Under vårterminen i 6e klass (1959) lärde jag mig att kyssas! Det vill säga att det var ett par tjejer som lärde mig. Vi tre, Solveig L, Britt R, och jag tillbringade massor av eftermiddagar i cykelkällaren på Hamiltongatan 6 och hemma hos varandra där vi bara turades om att kyssas. Hela tiden. Lika naturligt som att vi andades..
På klasskortet från Solängen sitter jag på golvet som fyra från vänster. Alla som nämns i storyn finns med på bilden (utom Britt R.) Börje Wallén (känd teaterman), Erik Ersson (naturfilmare) och Stig Forsberg. Naturligtvis också den söte Solveig L. Kanske kan dom hitta sig själva om du lägger ut bilden..
Minns faktiskt inte hur det hela började. Egentligen var detta lite konstigt eftersom jag fram till dess inte betraktats som någon Don Juan. Nej Christer Carlsson uppfattades nog mest som en ganska blyg liten kille som bara gjorde “grabbiga saker”, spelade fotboll och hockey, gick på motortävlingar, lyssnade på Rock n Roll och såg Vilda Westernfilmer på matiné med grabbarna. Visst hade man lekt lite Ryska Posten och fått en kram men nån “tjejtjusare” var man inte sedd som, långt därifrån. Hade egentligen alltid känt mer respekt än åtrå för tjejerna jag kände eftersom de oftast var så duktiga. Ett annat väsen liksom. Alla tjejer i skolan skrev mycket snyggare än killarna. Uppförde sig alltid väl på lektionerna och pratade bara när det skulle pratas..Tjejerna presterade oftast bättre än oss killar på proven och på de vanliga lektionerna. De diskuterade kak och bullbak, var duktiga på hopprep, kunde hålla 3-4 bollar i luften mot bollväggarna på rasterna, var oftast fint klädda med rosetter, sammetsband och sånt. Luktade lite svagt gott gjorde dom också, det kände man t.ex. i kön till “matis”. Hörde ibland att tjejerna använde uttryck som “barnsliga” när dom pratade om killar, och det tror jag dom hade rätt i. Det kändes som om tjejerna var 3 år äldre än killarna i klassen på Solängsskolan 1959. Men nu befann jag mig alltså plötsligt mitt uppe i kyssarnas underbara värld, hur det nu hade gått till..
Britts och Solveigs munnar smakade Viol och Emser. Vi turades om att kyssas och jag funderade faktiskt allvarligt på hur länge läpparna skulle hålla. När jag vid ett tillfälle var inne på toaletten, mest för att vila upp mig, så såg jag i spegeln att läpparna var alldeles svullna. Tänkte direkt på att dom såg ut som när min kusin från Norge, Raymond, som hade börjat spela valthorn i sin skola Vålerengens Gossorkester och hade hornet med sig ut på Limön, och satt och tutade. Sådär såg han ut efter ett par låtar. Funderade också på vad jag skulle säga när jag kom hem och om nån t.ex. Stefan min bror skulle fråga. Kunde jag säga ”spelat lite Valthorn”? Nää, men det fick bli en senare fråga. Nu skulle vi kyssas igen.. Eftersom Solveig och jag gick i samma klass och bodde i samma hus var vi tillsammans så mycket vi kunde. Dock var vi ju hänvisade till cykelkällaren och andra suspekta tillhåll för vårt kyssande, så vi tog alla tillfällen i akt för att få vara på tu man hand och idka vår nya favoritsysselsättning.
Vi åkte till o med ut till Limön en gång med min farfar o farmor. Lite udda eftersom jag ju nästan betraktades som en främling av min egen farmor o farfar. Jag hade ju valt mormor o morfar för flera år sen. En gammal historia. Farmor o farfar åkte alltid ut till Limön på senvåren för att farmor skulle få plocka Gullvivor och Liljekonvaljer, en av hennes stora passioner. Farmor verkade glatt överraskad när jag ringde och frågade om vi fick följa med. Farmor sa att hon tyckte det skulle bli kul med att plocka blommor tillsammans med en söt flicka, hon fick ju annars alltid plocka både blommor och bär ensam. Att plocka blommor och bär har i vår släkt alltid ansetts vara en angelägenhet för det kvinnliga släktet.
Nu blev det inte som Farmor hoppats, hon fick som vanligt plocka själv eftersom den söta flickan Solveig var upptagen med att kyssas. Förstår ännu inte idag vad Solveig angav för starkt skäl till farmor för att inte plocka blommor? Ormrädsla? Eller var det så enkelt att min kloka farmor själv varit ung och förstod?…Nåväl Solveig lyckades locka fram den dittills sovande romantiken i mig och jag minns att hon tyckte det var gulligt när jag skrev hennes namn i sanden i vattenbrynet och hon skrek till när en våg från en förbipasserande båt suddade ut det. Då skrev hon mitt namn istället med ett hjärta. Mycket romantiskt således. Sen kysstes vi. För femtusende gången. Livet lekte.
Så kom sommarlovet. Vi var tvungna att skiljas åt eftersom Solveig bodde med sin familj på deras sommarställe på Rådmansö i Stockholms skärgård och jag ju på Limön. Det kändes hårt. Nåväl mitt i sommaren fick jag ett vykort från Solveig. Både skojigt och lite skämsigt. Detta eftersom all post kom med turbåten Sommarös första tur och där samlades alla innevånare på ön för att hämta sina dagstidningar och övrig post. “Sop Åke” Andersson hade som “Kungen av Limön” en självpåtagen roll som postutdelare, läste upp namnen som en skrockande jultomte och delade ut. Plötsligt sade han högt ”nämen titta Christer har fått ett vykort från en Solveig”. Några av mina kompisar fnissade medan jag armbågade mig fram för att hämta det. Jag satte mig ensam bakom en vedtrave och läste vykortet flera gånger. Hon skrev ”Hej Christer hoppas du har det bra Kyssar Solveig.” På framsidan var en fin blomma och ett hjärta. Herregud. Vilket glädjerus. Mina tankar svävade än hit och än dit, som att fått en bedövningsspruta inkörd i skallen. När jag landat förstod jag att hon också förväntade sig ett svar..Detta var mycket spännande.
Min farsa Rolf pendlade med familjens båt mellan Limön och jobbet varje dag. Jag berättade om kortet från Solveig och frågade honom i förtroende om han kunde köpa ett vykort inne i Gävle. Ett romantiskt. Han såg lite underfundig ut, men kom mycket riktigt ut med ett fint och romantiskt vykort. Det var förmodligen det mest romantiska min far gjort överhuvudtaget i sitt liv..
Jag tittade på kortet. Det föreställde en pojke och en flicka på en blomsteräng, där pojken hade en prästkrage i handen och plockade liksom av de vita bladen på blomman. Så var det en text i överkanten som löd: Älskar älskar inte- älskar älskar inte -älskar älskar….Meningen avslutades alltså med fyra “tankeprickar”. Eftersom blivande språkpolisen, och ordningsmannen inte tyckte att det skulle fattas ett ord på det eljest vackra kortet, så skrev jag färdigt texten själv med min egen penna! Jag fyllde alltså i det tomma ordet INTE. Vilket naturligtvis var oerhört korkat och sände naturligtvis en helt fel signal till stackars Solveig där borta på Rådmansö! Hon trodde att jag gjort slut, och detta på ett vykort. Så otroligt simpelt.
Omfattningen av mitt misstag och ytterst korkade handling gick först upp för mig när sommarlovet var slut. Jag hade börjat på Nynässkolan men vi bodde ju i samma hus fortfarande.. Min stora kärlek Solveig gick förbi utan att titta åt mig. Hon behandlade mig som luft resten av läsåret! Var jag värd nåt annat? Nej förmodligen inte! Där fick jag skylla mig själv!
Hösten kom och ryktena gick om att Solveig ofta syntes med min klasskompis från Solängen Stig Forsberg som också börjat på Nynäs, dessutom i samma klass som mig. Inget jag frågade Stig om naturligtvis, gjorde för ont för det…
Denne Stig Forsberg, var förresten han som iklädd gul skjorta sjöng ”Tom Dooley” tillsammans med Börje Wallén och Erik Ersson en gång i aulan på Solängen. För övrigt den enda låt dom hade på repertoaren…Idag är denne Stig Forsberg förresten pappa till Mats, trummisen i Refreshments. Och för oss båda är Solveig idag förvandlad till ett ljuvligt minne från den tid då solen alltid sken, allt var möjligt och allt låg framför oss.. Och då kyssarna smakade Violtablett.
( ……. Sångaren i Sooner or Later)
———–
Public. 23/11 2016 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
