Hemma hos brukspatron
Om familjen Lundeberg, Brittgården/Hemgården och vardagsliv i gävlesocieteten kring sekelskiftet.
Av Folke Löfgren och Barbro Sollbe. – (fotograf Barbro Sollbe)
Knut är mycket belåten med fotografiet som Barbro Sollbe har tagit av honom. – Jag ser ju ut som Wallenberg.
Knut Lundeberg som ung
Två äldre gävlepojkar pratar om gävleminnen, om längesen försvunna gävlebor och om ett gemensamt intresse: Brittgården/Hemgården. Den äldre av dem är Knut Lundeberg, född 1893, son till “herrn och frun till Oslättfors“, uppvuxen i – och befryndad med den gästrikländska brukssocieteten, gammal skogsman, skidåkare och jägare, som 87-åring ensamboende i sin villa i Tolvfors, på sluttningen mot Gavleån. Den andre är Folke Löfgren, född 1910, Gävles siste stadsmäklare, i 30 år representant för folkpartiet i stadsfullmäktige, hängiven nykterhetskämpe och lidelsefullt kultur-, stads- och personhistoriskt intresserad, en levande uppslagsbok om Gävles historia.
Nu är det vår 1980. De två har träffats många gånger förr och bl a fiskat i Lofoten tillsammans. Även deras fäder hade kontakter med varann. Folkes far, Johan August (J A) Löfgren, var köpmannaföreningarnas ombud och hade sitt kontor på Drottninggatan 24, där Knuts far månatligen hade räkningar att betala.
– Jag brukade få gå dit med de obetalda räkningarna och med en summa som motsvarade det sammanlagda beloppet, berättar Knut. – Pappa gav mig fria händer att själv behålla det belopp jag ev. kunde pruta bort.
Så skolades tonåringen i att göra affärer, att förvalta sitt pund. – De flesta i min generation av Lundebergare hamnade på chefsposter. Men jag blev den misslyckade individen i familjen, och jag har nog litet komplex för det, menar Knut.
Han ser inte det minsta lidande ut. Men den klurighet som släkten Lundeberg en och två generationer före honom torde ha använt för att skapa och vidmakthålla familjeförmögenheten, den torde ha gått i arv även till honom. Möjligen är Knuts respektlösa retsamhet litet större.
Folke frågar om Brittgården. Varför var det fönster på skafferidörren på Brittgården? Vad odlades i trädgården, varför byggdes aldrig stallet inritat på tomtplanen? Och Knut berättar. Kanske kan han inte komma ihåg var han i går lagt ett papper som han skulle behövt i dag. Men han minns vad han gjorde för 70-75-80 år sen ..
– Mina föräldrar var delägare tillsammans med släkten, i Oslättfors, Forsbacka och Högbo bruk. En vinter ca 1898-99 hade pappa stor släktmiddag på Oslättfors, och gästerna kom åkande med sexton hästar från Forsbacka till Oslättfors över skogen.
Sexton kuskar bjöds på mat och brännvin vid framkomsten. Jag minns att jag och min bror Filip smakade på rödvinsskvättarna i gästernas glas och blev litet berusade … – i 24 vintrar bodde vi i Brittgården i Gävle. Själv var jag inte med hela tiden; jag flyttade hemifrån 1910. På somrarna stod huset i stan tomt då bodde vi på herrgården i Oslättfors. Det var en tvåvånings träbyggnad med arton rum, plus en del vindsutrymmen. Den brann ner 1935 …
– Under en period ägde Lundebergarna Gävle-Ockelbo järnväg. Det var farfar som en gång hade ordnat med stakningen av den. Vi hade frikort på Gävle-Oslättfors-delen, även sedan staten köpt järnvägen.
– Vi ungar var en liga som släpptes lös i Villastan, och vi var nog ganska våldsamma. På vårarna seglade vi på isflak på bäcken förbi Bobergs fabrik; bäcken gick ner till Gavleån mellan Gammelbron och nuvarande Drottningbron. Vi kallade oss Gammelbroligan. Fem pojkar Berggren var med, söner till borgmästare Berggren som bodde vid Gammelbron, fyra pojkar Lundeberg, tre pojkar Undén, söner till en baningenjör. Så var det fabrikör Mattons barn, som bodde i Blewegården, och pojkarna Sundell – pappan var ingenjör och yrkesinspektör och konstruerade vårt svenska mausergevär. En av pojkarna, Olof, blev officer och senare chef för Tidningarnas telegrambyrå. En pojke Bellander, som blev jägmästare, var också med. Han och hans syskon bodde inackorderade i Gammelbrobacken hos en gammal major som hette Ofrell. – Inom Gammelbroligan hade vi en annan kamratförening som kallades TKH, Tio kamraters hemlighet. Sysselsättningen bestod i att smygläsa förbjudna böcker, Decamerone t ex.
– Flickorna fick inte vara med i Gammelbroligan, men de accepterades som lekkamrater.
– När en av de andra stora villorna höll på att byggas, ett par hus från Brittgården, hissades taklagskrans. Vi barn klättrade upp i takstolarna, hissade ner kransen och hissade upp en av flickorna som var med, Kerstin Sundell eller Agnes von Krusenstierna. – jag tror det var Agnes. Där fick hon sitta ett par timmar.
– Skrek hon?
Jag minns inte att hon skrek men jag minns att vi fick ovett av Agnes pappa, när vi så småningom hissat ner henne igen. Han var överste och chef för Hälsinge regemente. De bodde i Müllerska huset (det byggdes av en som hette Delin och som sålde det till Müller), Staketgatan 1. Agnes hade två bröder och var några år äldre än jag, jämnårig med min syster Else. Vi lekte med Agnes och med Kerstin Sundell och Inga Larsson och mina två systrar och två systrar Rettig (Läs även om vännerna familjen Rettig) . Men von Krusenstiernas ingick inte i mina föräldrars umgängeskrets – de var ju knapadel ….
Den nuvarande Drottningbron, den äldre av de två broarna vid Villastaden, tillkom 1910. Dessförinnan gick barnen till läroverket, nuvarande Vasaskolan, över Gammelbron – en omväg om man skulle gå så i dag. De brukade samlas vid Gammelbron och göra sällskap till skolan.
– Det fanns inget hemma som var så noga som med att passa måltiderna. Vi åt skolfrukost halv åtta och skulle vara i läroverket åtta. Det blev att kasta i sig välling och bröd. Till frukost klockan elva skulle man stå bakom sin stol, när pappa kom från herrummet. Passade man inte tiden, fick man vara utan mat – eller, om man var vuxen, gå ut och äta. Den stränga måltidsdisciplinen motiverades med att jungfrurna inte skulle behöva arbeta övertid.
– Pappa och mamma hade eget smörgåsbord med ansjovis, nyrökt böckling, ost och annat som luktade gott. Vi barn måste stå bakom våra stolar och vänta medan de serverade sig – vi fick inte smaka. Därefter var det dags för bordsbön. Var sjunde vecka skulle man läsa Gud välsigne maten – en vecka i taget per barn. Utöver familjens barn hade vi en pojke i matkondition. Han åt frukost och middag hos oss en gång i veckan och hos andra familjer andra veckodagar.
Det hölls två stora middagar varje år, i januari på mammas födelsedag och i mars på pappas. Fem-sex serveringsbetjänter anlitades, och hela stans societet var inbjuden: stora grosshandlare, landshövding, borgmästare …
– Mamma höll reda på mig och förhörde läxor. Hon var mycket angelägen om att barnen hölls sysselsatta. Varje barn fick ett schema med uppgifter som skulle utföras i hemmet, t ex vattna blommor, ansa rabatter, damma. Min bror Filip var nästan jämt på ridhuset och red; det låg vid Drottninggatan, där General Foods har lokaler nu. Men jag fick sitta och virka med flickorna.
Det var mamma som lärde mig virka. Hon sålde mina kaffelappar till släktingar i Stockholm och gav mig pengarna. Det kunde bli 10-12 kronor. Jag kan fortfarande virka kaffelappar – jag provade häromdagen hos min son i Vilhelmina.
Två gånger om året var det stortvätt hemma. Då kunde jag tjäna en 50-öring genom att dra mangeln eller hjälpa till att dra lakan.
– Vi delade i allmänhet ett sovrum på två barn. Filip, min äldste bror, och jag delade ett av barnrummen. En barnjungfru som skulle hålla ett vakande öga på alla barnen sov med mina systrar. Guvernanten hade eget rum.
– v levde ett lyckligt liv här. Vi räknades till societeten, var på slottet och dansade med flickorna Hamilton, umgicks med Klingbergs som bodde i Mackmyra på somrarna och i en lägenhet i Gevaliapalatset på vintrarna. Farsgubben var så snäll att han tog in hästar och kusk från Oslättfors till Brittgården och lät oss åka landå till Höglunds i Strömsbro, disponenten för Manufakturfabriken, på fester. Och strömsbroherrarna hämtade oss i sin landå ibland.
– Till fettisdags balerna hyrde vi Östanbäck, en bondgård i Valbo, och åkte från Gävle i 10-15 slädar, två och två, en pojke och en flicka i varje släde. Sen dansade vi därute.
Något om släkten Lundeberg
Om släkten Lundeberg och dess framsynthet och driftighet är mycket att säga. Vi får begränsa oss till några få av släktens medlemmar.
Johan Ulrik August Lundeberg(1810-1885) i en inspektorsfamilj på gården Djupvik, som hörde till Ängsö slott, i trakten av Västerås. Släkten hade tidigare hetat Lundberg, men 1796 hade man lagt till ett extra e i mitten. Som trettonåring kom August vandrande till Gästrikland med bibel och psalmbok och inte mycket mer i ryggsäcken. Han hamnade i Brattfors, söder om Ockelbo, och blev först bokhållare och sedan inspektör, lantbruksförvaltare, vid Kopparfors. Med goda vänners/borgenärers hjälp köpte han skogs- och bruksegendomar.
På äldre dar kallades han “Gubben Grå”. Han var känd för att gå med höga klackar på skorna för att kompensera sin korta växt. På bilderna här intill ses han och hans hustru Marie, född Eckman. Hon överlevde honom länge och dog 1902, enligt sonsonen Knut som “Gävleborgs läns rikaste fruntimmer”.
Foto – Johan Ulrik August Lundeberg och hans hustru Marie, född Eckman. Reprofoto: Ateljé Jberg.
– Den skog hon ägt, över hundratusen hektar, såldes för över nio miljoner kronor. Det var 82 arvingar som fick dela på den summan. Korsnäs blev ägare till huvuddelen av skogen.
Mest känd av Augusts söner var brukspatronChristian Lundeberg, 1842-1911, “Sveriges kortaste statsminister” – här handlar det dock inte om kroppsväxten utan om ämbetstiden. Han blev underlöjtnant vid Dalregementet 1861 och erhöll avsked som löjtnant 1874, var förvaltare på Oslättfors bruk och disponent vid Forsbacka bruk 1865-1872, samtidigt som han var delägare i Mackmyra bruk. 1885-1907 var han verkställande direktör i Forsbacka Jernverks AB, i två omgångar var han ordförande i Gävleborgs läns landsting och han satt i riksdagens första kammare 1886-1911. De två senaste av dessa år var han riksdagens talman. Statsminister var han mellan den 2 augusti och den 7 november 1905.
Brodern, August Lundeberg junior, 1849-1945, blev ägare till Oslättfors bruk efter fadern. Förutom skötseln av bruket var han mycket engagerad i den sociala omvårdnaden om befolkningen i Oslättfors och den socken till vilken bruket hörde, Hille – vars nästan enda skattebetalare han var. (Bruket betalade skatten för alla arbetarna.) Han var aktiv i skolstyrelsen i Hille och lät uppföra skolor i Åbyggeby och Oslättfors.
August Lundeberg junior intresserade sig även för länets jordbruk och var under ett 30-tal år ledamot av länets hushållningssällskap. För sina insatser inom jordbruket belönades han med hushållningssällskapets medalj i guld. I Gävle tillhörde han flera affärsdrivande verks styrelser liksom Gustafsbrobryggeriets och Handelsbankens.
Den Lundebergska släkten blev genom ingifte befryndad med hela bruks-, ämbetsmanna- och köpmannasocieteten i Gästrikland och Gävle: släkterna Elfbrink, Elfstrand, Valley, Göransson, Klingberg etc. Relationer fanns även med släkterna Rettig och Garberg. Man höll ihop inom dessa välbärgade kretsar, både i sällskapslivet och när svårare situationer inträffade. Det senare var fallet när det Göranssonska Högbo Bruk gått i konkurs – då trädde vännerna och släkten till, och därmed skapades Sandvikens Jernverk av gävleborna.
– Lundebergarna köpte Högbo Bruk för 30.000 kronor och övertog alla inteckningarna, kommenterar Knut Lundeberg. – Veckan efter sålde de skog till dem de köpt bruket av för 100.000 kr.
En god uppfattning om hur man roade sig i slutet av 1800-talet i burgnare kretsar här i trakten får man, då man läser Kjerstin Göransson-Ljungmans bok “Konsuln“. Där berättas bl a om hur det ordnades slädpartier och vilka som satt i samma släde. Det var ungdomar ur de här uppräknade familjerna. En av slädfärderna slutade med dans på Stigslunds gård, som då ägdes av Göranssons.
Hushållshjälp
Man hade gott om tjänstefolk i de förmögna gävlefamiljerna kring sekelskiftet. På Lundebergarnas Brittgården hade man en pensionerad lokförare som gårdskarl, man hade en guvernant som läste läxorna med barnen på kvällarna och man hade tre jungfrur. De senare räckte dock inte till om man hade kalas eller om det skulle bakas, sys e d. Knut Lundeberg har berättat om Stryk-Mina, som egentligen hette Mina Höglund och som hjälpte till med tvätt och strykning. Och om en fröken Tappersson, som en eller två veckor i taget satt på Brittgården och lagade lakan och sydde nya. Egentligen var hon expedit i en mode- och vitvaruhandel på Drottninggatan 30, i hörnet mot Centralgatan, men Knuts mor Brita Lundeberg “hyrde” henne från affären när det behövdes. En särskild sömmerska, som kom och sydde kläder åt flickorna, Knuts systrar, hette Hanna Collin. Och en gång i kvartalet kom Henrika Bjurström för att laga och sy linnekläder, bl.a. nattskjortor åt hela familjen och herrkalsonger av linne; de knöts om benen med linneband.
-Mamma hade sån respekt för henne och gjorde i ordning särskilt god mat åt henne, minns Knut, – När mamma frågade hur maten smakade, svarade Henrika Bjurström alltid:
“Nog kan man äta det allt.” Det blev ett talesätt i familjen.
(Medan jungfrur, tvätterskor och strykerskor åt för sig i köket fick hemsömmerskorna delta i familjens måltider i matsalen.)
Även i burgna familjer var man sparsam med kläder och tyger. Det var vanligt att man vände tyget i gamla kostymer och sydde om plaggen till yngre familjemedlemmar. På knäppningen av kavajerna (höger- resp vänster-) kunde man se om plaggen var nysydda eller om de var ärvda och vända. Även i familjen Lundeberg praktiserades detta, vilket framgår av gamla familjefotografier. Allt skulle tillvaratas.
Flera av jungfrurna i det Lundebergska hemmet gifte sig med droskkuskar. Pappa August åkte dagligen tåg Gävle-Oslättfors-Gävle och hästdroska mellan Brittgården och järnvägsstationen, så det fanns rika möjligheter för tjänstefolk och kuskar att träffas och bli bekanta …
(Ovanstående uppgifter avser tiden fram till 1910, då Knut Lundeberg flyttade hemifrån.)
Lundebergska villan – Hemgårdens förhistoria.
Ska man säga något om en byggnads uppförande och utseende, bör man först ta reda på för vilket ändamål den tillkommit.
Det var vid sekelskiftet som brukspatronen i Oslättfors, August Lundeberg, började planera sin magnifika villa på 460 kvm i Västra Villastaden i Gävle, i kvarteret Lupinen. Oslättfors herrgård var nog bra, men den låg i utkanten av Hille socken, och vintertid var det inte alltid så lätt att ta sig in till staden för viktiga göromål. Särskilt svårt blev det, då brukspatronens barn skulle ha högre skolutbildning. Sådan kunde inte fås i Hille, men i Gävle fanns läroverk. I ett par år hade man skolhushåll i en femrumslägenhet på Norra Slottsgatan 4, ungefär där Tempo i dag har garage, men sedan beslöt familjen att under vintern bo i ett eget hus i Gävle.
August Lundeberg, 1849-1945, och hans hustru Brita, född Bratt, hade sju barn: Else (sedermera gift med revisor Sven Pettersson), Filip (som blev major vid Kungliga Wendes Artilleriregemente), Knut (forstmästare och egen företagare, konsult åt banker, försäkringsbolag o d beträffande skogstaxeringar, dessutom minnesgod sagesman förutan vilket detta arbete inte torde ha kommit till stånd), Birger (kontorschef vid Gustafsbro Bryggeri), Lars (civilingenjör och vägdirektör), Maria (handarbetslärarinna) och Britt, (skolkökslärarinna, gift Björk). Alla barnen kom att bo på Brittgården, som huset kallades efter mamma Brita – Britt däremot fick sitt namn efter huset.
– Det blev pengar över till Brittgården, när pappa sålde Oslättfors till Korsnäs, berättar Knut. – I stället för att vara ägare, blev han sedan förvaltare där och hyrde fortsättningsvis herrgården för 100 kr om året. Den Lundebergska villan skulle vara praktisk men också representativ, och den skulle ha ett bra läge i staden. Uppdraget att rita den gick till greven och arkitekten Otto Sigfrid (Sigge) Cronstedt, som var välkänd i Gävle och hade gott renommé. Han hade bl a varit en av arkitekterna för 1901 års utställning i Gävle.
Den 19 november 1903 kunde brukspatronen flytta in i Brittgården med familj och med kokerska, husa och barnjungfru. Man hade fått den magnifika bostad man önskat – genom sitt läge och sitt utseende kom den att bli entré till Västra Villastaden.
Mitt för den Lundebergska villan, på andra sidan Parkvägen, ligger Villa Martin i kvarteret Jägaren. Huset är uppkallat efter Korsnäs Bolags förste verkställande direktör Bernhard Martin. Det uppfördes 1896, och arkitekten hette Rahm. Nuvarande ägare är fru Gunvor Göransson från Sandviken. Den Lundebergska villan måste, enligt den tidens sätt att se, ha ungefär samma status och storlek som Korsnäschefens. Villa Martin har en något större bostadsyta men inte en lika mäktig fasad som Brittgården.
Brittgärden är ett rektangulärt tvåvånings trähus. Huvudentrén ligger på den ursprungligen helt symmetriska norra långsidan, som vetter mot Kungsbäcksvägen. Hallen däremot är oregelbundet format. Därinnanför ligger byggnadens största rum, salen, i anslutning till serveringsrum och kök i väster. En s k tapetdörr in till ett litet skafferi, varigenom man kan nå jungfrukammaren intill köket, finns i salens sydvästra hörn. Ursprungligen var där endast ett skafferi och förrådsutrymme som kallades “sanctum”.
– Där förvarades kristallglas och fint porslin, men också kakor och andra läckerheter, säger Knut. – Kakorna låg i förseglade plåtlådor. Men vi skaffade oss nycklar och snodde …
Till salen gränsar ett rum som på ritningen benämns arbetsrum. I dag används detta rum som finrum eller salong, där man bl a dricker kaffe efter maten. På nedre bottens östra sida ligger ett vackert kabinett, den gamla salongen och brukspatronens arbetsrum.
Därmed skulle representationsvåningen ha beskrivits. På samma plan ligger också det stora köket, som har samma dimensioner som salongen. Ett stort kök behövdes i ett gästfritt hem. Den stora järnspisen med sina fem hällar stod placerad efter östra långsidans mitt. Köket stod i norr i förbindelse med ett stort skafferi, vars dörr hade ett fönsterglas i dörrspegeln; utan att öppna dörren kunde man alltså se vad (eller vem) som fanns i skafferiet. Skafferiet hade dessutom direkt ljus från ett fönster.
I kökets nordöstra hörn fanns en ingång till serveringsrummet, i vars närhet även toaletten låg. En dörr till jungfrukammaren fanns i södra delen av köket, och i väster en dörr ut till köksträdgården.
En trappa upp fanns sovrummen. Där låg inte endast familjen Lundeberg utan även barnjungfrun och guvernanten. Kokerskan och husan delade på jungfrukammaren i våningen under.
– De två där nere hade möjlighet att ha fästmän, påpekar Knut, – Men särskilt barnjungfrun som bodde i övervåningen med flickorna hade vi kontroll på, så hon kunde inte ha fästman.
Badrummet i övervåningen var stort tilltaget, med dagsljus. Och ytterligare en trappa upp, på vinden, hade barnen Lundeberg ett stort öppet utrymme där de spelade tennis och hoppade höjdhopp.
– Det var väldiga dunsar ibland, längre ner i huset, säger Knut. – Konstigt att vi fick hållas … Vi gick också hårt åt inredningen i den del av övervåningen där vi hade en trapets hängande.
Då huset byggdes, utrustades en del av rummen med kakelugnar, samtidigt som man installerade centralvärme. Brukspatronen litade inte helt på den nymodiga värmeledningen utan ville gardera sig med kakelugnar “om det skulle börja krångla”.
År 1919 tillbyggdes villans östra sida med ett trapphus, ritat av stadsarkitekten Wetterling. Byggnaden delades i två lägenheter för att lämna plats åt äldsta dottern Else som gift sig 1917 med bankrevisor Sven Pettersson i Gävle. Husets proportioner förändrades genom tillbyggnaden, och symmetrin i fasaden gick förlorad.
Ursprungligen hade byggnaden gul färg, med vita knutar. Nu är den gråmålad. De buskar och träd som skärmade av huset från Kungsbäcksvägen finns inte heller kvar – insynen mot husets framsida är fri.
I exteriören kröner mjuka jugendlinjer entrén, och de upprepas även i taklinjen. De två ovala takfönstrens spröjsverk ger intryck av organiska stjälkar. Jugendstilen började vid husets tillkomsttid att avlösa stilimitationernas långa era. I stället tog man nu mönster direkt från naturen: rosor, liljor, tulpaner m m.
Ytterpanelen till vindsvåningen har fiskfjällsmönster i s k ornässtil, liksom även delar av entrén. Högst uppe på taket finns en vindflöjel föreställande en katt som fångar en råtta.
Vid sidan av ytterdörren i hallen finns, vinkelrätt utstående från hallens enda fönster, två väggfasta bänkar med plats för två personer i varje. Där sitter man mitt emot varann och kan genom fönstret se ut mot Kungsbäcksvägen. Under den Lundebergska eran kallades platsen för “smygen”, men den har senare kallats “spårvagnen”. På den tid Gävle hade spårvagnar, fanns endast bänkar längs vagnens långsidor. Passagerarna satt alltså mitt emot varandra, samtidigt som de kunde se ut genom fönstren bakom den motsatta bänken och i vagnens kortsidor.
Platsen i den Lundebergska spårvagnen var mycket gouterad, då man där kunde sitta och invänta eventuella gäster eller se på trafiken på Kungsbäcksvägen. – Här samlades vi alltid på kvällen, säger Knut. – Det ställdes fram en bricka med punsch och äggtoddy. Ända tills han dog satt pappa där på kvällarna och bevakade vad som hände utanför. På morgnarna höll han reda på när alla stans grosshandlare gick från villastan till sina arbeten i centrum. Själv brukade han fara till Oslättfors vid elvatiden på förmiddagen.
Hemgården.
År 1948 flyttade Hemgården till den Lundebergska villan. Hemgården har på ett utmärkt sätt bevarat miljön i husets nedervåning. Allt av gammal fast inredning finns kvar. Matsalen har fortfarande sitt fina parkettgolv och den vackra boaseringen efter väggarna. Golvet är så vällagt att inget knarrande hörs när man går på det. Familjen Lundebergs möbler och inventarier finns på andra håll, men man har möblerat med möbler som passar in i miljön. I salongen, som på den ursprungliga ritningen kallades arbetsrum, står en möbel i nyrokoko och en gustaviansk spegel med tillhörande bord. Ett vackert piano och en gammal kristallkrona förhöjer rummets utseende. Den gamla kakelugnen med vackert dekorerad fris står kvar, liksom en i f d salongen. I det senare rummet finns en väggspegel med förgylld ram – den går nästan mellan golv och tak. Ett allmogeskåp från 1700-talet, en allmogemålning, ett stort bord, en malmkrona och en gammal chiffonjé finns också i rummet.
I kabinettet står en ljus gustviansk möbel, och i kabinettets burspråk är spetsgardinerna upphängda på gammaldags sätt. I brukspatronens arbetsrum har man en karljohanssoffa med stolar och bord plus ett skrivbord för Hemgårdens föreståndarinna.
I övervåningen, i de forna sovrummen, är det mest studielokaler. Här finns också ett rum för sykurser och en förskola för invandrarbarn.
Den stora källaren har man byggt om så att den nu rymmer en stor vävstuga, patrullrum för scouting, två välutrustade snickarbodar och det storkök som familjen Lundeberg använde för s k grovbak: hårt bröd, rågskorpor m m. Ugnen finns kvar. Den eldades med famnved och var så djup att man måste använda brödspadar.
Av säkerhetsskäl finns inte mindre än tre trappor mellan bottenvåningen och övervåningen. Dessutom finns en utvändig järntrappa på husets södersida. Tre ingångar finns till byggnaden, plus en källaringång.
Den Lundebergska villan har fått en lämplig användning. Stadsdelen, vars gator avviker från rutnätsmönstret i stadens centrala delar, vars tomter är stora och lummiga och vars patriciervilor bjuder prakt och omväxling för ögat, har blivit en oas i stenstaden. Men många villor är hårt nedslitna, och en del har redan fått skatta åt förgängelsen. Villor och trädgårdar är kostsamma att underhålla, och de snabbt ökande bränslekostnaderna försvårar bevarandemöjligheterna.
Några villatomter har styckats för att lämna plats åt modern villa- och radhusbebyggelse. Men låt oss i alla fall slå vakt om det i Villastaden som är värt att bevara! Låt det inte bli museer utan levande hus i en levande miljö! Vi ska ha något kvar från varje epok i vår stad, så att vi kan få perspektiv på tillvaron och få stadens utveckling levandegjord.
I Gamla Gefle har vi mycket kvar av det gamla. Kanske det är dags att även bevara något av den gamla köpmannastaden från sekelskiftet och, märk väl, något av det gamla Brynäs om det ej är för sent. Allt under förutsättning att bevarandet fyller en uppgift.
En stadsdel där allt är nytt, där allt bygger på funktion, ekonomi, moderna bekvämligheter och service inrättningar, där bilen går före miljöintressena, blir oftast en tråkig och monoton stadsdel.
Slutord.
Knut Lundberg dog den 29 januari 1981 på Gävle lasarett, 87 år gammal.
– Jag har gjort bokslut, hade han sagt kort tid dessförinnan.
Han hade inte velat besöka Hemgården sedan den fått sin nuvarande funktion. Det var bättre, tyckte han, att ha minnesbilderna kvar oskymda från den gamla tiden. Men det skulle ha glatt honom att höra om kommunens planer på en varsam renovering av byggnaden.
Vi tackar Britt Björk och Mia Björk för kompletterande sakuppgifter.
Folke Löfgren och Barbro Sollbe.
——-
Källa: Från Gästrikland 1980 (sid 101 – 111)
———————————–
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
Senast uppdaterad: 2011-06-09
