Publicerad i Gefle Dagblad 8 juli 2008
Daniel D:son
Daniel Elfstrand i yngre och äldre upplaga. Börsplan efter branden. I bildmitten den urblåsta gymnasiebyggnaden, vars värdefulla bibliotek försvann. I den starka blåsten kunde man hitta brandmärkta boksidor därifrån ända borta i Älvkarleby. Skolbaracker som under nästan fyra år ersatte gymnasiebyggnaden.
”Vi åkte litet skridsko, och vi slogo litet boll, det var allt. ”Så skrev den sportintresserade Daniel Elfstrand i en uppsats om sin skoltid i Gävle från 1867 (när han nioårig började i ettan på läroverket) till ett i texten opreciserat år – som torde vara 1877, när han tog studenten. Enligt Alf Uddholm var det Daniel Elfstrand som kom att introducera engelsk fotboll i Gävles idrottsvärld. 1891–93 ledde han Gefle idrottsförening och ända upp i 70-årsåldern var han en entusiastisk skid- och skridskoåkare.
Älvkarlebyborna tycks tidigt ha varit driftiga. Flera bondsöner såg framtidsmöjligheter i 1700-talets Gävle och flyttade dit, började driva handel och skaffade sig en position i samhället.
Både familjen Elfbrink och familjen Elfstrand hade rötter i bondesläkten Danielsson i Västanå i vad som då stavades Elfkarleby. Det var Elfbrinkarna som, bland annat, på 1840-talet lät uppföra ett stiligt gravkor på Gamla kyrkogården i Gävle; det blev senare Elfstrands.
Elfstrandgrenens huvudmän blev grosshandlare, redare, skeppsbyggmästare, rådmän och – med Daniel (1858–1945) – lärare på Borgarskolan. Han blev också läroboksförfattare och lokalhistoriker med undervisning som huvudtema; hans bok ”Gefle elementarskola och Athenæum” utgavs 1928.
Gerda Ödman, dotter till Elfstrandkollegan Pelle Ödman på läroverket, skrev 1942 i sin bok ”På den tiden, minnen från 90-talets Gefle” om Elfstrands intresse för moderna språk. Det handlade alltså om engelska, tyska och franska, till skillnad från latin och grekiska. Det var de senare som ansågs självklara att lära ut, vilket väl torde ha bottnat i kraven för prästutbildning. Men i Gävle, med alla de internationella kontakterna via sjöfart och handel, skulle de levande språken visa sig avsevärt mer matnyttiga.
Elfstrands engelska grammatik, först utgiven 1898, blev långlivad inom svenskt skolväsende och utkom, förkortad eller komplett, i många upplagor. 1937 (39 år senare!) skrev han ett nytt förord till den, ett som har betraktats som hans pedagogiska testamente.
Daniel Elfstrands skolminnen trycktes i en antologi, ”När jag gick i skolan. Skol- och ungdomsminnen från 1800-talets senare hälft, berättade av 34 svenska män och kvinnor” (Lindblads förlag 1934). Bland medförfattarna fanns exempelvis en Gurli Linder, som skrev om ”August Strindberg – en utmärkt lärare” och Ellen Hagen, som var gift med landshövdingen i Gävleborg Robert Hagen. Hon var en förkämpe för kvinnlig rösträtt och för tryckfrihet och var ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund 1939–46. (Det var hon som på önskelistan inför 90-årsdagen skrev: ”En skrivmaskin.”)
Elfstrand stryker med hartassen över eventuella negativa skolminnen och eventuella lata/elaka/supiga et cetera lärare. Han berättar om lärare han uppskattat. Och skoltiden delar han upp i tre epoker – tiden före stadsbranden 1869, då skolan låg på nuvarande Frimurarhusets plats vid Gavleån, vidare ”barackskedet”, de fyra år då pojkarna undervisades i ett provisorium på Söder medan en ny skolbyggnad uppfördes, och slutligen åren i den byggnad som i dag kallas Vasaskolan.
Nioåringen underkastades ”invigningsstut”, alltså smörj i någon form, men den var av lindrigaste slag, skriver han. Skolhuset, byggt 1817 och med en imponerande östra fasad i tre våningar, ”tilltalade den barnsliga fantasin som något nästan palatsliknande”. Utsikten var spännande. På bortre sidan den nu försvunna Östra lillån, som just här förenade sig med ”Storån”/Gavleån, låg det norra skeppsvarvet, stadens äldsta och efter skeppsbyggmästaren kallat det Bångska.
”Här kunde vi varenda dag med egna ögon se, hur den näring bedrevs, som en gång skänkt Gävle den främsta platsen bland landets sjöfartsidkande samhällen. Här sågo vi, hur skepp efter skepp restes på sina stapelbäddar, fullbordades och löpte av stapeln. (—) Undra då på att vår fantasi och håg kretsade kring skepp och sjöfolk och hav och hamnar mer än omkring något annat.”
Här hade han en präst som primalärare (vilket väl var i första klassen), adjunkten J T Ekström, och berömmer dennes faderliga omsorg, utan klemighet och efterlåtenhet, ”om oss småpiltar”. Gamla lärjungar lär ha kallat honom ”Sveriges förnämste primalärare”. Sekundaläraren, adjunkt P A Svedlund, också prästutbildad, var ”en disciplinkarl av renaste vatten, med stark benägenhet att anlita färlan men en duktig lärare.
Skolan strök med i den stora stadsbranden. Den skedde i juli 1869, då det inte torde ha pågått undervisning. Man hade då just avslutat en behövlig utvidgning av lokalerna, och en ny gymnastiksal – en attraktion för den idrottsintresserade pojken – var så gott som färdigbyggd.
Intill stadens navigationsskola, platsen för dagens Polhemsskola, uppfördes två nödbaracker i trä. Tillsammans med vissa utrymmen i Navigationsskolan fungerade de som skollokaler läsåren 1869–73. Elfstrands enda ljusa minne från den perioden är bekantskapen med ytterligare en lärare, lektor Carl Ludvig Östergren, känd under skaldenamnet Fjalar.
Det var Fjalar som skrev en pampig invigningskantat till den nya läroverksbyggnaden vid Esplanaden. (Han var en sorts stadens hovskald. När den nya teaterbyggnaden invigdes 1878 hade han ett nytt alster färdigt.)
”Vårt nya permanenta lärdomshem”, skrev Elfstrand, ”tedde sig som ett sannskyldigt palats.” Den 1 december 1873 invigdes det av ärkebiskop Sundberg.
Vid denna tid, 1860- och 1870-talen, började läroverkslärarna förlora i inflytande och pondus, konstaterar Elfstrand. Men några framstående representanter fanns kvar av den gamla typen, främst filosofie doktorn Jonas Selggren, som redan 1866 hade lämnat rektors- och lärarbefattningen men som kvarstod som läroverkets bibliotekarie– en lärd klassiker, aktad och vördad av sin omgivning. ”Skolans rikhaltiga bibliotek var hans ögonsten, och då det nästan totalt ödelades av den förhärjande branden år 1869, grep sig den outtröttlige bibliotekarien, själv en förmögen man, oförtövat an med bibliotekets pånyttfödelse.” 88-årig, två år före sin död, drog han sig tillbaka från denna sin sista post i skolans tjänst.
Efterträdaren, Anders Gustaf Klintberg, undervisade också i klassiska språk, företrädesvis latin. Av hans 40 år på läroverket var han dess rektor i 18. ”Kraftmänniska som han var, styrde han sin skola, såväl lärare som lärjungar, något autokratiskt.” Varje vecka avslutades med räfst- och rättarting i ”solennitetssalen”, aulan. ”Klass efter klass framkallades ordningsmännen för att avlämna sina rapporter över skolkare och andra missdådare…” En syndare förklarade några timmars frånvaro med att han haft nervfeber, och då skrattade inte bara de andra eleverna utan även den stränga domaren.
Historielektorn och arkeologen Carl Fredrik Wiberg, stiftare av Gestriklands fornminnesförening (som senare blev Gästriklands kulturhistoriska förening), religionslektorn P Waldenström, ”ganska fri från egna dogmatiska tillsatser och absolut fri från varje spår av salvelsefullt proselytmakeri” och två lärare med överlägset pedagogiskt handlag beskrivs också. K P Nordlund, lektor i matematik och fysik under 35 år på skolan, kom eleverna närmare än någon annan. Adjunkten i litteraturhistoria och moderna språk Östergren/Fjalar, med ”manligt allvar, inte utan en viss kärvhet, en oeftergivlig fordran på ärlighet, ett fint, nobelt, harmoniskt väsen”, fick eleverna att göra sitt bästa.
Vem skriver om det unga 2000-talets gymnasielärare i Gävle?
”Skolan strök med i den stora stadsbranden. Den skedde i juli 1869, då det inte
torde ha pågått undervisning.”
Barbro Sollbe
——————————-
En kommentar till detta:
Skrivet 6 maj 2010 12:30 Caprifool (Ej registrerad)
Detta var roligt. Daniel Elfstrand var min morfars far. Genom min barndom hängde det en tavla på honom i hallen. tavlan var målas så att vart man än gick i rummet, så följde han en med blicken. Det sas att han var, mycket sträng och jag fick kalla kårar varje gång jag var tvungen att gå förbi tavlan. Gerda var en dam med ruter i. Himla skojig och lite “glimten i ögat” hela tiden. Träffade henne på morfars begravning i gravkoret. Hon är visst borta nu även hon.
Tack för roligt läsning.
/BB
————————————————————————————-
april 05, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
