Publicerat i Gefle Dagblad torsdag 14 februari 2008.
Gården här i slutet av Glasmästargränd, Smedjegatan 18, var Anders Otto Rönnings barndomshem vid sekelskiftet 1800, fast huset var nog mindre då. Hans far hade osäkra inkomster. Han var “sjötullsbesökare” och tog upp avgifter från skepparna som inte sällan försökte gömma sitt tullpliktiga gods. När han dog 1807 köptes gården av gästgivare Jonas Höijers änka och när hon gick ur tiden 1823 blev en av hennes hyresgäster ny ägare, styrmannen och sedermera skepparen Lars Wiklander (1795-1839). Det var förmodligen under hans tid på 1830-talet som huset fick sitt nuvarande utseende. Gården köptes 1850 av skepparen Hans Hedquist (1802-1862), säkert genom ombud för själv var han ute på oceanerna. Sommaren 1849 hade han på det nybyggda skeppet “Cobden” tagit ombord 146 emigranter och ett för mig okänt antal getter och seglat över till New York.
För många år sen visade Staffan Lindén mig ett delvis sönderrivet brev från 1855 som han hittat där uppe på vinden. Det var till skeppare Hedquist från hans hustru och dotter och adresserat till Genua. Hustruns stil är svårtolkad men så här skrev hans tjugoåriga dotter Edla: “Måtte Herren vår Gud bevara och föra Pappa äfven lyckligt till Genua och sedan hem till Gefle. Tack äfven min alltid snälla Pappa för allt som Pappa köpt åt mig; angående den bättre klädningen som jag bad om ej mente jag siden, nej inte kan jag ha en koulört sidenklenning nu, utan min mening var om Pappa vill vara så god och köpa en halfsiden som inte är så dyr och som jag kan ha, men inte så ljus och inte blå, ty sådan har jag förr, kanske något skiftat, men det är bäst att Pappa tar en efter sitt tycke och smak, då blir den nog bra.”
Den där resan till New York 1849 är historisk En av emigranterna var nämligen Lars Paul Esbjörn (1808- 1870) som kom att grunda den svenskamerikanska Augustanakyrkan. Med sig hade han hustrun Amalia Gyllenbåga och sex barn i åldrar från fyra månader till tolv år. Den 25 och 26 juni lastade Esbjörn och de andra emigranterna ombord alla sina saker på fartyget. Det är inte svårt att se framför sig det kaos som måste ha uppstått när hundra män och kvinnor vällde in över relingen med kistor, säckar och bylten och försökte hitta platser för allt och alla. “En svår trängsel och villervalla”, skrev Esbjörn i den dagbok han förde under resan.
“Den 27 Juni flyttade vi i Herrens namn ut till fartyget och intogo nedre kajutan, vår blifvande boning för flere veckor och under helt nya och okända förhållanden. Uti kajutan var trångt och ofärdigt. icke en stol fanns att sitta på, och en kista insattes för att hela resan begagna till bord. Vi sutto på golfvet. De begge små tvillingarne placerades uti en hängmatta, som sträcktes tvärs öfver rummet. Dock voro vi glada och frimodiga, ty vi tröstade på Herren, som kallat mig sin ringaste tjenare, att försakande utgå såsom evangelibudbärare för landsmän i främmande land.”
Förste styrman var Erik Gustaf Fernstrand (1821-1897) som seglat på världshaven sedan han var femton, bland annat med Jöns Grass, Försäkringsbolagens Skräck. Fernstrand tog styrmansexamen och kaptensexamen som klassens ljus och blev med tiden en av Gefles och Rettigs mest legendariska skeppare. När andra skeppare på 1870- och 80-talet fått sina fullriggare omriggade till barkskepp för att redarna ville spara pengar fortsatte Fernstrand och fullriggaren “China” med hela segelskruden uppe. Esjörn berättar i dagboken hur Fernstrand försökte harpunera delfiner på Nordsjön men hela tiden missade. De flydde i vackra hopp över vattnet och Esbjörn tänkte tyst för sig själv att sådan blir jaktlyckan när man inte håller söndagen helig. Fernstrands fader Eric hade haft en liten gård vid Vagnmakargränd härvid Smedjegatans västra ända men så flyttade han ihop med en sjömansänka som hade bättre plats i sin på Södra Trädgårdsgatan lite bortom slottet.
Andre styrman var Nils Fredric Löf och han hade seglat båtsman för Fredrik Miltopaeus och synbarligen klarat sig utan att bli nedskjuten från riggen. Men han dog till sist i Kingston när han bara var 52 och hans änka öppnade en krog för sjömän.
Fredagen den 10 juli siktade man Riigens kritklippor och en liten styrka med ryska krigsskepp. Den här dagen dog Emanuel, den ene av Esbjörns och Amalias tvillingar:
“En oförmodad och rörande händelse träffade oss idag. Vår lilla tvillingson, Emanuel, som en tid haft sprittningar, men för öfrigt befunnit sig skäligen väl, feck oför- modadt ett apoplektiskt anfall eller hjertsprång. Rätt som han satt glad uti Joannis armar, begynte han spritta och rycka och få krampaktiga åkommor. Blodet steg allt mer upp åt hufvudet, så att han blånade i ansigtet och afled efter ett par minuter saligen i mina armar. Lavemut och prinsens droppar användes, men förgäfves. Herren hade tagit hans anda från jemmerdalen till fröjdesalen. Våra rörda föräldrahjertan fingo nu säga: Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn. Bland folket visades allmänt deltagande, och händelsen gjorde ett djupt – gifve Gud äfven varaktigt intryck.”
På måndagsmorgonen den 30 juli var man inom synhåll för Isle of Wight. Vinden var emot och ökade och sjön gick hög. Efter ytterligare ett dygns kryssande hade “Cobden” bara kommit två svenska mil längre västerut. Esbjörns hustru och flera andra led svårt av sjösjuka. Emigranterna hade varit till sjöss lite över en månad. Av vägen till Amerika hade de färdats en tredjedel. Medelhastigheten hade inte varit mer än 1,7 knop. Resten av resan från höjden av Isle of Wight till New York skulle komma att ta 54 dygn, en medelfart på 2,3 knop.
Under en av stormarna på Atlanten kom en upprörd flicka och sökte stöd hos Esbjörn.
Han skriver i dagboken att hon blivit väckt och troende men att hon var rädd att hennes tro inte skulle vara stark nog. Hon var förälskad i en yngling som tycks ha varit mera likgiltig för de himmelska svaren. Esbjörn uppmanade honom att omvända sig. Flickan blev allt mer orolig och började yra och man turades om att vakta henne under natten. Nästa dag var hon lika vild och orolig och man slängde henne i vattenbassängen och tryckte ner henne helt under vatten. Hon skrek högt och hennes far rusade till och försökte stoppa misshandeln tills Esbjörn lyckades övertyga honom om att det här var absolut rätt medicin.
Den svenska drottningens namnsdag firades på “Cobden” med tända lanternor och kanonskott och några av de sjuka levinnorna blev sämre av allt detta. Den “vilda flickan” fick troligen panikångest. Skeppare Hedquist måste själv ha blivit skakad för han hotade henne med stryle om hon inte lugnade ner sig. Man tvingade i henne opium men hon fortsatte att skrika. Lördagen den 25 augusti gjorde Esbjörn sina sista anteckningar i dagboken:
“Under natten har vinden blifvit hård och sjögången betydlig med regn. Mot middagen klarnade det. Vid morgonbönen bads, som vanligt hvarje lördag, om de allmänna välsignelserna för Guds kyrka, enligt uppmaning från England. Morgonbönen gjordes i stora rummet. Sjögången var stark hela dagen och vinden rätt emot, så att vi icke långt kommo. Den sinnessjuka flickan blef på e.m. åter vild och talade mycket okyskt. Det är synbart att hon förut varit kysk, och att en hufvudorsak till hennes rubbning är den att hon här, af bättre eftersyn och af Guds andas verkan på samvetet, blifvit hindrad från att dermed fortsätta.”
Vid några tillfällen hade flickan varit lite lugnare och själv bett att få tala med Esbjörn. När ångesten sedan grep tag i henne försökte man hålla henne lugn med våld. Man badade henne på nytt och tryckte ner henne under vattnet. En natt kastade sig skeppare Hedquist över henne och höll fast henne. Hennes föräldrar slog henne med en dagg som de haft med sig på resan. Dagen innan Esbjörn skrev de sista raderna i sin anteckningsbok låste man in henne i en liten skrubb på däck. Hur det sen gick för henne får vi inte veta och inte heller vem hon var.
Det kan ha varit Pehr och Anna Skoglunds dotter Anna Brita, 22 år. Eller Lars och Carin Olssons dotter Margta, 19 år. Kanske var det någon av Erik och Anna Larssons döttrar Margta, 22 år eller Carin, 20 år, eller någon av Erik Mattssons och Anna Mattsdotters två döttrar Anna, 25 år, eller kanske Brita, 21 år. För inte kan det väl ha varit Anders och Anna Hällgrens dotter Stina, 20 år, som sedan var med i Esbjörns första församling i Andover? Fler finns det nog inte att välja på. Den 23 september kom “Cobden” till New York och där rymde två av jungmännen och kocken drunknade i hamnen.
Så gott som varje hus i Gamla Gefle har en sån här historia av vind och saltvatten kring det osynliga skiljet mellan livet och döden, tro mig!
Ingvar Henricson
—————-
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget 2014-08-11.
