Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg välkomnar kulturministern till en levande redaktion som gör viktiga, lokala nyheter. Varje dag. Långt från storstadens tyckarsoffor och krokodiltårar om mediedöd.
När du, kulturminister Alice Bah Kuhnke, kommer till Gefle Dagblad så blir det historiskt. Det är första gången som du uppsöker en tidningsredaktion för att höra efter hur journalister har det, snarare än att sitta i en studio i Stockholm och svara på frågor om hur det borde bli och hur eländigt allt är. “På randen av ett stup” tror jag visst att du kallade det i DN häromdagen.
Mitt i Medieutredningens slutspurt blir periferin plötsligt intressant. För det är ju det vi klassas som – även om vi inte alls känner igen oss i det – tidningarna som är utanför riksredaktionerna och som upprätthåller det demokratiska kontraktet till läsarna som så många av de stora retirerat från.
Jag lovar på heder och samvete att hålla dig så långt bort från medietyckarna som möjligt. Och ska du ta ännu en selfie med Amarofilter så får det inte bli med PO Tidholm eller Martin Jönsson, utan med Lars Bergsten, printredaktör som varje dag gör sidor och rubriker som det glöder om. Ständigt med ambitionen att väcka gävleborna ur likgiltigheten, ett motto vi haft här på tidningen sedan 1895. Eller varför inte med Maria Carlsson, kommunreporter som varje dag gör det där som vi lokaltidningar inom Mittmedia märkligt nog påstås ha slutat med – att upprätthålla granskningen av de folkvalda?
Förmodligen har du inte tid med en tur till Sandviken, men det kan vara bra att veta att Roger Wallenius håller ett vakande öga över staden, och att näringslivsreporter Jonas Harrysson fortsätter att ha järnkoll på multinationella jätten Sandvik och att skriva om företagandet och dess villkor i Gästrikland.
Men kanske hinner du kika förbi hos vår prisade grävgrupp, med Anna Höglund, Magnus Lundquist, Niklas Sundin och Emma Åhman som just haft höstens första stora planeringsmöte, eller säga hej till sportkrönikören Stisse Åberg som precis avslutat ett slags krönikemaraton, efter att ha suttit varje kväll under OS och skrivit så tangenterna glöder. Hans kollega Erik Illerhag har fått inbokade föreläsningar sedan han skrev en lysande text om hur han sprang ett av världens galnaste triathlonlopp. Det vi gör läses och uppskattas nämligen av våra läsare. Bra dagar känner vi att vi bidrar till att göra dem lite klokare rentav. Dåliga dagar skriker de i luren. Vi har sådana också, medges.
Det är nära, det är angeläget, och det är så långt ifrån den sorgliga bild som tecknats av lokaljournalistiken att jag undrar om debattörerna gör faktiska observationer eller om de bara kör på med något gammalt manus de bestämt sig för är den linje de driver. Att det är dåligt med fria medier, oberoende av staten. Att idédrivna stiftelser utan andra intressen än journalistik och opinion är något suspekt.
Kommande vecka välkomnar vår politiska redaktör Karin Bergkvist en ny ledarskribent till GD, Bawar Ismail, och i insändarredaktör Anders Wennbergs e-postlåda ligger insändare som är reaktioner på det som stått att läsa i Gefle Dagblad den senaste tiden, för det både upprör och berör. Det är den där förbaskade liberala opinionsbildningen som ägarna står för som är i farten igen. Den som ger utrymme för att åsikter bryts mot varandra, så att även sådant som är förargligt och opassande får plats i debatten. Sådant som inte borde få stå där och skava mot konsensus.
Nej, det är inget fel på journalistiken och opinionsbildningen och läsarnas intresse för detsamma. Det är affärsmodellerna vi har problem med. Och det är vi långt ifrån ensamma om, i landet och i världen. Vi kan prata om det Alice, och vilka lösningar som finns. För det finns lösningar. Många olika.
Jag tänkte poängtera det för dig. Och sen kan vi väl ta en kaffe tillsammans du och jag. Inget finkaffe utan fulkaffe – ur den eländiga automaten som ger oss giftet som får oss att gå runt och gå igång, vi 30-talet tidningsmedarbetare som med gemensamma insatser får den här sjudagarstidningen att rulla. I tryckpressen, på nätet, och i mobiltelefonen, dygnet runt. Genom att skildra, granska, skriva, fota, filma, helt enkelt redovisa järnet ur det Gästrikland som våra läsare lever i. Genom att sälja annonser och prenumerationer, inte genom att ta emot statliga bidrag.
Vi får se vad du har tid med. Men du kommer nu i alla fall.
Ja ni vet ju hur det gick till vid det här laget. Någon skrev en artikel i Dagens Nyheter, där det stod att läsa att GD och hela Mittmedia skulle gå åt skogen. Allt skulle bli gratistidningar och elände, och alla journalister skulle få sluta. Utom några få själar som skulle slava vidare, utan journalistisk kvalitet förstås.
Det blev tokigt alltsammans, för det stämde ju inte.
Vi har ingen avsikt att lägga ned verksamheten. Vi tänker fortsätta göra jobbet, och våra ägare vill inte att vi ska förvandlas till något som gör att vi tappar vår själ och vårt existensberättigande. Men tack ändå för alla samtalen och mejlen under veckan som gått. Bevisen på kärlek. Alla ni som älskar er tidning och som nu så trist fick tro ett ögonblick att slutet är nära. Ett särskilt innerligt tack till dig som ringde och sa att du tyckte att tidningen kostade för mycket, men att bara tanken att den inte skulle komma var en ren omöjlighet. Jag tror faktiskt att du har rätt. Vi har inte råd att bli utan tidningar, någon av oss. Priset att vara utan är för högt för demokratin.
Tack till den mediepolitiska åsiktskorridoren, den vänstra.
Tack till dig som mejlade att det här är rätt åt er, era vinstkramande jävla kapitalister. Du gjorde mig stridslysten, det kändes ju lite bättre än att deppa.
Tack till Johan Ehrenberg som ropat i P1 Morgon att tidningarna själva ”skapat mediekrisen genom sin enorma vinstjakt”. Som om Google och Facebook inte fanns, och internet ännu är en fluga så här på 25-årsdagen. Du som själv gjort business av bidragstagande och har närmare arton miljoner kronor i presstöd för att du kreativt byggt editioner av samma tidning på olika platser i landet. Du gjorde mig full i skratt. Det kändes väldigt mycket bättre än att deppa.
Tack till Jan Scherman som i Aftonbladet Kultur tycker att lösningen på en fri och oberoende lokaljournalistik är att ge mer pengar till en enda statlig aktör, public service. Du gjorde mig arg, det kändes också bättre än att deppa.
Tack till PO Tidholm vars spya i DN Kultur om att det är ”obehagligt att inse att moderna mediebolag över huvud taget skissar på framtida lösningar där de gjort sig oberoende av mediepolitikens styrmedel och incitament” framkallar totalitära rysningar hos alla utom de mest hårdföra planekonomer. Du gjorde mig rädd. Det kändes ju definitivt inte alls bättre än att deppa, men det fick mig att fundera ett extra varv över hur viktigt det är att allas åsikter får komma fram. Även de ogenomtänkta.
Gefle Dagblad har stått för en fri och obunden lokaljournalistik sedan 1895, och vilat tryggt i de liberala ägarstiftelsernas vård. Våra sidor är öppna för alla, även påhopp från alla kanter. Vi gillar när det blåser motvind också. Mångfalden och ifrågasättandet fortsätter.
Det är det du ska ut i landet för att möta och värna, året då tryckfrihetsförordningen firar 250 år. Kanske visste du inte detta Alice, men det var faktiskt här i vår stad som den skrevs på. Världens äldsta lag för yttrandefrihet, vid riksdagen i Gävle 2 december 1766. Det i sig är värt att fira med en selfie, ministern. Vi kan ta den under vår klassiska tidningsklocka i hörnet av Hattmakargatan, direkt efter fulkaffet på redaktionen.
Anna Gullberg, chefredaktör
———–
Publ. av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
