Staden fick ”stilenlig och stolt byggnad” Väinö Helgesson

Del 2.

Med sexton brandsoldater, tre hästar, en spruta och en förlängningsbar stege står staden beredd att möte den röde hanen

(Bilden ur boken om Gamla Gefle).

Brandstationen i Gävle fyller i sommar hundra år. I fredags började Väinö Helgesson berätta om de märkliga turerna innan bygget kom till och om hur det kom sig att den senare så berömde arkitekten Ferdinand Boberg här fick sitt första stora uppdrag.

Den förra artikeln (GD 17.5.91.) slutade med att fullmäktige sände ärendet på åtterremiss till drätselkammaren. Det mesta syntes kört och hopplöst, men…

Vi skola ej, sa löjtnant Moberg, bygga en brandstation i den vanliga ladustilen som blivit så vanlig här…

ÅTERIGEN tycktes en lösning av brandstationsfrågan vara avlägsen. Man kan höra suckarna mellan raderna i Boklunds brev till Boberg daterat 31 juli: “Fredagens sammanträde i Fullmäktige föranledde förnyat uppskov i brandstationsfrågans framgång; det torde vara alltför vidlyftigt att här nedskriva det som härom dryftades, varför jag, för att ej behöva vidare orda om denna tragikomiska fråga, härmed sänder Eder bilagda urklipp (sannolikt Norrlandspostens fullmäktigereferat), som till fullo meddelar Eder frågans nuvarande ställning; och ska jag, så snart densamma vunnit gynnsammare lösning, därom vidare meddela Eder. Meddelas även att Löjtnant Lindahl är bortrest”. Breven sändes under adressen, Post restante Lübeck. Boberg var på väg till världsutställningen i Paris.

—————————————-

Drätselkammaren uppdrog åt byggnadschefen Boklund att övertala Ferdinand Boberg att rita en billigare brandstation. Den 10 september 1889 skriver Boklund: “Hittills har brandstationsfrågan varit avdomnad sedan striden inom fullmäktige föranledde omstörtning i arbetsplanen”. Om Boberg kunde göra ett nytt förslag för högst 70 000 kronor”. . . kommer frågan i rätt hjulspår igen”. Boberg svarar först den 10 oktober från Paris och i avvisande formuleringar: “Då man vill hålla sig ner till summan i fråga (det vill säga högst 70 000), allt inbegripit, anser jag saken så gott som outförbar, och avslår sålunda utan betänkande anbudet att få göra ny skiss”. Han anser sig dessutom inte kunna få något färdigt på kort tid och fortsätter: “När så därtill kommer, att jag ej denna gången mera än den förra kunde ha någon garanti för att ett drätselnämndsbeslut har något att betyda, anser jag frågan föga lockande”.

Boberg syftar alltså här på drätselkammarens byggnadsavdelnings beslut den 15 juli att anta Bobergs förslag, som senare avvisades av stadsfullmäktige när det gällde att höja penningsumman. Boberg var alltså stolt nog att säga ifrån en bantning av det ursprungliga förslaget. Detta trots en ansträngd ekonomi.

Drätselkammarens byggnadsavdelning åberopade 24 oktober Bobergs nekande svar att göra en ny ritning och hemställde till fullmäktige att anslå de ytterligare 25 000 som behövdes för hans ursprungliga förslag. Under nuvarande förhållanden “. . . vore det endast ett onyttigt förslösande av penningar att från ytterligare en eller flera arkitekter infordra nya ritningar. . . “

Dagen efter den 25 oktober behandlade fullmäktige drätselkammarens hemställan. Flera ledamöter talade även denna gång för ett billigare alternativ än Bobergs. O A Brodin föreslog att man skulle inbjuda arkitekter till en tävling, men löjtnant Moberg trodde det skulle bli föga lockande “. . . då anslagssumman vore så ringa och då de nog skaffade sig kännedom om frågans gång här fram och åter. Vi skola, fortsatte talaren, ej bygga en brandstation i den vanliga ladustilen, som blivit så allmän här”. Utan votering höjde fullmäktige förslagsanslaget till en ny brandstation från 65 till 90 000 kronor att ställas till drätselkammarens förfogande. Endast O A Brodin och fabrikör Erik Sjöström reserverades sig mot beslutet. Fullmäktige hade gjort en helomvändning. Uppenbarligen var det i trötthetens tecken. Frågan kunde dra ut i oändlighet utan att man kunde förbilliga bygget. Och man hade ju Bobergs storslagna förslag. Frågan syntes vara i hamn.

Men nu var det märkligt nog drätselkammarens byggnadsavdelning som spelade den fortsatta handläggningen ett spratt.

Brandstationsfrågan var nu hösten 1889, minst sagt, inne i ett hektiskt skede. 24 oktober hemställer drätselkammarens byggnadsavdelning om ökning av anslaget till 90 000 kronor för att genomföra Bobergs förslag. 25 oktober ställer stadsfullmäktige “pengarna till drätselkammarens förfogande och den 26 oktober uppdrar dess byggnadsavdelning “. . . åt Byggnadschefen att anskaffa program för anställande av tävling för förslagsritningars uppgörande till ifrågavarande byggnad”, (sic!) Beslutsfattarna i byggnadsavdelningen var fabrikör Axel Olsson, löjtnant G Moberg, grosshandlare L W Åkersson och ingenjör Robert Sjöström. Alla fyra hade två dagar innan ansett att det var onödigt slöseri att höra med ytterligare arkitekter. Olsson, Moberg och Åkersson hade dagen före i fullmäktige (R Sjöström var ej med där) röstat ja till att höja anslaget till 90 000 för att möjliggöra genomförandet av Bobergs förslag. Moberg hade dessutom uttryckligen argumenterat mot en arkitekttävling. Hur ska man förklara byggnadsavdelningens märkliga agerande?

Tidsstressen kan kanske vara anledning till ett mindre logiskt handlande. Men varför blev det just nu så oerhört bråttom. En rimligare förklaring kan vara att man trots allt ville pressa Boberg till att göra ett billigare förslag. Och Axel Olsson hade så sent som vid stadsfullmäktigemötet 26 juli ivrigt förespråkat sparsamhetslinjen och argumenterat mot Bobergs “riddarborg”.

Byggnadschefen Boklund försökte pressa Boberg. 27 oktober skriver han till Paris och låtsas inte om att fullmäktige redan beviljat 90 000 kronor. Han var säker på att minst 80 000 skulle erhållas och frågade att om Boberg genom vissa inskränkningar kunde komma ner till detta belopp “. . . så är det troligt, ja till och med antagligt att Edert avgivna förslag, som fortfarande har stora sympatier för sig inom samhället, kommer att på ett nöjaktigt sätt bliva en realiserad verklighet”. Om inte Boberg kunde skära ner var det troligt att drätselkammaren ordnade en arkitekttävling, men Boklund tillfogade: “Bäst vore onekligen om vi finge utföra byggnaden efter redan godkända förslagsritningar”.

Det var onekligen en personlig tolkning byggnadschefen gjorde av byggnadsavdelningens beslut den 26 oktober. Boklunds uppdrag var att utforma ett tävlingsprogram, i stället skrev han till Boberg. Han var anhängare av Bobergs förslag, men för att kunna verka för det ville han, förmodligen som motprestation, få ett i detaljer billigare alternativ. Bobergs svar finns inte bevarat men Boklund skrev ett nytt brev den 16 november, denna gång till Stockholm då Boberg äntligen återvänt från sin långa utlandsvistelse.

Nu är Boklund kort och uppgiven. Det är ovisst “. . . huruvida de upprättade ritningarna kunna användas för brandstationens uppförande. . . ” Det var därför bäst att snarast skicka in räkning på de hittills utförda.

Den oerhörda aktivitet som utvecklats under oktoberdagarna var på väg över i en ny handlingsförlamning. Byggnadschef Boklunds brevväxling med Boberg redovisades inte på byggnadsavdelningens möte den 9 december 1889. Lustigt nog nämndes bara att Boklund “inlämnat program vid tävling för förslagsritningars uppförande till större allmänna byggnader i Helsingborg och Sundsvall”. Men avdelningen beslutade att ordförande Axel Olsson, som efterträtt P G Lindahl, personligen skulle sammanträffa med Boberg “… i syfte att utröna, huruvida herr Boberg kunde befinnas villig att i sina ritningar vidtaga de förenklingar, som genom den begränsade tillgången av medel nödvändiggjordes”. En onekligen något pikant situation med tanke på Olssons tidigare ironiserande över Bobergs riddarborg.

Men Olsson löste upp knutarna. På byggnadsavdelningens sammanträde den 4 januari 1890 redovisade han resultatet av överläggningarna med Boberg och byggmästare J F Lindeberg. Dessa hade förslagit “några smärre förenklingar” och inberäknat anstalter för uppvärmning av lokalen samt dränering och planering av tomten. Lindeberg, närvarande på sammanträdet, förklarade att 89 000 kronor var hans “yttersta anbud” och att det bara gällde till 7 januari.

På O A Brodins, sedan nyår medlem av byggnadsavdelningen, förslag hemställde avdelningen att stadsfullmäktige skulle anta Lindebergs anbud på 89 000 kronor. Fullmäktige borde särskilt uppmärksammas på att ”… herr Bobergs förslag till brandstation vore synnerligen praktiskt och ändamålsenligt samt i arkitektoniskt avseende tilltalande”. En arkitekttävling skulle bara försena och fördyra ett bygge och Lindebergs anbud syntes billigt med tanke på att uppvärmningsanordning och tomtplanering ingick. Helt utan markering kunde dock Brodin inte totalt ändra åsikt. Han hade ju både 26 juli och 25 oktober 1889 varit den främste talesmannen mot Bobergs förslag. Han lät anteckna till protokollet att byggnadsavdelningen borde ha hanterat hela frågan på ett annat sätt.

Det var ett märkligt spel som ägde rum i slutskedet kring årsskiftet 1889/90. De tidigare främsta motståndarna till Bobergs förslag, Axel Olsson och O A Brodin, svängde helt och såg till att byggandet till slut blev ett faktum. Oavsett motiv var det deras agerande som löste de politiska knutar som var bundna i brandstationsfrågan. De drivande för Bobergs byggnad var tjänstemän och oppositionspolitiker; Gustaf Nyström som initierade kontakten med Boberg, P G Linddahl, Gustaf Moberg och byggnadschefen L G Boklund.

Det ledande “bankpartiet” med O A Brodin som främste talesman, höll länge på sin övergripande sparsamhetsprincip. I slutskedet var man uppenbarligen medveten om att man inte kunde få en billigare brandstation, åtminstone inte ett som skulle bli “. . . prydligare än det prydligaste boningshus”.

“Bankpartiet” hade bestämt sig. Resten blev en formsak.

Endast Brodin yttrade sig och talade för byggnadsavdelningens hemställan på stadsfullmäktiges möte den 7 januari 1890. Utan votering beslutade man att bygga efter J F Lindebergs anbud på 89 000 kronor “. . . i enlighet med arkitekten F Bobergs ritningar och förslag. . .”

Veckan därpå började man planera tomtmarken och den första juli 1891 hissades brandkårens röda flagga på slangtornet. Staden hade fått “. . . en verkligt stilenlig och stolt byggnad” och Ferdinand Boberg en vacker inkörsport till en lysande arkitekturbana.