Rivningsfeber och industridöd – av Jan Sterner

 

Publicerat i Arbetarbladet den 2 januari 1996.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

    Klicka på bilderna.

 

1800-talet var rederinä­ringens och varvens stor­hetstid och tiden från 1870-talet till 1940-talet var industrins, men 1950- och 60-talen var industri­nedläggningarnas och husrivningarnas trista tid. Stadens gamla identitet förändrades och likaså stadsbildens utseende.

 

Från 1950-talet och framåt tycks fältropet i Gävle ha va­rit “Hellre riva än rusta“. Hela Söder utom Gamla Gefle nästan “totalsanerades” som det hette då. Stadsdelen Ös­ter ödelades genom branden 1869, byggdes upp till ett triv­samt och pittoreskt småhus­område, men hundra år där­efter revs alla hus utom två och ersattes med trista hyres­hus, några höghus, de flesta i mexitegel, den tidens mode­material. Miljön blev steril.

 

Av stadsdelen Marielund återstår två hus, allt annat är rivet. På Brynäs har så gott som alla trähus rivits på 1970- och 80-talen. Mellan 1952 och 1973 revs ett tiotal prakthus vid Stortorget. Vid Drottninggatan har alla hus utom tre demolerats, de flesta från 1970 till 1990.

 

Vid Norra Kungsgatan finns bara fyra hus kvar se­dan sekelskiftet och vid Nyga­tan sju. En del av de hus som finns kvar är dock ombyggda.

 

Igenlagda åar

 

Att två åar lagts igen har givetvis också förändrat sta­dens utseende. Redan 1890 fylldes Islands-Lillån igen. Den sträckte sig från ungefär Centralbron över Polishuset till Stenborg.

 

På 1950-talet lade man igen Holmkanalen från Domstolarnas hus till Gavleån och omkring 1980 Östra Lillån , så att nu bara en snutt på Ös­ter är kvar.

 

Nya stadsdelar

 

Stadsområdet har gradvis ökats ut under de senaste 100 åren genom en rad inkorpore­ringar. Till 1895 var Nynäs en bondgård i Hille och 1920 la­des Sätra och Stigslund till Gävle. 1911 hade delar av Bomhus inkorporerats, 1919 Vall, 1939 Lexe och 1941 en del av Stenbäck. Samtliga låg förut i Valbo.

 

Nya bostadsområden har tillkommit under 1900-talet: Lexe successivt från seklets början men mest 1920-1950, Sörby under 1940- och 50-talen, Olsbacka under ungefär samma tid, Stigslund och Fridhem på 1950- 60-talen, Hemlingby, Höjersdal, Sätra, Pingeltorp från 60- till 70-talet och Andersberg samt väs­tra Hagaström på 1970-talet. 1971 blev Gävle storkommun.

 

Monument revs

 

Något som särskilt förän­drat stadens utseende är gi­vetvis rivning­ar av hus, som på ett eller an­nat sätt märkts mycket i stads­bilden och dess siluett genom sitt utseende, sitt läge eller genom sin storlek.

 

Här följer bara några få exempel: vack­ra frikyrkor så­som Betlehemskyrkan, Pingstkyrkan, St Petri kyrka på Söder, Mat­teus kyrka på Öster, Elim-kapellet på Hant- verkargatan och senast Nor­ra bönhuset vid Norra Kungs­gatan.

  Betlehemskyrkan  

 

  Pingstkyrkan

 

  S:t Petrikyrkan 

 

   Matteuskyrkan

 

  Elim-kapellet

 

    Norra bönhuset

 

Även profana byggnader som genom sin storlek dominerade stadens utseende försvann i rask takt på 1960- och 70-talen. Svenska handelsbankens hus vid korsningen av Norra Kungsgatan och Nygatan, revs 1964, Rettigska palatset och tobaksfabriken 1961, båda på Söder, Murénska badhuset där Polishuset är nu 1966, Ångbryggeriet vid Västra vägen 1973, Gefle valskvarn vid Kvarnbron 1974, Porterbryggeriet vid Kaplansgatan 1974, Kronbergs gästfabrik på Öster 1970, Rettigska barnhemmet vid Strömbadet 1966 och flera andra.

 

  Gamla svenska handelsbanken

 

   Rettigska palatset

 

Gävleindustrin hade sin storhetstid från slutet av 1800-talet till 1950-talet, som främst blev nedläggningar­nas årtionde. Att utvecklingen ledde där­hän hade flera orsaker:

– kon­kurrens från låglöneländer,  Sveriges skatte- och höglöne­politik, an­dra länder hade hämtat sig efter andra världskrigets slut och tull­politiken var andra häm­mande faktorer. 

 

Företagen fick kanske inte tillräcklig stimulans av stat och kommun. Rationaliseringar och sammanslagningar till större enheter hade också sin betydelse.

 

De många mekaniska verkstäderna och gjuterierna på Brynäs försvann successivt  på 40- och 50-talen. Gävle varv på Brynäs, det sista storvarvet i Gävle, levererade sitt sista fartyg 1966. AGV upphörde först på 90-talet och så vidare.

 

Mattons läderfabrik på Brynäs hade cirka 140 arbe­tare och lade ner driften 1961-62 varefter Ahlgrens tog över lokalerna.

 

  Mattons garveri

 

Textiltid tog slut

 

Textilindustrin var mycket stor i Gävle. Fram till 1950-talet fanns åtta fabriker men nu inga!

 

1940 hade vi Gefle Ångväfveri AB med 600 anställda, Gefle Manufaktur AB i Strömsbro med 400, A. Ferd. Sjöberg AB vid Stortorget med 150, L. Haglund & Co vid Hantverkargatan med 150, J F Bellanders AB vid nuvaran­de stadsbiblioteket med 140 arbetare, AB Trikåfabriken Örnen, AB Nordpäls vid N. Skeppargatan, Th. Krok­ströms AB. Sammanlagt cirka 1500 an­ställda!

 

Tobaksfabriken vid Södra Kungsgatan slog igen 1958. Gävle porslinsfabrik med 275 anställda 1940 upphörde 1979, Bo fajans 1973. N.Lundgrens skorstensbyggarfirma var Skandinaviens största men slutade omkring 1960.

 

Vilar på minnen

 

Det fanns på 1940-talet fyra större och några mindre bryggerier och flera kemisk­tekniska fabriker, som hade flera hundra anställda. Alla är borta. AB Elof Malmbergs sportartikeltillverkning i en fabrik på Öster hade ett par hundra arbetare. Detta är bara ett litet axplock. Mängder av småföretag har försvunnit.

 

 Edvard Lindblom på Drottninggatan/N Kungsgatan

 

1927 låg Gävle som indus­tristad på sjunde plats bland Sveriges städer. Tänk om vi haft den positionen nu!

 

Vi får “vila på minnen från fornstora dar” och trösta oss med att vi fick i alla fall hit en högskola och de statliga verken på 70-talet och att Korsnäs, Ahlgrens och Gävle varv, om än med annan inriktning, finns kvar och likaså Kraft General Foods med Gevalia från den gamla goda tiden.

 

Glädjande är också att Ericsson växer och frodas.  (Detta skrevs  1996/L-L Danielson)

 

JAN STERNER

————————————–

Oktober 14 2012

Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av – lisse-lotte@danielson.be