Bruksinspektor Carl (1805-1838) blev blott blev 33 år och var 28 år när han fick detta brev. Bland hennes 11 barn var det bara två stycken som överlevde henne. Miljön på Segelduksfabriken var osund och de flesta dog av lungsoten som kom i olika omgångar.
—————————–
Jag får med största ledsnad för dig berätta den olycka, som hände mig förleden Söndags afton kl 9, att Elden förstört mitt stora hus som nyss blivit repareradt och låg som en prydnad wid torget, aldrig har det varit så wackert, och nu är det en ruin.
Målningen utwändigt har mäst bibehållit sig, deremot är Jerntaket, som nyss war alldeles repareradt och på ena sidan belaggdt med nya plåtar till minst ¾ delar förstördt. – Nytt
Tegel har jag måst skaffa till en hel sida.
—Alla golv i andra wåningen äro uppbrutne; fyllningen omkringskottad på det att trossbottnen måtte få torka. – Gipstaken i salen och farmors förmak totalt nedfallna. Winden håller jag nu på och skottar bort fyllningen ifrån hvilket ej kunnat göras förrän yttre taket först kommit i stånd, det är rysligt med jord, och alldeles blöt. – Sedan branden har det uppwuxit ärter och turkiska bönor af mer än ett qwarters längd, förmodeligen har något af farmors trädgårdsfrön, som hon der förwarat, legat under tiljorna och gjömt sig.
Elden har på det hela ej gjordt så stor skada som wattnet; ty om det vid en brand är en stor olycka, då det finnes för få sprutor, så war här olyckan, att de woro för många; ty 8 st. stora sprutor med sina tillbringare woro på en gång sysselsatta att öfwerhölja det stackars huset med watten, och då Herrarne, som förde befälet, bad dem låta bli att spruta mera, finge de blott owett af manskapet, hwilka woro fulla, och trodde att det ej unnades dem få släcka.
Äfvenså war det med bergningen – Anton (avses troligenCarins svåger Anton Fredrik 1783-1836) och Lönnerberg, som sökte förswara sakerna, och ville att de skulle få wara på sitt ställe, fingo stryk. Anton fick en örfil och Lönnerberg en Engelsk Box för bröstet, att han nästan miste anden. Wahrenberg måste med käppslängar förmå dem att låta bli kronorna i rummet; men då han körde det ena partiet ned utföre stora trappan, kommo ett annat partie uppföre Lönntrappan, som togo ned en av mina och en av Elfstrands kronor, och kastade ut dem genom fenstren, hvarpå de blevo totlt förstörde.
Sedan måste Wahrenberg inläsa folk i rummen som ämbartals öste ut wattnet genom fenstren, emedan de ej woro så färdige dertill som att spruta och bärga; men Wahrenberg sade: Ej en käft kommer ut, förrän allt Wattnet är utöst. Detta sauverade någorlunda taken i nedra våningen, ehuru de också fått en och annan fläck; men så hafva de ej nedfallit. Gustaf (avses troligen Carins svärson Gustaf Elfstrand som var gift med dottern Carolina 1806-1872) war under olyckan i Hamrånge för att uppköpa Bräder. Carolina war ute hos mig. Antons hade äfven warit hos mig och farit hem kl. 7.
Då wi laggt oss, fick jag höra något som liknade musik, och gick upp och lät upp fenstret för att höra på den, då jag fick höra klämtningen. Jag ropade strax på Carolina, wi hörde, att det var 2:a Qvarterat, men då Carolina försäkrade mig, att ej någon eld warit i huset, hwarken med bakning, Bryggd, tvätt m.m. på 14 dagar, så trodde wi ingetdera, att det var hos oss, utan snarare föll wåra misstanker på Wilhelms nya fabrik (avses troligensonen Wilhelm 1812-1845 som var fabrikör i Gävle och drev med viss framgång en berömd liten linnefabrik) varest ännu en hop spån och Materialer lågo qvar efter byggnaden, och folket bodde i det gamla rucklet, som ännu ej hunnit rifvas, derutaf trodde wi att branden war der, i synnerhet som det i windsfenstret presenterade sig såsom brinnande nära kyrkan.
Wilhelm och Anders (avses troligen sonen Anders 1809-1852 som var fabriksförvaltare i Gävle) foro i flygande hem, dessutom skickade jag in drängarna och Jan Andersson med befallning att den sistnämnde i sporrstreck skulle rida till staden och se hvarest elden war, samt på samma sätt återwända för att ge mig rapport.
Efter nära ½ timmes väntan kom han tillbaka med Castor drypande av swett, och då jag på min tillfrågan, hvar elden war lös, ej fick något swar, förstod jag strax och ropade genast på Carolina, att kasta på sig sin kappa och följa med hem. Wi spände då den drypande hästen för trillan och körde hem i starkaste traf, så mycket hästen orkade. Klämtningen fortfor under hela tiden, till dess wi kommo på Stapeltorget, då alt redan war släckt. Branden påstod en knapp timme. Jag kom ej för folk längre än till Westerbergska huset, der wi afstego, och läto köra hästen till Antons.
I stora porten möttes wi af Lönnerberg, som då sade, att alt war släckt, att han bergat silferet, Duktygen, och Carolinas fortepiano, samt att alla saker woro utburna till Antons och Selggrens men bad oss ej gå in i huset, ty wattnet stod midt på benen och forsade som wattenfall utföre trapporna. Han förde oss till Antons, der jag råkade Gustava (avses troligen svägerskan Gustafva f. Ennes 1794-1873, gift med Carins svåger Anton Fredrik 1783-1836) i full sysselsättning att emottaga och undanläsa hvad som blifvit ditburet. Hon var mycket soingjeuse. *) se kommentaren nedan.
Anton kom hem strax efter med alldeles uppbrända kläder. Wilhelm (avses troligen sonen och fabrikören Wilhelm 1812-1845 som drev en liten linnefabrik) var hela natten på wagt på winden. Anders hade måst genom eld och rök bana sig wäg för att få sina kläder undan elden; ty de woro i hans kamare – den fordna barnkamaren. En hel hop blefvo för honom skadade, ej av elden men av röken.
Sedan jag lemnat Carolina hos Antons, der hon fick ligga öfwer natten, for jag alldeles ensam ut till Stenbäck för att trösta de övriga av Barnen som woro hemma.
Mitt humeur och de betracktelser jag gjorde under denna färd, i synnerhet då jag midt uti natten ännu såg korset på Garbergs graf glimma woro ej de roligaste.
Men en gåta blir det, huru elden kommit lös. Om icke någon av Betjenterne gått med tobakspipa öfver winden i sin kamare; men Gustaf (avses möjligen svärsonen Gustaf A Elfstrand?) säger att den som bor der ej röker; likwäl har han wäl eftersom det war söndag, kunnat haft någon hos sig som rökt; men det nekar han till.
Gud gifve att jag nu wore i stånd att få huset i ordning till hösten, att Gustafs (avses troligen svärsonen Gustaf gift med dottern Carolina) kan inflytta, de bo nu i mina rum i lilla Stenhuset. Äldsta flickan bor hos mig. Den yngsta har varit hos guman Elfstrand (avses troligen svärsonen Gustaf Elfstrands mor) ; men är nu hemma hos föräldrarne igen.
Allesammans så wäl Herre, fru, Amma, lilla flickan och Hushållerskan bo i mina 3 rum. Då wi själva komma till staden kan du lätt förstå vilken röra det är med folk. Pigorna bo i Bagarstugan, där det äfven kokas.
Personbeskrivning
*) Kommentar:
Anders d.y. var före sin död 1826 stillsam och tillbakadragen och hade Stenbäck till sommarställe samt vistades mycket om vintrarna på Östanbäck i Valbo. Han ligger begraven i det lilla Garbergska gravkoret på Gävle kyrkogård. Anders behöll faderns hus nr 7 i andra kvarteret belägen vid torget nu N Kungsgatan 3, det var den största tomten vid torget och på den fanns tre stenhus och en ladugårdsbyggnad med flera frukt- och prydnadsträn.
Brodern Anton Fredrik gm Per Ennes yngsta dotter Gustafva övertog efter svärfaderns bortgång dennes stora hus vid torget, nuvarande stadshuset. Alltså bodde båda familjerna Garberg snett emot varandra vid torget och det var inte så långt att bära över Carins möbler dit vid branden.
Källan till utdraget är Peter Heimbûrger som lämnat tillstånd till att publicera dessa från hans farfars mormor Carin Garberg (f .Sehlberg).
Se ären släkten Garbergs historik i Gävle.
