BOMHUS, det välordnade nybyggarsamhället

Publicerat i Gefle Dagblad 11 November 1985

Från Åke Nyléns tidningsurklipp

HOLMSUNDS HERRGÅRD ägdes av Pehr Elfstrand Danielson och förmodligen var det han som ville att den skulle likna den i Forsbacka. Vid sekelskiftet köptes Holmsunds egendom, som dittills fungerat som lantgård och sommarresidens, av Korsnäs AB som nu låtit restaurera den.

För de förmögna borgarna i Gävle var det ett slags statussymbol på 1800-talet att äga en lantgård utanför staden. För att nämna några exempel så ägde Pehr Ennes Lerviks Herrgård, Forsberg och Bång, två kända Gävlesläkter, ägde Engesberg. Nya Holmsunds Herrgård, som byggdes 1815, ägdes av Pehr Elfstrand Danielsson.

Pehr Elfstrand Danielsson var född i Gävle 1783. År 1810 inträdde han såsom delägare i handelshuset Dan Elfstrand & Co, sedan hans fader skeppsredaren Daniel Elfstrand dragit sig tillbaka som chef för denna firma. Firman var vid denna tid stor delägare i vissa järnbruk samt drev en omfattande rederirörelse i förening med skeppsbyggen.

Förutom egendomen Holmsund ägde han herrgårdarna vid Kastet och Nyberg. Pehr Elfstrand D:son representerade Gävle vid 1810 och 1815 års riksdagar.

Man vet att Pehr Elfstrand var en duktig skeppsredare och känd för att vara gästfri. Det berättas att i hans kök stod alltid ett fattigbord dukat, där för varje dag tio till tolv gamla fattiga bespisades. Fångarna i stadens fängelse, som på den tiden ej erhöll kronans kost, fick också varje dag en sändning matvaror. Elfbrinkska gravkoret på gamla kyrkogården uppfördes och bekostades av Pehr Elfstrand D:son och hans två systrar Ulla Elfbrink och Marie Göransson.

Troligen har den i Gävle verksamme Carl Adrian Warberg varit arkitekt och byggnadsledare vid uppförandet av Holmsunds stora herrgård. Förmodligen är det Pehr Elfstrand D:son som uttalat önskemålet om att hans herrgård skulle efterlikna den vid Forsbacka. Husens läge är likartade med en bottenvåning för ekonomiutrymmen och däröver tre bostadsvåningar.

Vid Per Elfstrands död 1845 övertogs ledningen av sonen Daniel, som dock avled 1856. Som disponent för det Elfstrandska familjeföretaget Dan Elfstrand & Co tillträdde då Göran Fredrik Göransson, vilkens intressen även var knutna till Högbo Bruk och Sandvikens Järnverk.

I den ekonomiska kris som nu inträdde tvingades den Elfstrandska firman att begära sig i konkurs.

Holmsunds egendom, som dittills fungerat som lantgård och sommarresidens, inköptes vid sekelskiftet av Korsnäs Sågverks AB i samband med flyttningen av sågverket från Korsnäs i Dalarna till Gävle. Korsnäs-Marma har på ett synnerligen förtjänstfullt sätt låtit restaurera herrgården och använder den nu som representationsbyggnad.

Det var den 12 april 1897 som man beslöt att flytta byggnader, maskiner och arbetsfolk från Korsnäs i Dalarna till Gävle. Det sägs att en så stor och genomgripande förändring icke tidigare skett vid något svenskt företag.

De anställda skulle ryckas upp ur sin miljö och från ett under 50 år uppbyggt samhälle med allt vad detta innebar samt överföras till Bomhusområdet, där klimat och natur var annorlunda än vid stranden av sjön Runn. Två år efter bolagsstämmans beslut den 4 juli 1899 kunde driften börja vid den nya sågen vid Kastet.

Korsnäs Sågverk hade emellertid redan 1859 upplagsplatser och skeppningskontor i Gävle. År 1879 anlade man ett hyvleri vid Brynäs på förhyrd mark som jämte brädgårdarna sedan flyttades till Bomhusudden. År 1880 byggdes “Korsnäsgårdarna” på Brynäs, som var avsedda för brädgårds och hyvleriarbetarna. Korsnäsgårdarna revs inte förrän på 1960-talet. Korsnäs Sågverk hade icke mindre än sex fastigheter på Stora holmen i hamnen.

Korsnäsgårdarna

Det var i huvudsak driftiga och välbärgade gävlebor som på några undantag när stod i ledningen för Korsnäs Sågverk från starten i Korsnäs 1855. Till exempel Göran Fredrik Göransson då bosatt i Gävle samt senare Wilhelm Elfbrink, F Luth J W Petre, John Rettig och Bernhard Martin i vars fina villa i Villastaden i Gävle fru Gunvor Göransson nu bor (1985). Det s k grovjobbet eller det mera manuella gjorde ”kastmasarna”, de som följde med sågen från Korsnäs till Kastet i Bomhus.

Pionjärerna var många. Själv har jag fastnat för sågställaren Ludvig Hellström som reorganiserade sågverksarbetarnas fackliga avdelning nr 27 vid Kastet 1917. Hellström var med vid flytten till Gävle från Korsnäs.

Vid sågen i Dalarna började han som märkpojke. Hellström var en utomordentlig berättare och kunde med inlevelse skildra pionjärtiden i Bomhus. Han berättade om den unga pojken som gav goda råd. Ev av de äldre arbetskamraterna hade för vana att resa hem till Dalarna en gång i månaden, vilket på den tiden kostade honom en stor del av lönen. Pojken sade: ”Inte skall väl farbror behöva resa så ofta till Dalarna – resorna är så dyra”- Svaret blev ”Jo, du förstår jag har en moraklocka där hemma i Dalarna som behöver dragas upp minst en gång i månaden och därför reser jag. De där förstår du först när du blir äldre”. Hellström berättade att det fanns loppor i halmen som i baracken störde nattron. En av märkpojkarna sa då han bad sin kvällsbön: ”Vart jag mig i sängen vänder känner loppans vassa tänder”.

Det fanns många kulturbärare i före detta nybyggarsamhället Bomhus. Folkskollärarna bör särskilt nämnas som kulturarbetare. Per Emil Normark i Nyvalls skola var organist och klockare i Bomhus kyrka från 1907 till 1940. Normark var även ordförande i föreläsningsföreningen. Han har fått en väg i Bomhus uppkallad efter sig, Normarksvägen.

Bomhus kyrka

I Kristinelunds skola härskade Efraim Bohlin. Han var frisinnad, ordförande i gårdsägareföreningen i Bomhus, stadsfullmäktiges vice ordförande med mera. Egentligen tillhörde han det så kallade “Bomhuspartiet” som hade medlemmar inom samtliga i fullmäktige representerade partier.

I Holmsunds skola bodde Carl Edqvist. Då Hembygdsföreningen Gävle Gille hade utflykt till Bomhus för cirka 30 år sedan hälsade Edqvist “gävleborna” särskilt välkomna till Bomhus och Föreningshuset. Enligt Edqvist fanns det en viss skillnad på bomhusbor och gävlebor. Det var liksom inte samma slags folk. Edqvist var en pionjär inom det frivilliga studiearbetet. Hans studiecirklar var många.

I Kastets skola var Gösta Åström och Gösta Ahlstrand lärare. Åström lever fortfarande i Bomhus och är över 80 år gammal. Såväl Åström som Ahlstrand var födda i Gävle och de tog studenten i läroverket. Internationalister båda två och de har varit ordförande i Gävles Esperantoförening. Gösta Ahlstrand tog ledigt ett år från sin lärartjänst för att undervisa i esperanto vid universitetet i Dorpat. Han höll sig under kriget med tidningen Trots Allt och erhöll genom engelska legationen i Stockholm Churchills porträtt med dedikation. De båda lärarna sysslade också med folkbildningsarbete.

En drätselkammarledamot yttrade en gång att bondskolorna, som vi ärvt från Valbo kommun, var inget att göra åt. Var lokalerna dåliga så var det mänskliga innehållet desto bättre.

Så till sist. Nog fick bomhusborna kämpa för, höll jag på att säga. “mänskliga rättigheter”. Staden ville gärna skjuta ifrån sig vatten och avloppsfrågor på Korsnäs bolag, som hade råd sa man. Vägbelysningen bekostades i viss mån av bolaget men utökades och övertogs sedermera av staden. Goda förespråkare i kommunala styrelser och nämnder hade man i korsnäschefen Wilhelm Ekman som satt med i Drätselkammaren samt förste kontorsbiträdet J W Lind som blev drätselkammarens ordförande, överläraren Efraim Bohlin, förtroendemannen Erik Wallin och Lennart Wiberg med flera. Det gällde ibland att hålla ut. Det gjorde Efraim Bohlin. Varje vår stod Bomhusvägen under vatten och varje vår Tog Bohlin upp frågan om Bomhusvägens dåliga skick till dess att man sa att vägen gick på lösa ”bohliner”. Vägen förbättrades.

I dag är Bomhus ett välordnat samhälle. Något Bomhusparti behövs nog inte längre. Då kommunen gjorde upp sin budget, frågade man på 40-talet från stadens sida, hur stor bolagets vinst skulle bli. Var den riktigt bra, kunde stadens innevånare räkna på oförändrad skatt.

Folke Löfgren