“Gävlevandringar med Folke
av Folke Löfgren och Barbro Sollbe”
Brandstationen, Hamntorget 8
ÖSTER – ALDERHOLMEN.
Brandstationen i Gävle är en av arkitekt Ferdinand Bobergs märkligaste byggnader. Den byggdes under åren 1890—91. Stilhistoriskt är den närmast romansk.
Brandstationsbygget åstadkom på sin tid mycket diskussion. Flera ritningar granskades och samråd togs med bland annat brandbefälet. Det Bobergska borgliknande förslaget segrade.
En tidning som tagit del av ritningarna fann stationen “onödigt vacker och dyr”. Vid invigningen sade samma tidning: “En vackrare och stilenligare brandstation finns väl icke inom vårt land.”
Den 1 juli 1891 kunde den fasta brandkåren i Gävle träda i tjänst. Vid visningen före invigningen sade man att i huset nu endast fattades ornamenten kring huvudportalen, den röda flaggan och uret vid taknocken, men man hoppades att någon mecenat skulle framträda. Såvitt jag vet kom det ej någon sådan, så flagga och ur vid taknocken saknar brandstationen fortfarande.
Fantasifull ornamentik
Brandstationen 1976, med de ursprungliga portarna fortfarande i bruk. I bakgrunden Hotell Baltic
Foto: Kurt Elf ström, Gefle Dagblad.
Kraftiga byggnadsmassor av råhuggen och slät sandsten samt tegel livas upp av en fantasifull ornamentik. Målningen ovanför entrédörren föreställer rådhuset med Gävles stadsvapen. Den vackra porten har passerats av endast fem brandchefer i staden: Otto von Malmborg 1890— 1919, Reinhold Reinecke 1919—1938, Sven Rohlén 1938—1968, Ragnar Dahlberg 1968— 1976 och nuvarande brandchefen Bengt Landénfrån 1976.
Brandchefen hade tre breda guldgaloner på ärmen samt tre murkronor på kragen och på axelklaffarna. Brandmästaren hade två guldgaloner. Brandsergeanten och korpralerna hade blå och gula band omkring kragarna.
Hälsningsplikt hade manskapet bland annat mot stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande, borgmästaren, polismästaren, byggnadschefen, vattenledningsingenjören och rörnätsförmannen, befälet vid poliskåren, arkitekten, sotarmästaren och föreståndaren för gasverket.
1 instruktionen från år 1901 står det att “brandstyrkan utgöres av 18 man av vilka 9 man skall vara ogifta och 9 man får vara gifta”.
“Brandsoldat får icke ingå äktenskap utan brandchefens medgivande. (…) Manskapet förbjudes att uti logementen, förstugorna och trapporna spotta annorstädes än i de för ändamålet utsatta
spottlådorna. (…) Morgonkorum hålles klockan 7 fm och aftonkorum kl 9 em, klockan 10 blåses till tystnad.”
Oinbjuden till bal
Fester kunde man emellertid ordna på brandstationerna. En gång hade brandsoldaterna bjudit till bal på brandstationen. En flicka som väntat på inbjudan från en förmodad pojkvän blev ej inbjuden. Hon gick till närmaste brandskåp mitt under det balen pågick och larmade brandkåren så hela styrkan måste rycka ut och dansen måste avbrytas.
I en tidning från 1894 läser jag: “Kyrkbröllop firades i går kväll kl 7 i Sjömanskyrkan mellan brandchefen i Gävle löjtnant Otto von Malmborg och fröken Inga Schoug. Efter vigselakten, vilken bevittnades av ett stort antal inbjudna gäster och en talrik allmänhet, gav brudens fader supé å Hotel Fenix, dit extratåg avgick från Centralstationen. Brudparet till ära presenterade sig brandstationen i festlig belysning. Överst å fasaden brann O och I, initialerna till brudparets dopnamn. Ovan skölden strålade en adelskrona. Längre ned på fasaden mellan sidotornen lästes i eldskrift: Lycka och Välgång. Kort innan extratåget avgick från Centralstationen upplystes platsen framför brandstationen av bengaliska eldar i rött och grönt. Ovanför inkörsporten välvde sig en ljusbåge i olika färger”.
Från centralstationen till Hotell Fenix, som låg i inre hamnen, en bit från Norra station och gamla tullhuset, var det drygt 800 meter.
Fascinerad liten grabb När jag var liten grabb var jag helt fascinerad då brandkåren ryckte ut. Hästarna, som drog vagnarna, galopperade och klockorna på vagnarna ringde så de hördes vida omkring. Vid brandplatsen strömmade folk till av nyfikenhet. Brandmännen bröstade av. Slangar och vatten fick man fram fort.
Brandhästarna stod en bit från brandplatsen och man såg att det faktiskt ångade om dem ibland. De galopperade fort och tilldrog sig stort intresse. I gamla Norrlandsposten för år 1891 står talat om att “vid de senaste utryckningarna har hästarna använts, både vackra och förträffliga djur, som redan börjat förstå att löpa i den traditionella brandgaloppen”. I Grönköpings Veckoblad talades det senare även om “brandstoet Balders” märkliga bedrifter.
Härom dagen, då jag gjorde ett återbesök på brandstationen, alltså 60 år senare, var jag nästan lika imponerad.
Det fina mässingsröret som fick ersätta trapporna vid utryckningarna och på vilket brandmännen gled ned finns fortfarande kvar — men nu som prydnad. En vacker hästsele med tillhörande skygglappar, en sekelgammal handpump och andra föremål finns att titta på. Den gamla ångsprutan med alla metalldelar skinande blanka och hjulen rödmålade imponerade, bilder från den stora branden 1869dekorerade en vägg Här finns litet av ett museum tillsammans med högmodern brandutrustning
Tänk, allt var lika fint, putsat och underhållet som då jag var pojke! Men fyllkärran och den gamla hästambulansen står inte kvar på brandstationen. Dem har länsmuseet tagit i förvar.
Brandstationen i Gävle — som byggnadsverk
omistligt för vår stad
Gefle Dagblad 18 februari 1984
Källa: Gävlevandringar med Folke av
Folke Löfgren och Barbro Sollbe.
———————————–
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
