Slummen på besök i kasernen efter stadsbrand. 1869, baracker

Branden som orsakade denna katastrof

Efter branden fanns det tusentals Gävlebor som inte hade någonstans att ta vägen. Så länge det var sommar bodde de i den tältstad som växte fram på Sätraåsen, och framåt hösten kunde de första barnfamiljerna flytta in i nödbaracker som i all hast snickrats ihop på olika håll i staden.

Dessa 21 byggnader ritades aldrig in på några kartor och man vet idag inte exakt var alla låg. De sju första byggdes i alla fall på Stora Holmen i det kvarter där brandstationen senare kom att uppföras. Två andra sattes upp där Norra varvet nyss legat – i kvarteret mellan nuvarande Sjömanskyrkan och Gamla Grand. Sex längor placerades på Öster och fyra vid Fruns hage långt uppe på Söder.

Nödbarack på Stora Holmen

Var tredje barn dog

Eftersom man hade bråttom och det bara handlade om tillfälliga bostäder var man inte så noga med kvalitén. Det var dragigt, fuktigt och kallt i de enklaste kåkarna och dessutom så trångbott att flera familjer och ensamstående fick samsas i varje rum.

1870, året efter branden, bodde 3.300 människor i dessa baracker. Hygienen var dålig och dödligheten skrämmande hög. Av de 54 småbarn som bodde i Barack A på Stora Holmen under de första åren dog inte mindre än tjugo innan de fyllt fem år. Mer än en tredjedel.

Från början var det mest arbetarfamiljer som inhystes i barackerna, men alla som hade en möjlighet flyttade därifrån så fort som möjligt. 1876 fanns bara sex av barackerna kvar med totalt niohundra invånare. Men sedan gick det trögt med utflyttningen.

I början av 1890-talet bodde 350 människor kvar i de fyra nödbostäderna på Söder – och det skulle dröja nästan ända till sekelskiftet innan dessa tillfälliga bostäder försvann. De fyra barackerna i närheten av nuvarande Polhemsskolan hade då för länge sedan utvecklas till ett slumområde, befolkat av människor som befann sig på samhällets botten. Det visste varenda Gävlebo och kyrkböcker och domstolsprotokoll bekräftar att här bodde ovanligt många alkoholister, grova brottslingar och fattiga ensamstående kvinnor med flera barn.

”Stans värsta slödder”

Robert Åberg anställdes som hälsopolis i Gävle 1892 och tjänstgjorde som frivillig fattigvårdare i området där de sista barackerna låg. Han var en vänlig man och hade själv rätt goda relationer med de som bodde i husen. Men när han fyrtio år senare intervjuades av Gefle-Posten måste han ändå konstatera att ”det var stans värsta slödder som bodde i dessa baracker”.

”Man slogs och söp och ställde till förtret för fredliga medborgare”, berättar Åberg.

”Det bodde en polisman i varje barack men det förslog inte långt, när andan hos invånarna föll på. Folk vågade sig knappast till trakterna av Södertull, för det kunde ibland nästan vara förenat med livsfara att passera barackerna”.

”Ett kaos av grådaskigt elände”

1810 hade Pehr Ennes låtit bygga en militärkasern i två våningar i hörnet av nuvarande Kaserngatan och Södra Kungsgatan vid Södertull (tvärs över Södra Kungsgatan från Polhemsskolan sett). Huset skänktes 1815 till fattigvården som fattighus.

Bostadsbaracker på Söder

Efter stadsbranden 1869 fick skolbarn sin undervisning där tills skolbyggnader åter hade byggts upp. Då bostäder saknades måste det stora smutsgula tvåvåningshuset Kasernen även användas till detta så människorna tvingades leva under eländiga förhållanden. Det hade i slutet av 1870-talet dömts ut som människoboning men bristen på bostäder var så stor i den växande staden, att även flera år senare hade det gamla vanvårdade rucklet nära tvåhundra invånare.

Kasernen användes till 1882 då ett nytt fattighus vid Södertull togs i bruk.

Nya fattighuset 1882.

Trots att Kasernen inte revs förrän 1893 verkar det inte gå att uppbringa ett enda fotografi av detta hus trots att ett 40-tal familjer, cirka 190 personer, trängdes där. Men – det finns en skildring i ord där livet i denna förfärliga kåk målas upp så levande att vi till och med får känna lukten av fattigdomen.

Författaren hette Pelle Ödman. Han var lektor i språk vid Högre allmänna läroverket, en sann människovän och en av de få Gävlebor som offentligt reagerade över hur hundratals barn och vuxna tvingades leva vid den här tiden. Under den dramatiska rubriken ”Ett kräftsår i samhället” tog han vintern 1885 Gefle-Postens läsare med på en rundtur i Kasernen:

Lektor Ödman

————————————

”Vi gick in i en stor skum förstuga med nakna gullimmade timmerväggar och möttes genast av en unken och osund luft, som skulle vara högst avskräckande, om vi inte bestämt föresatt oss att göra en husvisitation. För övrigt hade vi gott om sällskap, ty i förstugan vimlar det av ungar, små trasiga och smutsiga stackare, som under stoj och lek håller humöret uppe. Leken avstannar och vi är snart nyfiket betraktade från alla håll. Vilken skara av ungar! Och då är detta bara en ringa procent av barnen i huset som tillsammans är 110 stycken”.

Efter att ha tittat in i de överbefolkade, illaluktande och smutsiga lokaliteterna på nedre botten tar Ödman oss med uppför trappan till övervåningen. Vi passerar en överbelamrad förstuga och tassar vidare i korridoren:

”Vi går fram och öppnar sakta dörren till ett av rummen, men hade så när genast ryggat tillbaka och tagit till flykten, ty en stank så infernalisk slår emot oss, att näsan träffas som av ett skott. Denna lukt är mycket komplicerad:

Huvudbeståndsdelarna tycks dock vara stinkande kroppsutdunstningar, särskilt barnsnusk, orent linne, inbitet mögel och, för tillfället, lutfisk – ty vårt besök inträffar just dagarna före jul.”

Vi kommer nu in i ett rätt stort rum där dagsljuset knappt orkar ta sig genom de grumliga fönstren. Första intrycket beskriver Ödman som ”ett smutsgrått vimmel av bohag, paltor och människor, ett kaos av grådaskigt elände”.

Vi får veta att det här bor 21 personer i rummet. De är fördelade på fyra hushåll som disponerar var sin fjärdedel av rummet, med området runt kakelugnen som neutral zon.

Vår vägvisare fortsätter:

”Mitt i rummet bildas en gränslinje av två gamla träsoffor, som står med ryggarna mot varandra och ena gaveln mot fönsterväggen. Mellan andra gaveländan och den motsatta väggen går passagen genom rummet, och här är allmänna stråkvägen även för de två hushåll som bor i det mindre rummet innanför. Mitt på sistnämnda långvägg ser ni den förfallna kakelugnen, de fyra hushållens gemensamma eldstad, kokplats – och tvistefrö.

Bohaget i rummet består naturligtvis av gamla skräpiga och illa åtgångna soffor, sängar, bord och stolar, någon gammal dragkista eller annan kista och en och annan vagga, men allt synes som ett virrvarr innan ögat hunnit registrera detta. Och när ni kastar blicken omkring er på de med smutsgult limfärgade och trasiga samt papperbetäckta väggarna, så hittar ni här och var gamla klädpaltor upphängda i bylthopar på långa spikar och nere vid golvet i vrårna och längs väggarna hopar sig gammalt husgeråd och skräp av alla de slag.

Ni kan knappt utskilja vad allt är. Och i taket hänger mitt över rummet och även i hörnen snett över rummet långa streck med smutsigt barnlinne eller diverse annat på tork. Bredvid detta finner ni vid närmare granskning, kärl och skräp av allehanda sorter i lera, porslin, järn eller trä, gamla tomsäckar och tomflaskor med mera instuvade i alla åtkomliga vinklar under sängar, bord och stolar eller på grova brädhyllor – allt trångt hopat för utrymmets skull.”

” Ni kommer ju ihåg, här bodde 21 personer? Och de själva då? Ja, de upptar resten av rummet. Dem ser ni så att säga överallt, som på en marknad. Dem ser ni på de fläckar av golvet, som är fria, eller på sängar, soffor och stolar i olika positioner, sittande, liggande eller stående, alla för tillfället med ögonen nyfiket riktade på er och mig – nota bene alla som är vakna, ty några sover”.

Därefter går lektorn över till att närgånget granska de människor vi gästar.

”Här i närmaste hörnet till höger, åt fönstersidan till, bor en arbetare med hustru och två barn. Mannen, något lurvig, ligger på soffan, en av de där gränssofforna, och sover, ja snarkar, och det unnar vi honom gärna; en minderårig pojke sitter på en stol vid fönstret och glor på oss, en fjortonårig flicka står bredvid honom och hustrun står mitt i ”kvarteret” och lämnar alla de upplysningar som vi önskar. Mannen är 44 år, har arbete som timmerman, men lägger en del av förtjänsten på krogen. Det hela ser eländigt och snuskigt ut.

Vi vänder oss nu till vänster och finner här en husfar med hustru och fyra barn. Här ser ännu skräpigare och smutsigare ut, men vi överaskas av att mitt i den motbjudande omgivningen, finna husfadern kammad och tvättad och jämförelsevis snyggt söndagsklädd under det att familjens övriga medlemmar, barnen i synnerhet, ser smutsiga och ruskiga ut.

Vi får snart förklaringen. Mannen är sedan ett par åt godtemplare – en av de tre eller fyra som finns i kasernen – men hustrun ser verkligen inte ut att understödja hans ordningssinne och när hustrun är ovårdad blir hela huset ovårdat. Han har arbete vid Atlas, är borta hela dagarna och sköter sig väl. De fyra barnen är mellan åtta och två år.

Så går vi in på rummets andra halva. Här har vi till höger, alltså i den mera aristokratiska fjärdedelen som förfogar över ett fönster, en familj på sex personer, man och hustru och fyra barn, det äldsta en tretton års flicka. Det minsta barnet, tio månader, vyssjas för tillfället i en liten smutsig vagga, mitt i fjärdedelen, som därigenom förefaller ännu trängre. Mannen, som ser litet mosig ut, ligger på den gränssoffa som står rygg mot rygg mot den förut nämnda. Han är sedan en tid utan arbete, förtjänade i somras bra på lossning och lastning, men förtjänsten la han mest på krogen och nu är det hustrun som ”kraflar och går på” för familjen, som en av de närvarande upplyser. Hon är tålmodig, stilla och arbetsam och ”säger aldrig ett ont ord te honom”.

Stackars kvinna! Gud välsigne hennes arbete och hennes tålamod!

Och nu vänder vi oss slutligen till den sista fjärdedelen, till vänster. Här bor en man och en hustru med tre barn, det minsta tre år, det äldsta åtta. Mannen helt ung, stor och starkt bygd, sitter på sängkanten och lodar. Hustrun ser snuskig och liknöjd ut, barnen trasiga och sluskiga och det hela sluskigt. Mannen som blott är 33 år, är sedan några veckor utan arbete, då arbetsgivaren, som förklarligt är, ej ville ha en supare. Nu har han endast då och då någon tillfällig förtjänst av försäljning på torg och gator eller i bodar – men får hustrun något med därav så är det ännu mera tillfälligt. Alla de små barnen i rummet har mer eller mindre sjukligt utseende.

Lektor Ödmans artikel väckte stor uppmärksamhet och några månader senare skrev John Rettig en motion till stadsfullmäktige och krävde att 20.000 kr skulle anslås till att bygga arbetarbostäder. Förslaget föll med tjugo röster mot tolv och när Kasernen äntligen revs 1894, tvingades en del av de fattiga barnfamiljerna att flytta in i skjul och kojor i en skogsdunge i närheten av järnvägsspåret till Uppsala.

Från rivningen av Kasernen berättas att brädväggarna var så fulla av löss, att virket inte kunde användas till nya bostäder. I stället byggde man lådor av dem som fylldes med sten och sänktes i Inre fjärden för att hindra den uppmuddrade farleden från att slamma igen.

Brännvinshuset

Industrierna i Gävle började tidigt locka till sig arbetskraft från de kringliggande landskapen. Stadens folkmängd nära nog sexdubblades under 1800-talet och mot slutet av århundradet fanns här över etthundra industrier med tusentals anställda. Husbyggandet hängde inte alls med i den utvecklingen och snart var bristen på bostäder ett allvarligt problem. Ändå hade man så tidigt som på 1840-talet funderingar på att uppföra särskilda arbetarbostäder i Gävle.

Det blev det kommunala Brännvinsminuteringsbolaget som såg till att dessa idéer förverkligades. Företagets uppgift var i första hand att driva egna krogar och hålla efter lönnkrögare för att ”minska superiet och dess onda följder”. Men tanken var också – precis som när det gällde Kronobränneriet i Strömsbro i början av seklet – att vinsten från sprithanteringen skulle ”komma de folkklasser till godo, från vilka den influtit”. Och eftersom det mest var arbetare och fattigt folk som ödslade bort sina surt förvärvade slantar på krogen bestämde man att bolagets vinst skulle användas till att bygga bättre bostäder åt arbetarklassen.

1855 lämnade brännvinsbolagets styrelse över femtusen riksdaler plus en fastighet i centrala Gävle till den nybildade ”Fonden för större arbetarbostäders uppförande”. I gåvobrevet noterade man att ”en av de största fienderna till sedlig och ekonomisk förkovran hos denna samhällsklass är de osunda och trånga boningar där den måste sammanpacka sig”. Man föreskrev också att inga arbetarkaserner eller fattigbaracker fick byggas för pengarna, att husen skulle ha högst två våningar och inte fick innehålla fler än tolv lägenheter.

I samma med bokslutet året därpå överlämnade bolaget ytterligare 3.509 riksdaler som grundplåt till en ny fond för ”mindre arbetarbostäders uppförande”. Nu handlade det om tvåfamiljshus som skulle hyras ut på sådana villkor att den sparsamme arbetaren genom flitiga avbetalningar till slut ägde sin bostad. En sorts tidig egnahemsrörelse.

Brännvinsbolaget upphörde i samma veva, men de två fonderna levde vidare och man satte omedelbart igång med byggandet. Ett av de första husen uppfördes på Söder, ett annat vid Brynäsgatan. Fonderna fortsatte att förse stadens arbetarfamiljer med anständiga bostäder långt in på 1900-talet, även om deras insatser inte på långa vägar räckte för att komma tillrätta med bostadsbristen.

Källa:

Till största delen från