Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.
En stor del av den gamla bebyggelsen inom förnyelseområde I var redan borta, innan »saneringen» på allvar började inom område II öster om Södra Kungsgatan, där som ovan nämnts förändringarna skulle »bestämmas i första hand av trafiktekniska och kulturhistoriska hänsyn». Där fanns ju också stadens första, sedermera till auktionskammare degraderade operahus, där låg den vackra Söderhjelmska gården och Arbetsstugan med sina 1700-talsexteriörer, alla mera välbekanta som äldre kulturminnen, än de små kåkarna i gränderna strax söder om slottet.
Arbetsstugan
Det nya stadsplaneförslag, som 28 juni 1954 presenterades stadsfullmäktige för godkännande, innebar också mycket riktigt undantagande av vissa kulturhistoriskt intressanta delar av den äldre bebyggelsen inom område II till ett kulturreservat. Men innan tyrannerna sade sitt ja till förslaget, hade åtskilligt inträffat, som i detta sammanhang är värt att notera.
Redan 26 febr. 1945 väckte hrr Lennart Aspelin och Bertil Rehnqvist en motion i stadsfullmäktige om att i Boulognerskogen skulle upprättas ett friluftsmuseum, där äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader borde sammanföras. Motionen remitterades till stadens hembygdsråd, som i sitt yttrande däröver 9 febr. 1950 tillstyrkte förslaget om ett friluftsmuseum, men ansåg att detta i stället borde inrättas på Stenebergsområdet enligt en av dåvarande länsintendent Ph. Humbla och stadsarkitekt Wranér upprättad plan.
Ännu en motion i ämnet väcktes i stadsfullmäktige 31 aug. 1953 av hr Rehnqvist, avseende anslag för förverkligandet av friluftsmuseet vid Steneberg m. m.
Sedan stadsfullmäktige 28 juni 1954 antagit stadsplaneförslaget för område II, vilket som nämnts bl. a. innebar inrättandet av ett kulturreservat öster om S. Kungsgatan, ansåg sig hembygdsrådet dock böra släppa tanken på ett friluftsmuseum vid Steneberg, och 30 jan. 1956 avslogs de Aspelinska—-Rehnqvistska motionerna såsom dåmera inaktuella.
Inramat av heldragna linjer syns på ovanstående karta kulturreservatet på Söder såsom det från början planerades.
Så var läget, när rivningarna så smått igångsattes även inom område II, särskilt efter Södra Kungsgatan. Kvarteret Silverfrun utplånades fullständigt för att lämna plats för den blivande trafikkarusellen i Södra Kungsgatans norra del, och samma öde gick ut över storparten av kvarteren Possen och Spektaklet. Rivningsbrådskan var så stor, att de kulturvårdande myndigheterna knappast lämnades andrum ens för att verkställa en sakkunnig undersökning av f. d. operahuset, men genom ett energiskt ingripande av hembygdsrådet och icke minst stadsfullmäktiges ordförande Erik Severin åstadkoms dock ett uppskov i elfte timmen.
Stadens första teaterbyggnad, det s. k. operahuset, låg vid Södra Kungsgatan 7 och betraktades självfallet som en kulturhistoriskt intressant byggnad, vars framtida öde som nämnt flera år diskuterats. Bl. a. hade frågan om en förflyttning av huset till annan plats flera gånger varit uppe i hembygdsrådet, som senast 16 nov. 1955 i en skrivelse till drätselkammaren framhållit angelägenheten av byggnadens bevarande och begärt drätselkammarens åtgärder i denna riktning. Något svar på skrivelsen hade rådet emellertid icke hört av.
KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!
F.d. operahuset, en av landets äldsta bevarade teaterbyggnader.
Vid stadsfullmäktiges sammanträde 24 sept. 1956 kom dock ärendet ånyo upp på ett så att säga indirekt sätt. På fastighetskontorets förslag hade nämligen drätselkammaren utan vidare beslutat riva f. d. operahuset och begärde därför ett anslag på 48.000 kr för att uppföra nya lokaler för stadens auktionskammare, som dittills varit inrymd i den gamla f. d. teatern.
Då frågan kom upp i fullmäktige tog dess ordförande Erik Severin till orda i ett anförande, där han häftigt angrep drätselkammaren för att den utan andra myndigheters hörande beslutat riva den kulturhistoriskt intressanta byggnaden. Fullmäktige beslöt också med 23 röster mot 18 att en ordentlig utredning skulle företagas, innan beslut fattades om byggnadens borttagande.
Det blev hembygdsrådet, som fick i uppdrag att verkställa utredningen, och efter ett sammanträde, som bevistades av bl. a. t. f. riksantikvarien Bertil Berthelsson, uppdrogs åt amanuens Jan Brunius från Stockholm att närmare undersöka byggnaden. Vid denna undersökning, som verkställdes i januari 1958, konstaterades att efter teaterverksamhetens upphörande synnerligen genomgripande förändringar skett i huset. Bl. a. hade västra långväggen byggts om, den inre brädbeklädnaden omflyttats, ett flertal fönster omgrupperats och förstorats samt interiören så gott som helt målats om. Endast några få rester av innerdekoren från teatertiden fanns i behåll. Tillräckliga skäl för byggnadens bevarande ansågs därför icke föreligga.
Därmed var också denna gamla byggnad dömd att försvinna ur stadsbilden, och sedan stod det inte på lång tid, förrän den var riven och en parkeringsplats inrättad i dess ställe.
Enligt 1758 års tomtbok fanns på denna plats endast en källare, tillhörig landskamrer Forell, och först på 1780-talet tycks där en byggnad ha blivit uppförd. Det var just ovannämnda »spektakelhus», som då kom till, och som under benämningen »det nya operahuset» omtalas första gången i december 1784. Under de följande decennierna gavs där både teaterföreställningar och konserter, men där visades också taskspelarkonster och skuggspel, och där anordnades t. o. m. maskeradbaler.
Sedan en ny teaterbyggnad tillkommit och officiellt invigts 14 mars 1840, degraderades gamla spektakelhuset vid Södra Kungsgatan till auktionskammare, som det sedan förblev under hela sin återstående tillvaro.
»Va får ja’ för de här glasen?», frågar auktionsförrättaren E. W. Albihn. Interiör från auktionskammaren (f. d. operahuset)
Erik Wickberg
————————-
FÖRORD
Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den historiskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som grupperade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatunät.
Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reservatet är av betydligt yngre datum.
Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen stadens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.
—————————-
juni 03, 2013
Gå till Startsida. Sammanställt och kompletterat med foton av – lisse-lotte@danielson.be
