KRÖNIKA – Att måla med en pensel av ord
Publ i GD 8/3 2015.
Jag ledsnar aldrig på radio, det toppar alltid min lista om jag nu skulle göra en lista över alla medier som finns. Jag är möjligen aningen partisk men inget klår radio i enkelhet, snabbhet, närvaro och personlighet. Tvåa på min lista skulle bli tv, jag konsumerar mer tv än radio men radio ger mig oändligt mycket mera. Tv är också väldigt omständligt att göra, producera och spotta ur sig. Trea blir print. Och jag föredrar pappersform även om jag oftast får läsa om det som hände i går fast morgonen efter. Men jag får också alla de där notiserna som faller bort på nätet. Om en stulen rollator och någon säljer en vävstol.
Jag tänkte bli skrivande journalist när min utbildning var klar, att skriva är magiskt, men på vindlande vägar, eller rättare sagt, raka spåret från en tidning som sa att de inte hade plats för mig till en radiokanal där jag mer eller mindre tjatade mig in. Jag är på det 21:a året i år. Med radio. När jag var typ 19 så tänkte jag när folk sa att det är 21 år sedan att de skulle nog dö när som helst. Nu är jag där, 21 år senare. Ska inte dö. Att måla med ord, det var en av de första klyschorna jag lärde mig när jag började sända radio. Det är också en fantastisk sanning.
Trots denna kärleksförklaring så än vad många kanske tror. Att jag själv knåpat ihop radio, bra radio till och med, så länge gör att jag inte kan lyssna som folk. Jag lyssnar på övergångar, presentationer, hur länge någon pratar, hur det de säger är uppbyggt, är det live eller bandat, var ligger reklamen, hur långt är reklambreaket och ibland konstaterar jag att public service gör jättemärkliga saker med våra licenspengar och ofta väldigt bra saker. När jag är utomlands lyssnar jag alltid på radio, funkar bäst när jag förstår språket. Jag vill veta hur man jobbar med det som är hantverket i radio.
Jo, det finns ett tydligt hantverk, strategier, en plan, ramar att hålla sig inom och ramar att tänja. Utomlands antecknar jag när jag lyssnar, letar idéer och lösningar. Ber folk vara tysta. Radio är alltid jobb för mig. På bästa sätt. Utom förra söndagen, då lyckades ett radioprogram med något som det var länge sedan jag upplevde. Att jag bara lyssnade. Tack…sportradion!! Jag som inte ens är så intresserad av sport och definitivt inte av hästhoppning. En man och en kvinna kommenterar. Snabbt tänkte jag hoppa vidare bland kanalerna men så säger mannen: “där går han smidigt som en hungrig orm“. Va!? tänkte jag där jag satt i bilen. Malin Baryard skulle hoppa och det beskrev de här två människorna på ett sånt sätt att det blev så spännande att jag inte klarade att lyssna och fick sänka radion. Av hästhoppning. När jag höjde ljudet fick jag beskrivningar som att hästen är smidig som en smoothie på mango. Sedan beskrevs det hur hästar rundande palmer, gick långsamt som till ett parkeringsmöte (vet inte vad det är men det går inte fort), hästen är muskulös och ser ut som en brun frikadell. Så där höll de på.
När det närmar sig slutet av tävlingen är det mycket spännande, då börjar kvinnan i kommentatorsbåstet att göra såna där smackljud som man gör när man vill att en häst ska gå och gå fortare. Smack smack och något klickande och så viskade hon kom igen till hästen som ju inte kan höra henne. Mannen med de målande beskrivningarna beskriver hindren och för varje gång en häst klarar sig pustade han “ja det gick bra”.
De här två gjorde min dag. Jag skrattade högt i bilen. De hade en varsin pensel av ord och de gick bananas. Bara i radio.
Titti Schultz
——-
KRÖNIKA – Otränad i fäders spår – i år igen
Publ. I Arbetarbladet 8/3 2015
Så står jag där igen, på startlinjen i Sälen och ångrar mig djupt för att jag inte tränat mer.
Det är samma visa varje år, sedan 2009.
Det är 7:e starten “I fäders spår för framtids segrar”. Men i år är det inga spår att tala om, i alla fall inte för oss blåbär längst bak.
Det ska visst bli en fantastisk vårdag med 8-10 plusgrader. Det hade varit smartare att ta med sig åror i stället för stavar. Det kommer att bli 9 mil på vattenskidor. Å, varför har jag inte tränat mer?
I år har jag inte åkt en meter skidor innan detta stolleprov på 90 kilometer.
En personlig tränare sa till mig en gång att om man någonsin hänger i en båtreling eller utför ett stup och egentligen enkelt kan ta sig upp genom att dra sig upp med armarna – men känner att man inte orkar lyfta sin egen kropp till räddning… Tänk då, sa han, om din sista tanke innan du tvingas släppa taget och falla ner i det kalla havet eller utför stupet mot en säker död är att du önskar du tränat mer, så du kunde dra dig upp bara en gång.
På startlinjen till Vasaloppet känns det precis så.
Vasaloppet har blivit mitt eget Santiago de Compostela, pilgrimsleden som Agneta Sjödin och många andra själasökare som läst Paulo Coelho går för att finna harmoni.
Vasaloppet fyller samma funktion för mig. Tillfredsställelsen efter att ha trotsat de negativa tankarna att lägga av och när man tagit sig från Sälen fram till klockstapeln i Mora, den känslan ger en sällsam inre tillfredställelse.
Anledningen till att jag inte tränat mer är det faktum att jag inte kan åka skidor i storstan. Det går att göra det, men jag förmår mig inte att åka 45 minuter i bil för att sedan ägna en halvtimme åt att valla med klister och kladd för att åka skidor på en travbana eller löpararena.
Skidåkning för mig måste vara en naturupplevelse. Sedan har vi stockholmarna, de vintrar det äntligen lägger sig tillräckligt med snö för att det ska bli okej spår, då kliver de runt i spåren med ungar och hundar, barnvagnar och kängor så skidorna vet knappt i vilken riktning de ska åka när man stakar sig fram.
Stockholmarna har helt enkelt ingen spåruppfostran, de förstår inte att skidspår är känsliga, ömtåliga och bräckliga som små bäbisar och ska behandlas därefter. Det är ingen som berättat för dem om spårens helighet.
Så bara för att slippa irritera mig på barnfamiljer som ohämmat klafsar runt och förstör helig mark så blir det lite skidåkning i storstan.
Trots det envisas jag varje år med att hamna här, på startlinjen i Sälen och jag vet hur mycket jag kommer att förbanna mig själv när jag äntligen tagit mig upp och genom kaoset av stavar och skidor i första backen. När tusentals skidlöpare trängs ihop till ett mänskligt plockepinn, där vi svär och muttrar innan alla knutar retts ut och man möts av skylten 87 kilometer kvar och tänker; men, Rickard, är du HELT DUM I HUVUDET! ?!
Rickard Olsson – Programledare
——-
Publ. av Lisse-Lotte Danielson 2015-03-09 för Gavledraget.com
