Jag hade lovat berätta lite om den här bilden. Det är något av åren runt 1911 och de elektriska spårvagnarna drar in med en ny tid. Åkersons ”Bönan” kan mycket väl ha ångan uppe trots att kolröken inte syns. På Södra Skeppsbron har man börjat ladda upp med ved åt spisar och kakelugnar. Mellan järnvägen och ån och det som ska bli Södra Fältskärsgatan ligger boningshus och uthus, resterna av den gamla fiskarstadsdelen på Islandet och Islandsholmen, och inväntar den totala utplåningen. Skeppare Skärbergs hus som är det ljusa närmast till höger om Dalapalatset har varit ockuperat av stadens poliser sen 1880-talet och har nu bara ett dussin år kvar att leva men för andra kommer det att bli ett utdraget lidande, ända in på 1960-talet. Den hotfulla skuggan som är Uppsala-Gäfle järnvägs administrationsbyggnad går upp i rök 1967 och med den delar av järnvägens historia, dvs arkivet. Almegren som gjorde stadsplanen 1888 hade utgått från att Islands-Lillån skulle fyllas igen och han ville riva Svängbron för att göra det lite mindre rörigt vid Islandsplan. Från början var det järnvägen från Uppsala som stökat till för stadsplanerarna. Gävlegrosshandlarna hade redan sin järnvägsförbindelse till råvarorna i inlandet och stegrade sig när brukspatronerna i Strömbacka, Älvkarleö, Wattholma, Söderfors med flera ville ha in en egen järnväg rätt i hjärtat på den gamla stapelstaden. De kände på sig att häst och släde och halsstarriga bönder inte var att lita på i längden. Idéer hade stötts och blötts, allt från landsvägslok av skotsk modell till rena tokigheter som kanaler med dresserade änder, till svävande farkoster med rötgas i ballonger och den flödande lustan hos leviterande nunnor. Första budet var att de på sin höjd skulle få angöra Margretehill, dvs Forsbacka, men till sist veknade det politiska motståndet och husägarna på Islandsholmen upptäckte till sin förfäran att stadens politiker, ”De 40 martyrerna”, hade förrått dem. Nu skulle lokomotiven braka rätt igenom deras hem.
—————————————-
november 13, 2013
Gå till Startsidan
