Bland skeppare och sjömän i Gamla Gävle - av Ingvar Henricson

Publicerad i Gefle Dagblad torsdag 24 januari 2008.

SKEPPSHISTORIA

Att vårt länsmuseum ser ut som det gör och ligger där det ligger hänger ihop med Gävles sjöfart och skeppsbyggeri. Museet är från början en donation av Antonie Rettig (1846-1933) och hon ville att det skulle byggas som en avbild av hennes systers palats i Köpenhamn. Antonie och hennes man John (1847-1907) hade ärvt tomten av Johns far Robert (1818- 1886) som drivit segelduksfabriken här ända in på 1880-talet. Trådarna gick dessutom ytterligare hundra år bakåt genom att Johns mamma Adelaide var barnbarn till Carl Anton Garberg (1752-1801) som startat fabriken. Det rettigska välståndet var byggt på snus och tobak men också på sydamerikansk fågelskit, det vill säga guano, till gödning på åkrarna och till krut i kanonerna och inte minst där kom segelsjöfarten in.

Vt ska vara glada för att Antonie var försiktig med sina pengar för efter Johns död 1907 flyttade hon till Stockholm och kunde ha slösat bort sina miljoner på unga älskare i huvudstaden. Hon var här på somrarna och bodde i Villa Rettig på Brynäs och Vega Persson, en av hennes springflickor på 20-talet, har berättat för mig om hennes sparsamhet. När Vega kommit med mjölk till henne en hel sommar tryckte Antonie högtidligt en 25-öring i hennes hand som om det varit en guldmedalj för lång och trogen tjänst.

Den faluröda ladan på museets gräsmatta har en gång tillhört Herman Wahlman (1819-1871) som var skeppare för handelshuset Daniel Elfstrand & Co. Hans boningshus låg mot Södra Strandgatan och revs på 1960-talet. Han fick 1857 befälet på stadens förnämsta fullriggare, “Daniel Elfstrand Pehrsson”, och hann med några världsomseglingar innan hon började läcka på väg mot Kap Horn och han fick order från rederiet att sälja henne i Valparaiso. Den gamla firman som på 1830-talet varit Sveriges största rederi var på fallrepet efter Krimkrigets slut och den nye chefen, Göran Fredrik Göransson (1819-1900), tänkte i stället satsa på bessemerstål och Sandvikens Jernverk. Wahlman hade inga söner och det var kanske därför han döpte en av de tre döttrarna till Johnny, som i den gamla sjömanssången “Leave her, Johnny”, om det ruttna skepp som alla blev mer eller mindre galna på mellan San Francisco och Liverpool.

När Wahlmans snabbseglande fullriggare gått på auktion hamnade hon i en ännu värre trad, människohandel. Som “Rosalia” förde hon kinesiska arbetare till Sydamerika och mer än 400 kunde tryckas ner under hennes däck för den 1400 mil långa resan över Stilla Havet. I december 1872 kom hon in till Callao med 64 döda i lasten. Det tog mig flera år att spåra henne fram till Port Chalmers på Nya Zeeland där hon tre år senare blev kvarhållen för att hon var en flytande likkista. Än i dag kan man vid extremt lågvatten se resterna av hennes härjade skrov i den grunda viken Deborah Bay.

Den lilla gatstumpen med kullersten hette förr Södra Kopparslagaregatan men är nu Rettigsgatan och här på hörnet mot Östra Islandsgatan ligger det lilla grå envåningshus där träsnidaren Johnny Mattsson med hustru Sonja och son Per flyttade in 1959. Johnnys strama skulptur av två människor tätt ihop står vakt där utanför. John Rettig ropade högst när han köpte gården på auktion 1878 men det var inte åt sig själv utan åt firmans skeppare Anders Johan Sågström (1835-1902) som var ute på oceanerna med barken “Levant“.

Det var dåliga sjöfartsår i slutet av 1870-talet och John var liksom sin hustru en försiktig general men han bjöd i alla fall 5.500 kronor, det var ju trots allt inte hans pengar utan Sågströms. De dåliga tiderna var en del av den långa världsdepression med fallande priser som börjat 1875 och höll i sig i 20 år, ungefär till mitten av 1890-talet.

I november 1875 hade John skrivit till sin storebror Fredric (1843- 1914) som var chef för firmans tobaksfabrik i Åbo:

“.. det antages att nästa år blir mycket hårdt öfver hela Europa – Frakterna äro så dåliga att det på långliga tider ej varit så uselt. Kolfrakter till Westkusten af America finnas knappast att få – Wi erbjöds häromdagen 15/ pr ton från Newcastle till Callao för Japan – Förut stodo de dubbelt och högre – Wi har måst antaga 21/ till Rio för Japan, oaktadt denna plats är så farlig den årstid fartyget kommer dit med anledning af gula febern. Skeppet Bengal går i ballast från Dunlcerque till Callao då ingenting som lönar sig står till att erhålla. Så Du ser tiderna äro just ej de fördelaktigaste.”

Så gott som hela staden norr om Gavleån hade brunnit ner i juli 1869 och flera tusen familjer hade blivit hemlösa och fick bo hos släktingar och i tillfälliga nödbostäder under flera år. Samtidigt var första halvan av 1870-talet en högkonjunktur när även vanliga arbetarfamiljer fick det bättre och det fanns gott om jobb. När sen lågkonjunkturen slog till drabbades många i Gävle och dessutom mycket värre än redarna och skepparna som i regel hade ett sparkapital och i bästa fall ägde ett hus utan alltför stora lån. Liksom John och Antonie hade Anders Johan Sågström och hans hustru Letty (1828-1879) inga barn att försörja.

Sågström hade gått till sjöss 1850 som kajutvakt på briggen “Hebe” när han var 15 år och skepparen hette Carl Emanuel Söderholm (1819-1867) och var gift med en storasyster till Letty. Det var nog genom sin gamle skeppare som han träffade henne. Åtskilliga av Gävles skepparsläkter var ingifta i varandra och många av skepparhustrurna trodde att de visste allt om alla de andra. Söderholms släkting Per Gustaf (1821-1878), en kusin tror jag, var skeppare på den lilla skonerten “Strömsberg” och han hade hustrun Christina och fyra döttrar att försörja och for omkring på Östersjön och Nordsjön som en liten tätting i slutet på 1870-talet och stressade så till den grad att han dog 1878 när han bara var 57.

Skutan var uppenbarligen för liten för att vara lönsam. Han hade en fast lön på ca 50 kr i månaden och förmodligen 5 procent på nettovinsten av fraktinkomsterna. Även under högkonjunkturen hade Christina skrivit till honom och klagat i sin nöd:

“Du säger att jag ska gå till Hedberg och få vad jag behöver. Så oförståndig är jag inte. Du tänker jag aldrig får vad jag behöver. Det har varit för många år så klena inkomster att det fattas för mycket. Letty Sågström fick två klenningar i fjol och fyra i år och hennes har begagnats någon gång och mina nästan var dag..”

Anders Magnus Hedberg (1819-1882) var redare för “Strömsberg” och( även en hustru till en vanlig sjöman kunde gå till rederiet och ta ut ett visst belopp varje månad om hennes man hade “träcksedel”, det vill säga om skepparen drog av motsvarande belopp från sjömannens lön. På sätt och vis kan vi lätt få syn på några av de kronor som kanske hellre borde gått till en klänning åt Christina Söderholm. Hedberg donerade de två fontänerna i Esplanaden.

Rettigs skeppare fick i princip allt nyare och större fartyg ju längre de seglat for rederiet. En riktig gull gosse var Carl Wilhelm Grundberg (1836-1918) som fick sitt första befäl inom rederiet 1865 när han var 29, den nybyggda barken “Hindoo”. Grundberg förde henne i guanofarten på Sydamerika i sju år och den ett år äldre Sågström var hans förste styrman.

De här resorna gav säkert goda vinster åt rederiet och Grundberg lämnade 1872 över skutan till Sågström och fick själv den nybyggda barken “India”. Trots att han på hösten 1874 rände på sandbankarna vid Goodwin Sands och förlorade master och roder fick han ett nytt skeppn året efter, barken “Levant”.

Sågström tog sommaren 1878 över den blott tre år gamla “Levant”. Grundberg hade redan tidigare tröttnat på långresorna ochk ville ha närmare hem till hustrun och barnen och hankade sig fram på lågbetalda jobb som styrman pån ångare i fart på Nordeuropa. Tiderna var som sagt riktigt dåliga.

Följande vår förlorade Sågström sin hustru Letty. Hon var visserligen sju år äldre än han men ändå bara 50, och som en obetydlig ersättning fick han rederiets nyaste och flottaste skuta, den två år gamla barken “Chili“.

Som sina närmaste män fick han två blivande författare. Förste styrman var Georg von Schéele alias “Kapten Grogg” (1855-1886) och andre styrman var Rikard Garberg (1854-1941). De hade nyss tagit sjökaptensexamen vid Navigationsskolan i stan. Rikard berättar i “Ur Kapten Garbergs loggbok” att det var under styrmanskursen 1873/74 som Schéele kastade en papperssvala med en teckning av en Gävleflicka till honom Elvira som Rikard sen gifte sig med. Men där mins Rikard fel, det var på sjökaptenskursen fem år senare.

“Chili” var långtifrån rederiets snabbaste skuta, hennes feta akter kunde dra dödvatten efter sig tvärs över Atlanten, men hon var ett av Sveriges noblaste skepp.

Hennes skrov var svart med en guldglänsande metallförhydning upp över vattenlinjen. Hon hade räcken av svarvad ek, trappor av ek och eucalyptusträ och snidade lejon vid fallrepsportarna. Det fanns två stora kanoner mot ostindiska sjörövare och på kajutans tak fem vattenpytsar av trä som rätt hängda stavade CHILI i mässing. Ratten var av teak och rorsman hade en polerad mässingstratt att spotta snus i. Skepparen hade ett badkar av trä med dusch och på kajutans tak en trädgårdssoffa där han kunde vila sina trötta ben. Sågström blev kvar på “Chili” i 17 år.

Gården rätt fram, Västra Islandsgatan 12, är känd som Rektorsgården och här bodde på 1820-talet gymnasiets rektor, magister Utterström (1780-1826), med hustru (1790-1825) och sju barn. Hon dog i barnsäng vid den sjundes födelse och den nyfödda fick hennes namn, Charlotta Beata.

Gården var stor och här fanns flera andra familjer. På 1830-talet bodde kaptenen vid flottan Carl Tybell (född 1771) här med sin familj. Av honom fick Hans Hedquist och flera andra sjömän lära sig styrmanskonsten för att sen bli sjökaptener. Hedquist, eller snarare hans hus, kommer vi att träffa på borta vid Smedjegatan. Navigationsskolan kom till 1842 och innan dess var det stadens skepparesocietet som prövade om en styrman hade tillräckliga kunskaper for att bli befälhavare.

Vid mitten av 1840-talet när Gävle under några år hade Sveriges största handelsflotta var två av de mest ryktbara skepparna bosatta i Rektorsgården, Jöns Grass (1786-1849) från Torsåker och Fredrik Miltopaeus (1808-1871) från Årsunda. Grass var känd som “Försäkringsbolagens Skräck” men det enda fartyg som jag känner till att han gjorde vrak av var briggen “Hercules”.

Det var för övrigt lite si och så med försäkringar på den tiden och en skeppare kunde få rykte om sig att vara en flåbuse om han en enda gång fick toppstängerna knäckta. Många skeppare bedömde vindstyrkan efter hur det tjöt i riggen och särskilt gamla skeppare som hörde dåligt kunde ibland vänta för länge med att minska segel.

Jöns Grass var nog fortfarande ganska väl bibehållen på 1840-talet för han var tämligen nygift och hade fått en son med den nästan 30 år yngre Kajsa (född 1816) som var jämnårig med hans äldste son Bror Johan (1819-1885). Jöns fick 1842 befälet på Elfstrand & Co:s nybyggda skepp “Iris” och ansvaret att föra firmans påläggskalv inom skeppsbryggeriet ut i världen, den 20-årige Per Elfstrand. Både Per och Jöns var övertygade om att de seglade Gävles snabbaste skuta och på resan till Batavia och tillbaka påstås de inte ha blivit omseglade någon gång.