Gunnar Lagergren, fredsmäklare från Gävle

Publicerat i Gefle Dagblad söndag 1 mars 2009

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

Året var 1922 då gossen Gunnar Lagergren började i realskolan vid i Gävle.

På Vasaskolan, tidigare läroverket, fostrades den unge Gunnar. Och visst är Vasaskolan en elitskola, det finns det många fler exempel på.

Hans far var chef för bygget av Ostkustbanan och familjen bodde på Floragatan 3 i den nya Villastaden, i utkanten av stan. Numera tycker vi väl att det är ganska centralt, men annat var det då.

Att gå till skolan var ändå inget problem. Gunnar tog sig över till norra sidan av Gavleån via Drottningbron, som hade byggts 1911 för att soldaterna vid det nybyggda regementet inte skulle behöva ta en omväg in till stan. Hade han tid stannade han gärna till mitt på bron och tittade en stund på verksamheten uppströms – där låg såväl den mäktiga Gefle Valsqvarn som badhuset Najaden, där borgarna både kunde bada sig rena och få sig en smörgås till livs. Flyttade han sig en bit norrut på bron kunde han se ända upp till Strömdalens idrottsplats, där byggarbetarna var i full gång med att mura upp den alldeles gigantiska läktaren som grosshandlare Westergren hade lyckats samla ihop pengar till. Enbart alla dessa pelare som skulle bära upp läktartaket var en imponerande syn, tyckte han där han stod och dagdrömde med armarna på broräcket.

Sen följde Gunnar kanske ån en bit och tog Kaplansgatan upp mellan tingshuset och porterbryggeriet, vek av in på Drottninggatan förbi Sjöbergs stora garnfabrik och alla de små butikerna och basarerna på båda sidor om gatan. Därefter kunde han snedda över Stortorget och vidare till läroverket via den ganska trånga och halvskumma Norra Kansligatan.

Han var duktig i skolan, den unge Gunnar. Läraktig, vetgirig, nyfiken, ambitiös. Så när Ostkustbanan var färdigbyggd och invigd och familjen flyttade till Djursholm var det många kamrater och lärare som saknade den vid det laget 16-årige ynglingen. Han hade ju ändå gått på skolan i sex år och var ett föredöme för de yngre gossarna.

Om någon av de gamla kamraterna upprätthöll kontakten med Gunnar Lagergren vet vi inte så noga, men om så var så kunde vederbörande rapportera till de andra om att det gick minst så bra för honom som de hade anat. Han sökte sig fram i studierna men bestämde sig slutligen för att satsa på juridiken och blev i tur och ordning jur kand, tingsnotarie, fiskal i Svea hovrätt, assessor och redan 1957, vid 45 års ålder, hovrättsråd.

Detta var dock inte slutet på den juridiska karriären. Gunnar blev hovrättspresident i Göteborg 1966 och riksmarskalk från 1977 till 1982, då han tyckte det var dags att pensionera sig.

Under hela sin långa karriär åtog han sig med glädje och stolthet diverse internationella uppdrag, vilket gav honom såväl oerhört många kontakter som tillfälle att resa till många länder.

Han gifte sig 1944 med Nina von Dardel, halvsyster till Raoul Wallenberg, och sändes nästan omedelbart till den svenska beskickningen i Berlin för att som avdelningschef hjälpa utländska medborgare som av olika anledningar hade det svårt i den sönderbombade tyska huvudstaden.

Där föddes också paret Lagergrens första barn, en dotter, vilket de glädjestrålande meddelade Gunnars svåger Raoul i Budapest. Därefter lyckades de aldrig mer få någon direktkontakt med honom trots att båda makarna aktivt arbetade mycket hårt för att ta reda på vad som hänt.

Efter kriget fick Gunnar ständigt nya uppdrag. Ofta placerades han i skiljenämnder med uppdrag att bringa ordning i världshandeln enligt de villkor som upprättades efter Tysklands kapitulation, och han imponerade ständigt med kunskap, skärpa och pondus.

Inte minst utrikesministern, Östen Undén, lät sig bländas. Han frågade riksmarskalken Birger Ekeberg, en man han litade blint på, vad han tyckte om den där unge juristen som åstadkom så makalösa resultat i alla sina förhandlingar.

Jodå, Ekeberg hade också lagt märke till honom. Herrarna enades om att skicka Lagergren på nya uppdrag, framförallt i Paris och Rom men också i andra världsdelar.

Allt detta ledde till en rad förtroendeuppdrag av imponerande kaliber:

1953 utsågs han till ledamot av den internationella domstolen i Tanger.

1956 kom han med i skiljekommissionen mellan Tyskland och de allierade i Koblenz.

1957 valdes han in i den fransk-tyska skiljedomstolen för Saarbrücken.

1964 utsågs han till president i en speciell domstol som hanterade mål om ersättning till människor som bestulits av tyskarna under krigsåren.

1965 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Samma år valdes han till ordförande för en kommision som hanterade en tvist mellan Indien och Pakistan.

1977 kom han med i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, och där satt han kvar till 1988.

1986-1988 ledde han en skiljedomstol beträffande en gränstvist mellan Egypten och Israel. Dessutom en likadan domstol som avhandlade meningsskiljaktigheter mellan USA och Iran.

Denne fredsmäklare av världsformat rörde sig naturligtvis hemtamt i alla maktens korridorer och umgicks med statsmän från hela världen. Så att Lagergrens dotter Nane skulle träffa och gifta sig med Kofi Annan, en man som senare skulle bli generalsekreterare i FN, var väl inte så konstigt.

För några veckor sedan avled Gunnar Lagergren, 96 år gammal, efter ett uppenbarligen rikt liv. Att hans karaktär delvis präglades i Gävle och att det var på läroverket han började få en insyn i hur världen fungerar kan vi väl känna oss lite malliga över.

Gunnar Lagergren som riksmarskalk 1981.