Måndag 8/9 2008 kl. 18:00, Bio 7:an i Filmstaden. 
Dream of life. Jag har aldrig tidigare hört talas om namnet Patti Smith och inte heller förstått vad ordet Punk egentligen står för. Denna dokumentärfilm var därför på många sätt lärorik för min del. Jag gissar att mycket av musiken framfördes under drogat tillstånd – ungdomens revolt – men jag kan ha fel. Filmen som spelats in under totalt 11 år visar Patti Smith som konstnär och under olika delar av dygnet. Jag har nog aldrig sett en sådan oglamorös och chosefri kvinna. Helt i avsaknad av lyx och guldkantad tillvaro men med mycket karisma, utstrålning och intensitet. Stundtals är hon också vacker i sin inlevelse.
Patti Smith hade dragit sig tillbaka från strålkastarna. Levde som hemmafru med barn och man i Michigan. Då dog hennes man Fred Smith. Hon säger i en intervju publicerad i juli i år då Dream of life nyss hade haft premiär i Berlin – ”Jag är artist för att min man dog och vill hedra honom genom arbete med Bob Dylan som min man verkligen gillade. Men jag hade aldrig återvänt som artist om min man levt. Vi hade levt så enkelt och hade inte gjort något för att tjäna pengar. Jag måste lämna Michigan för jag har inget körkort och kunde inte bo där utan honom. Att flytta tillbaka med mina två barn till New York utan pengar var hårt. Jag måste börja om igen och jag ville göra en skiva för att hedra Fred”.
Jens Peterson i Aftonbladet skriver: ”Man behöver inte älska Patti Smith för att gripas av den här dokumentären. Kameran följer henne hemma och på scen, hon besöker sina föräldrar och hänger med berömdheter. Hon pratar om sin konst och sitt liv och är hela tiden intressant. Patti Smith är också rolig, som i en lång diskussion om problemen med att hitta ställen att kissa.
Men hon pratar också mot kriget i Irak och spelar gamla minnen med Sam Shepard och varsin akustisk gitarr. Ett porträtt som väcker respekt”.
Jag delar till fullo Jens uppfattning. Ibland var filmen ful och virrig, ibland oerhört vacker men den engagerade. Vi var 14 personer i salongen som såg den och under filmens sista minuter satt halva publiken, inklusive oss gävledragare, kvar tills den sista tonen hade klingat ut. Det bevisar att vi ville hedra filmen och hålla kvar känslan.
Patti Smith som fortfarande uppträder hade ikväll lyckats fånga en publik hos Bio 7:an som till 80% bestod av ungdomar. Detta hade jag inte väntat mig. Vid research fann jag också 975 bilder av henne på nätet vilket säger en hel del. Hon gör även stor succé bland ungdomar när hon sjunger med ett rockband vilket säger en hel del om henne med tanke på hennes ålder. Jag vågar dock inte rekommendera alla att se denna film då den är mycket speciell./Lisse-Lotte Danielson.
Se även
