Söndag 9/11 2008 kl. 20:30, Bio 7:an i Filmstaden, Gävle. 
Maria Larssons eviga ögonblick.
Filmen både börjar och slutar litet lågmält ur dotterns berättande version. Hennes föräldrar sällskapade och mannen Sigfrid, kvinnokarl och periodvis alkoholmissbrukare (Mikael Persbrandt) köper en lott till Maria (Maria Heiskanen) på vilken hon vinner en kamera. Han tycker att han bör vara delägare då han köpt lotten men som krav för detta begär Maria att då skulle de gifta sig först och så blev det.
Kameran blev liggande i många år utan att användas och de fick totalt 7 barn. Äktenskapet blev väl som för de flesta under den tiden, ömsom ”vin” med glada minnen (maken var t ex en god dansör och kvinnokarl och de skrattade ihop en hel del). Det blev även ömsom ”vatten” då maken periodvis hade alkoholperioder, var otrogen och slog såväl Maria som barnen. Ett starkt stycke är när den äldsta dottern, som var mycket begåvad, skulle få besök i hemmet av sin lärarinna. Både modern och dottern var mycket lyckliga för detta och hade dukat fram och gjort det så fint som huset förmådde. Lärarinnan gick omkring och berömde föremålen och sa bl.a. att dottern hade en duktig pappa. Mitt i allt detta kommer fadern hemtransporterad av två stadsbud, mycket berusad och ovårdad. Det blev ett pinsamt ögonblick i Marias och barnens liv.
Den glömda, nedpackade kameran kommer till användning när maken fängslas och därigenom blir arbetslös. Det behövdes då pengar till mat och hyra och Maria tar fram sin kamera för att försöka sälja den. Hon blir dock övertalad av fotografen, kallad “Piff Paff Puff”, att först prova den och han lånar henne förbrukningsmateriel samt lär henne att använda den. Det visar sig att Maria har “den rätta blicken och känslan” och lyckas ta mycket bra bilder. Ett ömsint, vackert vänskapsförhållande uppstår mellan henne och fotografen vilket hjälper henne att orka med vardagens problem.
Fotot består av svaga, gammeldags färger för att verkligen markera tidsepoken. Många detaljer är perfekta, klockor, kläder, tempot… detta visar verkligen Jan Troells skicklighet. Filmen är lång, 2 tim och 15 min men blir inte för ett ögonblick tråkig. Den är fantastiskt bra fångad, blir Sveriges Oscarsbidrag och bygger på en berättelse skriven av Agneta Ulfsäter Troell, Jan Troells fru.
Salongen var fullsatt, inte en enda stol var tom. Filmen hade med all säkerhet fyllt en dubbelt så stor salong. Redan under fredagen fanns endast 2 platser kvar till söndagens föreställning. Jag kunde urskilja minst 8 gävledragare bland publiken och vi var oerhörd tagna och fascinerade när vi gick hem./Lisse-Lotte Danielson
