Stortorget i Gefle och dess historia .

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

GÄVLES SENASTE TORG INVIGDES 5 SEPTEMBER 2010.

Publicerat i Gefle Dagblad SÖNDAG 5 SEPTEMBER 2010.

Ur Åke Nylens tidningsurklipp.

Fotograf till nedanstående foton är Anna-Karin Björnström (med undantag av fontän-collaget).

Jag står här på ett torg – av Björn Widegren

Bo Widegren

Fotograf: Annakarin Björnström

Mannen tittar koncentrerat på mig. Han kommer från Stortorget och väntar liksom jag på rött ljus utanför Gevaliapalatset. Vid grönt möts vi mitt på Norra Kungsgatan och han skriker – ungefär så här, plus lite extra svordomar:

– Har du sett torget? 70 miljoner för det, men Briggen Gerda kunde dom inte rädda! Vad är det för dj… kommun vi bor i! Och ni skriver ingenting!

Mina lama protester om att vi ingenting skulle ha skrivit når honom inte När han passerar mig är han bara upptagen av sin egen ilska.

Det är så med Stortorget. Varje ombyggnad, renovering eller utbyggnad väcker känslor. Stora känslor. Ofta ilska. Bara i sällsynta fall beröm.

Stortorget är helt klart en hjärteangelägenhet för Gävlebor och tillresta. Ska så vara. Ett torg är medborgarnas vardagsrum. På agoran, grekernas ord för torg, föddes den västerländska demokratin – nåja, den hade väl sina inskränkningar hos de gamla grekerna. Demokratin låg nog bara i startgroparna. Men det var här man kunde göra affärer, diskutera politiken och även fatta besluten.

Så nog vore det logiskt – men framför allt klokt – om politikerna och andra bestämmande lät medborgarnas röster komma fram på torget. Men alltså inte bara på torget, utan även om torget.

Jag minns upprördheten vid förra omgörningen (eller vad vi ska kalla det). Jag hade kommit till Gävle hösten 1973 och man var i full gång med torget som snart skulle invigas. Höglunds pyloner kom upp och eftersom jag redan då var kulturellt belastad – till och med tämligen svårt, jag var oerhört förtjust i Höglunds glas – skrev jag vid ett tillfälle något positivt om torgets “utsmyckning”.

Följden blev ett ilsket samtal på interntelefonen från en kollega:

– Utsmyckning? Vad finns det för utsmyckning på torget? Var står den?

Jag fattade ingenting och försökte, säkert med rädslans darr på stämman förklara att jag avsåg Höglunds pyloner…

– Det är väl för djävulen ingen utsmyckning, avbröt kollegan och slängde luren i klykan.

Framför allt var man då ilsken över att torget blivit mindre på grund av Domusbyggets betongklump. Den var sannerligen inte vacker, verkade ha ritats i parti och minut av någon arkitektfirma som försåg Sveriges städer med denna folkhemska variant av Stalinarkitektur.

Det talades också om att man var tvungen att göra en genomgång i Norra Skeppargatans sträckning tvärs igenom varuhuset. Skälet skulle vara att Gävle legendariske politiker och tidningsfaktor, C. V. Westlund även i fortsättningen skulle ha raka vägen från sitt hem i ena änden på gatan till systemet som då låg i den andra änden ner mot ån…

Politiker, tjänstemän på stadsbyggnadskontor och liknande, ja, även affärsmän kan ibland förefalla fantasilösa.

Som om de alltför noga lyssnat på den där klassiska kupletten: “Man ska göra som Svenssons gör och inte skilja sig från mängden”.

För hur kunde det komma sig att man på sextio- och sjuttiotalen i varenda svensk stad, snart sagt, i takt med att konjunkturen steg i höjden, rev gammal fin 1800-talsbebyggelse? För att ersätta den med trista, kompakta betongfasader med varuhus i.

Det gick faktiskt så långt i Gävle att man på allvar tänkte riva det gamla fina sparbankshuset från förra sekelskiftet. Ritat i florentinsk renässans av riksdagshusarkitekten Aron Johansson. Det med “sparad penning är som vunnen…” som devis under taket.

Tack och lov avstod man.

Det finns ett undantag i fantasilösheten. Jag minns det från min uppväxttid i Härnösand. Då for vi ofta till Sundsvall där man upptäckt att man hade en klenod i den “stenstad” som byggdes upp efter den stora stadsbranden i slutet av 1800-talet.

I stället för att riva de magnifika husen förstod man att bevara. I ett av dem behöll man exteriören men lät riva innanmätet. Det blev Domusvaruhuset (!) Forum.

Nästa storm på torget kom när Filmstaden byggdes. Det blev ju mycket bättre, tyckte jag. Den glasade fasaden med spegeleffekterna lättade upp hela torgbilden. Och vi slapp betongen.

Men det tyckte inte “allmänna opinionen”. Den skrek i falsett att nu hade man tagit mer av torgets yta.

Och nu är det nytt igen. Med invigning i dag med pompa och ståt. Det är, förstås, redan häftigt omdebatterat. För dyrt säger många. Så brukar det sägas. Men estetik, det sköna, måste få kosta, säger jag.

– Vad tycker jag om det?

Det blir ris och ros,

Jag gillar stensättningen på torget. Framför allt gatstenen, lagda av proffs – det var underbart att se dem i arbete! – i läckra mjuka bågar där stenen får skifta grant även i röda nyanser.

Omväxlingen med plattorna är också bra, det varvas fint, luckrar upp det som annars kunde ha blivit lite sterilt. Och jag gillar att man följer upp den här stensättningen med dess omväxlande rytm ända bort mot Flanör, Gevaliapalatset och Handelsbanken.

De nya stolarna och sofforna grubblar jag över. En del av dem ser ut att mer höra hemma på en badstrand. Hur har man tänkt här? Och att ställa en del av dem under träd som fäller sina blad….

“Utsmyckningen” (!) har jag inget emot. Klart att pylonerna ska vara kvar, dessutom bättre belysta. Detta är kulturminnen.

Den där “dragkedjan” ser jag som enbart dekorativ. Helt oskyldig, utan dolda avsikter. Ett bra och vackert “dike” för vattnet att rinna undan i.

Men nog saknar jag, som många andra städer har, ett rejält konstverk mitt på torget. Något för barn att klättra på. Kanske kunde man flytta Henry Mooreskulpturen hit. Nu när inte längre, som när verket ställdes upp, E4:an går genom Gävle.

Eller kanske ett historiskt, gärna tillbakablickande monument. Klängvänligt som det de har på Trafalgar Square i London.

Många svenska städer har en Milles stående i en bassäng. Vilket får mig att undra varför man tog bort fontänen? Vatten måste finnas, med möjlighet att plaska i när det blir hett om somrarna.

Den nya fontänen glädjer definitivt barnen under varma sommardagar

Foto: Lisse-Lotte Danielson

Sen tycker jag att planerare och utförare ibland verkar ha drabbats av den sociala ingenjörskonstens sjuka. De tycks tro att de vet precis vad vi behöver. Och överplanerar då. Söker en enhetlighet som inte behövs.

Jag har ett exempel: Varför måste alla torgstånden se likadana ut? Inget får sticka ut. Jag vill se gula, gröna, blåa, röda tak.

Sen vill jag ha fler utomhuskaféer. Alltså inte kaffelatteställen, eller konditorier.

På torget i Karlstad såg jag i våras hur det kunde vara. De låg i rad intill huskropparna, vända mot solen. Var det fullt på ett ställe gick man till nästa vägg i vägg.

Så borde det vara runt Lido, perfekt läge där. Och Brända Bocken behöver konkurrens

Björn Widegren

——————————-

Så mycket kostade det nya torget – Magnus Lundquist

Läs detta i förstorat skick!

GÄVLE

I staden där rykten får vingar snackas det redan om att Stortorget kostade 220 miljoner kronor och att den där förbannade dragkedjan (som lätt förväxlas med dagvattenavloppen) kostade åtta miljoner. Pengar som enligt den upprörde mannen på gatan så klart skulle ha använts till annat.

Precis på samma sätt som de stackars gasklockorna i ett decennium fått klä skott för varenda potthål, varenda unge utan fullständiga avgångsbetyg eller varje dåligt sandad gångbana.

Sanningen är att projektet Stortorget, inklusive delar av Drottninggatan och Nygatan, hade en budget på 74,4 miljoner kronor. Och att den budgeten har hållits med marginal. Hittills ligger kostnaden på 58 miljoner kronor.

De lite försmädliga reparationsarbeten som redan genomförts, byte av trasiga stenar och sånt, står generalentreprenören Oden för.

Men man kan förstås ändå ha synpunkter på att man gräver en stor grop och tvingar befolkningen att balansera fram på halkiga plywoodskivor i nästan ett års tid. För att sedan, till synes, bara lägga ut ett nytt skikt med sten och ställa ut några nya konstnärligt utformade sittmöbler.

Men. Arbetet har faktiskt inneburit mer än några nya stenar att spilla ketchup på när du passerar över torget med din långkorv.

– Jag brukar säga att det egentligen är frågan om en rot-rust. När du bytt ut ledningar och rör i badrummet sätter du knappast tillbaka det gamla kaklet, eller hur?, säger projektledaren Mats Pierrou.

Fjärrvärmeledningarna har bytts ut och setts över. Liksom alla andra rör som går under torget. Tanken är ju att det inte ska behöva grävas upp igen på några årtionden. Markvärmen hade gjort sitt och behövde bytas ut. Nu ligger 57 kilometer (!) ny svart slang ringlad fram och tillbaka på hela det omgjorda området och ska förhoppningsvis göra ytan snöfri och framkomlig även vintertid.

Stenläggningen står för den största kostnaden, absolut. 13,5 miljoner kronor kostade de stora stenhällarna på den öppna torgytan. All smågatsten på torget och Nygatan kostade ytterligare 12,8 miljoner kronor.

Väven ligger som en utrullad duk eller matta av granit.

Men alternativet. Vad hade det varit? Asfalt? Eller att upprepa fadäsen med muren på Centralplan som knackats fram i något stenbrott i Kina under slavmässiga förhållanden?

Det rör sig trots allt om 1 090 ton sten. Huvudsakligen svensk granit från Bohuslän.

Fontänen kostade en och en halv miljon. Återstår att se hur den blir när den äntligen fungerar. Premiär i dag.

Gå dit och bilda dig en egen uppfattning.

Och sätt dig en stund och ta det lugnt på torget. Det är ju trots allt, som kommunen uttrycker det i reklambladet, Gävles nya vardagsrum.

Blixtlåset då, avslutningsvis. Vad kostade det egentligen?

Blixtlåset

Kristina Matouschs konstverk Blixtlås kostade 325 000 kronor.

Magnus Lundquist

——————————————

Vad fantastiskt det blev! –Helen Granditsky

När hon fick sin idé kändes den självklar. Hon ville inreda torget som en utrullad väv, med varp och fransar. Och ett helt nytt stråk med inspiration av Paris.

Stina Elonsson

Fakta:

Landskapsarkitekt på Andersson Jönson i Stockholm.

Aktuell: Ett av namnen bakom det vinnande förslaget Damast till nya Stortorget som invigs i dag.

Bakgrund: Växte upp på ett lantbruk i Huskvarna, ville först bli husarkitekt men ändrade sig när hon fick veta att yrket landskapsarkitekt finns. Jobbade först på en byrå i Köpenhamn innan hon började på Andersson Jönsson i Stockholm. Älskar sitt jobb och håller just nu på med att formge en innergård.

Hur tänkte hon om Stortorget i Gävle? Hon såg på torget som en yta där man rullar ut en väv med olika mönster och olika funktioner för alla människor. Som att knyta ihop en inredning med en ombonad matta.

———

Hon skuttar fram som en eldig höstbukett i sin vida kjol med många färger och tar plats där hon går över nya Stortorget. Därför gör det heller inget att de nya möblerna är blöta av regn när hon ska provsitta och posera för fotografen. Det syns inte på det mönstrade tyget om det blir fläckar. Lika smart har hon inrett vårt nya torg.

Det är några dagar kvar till invigningen och Stina som bor i Stockholm har inte sett sin skapelse i full prakt. Det får hon inte göra nu heller, vattenspelet är inte igång. Men resten finns. Både smörgula markiser och cylinderformade blomurnor i rostig glans.

– Vad fantastiskt det blev! Utbrister hon och ser sig nöjd omkring. Och urnorna som vi har ritat själva blev ju jättebra på plats.

Genast ser torget ännu lite finare ut. Det glittrar liksom till när hon står där och sänder ut sin kärlek. Stina smittar av sig på vårt torg.

– Det här är det roligaste jobbet jag har gjort. Jag känner att nu måste jag åka hit till Gävle ibland och kolla. Jag har inte sett det när det är mörkt till exempel.

Det vinnande förslaget Damast togs fram gemensamt på arkitektbyrån Andersson Jönsson.

Stina Elonsson blev handläggare och har drivit projektet vidare tillsammans med Marie Ejdemo, Anders Jönsson och Anna Englund. Damast betyder väv eller mönstervävt tyg och när hon fick idén att se på torget som en väv blev det självklart att fortsätta brodera på den.

Stina förklarar att man ska se torget som inrett med en matta eller en duk med olika mönster i. Det syns tydligt om man tittar från en högre punkt, till exempel från Filmstaden. Längs kanterna ligger klassisk smågatsten som symboliserar själva grundtorget som sticker ut under väven. I en ram innanför ligger större granitblock i tre nyanser som i sin tur har fått olika behandling för olika uttryck i ytan. Vid sol eller regn ändrar ytorna och mönstret förändras.

Stålbanden i olika bredd symboliserar vävens varp, alltså de längsgående trådarna man väver i. Dagvattenbrunnarna leker medvetet med stålbanden och ska vara i olika utformning. De som ligger på själva Stortorget kommer från ett danskt företag och har ett finare mönster än de på Nygatan som är enklare.

Det finns också partier som är av trä. Stina pekar och visar hur man kan föreställa sig att det mjukare materialet sakta reser sig upp ur väven, precis som om den har blivit sliten och nött och fransat upp sig, och låter de tufsiga fransarna fortsätta växa och bli till möbler som fortsätter växa.

Väven är finurligt indelad i tre delar. Torget måste fungera för olika ändamål och för alla människor. Därför finns en avdelning vikt för handel, en annan del ska vara öppen och tillgänglig för tillfälliga evenemang. Den tredje är ämnad för umgänge och lek, ungefär som den mysiga soffgruppen hemma.

Stina tar på en av bänkarna och berättar att möblerna är helt unika för Gävle. Hon har formgett dem tillsammans med möbeldesignern Thomas Bernstrand och tanken är att man ska kunna sitta på olika sätt. Med stöd för kroppen för den som behöver sitta korrekt, mera slappt för de som vill hänga och chilla, eller helt enkelt som en möbel för lek när barnens klätterställning kräver en fortsättning. Den lilla rutschbanan är till för de yngsta.

Stinas dröm hade varit en gunga också, men av säkerhetsskäl gick det inte utan ett staket som skydd.

Vattenspelet hör ihop med den möblerade delen. Det kommer att bli ett häftigt inslag i torgbilden när vattnet sprutar tre meter upp. Men nivån kan varieras och det finns en riktigt låg för att små barn ska kunna känna på vattnet.

Från början hade möbelgruppens alla bakre platser ståhöga ryggar. För att få det mera skirt och tona ner känslan av en kompakt vägg byttes flera bänkar ut.

– Jag vet att några butiker tycker att möblerna fortfarande är för höga, säger Stina och får en bekymrad min. Men jag tror det kommer att bli bra. När vattenspelet kommer igång har de den finaste sidan av hela torget. Vattenspel och sittmöbler drar till sig människor och det gynnar ju butikerna.

Konstverk

Trots att Stortorget redan var rymligt har det växt ännu mer och sträcker sig nu över Nygatan. Partiet framför Flanör är länkat till väven på ett praktfullt sätt. All privattrafik har tagits bort, det ståtliga gångstråket i mitten har breddats och fått vita bänkar som en liten flirt med den stora esplanaden. Här är marken klädd i mjukare material, både ett ljust stenmjöl och ett glittrande gyllene grus mot eldiga trädgaller av rosttrög plåt. Samma sort som i urnorna.

Uppmuntran till lek

. Små minimattor av sten

– Jag ville höja den här gatan och har hämtat inspiration från Paris, berättar Stina. Jag har försökt få in en solig känsla av sydligare breddgrader och använde gultonat så kallat bitumenbundet grus och vita lite mer romantiska parkbänkar. Det ska vara sin egen del, men som ändå hör ihop med Stortorget.

Vid varje smågata mot norr ligger smågatsten i olika mönster. Som små minimattor som leder in till den stora mattan.

Det finns många tankar bakom ett torg. Konstverket i form av en dragkedja har Kristina Matousch gjort och Stina är lycklig över hur hon använt idén om en utlagd väv.

Erik Höglunds pyloner har funnits med sedan starten. De berättar om Gävles historia och har hela tiden känts viktiga att ha kvar. Ett nytt konstverk ville man också ha, men det fick inte krocka med det gamla. Stina gillar att den som går över torget och tittar ner i marken plötsligt kan upptäcka något nytt.

– En dragkedja leker vidare med vår tanke. Den symboliserar en textil yta som det finns något annat under. Jag tycker att torget och konstverket lyfter varandra.

Markiserna över torghandlarnas stånd var gula redan från början. Men kulören har diskuterats med kommunfolket och torghandlarna fram och tillbaka. Med hänsyn till vad som är lämpligt för frukt och grönt och för att de inte skulle skära sig med rosa pyloner fick de till sist förbli gula.

– Jättefint tycker jag! Säger Stina och skiner upp igen. Jag ville inte ha randiga eftersom det kan upplevas rörigt och det händer så mycket på torget ändå. Gult ger en solig och varm känsla och under kan det få hända desto mer.

De stora blomurnorna med patina av rost har Stina och hennes kollega designat. De ville att de skulle utstråla en viss tyngd som gör sig på ett stort torg. De är samtidigt flyttbara om man vill ställa dem åt sidan eller kanske bara möblera om.

Urnor i rosttrög plåt

Lindarna har hela tiden varit viktiga för Stina. De ger en ombonad inramning av ett annars ganska hårt torg och helst hade hon velat ha fler. Men med hänsyn till att träd kan upplevas som skrymmande av vissa nöjde hon sig med bara ett nytt. Det har planterats utanför Nians stora entré.

– Det är nog det enda jag inte fick igenom av det jag verkligen ville. Att plantera fler lindar, fortsätter Stina och ser inte särskilt ledsen ut för det.

Helen Granditsky

—————————————————-

“Folkligt och livligt och trångt och skojigt och stojigt”.

Av Per Bolinder som dog 1973.

Se även: Gefles olika torg genom tiderna – Ulf Kriström.

Där finns fler fina gamla torg-foton.

Per Bolinder var kyrkoherde i Staffans församling från 1954 till 1960.

Han kom från Sandviken där han varit präst ända sedan 1928 och var med all rätt en mycket känd profil i hela Gästrikland.

Bolinder dog 1973, 81 år gammal. Han fick aldrig se Stortorget efter den senaste stora ombyggnaden, torget invigdes 1974. Men bygget påbörjades medan han fortfarande var i livet, och i sin roll som krönikör i Gefle Dagblad skrev han under rubriken ”Ett torg” den 28 mars 1973 följande:

”Ett torg ska inte vara pompöst, stramt, inte monumentalt. Ett torg ska vara folkligt och livligt och trångt och skojigt och stojigt. Det ska vara stånd vid stånd med brokiga, svällande rotfrukter, vippande fastlagsris, sprittande silverglänsande fiskar och kryllande skaldjur. Det ska vara trasmattor och ölgubbar och trollgubbar med sista geniala hushållsmekanismen. ”Frälsis” ska blåsa och sjunga, ungarna ska gapa, husmödrar – av bägge könen – ska knuffas och skvallra och trivas. Mot den blå himlen ska tappade, brokiga ballonger stiga under de små änglarnas tjut och veklagan. Det finns inget goare, gladare, billigare folknöje att ströva och trängas på än ett salutorg.”

Frågan är om Stortorget levde upp till Bolinders krav den gången. Och frågan är om det gör det efter den nu aktuella ombyggnaden. Om det någonsin gjort det.

På det här uppslaget presenterar vi bilder som skildrar olika faser av Stortorget under mer än 100 år. Begrunda och bedöm själva

GEFLE DAGBLAD

KLICKA PÅ FÖLJANDE FOTON FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!

Stånd vid stånd med brokiga, svällande rotfrukter, vippande fastlagsris, sprittande silverglänsande fiskar och kryllande skaldjur. Ja, så var det kanske när den här bilden togs.