Publicerat i Arbetarbladet onsdag 14 september 2011
Islandshästen som Lii Tjörneryd red på skenade rakt in i en långtradare. Hästen dog – men inte Lii.
-Jag kunde ha slutat där, som 23-åring, men jag fick ett nytt liv. Det blev inte som jag hade tänkt mig, men jag lever i alla fall.
På fredag, nära 20 år efter olyckan, hyllar hon livet med en glädjefylld musikkväll i Valbo kyrka.
————–
Lii och hennes kompis hade lånat islandshästen Geysir och brukade turas om att åka till Rörberg och rida. Måndag 23 september 1991 var Liis och pojkvännen Mats förlovningsdag och ridturen skulle bli lite kortare än vanligt. Men under ritten började Geysir skena. Lii höll sig fast på hästen som sprang rakt ut på väg 67 (i dag 56:an) och krockade med en framrusande långtradare. Hästen dog omedelbart och Lii visade bara svaga livstecken när ambulansen anlände.
Medvetslös i tre veckor
Liis mamma befann sig i USA och vårdpersonalen som kontaktade henne gav henne inte stort hopp om att hinna tillbaka till Sverige innan det skulle vara för sent. På sjukhuset låg Lii medvetslös, med söndertrasat ben och omfattande hjärnskador.
-Jag låg medvetslös i tre veckor, berättar Lii, som bara hade en femtedel av ena lungan att andas med när hon kom in.
När läkarna hade fått bukt med vattnet i lungorna förbättrades Liis tillstånd. Hon vaknade ur medvetslösheten, men hjärnskadorna hade påverkat språket.
-I början pratade jag bara franska och engelska och till och med tyska, eftersom området för senare inlärning inte hade blivit lika skadat.
Mer avancerade svenska ord kom också tillbaka före de enklare som Lii lärt sig tidigt i barndomen.
-Jag kunde till exempel säga att “vällingen var utsökt”, berättar Lii som själv inte minns mycket från den första tiden utan har fått mycket berättat för sig i efterhand.
-Det tog tre år innan jag kunde hitta de ord jag sökte utan att fundera. I dag har jag ett enkelt språk som fungerar. Hjärnan har en fantastisk förmåga att reparera sig själv.
Före olyckan arbetade Lii som journalist och efter några månaders rehabilitering försökte hon återgå till yrket. Det fungerade inte. Orden hade inte letat sig tillbaka och stressen gjorde henne alldeles utmattad.
-Jag provade på olika jobb men misslyckades med allt. Så nedtryckt man kan bli av att inte kunna! Men man orkar inte försöka hur många gånger som helst. Det finns saker man inte kan och då gäller det att acceptera det.
Lii fann räddningen i keramiken. Där kunde hon skapa utan prestationskrav och stress. 15 år efter olyckan ställde hon ut på Nybo kafé i Valbo. Skulpturen “Nike“, en armlös byst med sprickor och skavanker som Lii gjort i otaliga versioner, är en sorts självporträtt som uttrycker Liis tankar om livet.
-Vem bestämmer att det bara är det perfekta som duger? Man måste ha ett värde utan att vara perfekt! säger hon.
“Så många tappar greppet”
Som hjärnskadad har Lii ett handikapp som inte syns på utsidan. Alla lägger inte märke till att hon haltar lite och att ena benet är lite böjt och kortare än det andra.
Jag är normal men ändå inte, förklarar hon känslan hon delar med andra hjärnskadade.
- -Det är så många som inte vet att jag är handikappad. Konserten på fredag ger mig chansen att berätta om det som har hänt mig.
Lii själv är nöjd med livet som hon fick, även om mycket inte blivit som hon tänkt sig. 23 september kallar hon sin andra födelsedag.
- -Så många tappar greppet när de råkar ut för något, men det finns alltid en chans. Det gäller att våga gripa den, koncentrera sig på nuet och inte tänka så mycket på hur livet hade kunnat vara.
Tackar livet
Konserten blir ett sätt för henne att tacka livet och de möjligheter som trots allt finns för oss alla, oavsett vilka problem vi har.
– Konserten är en galafest för oss kämpar som vill leva. Jag hoppas att de som kommer till kyrkan känner att vi alla är vinnare, säger Lii.
ULRIKA RYDBERG
——
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com 2014-08-28.
