett att bli ännu större än det är. Det kan man se på den avhuggna fasaden på Brynäsgatan. Troligen fullbordades aldrig huset på grund av dålig ekonomi och att byggherren fick problem med byggmästaren. Under årens lopp har inte så mycket hänt med huset. Hissar installerades 1939. Centralvärme installerades. Det gjorde man helt enkelt genom att borra hål i golvet för rören.
Det gjorde att det blev mycket lyhört mellan våningarna. Det kan Margareta Sjögren, numera Teke, berätta. Hon bodde som barn i huset åren 1955-63 med sina föräldrar, mormor och två systrar. Det var en oerhört vacker våning med öppna spisar och parkettgolv men väldigt opraktisk. Paradrummen upptog större delen av ytan på 220 kvadratmeter medan köket var litet, förvaringsutrymmena nästan obefintliga. Sovrummet och de två jungfrukamrarna var små. Min syster och jag delade en, min mormor bodde i den andra och i kockrummet en halv trappa upp bodde min äldre syster, minns Margareta.
När grannar under hade fest behövde man bara lägga örat till golvet så hördes allting. Parketten bildade en förträfflig kana mellan rummen som saknade trösklar, och det blev en rolig förströelse för barnen och åka i strumpfötterna. Det var en våning som passade för representation men knappast för en barnfamilj.
Ett järnvägsbolag byggde huset. Numera är ett järnvägsbolag en av hyresgästerna. I hörnan där det tidigare låg en livsmedelsaffär finns nu Gävle Järnvägsteknik, ett av fem bolag i Sverige som syslar med att bygga och underhålla järnvägar. Pär Thoresson, ägaren, skulle alltså kunna kalla sig rallare.
Företaget får uppdrag både av Banverket och industrier som har järnvägsräls på sitt område. Företaget bygger och underhåller spår och jobbar för närvarande bland annat med Arlandabanan. Företaget har omkring 40 årsanställda.
Pär startade företaget i brist på sommararbete, säger han och låter nästan som om han ångrade sig. Det är ett slitigt och flackande jobb, säger han, och konkurrensen mellan företagen är hård. Men hittills har det funnits jobb, tack vare satsning på infrastrukturen.
Husets stora paradvåningar finns inte längre. De har delats upp i mindre enheter. Men fortfarande finns en del egenheter kvar i huset, som rum enhalvtrappa upp. Så har Stefan Wiktorsson det. Han har inte bara firman i huset utan bor där också med sin familj. Det var dåvarande ägaren Diös, som renoverade huset. Nu är det en bostadsrättsförening, som äger huset.
Idag, 100 år sedan huset började byggas reflekterar huset dagens samhälle. Här finns Mahdi Mohamad Dimman, kurd som driver tobaksaffär i en lokal där det även tidigare sålts tobaksvaror. Det framgår inte minst av en målning på väggen. I sitt hemland var Mahdi skådespelare, regissör och författare. Nu drömmer han om att än en gång utöva sitt gamla yrke. I mellantiden försörjer han sig bäst han kan. Ligga samhället till last vill han inte. Här finns också Ivan som uppehåller husets tradition med sin herrekipering. I 48 år har Ivan Carlsson sålt kläder till sjömän och till stadens herrar. Han kom hit 1953, först som föreståndare för Ahrenbergs herrekipering och sedan 1958 själv ägare av affären. Ivan har hunnit fylla 74 år men något måste man ju göra, resonerar han, och fortsätter därför att driva rörelsen, i sällskap med sin hustru, numera pensionerad från Televerket.
Han har sin egen affärsidé och vänder sig speciellt till sjömännen som kommer till hamnen. De har sjömansrabatt. Men även utan rabatt håller Ivan låga priser, vilket inte minst de som bor på Brynäs och i Bomhus upptäckt.
– Jag har ju låg hyra här och små omkostnader, säger han och visar sortimentet, fritids- och arbetskläder som islandströjor, norska koftor, byxor och skjortor,oljerockar direkt från England och billiga jeans. Finkostymer däremot säljer jag nästan aldrig, säger han. Ivan Carlsson har gott om minnen från sina år i huset. Det var precis när han börjat sin anställning i Gävle som en liten gubbe kom in i affären och satte sig. Jag ska hälsa på, sa han, och Ivan trodde att det var chefen han kommit för att hälsa på. Men det var huset han ville hälsa på. Mannen berättade att pappan hade varit med och byggt huset. Han kunde berätta att det var skickliga murare som byggt, med kvinnliga murarsmäckor till hjälp.
Titta, sa gubben, fortfarande går det inte att få en rakblad mellan stenarna. Han kunde berätta att man hade använt tusen pålar och sen lagt granris ovanpå den leriga grunden. Ännu finns inte en spricka i väggarna. Och enligt gubben ska huset stå i tusen år.
Förr i tiden låg det en Bierhalle i huset. Det var kommunen som ville hålla litet koll på nykterheten och ersatte sex privata ölstugor med fyra kommunala år 1928, varav en förlas till Dalapalatset. Där fick gubbarna bara dricka två tredjedels liter pilsnerdricka vid samma besök. I huset fanns även ett systembolag tidigare. Och det gjorde att stammisarna på ölsjappet och systemet tittade in till Ivan allt som oftast. Visst kunde dom vara både fulla och ostadiga, men det var aldrig något bråk. Det var snälla och roliga människor, gamla original, säger Ivan.
Han kom till Gävle från Enköping, trivdes direkt och tycker fortfarande att Gävle är en trevlig stad med trevliga invånare.
– Folk sa du direkt. Man var inte märkvärdig här.
Med sjöfolk har Ivan har många kontakter. Han har följt utvecklingen och sett små båtar bytas ut mot jättefartyg som tar 200 containrar i taget och som lossar och lastar på en förmiddag. Bara så lång tid att kunderna, oftast stamkunder, hinner ringa in sin beställning. Sen levererar Ivan varorna direkt ombord. Andra stamkunder var till exempel Gunnar Brundell, legendarisk uppfinnare som med sin kompanjon hade kontor i huset. Han brukade handla kläder åt både sig själv och sönerna hos Ivan.
Firman finns förresten fortfarande kvar i huset men numera klarar sig Brundell & Jonsson med mindre lokaler. Där sköter nu två trotjänare verksamheten, Ulla Pettersson och Bo Lundberg. Patenten till skogsmaskinerna, som var grunden för verksamheten, har numera gått ut och verksamheten gör intryck av att vara stillsam när vi hälsar på. Imponerande är sammanträdesbordet med stor taklampa i trä, allt snidat av den kände Gävlekonstnären Johnny Matson.
I den gamla ölhallen, där Brundell och Jonsson även hade sina lokaler ett tag, fortsätter kreativ verksamhet. Men nu är det Stefan Wiktorsson och Stefan Gemzell som uppfinner och göra konstruktioner som man söker patent för medan Ebba Lovsund-Johansson sköter administrationen. Stefan och Stefan är båda ljussättare med ett förflutet på Folkteatern. Nu har Stefan Wiktorsson sin egen firma, Ljusdesign, med Stefan Gemzell som anställd. Kunderna finns inte bara i Sverige utan i hela Norden. Det är teatrar, museer, utställningar bland annat som beställer belysning.
Fiberoptik är den senaste tekniken på området och de två ljussättarna demonstrerar entusiastiskt de effekter man kan uppnå. Produktutvecklingen är intensiv och här är det verkligen fråga om uppfinnarverkstad. Uppdrag nyligen har varit till exempel operan Rigoletto i Malmö och Nya Tekniska muséets maskinhall, liksom regalskeppet Vasa. Och nu väntar nästa stora produktion i Gävle med Peter Oskarson, som förhoppningsvis förläggs till Gasklockorna och som får premiär på nyårsafton. Lustigt nog har Stefan och Stefan även fått uppdraget att ljussätta en trappuppgång i ett hus på Munkbron i Stockholm. Uppdragsgivare är Enke- & Pupillkassan, den som en gång byggde Dalapalatset.
Stefan och Stefan har försökt återställa sina lokaler till ursprungligt skick, från tiden då det var Bierhalle. Man har till exempel hittat en dörr med en kaffekopp inetsat i glaset. Men här kan avslöjas att den dörren inte är original. Det var Brundell och Jonsson som satte in den glasspegeln i dörren när firman hade sina lokaler i bottenplanet.
….. ….. …..
Detta är ett utdrag ur ett reportage av
Ylva Suneson
Se även Karl-Einar Johannessons anteckningar kring Dalapalatset…
————————————————————————————-
april 9, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
