Septemberdagen är grå och dimmig. En 11-årig gosse går utmed ett järnvägsspår. Banvallens grova stenar får hans fötter att glida ostadigt på underlaget. Pojken sträcker ut armarna från kroppen liksom en lindansare på slak lina, för att hålla balansen. Ibland tappar han fotfästet och hans rödfrusna händer tvingas smärtsamt ned bland vassa kantiga stenar, när han hejdar fallet.
Mellan maskorna på hans grovt stickade tröja letar sig den friska kulingen olustig och kall, in på bara skinnet men under den stickade mössan svettas han av ansträngningen. Godstågets smutsbruna vagnar bildar en böljande lång sammanhållen vägg utan slut.
Någonstans, i någon av dessa vagnar, instängd i en låda av trä, finns hans nu treåriga colliehund, Lord, på väg till sin nya husse i Värmland. Pojken går nu med dröjande steg och med blicken flackande mellan godståget och marken. Han stannar något hukande och lyssnar med hela kroppen.
Tre år tidigare hade pojken och modern gått hand i hand utmed Brynäsgatan. Hennes hand hade känts varm, torr och trygg. Modern hade burit en blommig sommarklänning med ett smalt skärp i midjan och pojken sin nya fina nougatbruna skjorta av Banlon. Det hade varit en varm dag med milda vindar. Brisen hade fått hans skjorta att bölja mjukt.
-Jag kan väl få en hund mamma, hade pojken sagt. Han hade gjort sig liten och bedjande samtidigt som han försynt hade riktat sin blick upp mot modern.
– Snälla, snälla, snälla mamma, hade han pockat med krummad rygg och cockerspanielögon, i ett försök att blidka det väntade motståndet.
Så hade operation övertalning börjat. Driven av drömmen om en egen hund, bearbetade han modern. Pojken framställde sig som ansvarstagande och vuxen. Jo han skulle ta hand om hunden, jo, han skulle gå ut med den morgon och kväll, jo han skulle se till att hunden fick mat. Som om dessa utfästelser inte riktigt räckte till, lovade han att bli en bättre son på alla områden. Han skulle, om han nu fick en hund, börja städa sitt rum regelbundet, diska och duka, hjälpa modern med den tunga tvättkorgen, springa ärenden närhelst hon så önskade, hämta mat från bostadsrättens centralt belägna frys. Han skulle kort sagt bli ett under av skötsamhet, bara han fick hunden. Fick han hunden skulle allt förändras till det bättre.
Månaderna gick och till slut gav modern upp.
En filmdukens Lassie, klok och vacker med smäcker nos och med långt gulbrunt hår av rasen Collie inköptes. Hunden fick heta LORD.
Naturligtvis uteblev den utlovande personlighetsförändring, som pojken skulle genomgå, när hunden kom. Hunden kunde inte rå på tonårströttheten, som krävde långa sovmorgnar. Hunden kunde inte heller besegra pojkens kvällströtthet. Istället ökade kvällströttheten markant när modern försiktigt frågade pojken om han inte kunde gå ut och rasta hunden inför natten. Nej, då blev han så trött att han nästan somnade på stället. Han blev så trött att hans kropp intog en hållning värdig en potatissäck. Hunden kunde inte heller förändra det faktum att pojken inte orkade städa sitt rum, i alla fall inte just nu, just då. Han hade ju annat att göra.
Familjesituationen förändrades i ett slag. Pojken började i högstadiet i en skola på andra sidan staden. Även modern fick förändrade vardagsförhållanden. Hemmet stod därför tom hela dagarna. Ingen kunde, ingen hann, som tidigare, skynda hem under lunchrasten för att rasta hunden. Familjens älskade hund måste säljas.
Plötsligt hör pojken ett gnällande från någon av godsvagnarna längre fram. Med iver, till en början, och någon tankesekund senare, med bävan, närmar han sig vagnen varifrån ljudet kommer. Pojken klättrar upp på vagnens dörr, kikar in genom ett litet smutsigt fönster och ser sin älskade Lord. Lord ser även honom och gnällandet övergår till ett läte som kan beskrivas som ett utryck för panik och förtvivlan. Som om metallbeslaget han håller i plötsligt blir glödande het, släpper han taget och dråsar ned på banvallen. Gossen hukar sig och begraver sitt ansikte i sina händer. Han böjer sig. Han krummar sig. Han skakar. Han ger från sig dämpade snyftningar.
Ostadig och med tom blick, reser han sig och stapplar hemåt.
Public. 17/7 2017 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
