Clara Salander skall fortsätta att skapa hela livet

 

ROBERTSFORS.

På målningen står två små flickor och väljer julgran, medan deras far mäter höjden med sin käpp. Världen är blå och naivistisk, det snöar över stadens ryska silhuett. Det är Åbo.

 

Men mest av allt är det Clara Salanders barn­dom. I ett gammalt vackert trähus i Robertsfors bor och verkar Clara Salander. Det kan tyckas långt mellan Åbo, Haiti, New York och Robetsfors, men inte i Claras ögon.

– Jag tycker de stora städerna är som bölder, med skummande fradga – förstäderna – runt om­kring. Skrämmande, säger hon på sin klingande finlandssvenska.

 

Och raskt tar hon död på föreställningen om hur en konstnär skapar. död på före­ställningen om hur en konstnär skapar.

–  Inspirationen av omgivning­en spelar liten roll, jag jobbar in­te så. Men jag skulle väl inte vilja bo på en direkt ful plats.

Nej, det är något helt annat än den pittoreska vyn som hållit henne kvar i Robertsfors.

 

Lever i opyntat gemyt

 

Huset. Ett gammalt vackert trähus, med snickarglädje till och med på brevlådefästet. Träd­gården. Uppvuxen, med ett litet lusthus i grönt som fågelbord.

– Huset har betytt så oerhört mycket. Det är som en lyx att ha sådana utrymmen, och det har varit jätteroligt att rusta och göra det funktionellt.

 

– Jag har inget större behov av pynt, och tycker att det är lyckligt om det mesta är funk­tionellt. Men jag vill inte väva trasmattor, jag är beroende av omväxling, av att improvisera.

 

Att våga ta en utmaning

Improvisera är precis vad hon gjort hela livet. Någon gång un­der våren, det är ovisst när, flyt­tar hon och maken Sune Salander ungefär så långt söderut man kan komma i Sverige, till byn Gislöv utanför Simrishamn.

 

– Det bara blev så, händelse­vis. Det känns äventyrligt, och stimulerande. Ska man flytta kan man flytta hur långt som helst, tycker Clara.

 

Men hon föredrar att hålla sig inom Sveriges gränser, av prak­tiska skäl.

 

Att skapa den nya boendemil­jön känns kreativt, och till Väs­terbotten kan familjen alltid komma tillbaka. Vännerna är många, och sommarhuset i Obbola äger en av sönerna.

 

– Jag har alltid försökt vara så lite fast som möjligt, och nu sliter

vi upp oss ordentligt, säger Clara belåtet. Det känns idealt att stic­ka.

 

Händig rådman med musikalisk fru  

 

Det är mycket som bara blir för Clara. Konstnärsskapet är ett exempel.

 

Helt ointresserad av skolan, fanns det bara två alternativ: målning eller gymnastik. Hon sökte in på Atheneum i Finland, svåraste linjen – den grafiska, och kom in.

 

– Jag var så glad när grund­skolan var över. Mina föräldrar hade båda studentexamen och skulle väl ha uppskattat om jag blivit student.

 

Ett visst påbrå finns. Fadern som var justitierådman i Åbo var mycket händig. Modern som var “hemmamamma med sex barn” var liksom sina syskon mycket musikalisk. Hennes förtvivlan var stor när inget av hennes barn visade sig vara särskilt musika­liskt. Det blev konstnärliga in­tressen för alla istället.

 – Vi satt ofta runt matsals­bordet och målade allihopa, minns Clara.

 

Samma lärare för mor och son

 

Hela sitt vuxna liv har Clara försörjt sig på sin konst. Som tonåring gick hon runt i Åbo och sål­de modeteckningar till affärer och små tavlor till en ramaffär. Nu förvånas hon över att de köp­te.

 

Efter examen i Helsingfors, reste hon till Amerika för att stu­dera dels i New York, dels vid världsberömda Cranbrook Academy of Art i Michigan. (Mest känt för oss skandinavier genom att finske arkitekten Eliel Saarinen och svenske skulptören Carl Milles varit verksamma där.)

 

–  Jag firade jul i Saarinens hem.

 

–  Min äldste son Kim har gjort precis samma sak som jag, vi har haft samma lärare på Cran­brook. Han undervisade mig sitt första år på akademin, och Kim sitt sista.

 

Så tycks cirkeln sluten. Irrfärderna har gått över hela världen, stipendierna och ut­märkelserna har varit många, utbildningen gedigen.

 

Efter ett par år i Amerika bör­jade Clara längta hem till Euro­pa.

 

– Jag var ju så ung… Det blev först Danmark, sedan Paris, och så södra Sverige. Clara som saknade textil bakgrund, men gärna ville utbilda sig på om­rådet, blev specialelev på Textil­institutet i Borås.

 

” Jag tyckte jag hade gått till­räckligt med konstskolor och vil­le ha något mera fundamentalt. Så det blev ett år med sommar­praktik inom industrin.

 – Det var jättehemskt, tråkigt men hälsosamt, sammanfattar hon.

–  Guud, vad lång tiden var, jag trodde inte det var sant att tio minuter kunde vara så långa.

Det är där på industrigolvet som hon tycker att alla politiker bör hamna, förr eller senare. För det är verkligheten.

–   Man kunde inte ens tala med folk, det dundrade så myc­ket Det var bara tystnaden som hördes.

 

Skelleftesonen Sune

 

I Borås, på en psykologikurs mötte Clara kärleken – av en slump -i maken Sune. Han följde med henne till Finland på ett år.

 

– Det var mera på skoj. Jag arbetade vid Finlayson-Forssas mönsterateljé, och Sune på en industri för han kunde ingen fins­ka. Så åkte han hem till Skellef­teå på en repövning, och skic­kade en annons till mig där Hemslöjden sökte en textilkonstnärinna. Ja, det bara blev så. Det ar så mycket som bara blir, plöts­ligt är man fast, utan att man vet att man är fast, suckar Clara.

 

Året var 1956, och det skulle ta tio år och åtskilliga mönster innan hon lämnade Hemslöjden.

 

Marktjänst för maken

 

I Robertsfors skaffade sig pa­ret raskt en egen ateljé, för även Sune är konstnär, om än på del­tid. Det är nämligen han som sköter vardagens alla sysslor.

– Han ger mig tid att arbeta.

– Det är han som får sköta all marktjänst, ta hand om bilarna och snöskottningen. Ja, han gör allt det jag inte gör.

 

Ty Clara tycker inte om att la­ga mat, och även om hon skulle vilja kunna, har hon inte tålamod att lära sig.

 

Tänk att Sune och jag har hållit ihop så många år, trots att vi är varandras motsatser. Han gillar sött och jag salt, han rött vin och jag vitt vin, skämtar Clara när hon vigt hoppar över soff­karmen och sätter sig vid kaffe­bordet.

 

Egna misstag bästa fostran

 

Nu är det inte bara Clara och Sune som är konstnärer i famil­jen. De båda sönerna Kim och Jens har valt samma yrke. Kim är verksam i USA, och Jens här­hemma på konstakademien i Stockholm.

 

Men ingen av dem har försökt påverka sönerna.

– Jag fick friheten att välja mitt eget yrke, och det har de också fått. Det enda jag gjort är att ge dem möjligheten genom att låta dem få material. De var kreativa som ju alla barn är. Men de får själva hitta sina vägar.

 

Egna erfarenheter är centralt för Clara, hon pratar om hur vik­tigt och svårt det är att låta bar­nen begå sina egna misstag.

 

– Jag grät en hel dag när Sune skjutsat Jens och några danska kamrater till E4:an. De skulle lifta ut i Europa och jag visste in­te ens om han hade en tröja med sig.

 

Moderskapet har betytt myc­ket. Hon antar att en så radikal upplevelse som att föda barn kan förändra vem som helst.

 

– Varje minut har varit posi­tiv kanske för att jag fick barn så sent, och hade hunnit vara ute i världen och härja. Jag har aldrig tyckt att barnen varit till besvär, eller känt att det varit jobbigt, som jag tror att många unga mödrar kan känna.

 

Liggande lösningar

 

Något behov av att hävda sig som konstnär har hon inte, och hon förvånas varje gång någon känner till henne. Men hon gör ogärna misstag.

 

~ När jag stöter på problem lägger jag mig i horisontalläge och tänker. Det måste vara något med vätskebalansen, för jag kommer alltid på lösningen skämtar hon.

 

Hennes arbete är målinriktat. “Jag tycker helt enkelt om upp­gifter.”             

Och den skånska framtiden, hur ter den sig?

 

 

– Jag tänker fortsätta skapa hela livet.

 

 

AGNETHA   WIKLUND-HELEÉN

——————————–

28 januari , 2013

Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be