Gävles 550års jubileum 1996, inledning av Håkan Attius, Väinö Helgesson och Johan Höijer

Gävle är Norrlands äldsta stad.

det betyder att Gävle är Norrlands enda stad med medeltida anor. Under 1996 infaller 550-årsdagen av staden Gävles grundande.

Kung Kristoffer av Bayern skall ha givit staden dess privilegier antingen i maj eller september 1446 – bevarade dokument anger inte tydligt ett datum – men staden nämns som ort redan 1432. I en 1600-talsavskrift av Erik av Pommerns skattebok från år 1413 nämns också orten Gävle. Likaledes i en avskrift från 1600-talet finns ett privilegiebrev från den 22 februari 1442, vari underlagmannen Bengt Laurensson tilldömer borgarna i Gävle rätten att fiska i Gavleån. Det måste antas, att stadsprivilegierna utfärdades därför att staden spelade en aktiv roll för handel och samfärdsel.

Kristoffer av Bayern Erik av Pommern

Ett troligt bevis härför är att Gävle bröts ut ur Valbo omkring år 1400. Ett annat tidigt vittnesbörd finns i Peder Svarts krönika där Valls prästgård sätts i samband med “Gävle det rika” från 1200-talet; den lokala traditionen vill göra gällande, att här finns upphovet till Gävle. Andra skäl talar för att området runt nuvarande Trefaldighetskyrkan utgjorde den tidigaste stadsbildningen. Stadens läge gynnade varutrafiken såväl med omlandet som landen bortom vattnet. Det gav också möjligheter till kontroll och därmed följande uppbörder. Tillväxten tycks ha varit mycket stark – även om motgångar fanns redan under senare delen av 1400- talet, då Stockholm aktivt sökte hindra gävlefartygen att trafikera utländska hamnar.

De förutsättningar staden byggde på var starka: det goda fisket, omlandets jordbruk samt – inte minst – exporten via järnvågen på Alderholmen av produkter från Bergslagen.

Järnvågen

Stadens borgare erhöll 1557 t.o.m. monopol på sommarfisket längs Bottenhavskusten. För sin lojalitet mot kungamakten belönades Gävle med privilegier som tillät en blomstrande utrikeshandel med skinn, trä, järn och tjära.

Högkonjunkturen bröts inte förrän 1636, då staden genom det s.k. bottniska handelstvånget förlorade rätten till direkt handel med utlandet. Det medförde en snabb konjunkturnedgång; år 1646 lär cirka en tredjedel av stadens tomter ha legat för fäfot. Trots att staden 1687 fullständigt återvunnit stapelrättigheterna, hade handelshindren återverkningar långt in på 1700-talet. Skeppsnäringarna var dock betydande: varvsindustrin omfattade t.ex. åren 1782-83 ca. 15% av hela landets tonnage; sju år senare var Gävle Sveriges till storlek femte stad.

Den materiella högkonjunkturen var gynnsam även för den intellektuella kulturen. Rederinäringarna utgjorde sålunda redan på 1500-talet förutsättningen för en god del av Sveriges utbyte med de europeiska grannarna – vad som med en modern term kallas för internationalisering – först med tyskarna, senare även med holländarna och engelsmännen. Gävle Schola, inrättad ca. 1557 och en luthersk högborg, var den enda högre lärdomsanstalten norr om Stockholm – Uppsala universitet hölls i praktiken stängt ända fram till 1595. De studenter som kom hit för att grundutbildas till präster kunde följa med gävlefartygen söderut till lärdomscentra som Rostock och Wittenberg och där få del av Martin Luthers och Philip Melanchtons reformationsidéer likaväl som humanismens och renässansens livande tankar. Några av dem kom att bekläda höga kyrkliga ämbeten i Sverige – Abrahamus Andreae Angermannusblev ärkebiskop.

En hög materiell utvecklingsnivå i ett samhälle, en intellektuellt medveten medelklass samt en god omvärldsorientering är väsentliga faktorer för framväxten av alla slags moderna projekt. Gävles utveckling är därvidlag inget undantag: medelklassen besatt tidigt alla dessa förutsättningar. Och medelklassen byggde hus. Ur ruinerna efter stadsbränderna uppförde den målmedvetet gång på gång en ny stad. Efter 1869 års brand växte den moderna staden fram med esplanader, palats och stenhus, stora parker – här byggdes för att få ljus och luft! Utländska förebilder anpassades till de egna förhållandena: en teaterbyggnad efter mönster av Parisoperan reste sig norr om Staketgatan, Boulognerskogen stod färdig före sin parisiska förebild. Rådhuset, som skadades i branden, gavs en då modern, nybarock prägel som det bär än idag. Och palatsen! Centralpalatset, Gevaliapalatset, Dalapalatset – vad uttrycker de om inte en stolthet och ett självmedvetande som gott kan låta Gävle tävla med huvudstaden. Den blivande modearkitekten Ferdinand Boberg tillkallades för att utföra ritningarna till stadens nya brandstation – den liksom övriga byggnader som anförtroddes Boberg vittnar än idag om dåtidens vilja att utmärka staden. Sammantaget kan man ur de här exemplen få belägg för 1880- och 1890- talens mentalitet som kallats Grunderandan, vilket betyder en närmast ohejdad tro på expansion och framtida guldålder.

1800-talets omvärldsorientering gynnades direkt av kommunikationsväsendets utveckling. 1857 inleddes bansträckningen Gävle-Falun (fullbordad 1859); redan 1831 upprättades diligenstrafik mellan Gävle och Uppsala, 1832 upptog ångbåten Oscar regelbunden trafik mellan Stockholm och Gävle. Det behöver inte mer än antydas vad denna trafik betydde för kontakterna med de nyaste idéerna inom alla områden. Och Gävles folkmängd rakade i höjden: på 50 år – mellan 1830 och 1880 – trefaldigades invånarantalet för att år 1900 uppgå till ca. 30 000. Industri- och slöjdutställningen 1901 manifesterade Gävle som “porten till Stor-Norrland” och kungjorde samtidigt stadens vilja att utvecklas.

Gävle framstod också i andras ögon som den djärva, rika och framåtsyftande staden – här ett exempel. I Svenska turistföreningens årsskrift för år 1926 – som ägnas åt Dalarna – reflekterar landskapets egen skald Erik Axel Karlfeldt, över utvecklingen och skriver bl.a. följande:

I min barndom hade den /järnvägen/ genombrutit den dystra skogen Långheden, den gamla skyddsmuren mot erövrare söderifrån, och slagit en knutpunkt i min egen hemsocken i landskapets sydöstra hörn. Därifrån skulle så småningom de blanka spåren stråla allt längre upp mot Dalarnes hjärta. /—/ Från det rika och företagsamma Gävle hade de båda järnarmarna sträckts upp till fångst i Dalarnes skog och gruvmarker, och de buro varorna från havet som utbyte till staden vid Stora Kopparberget. (STF 1926, s. 3)

Sin position som knutpunkt för samfärdsel och varuutbyte har Gävle förmått att hävda genom seklerna. I en liten stadsmonografi från året 1940 kan man bl.a. läsa om stadens positiva utveckling och ta del av följande entusiastiska framtidsscenario:

Gefle är sålunda säte för ett rikt varierat näringsliv och genom sitt läge och sina kommunikationer erbjuder staden goda förutsättningar för en ytterligare utvidgad företagsamhet.

De styrande i staden göra en hel del för att tillvarataga näringslivets intressen och de kommunala organen äro, oberoende av partiståndpunkt, inställda på att visa största möjliga tillmötesgående mot företagare, som reflektera på att slå sig ner i Gefle. /—/

Gefle av idag kännetecknas av en stark vilja till framåtskridande och staden äger, nära nog, obegränsade utvecklingsmöjligheter. Dess invånare äro synnerligen lokalpatriotiska och verkligt hågade för alla reformer, som kunna leda till stadens utveckling. Den framåtanda, som sammanfattas i det nu allmänt bekanta slagordet “den nya gefleandan“, är visserligen icke något annat än en renässans av den gamla goda gefleandan, men utgör likväl ett tecken, att Gefle är beredd att i nutidens järnhårda konkurrens visa den planmässighet i arbete och realism, som äro nödvändiga i vår svåra tid. (Ur Beskrivning över Gävle med omnejd. 1940, s. 91)

Ur citatet talar en stark tilltro till de möjligheter staden besatt: och visst fanns de i perspektivet år 1940! En genombläddring av den ovan nämnda monografin bär syn för sägen: där presenteras ett myller av industrier, hotell och restauranger (“Grand hotel i Gefle torde utan tvekan kunna betraktas som ett av den svenska landsortens elegantaste hotelletablissement”, heter det t.ex.), bryggerier och affärshus.

Men utvecklingen tog delvis en annan väg. Gävle – precis som de flesta orter i landet – råkade ut för konjunktursvängningar. Från ett gynnsamt läge omedelbart efter kriget och fram till slutet av 1950-talet hamnade stadens näringsliv i en kraftig omvandling – omstrukturering har det kallats – och det betydde bl.a. produktionsomläggningar med inskränkningar som följd. Varvsindustrin, som tidigare varit av betydande omfattning, praktiskt taget försvann – för att nu ta bara ett enda exempel. Men om det traditionella näringslivet tvingades till neddragningar under 1960- och 1970-talen, expanderade istället den offentliga sektorn i Gävle. Kommun- och landstingsanställda blev fler, men hit flyttades också statliga verk – Lantmäteriverket (LMV), Centralnämnden för fastighetsdata (CFD), Statens institut för byggnadsforskning (SIB) – med åtskilliga arbetsplatser. Etableringen av en regional högskola 1977 betydde likaledes nya arbetsplatser och ökade möjligheter till kompetenshöjningar och s.k. spetsforskning inom teknik- och ekonomiområdena – gärna i samverkan med aktörer som SIB, LMV och det pri­vata näringslivet. Sammantaget ökade stadens skatteunderlag ånyo – men inflyttningen ställde förstås krav på nya bostäder och ökat antal dagisplatser.

Idag ersätts gamla arbetsplatser i näringslivet av nya inom nya sektorer. Elektronikindustrin – Ericssons – har expanderat mest påtagligt, medan det kan antas, att tjänstesektorn kommer att krympa i takt med rationaliseringar, privatiseringar och tekniska strukturomvandlingar. På liknande grunder kan det antas att de exportinriktade basnäringarna med inriktning på stål-, trä- och massaproduktion – Sandvik, Stora, Korsnäs – kommer att sysselsätta allt färre anställda; istället kommer de små och medelstora företagen att stå för tillskottet av nya arbetstillfällen. Vad dessa kommer att syssla med, förblir en öppen fråga – man kan dock våga gissa, att den kommer att behandlas i den jubileumsbok som utges till Gävles 600-årsjubileum år 2046.

Utvecklingen under efterkrigstiden inom de antydda sektorerna kan läsaren följa i tre av uppsatserna i den här boken. Rolf Jonsson skriver om den offentliga sektorns utveckling; Väinö Helgesson behandlar i sitt bidrag den tidigaste utvecklingen av den kommunala barnomsorg vi idag ser som en självklar förutsättning för vardagslivet – och för jämställdhetsarbetet. Rune Wigrens uppsats – bokens längsta bidrag – undersöker hur sysselsättningsläget utvecklats sedan 1965. Mot den bakgrunden presenterar han en kvalificerad framtidsvision. Den ekonomiska utvecklingen i stort kan inte påverkas av vare sig företag eller myndigheter på det lokala planet, men de lokala aktörerna – kommun, landsting, högskola, det privata näringslivet – bestämmer utvecklingen av de procentenheter som till syvende og sidst avgör om Gävleregionen kommer att få en positiv eller negativ utveckling. Befolkningsutveckling och förändringar inom näringsgrenarna i Gävle under efterkrigstiden analyseras av Mats Bladh. Hans framställning låter oss följa ett Gävle i böljegång: företag expanderar, företag försvinner – men hans slutsats är ändå kanske hoppfull: Gävle har inte specialiserat sig på fel branscher, även om den offentliga sektorns tillväxt ännu inte riktigt lyckas expandera sådana områden som högre utbildning och forskning.

Som en naturlig bas för denna utveckling urskiljer Jan Gröndahl i sin studie den politiska utvecklingen i Gävle sedan sekelskiftet. Hans perspektiv bakåt är sålunda något längre än övriga bidragsgivares; i gengäld avslutas hans framställning vid decennieskiftet 1950/60. Gröndahls analys visar, att stadens förhållandevis svaga ekonomiska och befolkningsmässiga utveckling under seklets första hälft satte ytterst snäva ramar för den kommunala politiken vilket kom att befrämja en anda av samförstånd, kanske t.o.m. avpolitisering.

Staden har också i modern tid – 1950- och 1960-talen – omvandlats för att anpassas till såväl nya boendekrav som till de krav en växande biltrafik reste. Om Södersaneringen handlar två av bokens uppsatser. Gärd Folkesdotter söker med hjälp av protokoll från fullmäktigesammanträden och andra källor följa motiven bakom den genomgripande omvandlingen av Söder. Birgit Peterson analyserar den offentliga debatten om stadsförnyelsen. Här finns många ännu idag spännande skildringar! Christina Thunwall anknyter i sitt bidrag till dessa två uppsatser i skildringen av staden mellan husen: hur har järnvägen och biltrafiken påverkat innerstadens gator och torg de senaste 50 åren?

Staden Gävle har under långliga tider haft en stark kulturell prägel: de första opera- och teaterföreställningarna ägde rum redan 1785 i det då nyinvigda operahuset. På teaterns område har Gävle fortsatt att spela en aktiv roll: inte minst bidrog Folkteaterns etablering här i början av 1980-talet till det goda kulturella klimatet i staden och det goda ryktet utanför den. Det känns helt konsekvent att Skottes musikteater begåvades med en ny scen 1995 och att således det professionella teaterlivet även framgent värnas. Också musiklivet har gamla anor i staden: år 1805 grundades Concordia – Sveriges äldsta ännu verksamma musikaliska sällskap – och så tidigt som 1912 fick Gävle sin symfoniorkester. Det var f.ö. redan detta år som diskussionerna om ett konserthus inleddes. Om musiklivet i staden skriver Mikael Strömberg. Av hans uppsats framgår inte minst bredden i det musikaliska utbudet. Men här finns också många inslag av spjutspetskaraktär.

Ishockeylaget Brynäs som social(demokratisk)t projekt – så kan man läsa Lars Ekstrands bidrag om Brynäs i det efter- industriella Gävle. Ekstrand vill betrakta Brynäs som länken mellan det förflutna och det kommande. Ekstrand skriver t.o.m.: “Långt ifrån en undersåtlig hållning, som annars är markant i den svenska, politiska kulturen befinner sig laget när det är som bäst” – med andra ord Brynäs får representera en hållning, betraktas som symbol.

Redaktionskommittén för Den samtida historien hoppas, att läsaren skall finna många formuleringar i de olika bidragen som uppmanar till debatt och motinlägg. Inget vore sämre än om boken lämnade er oberörda! Och bidrar Den samtida historien till att skänka en fördjupad identitet och en förståelse för att vi alltid lever med historien närvarande – det räcker ju med att se sig omkring! – så tror vi, att en bra grund finns för att tilltro Gävle en ljus framtid.

Håkan Attius Väinö Helgesson Johan Höjer

Huvudredaktör Stadsarkivarie Kulturintendent