FÖRETAL
Till både Geflebor och Gävlebor och till alla som kunna vara roade eller intresserade av huru det såg ut och gick till i en svensk stad på 1870-talet — inom en skolpojkes synfält. Vi kamrater, som 1881 “togo studenten” i Gefle, samlades åter våren 1921 i samma stad för att fira minnet av vår då 40 år tillbaka i tiden liggande examen.
Vi träffades till middag på vårt gamla locus sedan skoltiden, Centralhotellet, och sedan vi räknat våra döda, fyra av tretton, och därefter med mat och vin för en stund slagit ifrån oss dagens bekymmer, talade undertecknad för fosterbygden, Gefle stad. Mina ord vunno kamraternas bifall, och (utan min vetskap) utlämnades de till pressen, samt infördes sedan i Gefle-Posten i tre nummer, det första för den 14 juni 1921. Den tidningsläsande allmänheten uppmärksammade och bedömde välvilligt mitt opus, därpå mottog jag bevis, både direkt och indirekt.
När jag år 1933 fyllde mina sjuttio år, hade en tidningsman fått reda på den saken, och jag blev nödd och tvungen att i en tidnings spalter servera dels några minnen ur min levnad, dels några funderingar över ett och annat. Även denna pennprodukt upptogs på flera håll med gillande; och man bad mig om mera.
En sådan i två upplagor framträdande välvilja gav mig tanken på en utförligare skildring av min fädernestad, sådan jag såg den under mina barnaår.
Jag har aldrig fört några anteckningar, men jag har (Gudskelov eller, ibland, Gud bättre!) alltid haft, och har än i dag, ett utmärkt minne. Och så har jag haft en viss motvilja mot att förstöra brev, samt en viss lust att bevara kataloger, teateraffischer, konsertprogram o. d.; och har nu använt dessa gamla papper för att kontrollera och uppfriska mitt minne. Men jag medtar ingenting annat än det jag själv minnes, och sådant jag minnes det. Jag kompletterar icke mina uppgifter med andras och än mindre korrigerar jag mina erinringar med andras. Så blir också min skildring en renare källa för en eventuell historieskrivare.
Jag har i min skildring medtagit även skvaller. Skvaller är för en stads, åtminstone en småstads, samhällsliv lika karakteriserande som köld, hetta, regn och torka är för klimatet. Jag medtar alltså skvaller; men ingenting, vars sanningsenlighet jag har minsta anledning att draga i tvivelsmål, och ingenting nedsättande om personer, vars barn kunna finnas i livet och bli kränkta i sina kanske bästa känslor, kärleken till far och mor. För barnbarns skull däremot vidtar jag inga justeringar. Nutidens barnbarn behöva icke få sin farfars eller morfars biografi redigerad ad usum Delphini, d. v. s. urvattnad. F. ö. har nu, när detta skrives, mycket mera än femtio år förflutit, sedan det året 1881, då min framställning slutar, och frånsett tryckfrihetsförordningens bestämmelser säger själva den genomkorrekte och försiktige statsministern Louis de Geer i sina Minnen: »Femtio år synes dock vara en tillräcklig tid för ett minnes fridlysning från sanningens dom.» Detta synes mig böra kunna gälla även för mig och för småskandalerna i en småstad, när man därjämte tillser, att inga alltför nära anförvanter finnas, som kunna taga anstöt.
Det kan tyckas, att jag här och där i min berättelse, t. ex. i fråga om möbler, kläder, seder och bruk tagit med åtskilligt, som en nutida läsare känner till ändå, emedan förhållandena ännu icke väsentligt eller för icke så länge sedan förändrats. Ja, jag har själv under min korta levnad sett så många scenförändringar. För ett par tiotal år sedan t. ex. vimlade Stockholms skärgård av segelbåtar, och, var man kom, såg man den vackra av Chapman konstruerade rospiggen kryssande på fjärdarna och i sunden. Nu kan man mellan Arholma och Nynäshamn hos befolkningen icke uppdriva en båt med segelställ, och rospiggen kommer töffande rakt på sitt mål utan mast, men ofta med en ruff i två våningar såsom ersättning. (Det var mig första gången en faslig syn.)
Jag har också läst i tidningarna, att museerna skicka ut folk för att inventera eller rädda, vad räddas kan, av möbler, husgeråd och mera, som nu, varje dag som går, förintas, och icke lämnar så mycket minne efter sig, att det kan säkert rekonstrueras. Det kan således måhända vara kulturgagnande att nedskriva även det som både jag och läsaren veta och känna i dag, men som ingen minnes i morgon.
Det har i många fall visat sig omöjligt att av de i min bok uppträdande få fotografier från just den tid de agera. Ibland har olikheten mellan den enda eller bästa anskaffbara fotografien och min minnesbild varit så stor, att fotografíen icke alls motsvarade den bild jag ville ge med mina ord. Då har jag såsom t. ex. i fråga om borgmästaren Petré avstått från att medtaga fotografi. I andra fall har jag dock medtagit porträttet, ehuru det framställer personen i fråga yngre än han var vid tiden för mina iakttagelser. Detta är fallet t. ex. med kyrkoherden Rydberg.
Författaren
————————————–
————————
FÖRSTA KAPITLET: INSEGLINGEN
Om Karl Erik Forslund verkligen hade försökt att komma »med Dalälven till havet», så skulle hans lik ha flutit upp i Geflebukten. Som börjar vid älvmynningen, och åt nordväst skjuter in i Gestrikland.
Innanför Geflebukten ligger Fjärden, som skiljes från Bukten av Orarna i söder och Limön med några mindre öar i norr. Mellan dessa ögrupper går inseglingen, förbi Båkhararna.
Fjärdens hela norra, egentliga nordvästra, strand, «Norrlandet», är ända ut till havet kantad med Geflebornas sommarställen, många flera nu än de voro på 1870-talet.
På Fjärdens södra strand passerar man först Lövharsudden. Därefter såg man förr Kastet, obebott och hemlighetsfullt, skjuta upp ett rött tegeltak ur gröna trädmassor. Och till sist kom man, vid Bomhusudden, fram till slutet av Fjärden och dess inre del, den s. k. Yttre Redden, där fartygen lågo för lossning och lastning, när djupet närmare staden ej räckte till.
Bomhusudden var vid början av 1870-talet ännu ej tagen i besittning av industrien. Den var en vanlig skärgårdsudde, naken och obebodd; möjligen — jag minns ej säkert – med någon liten byggnad kvarstående sedan den tid, då udden var landfäste för någon slags i militärt syfte gjord avstängning av sundet utanför (varav udden väl fått sitt namn). Sundets andra (norra) sida bildades av södra spetsen på en avlång holme, som skiljer Yttre Redden från vattnet innanför holmen, vilket kallas Inre Redden. Denna holme eller ö upptogs av en redan på 1870-talet för längesedan nedlagd fästning, Fredriksskans. I sundet mellan Bomhusudden och »Skansen» (som vardagsnamnet lydde) lågo, och ligga ännu, två stora stenkistor, som, även de, kommit dit för att tjäna försvaret.
När man på ingående passerat dessa stenkistor var man alltså inne på Inre Redden, och hade att mellan farledens dykdalber gå upp till staden. Inre Redden var nämligen mycket grund.
Numera är Skansen förvandlad till en lastkaj, förbunden med staden genom en ungefär i reddens längdriktning, men vinkelrätt mot Skansholmen utbyggd kolossal järnvägsbank. Denna delar Inre Redden i två halvor, av vilka den norra, med egendomen Lervik och Avaåns mynning samt Neringen, icke har annan kommunikation med den södra, d. v. s. ut i fritt vatten än ett hål eller en tunnel i banken. Sundet mellan Skansen och Norrlandet kunde på 70-talet icke trafikeras ens av de små ångsluparna, annat än i undantagsfall.
Den nuvarande södra halvan av Inre Redden hade stranden kantad med landsställen, och längst in låg och ligger Gefle stad, vid Gavleåns mynning.
Gavleån är ingen vanlig å, sådana man i det övriga landet far över dem på järnväg, utan att märka dem. Är man uppfödd i Gefle, samt kommer exempelvis till Uppsala, och får se Fyrisån, sa vill man vända om hem, och tala om att Gavleån måste kristnas om till Gavleälven. Ty Gavleån, som den heter på gamla kartor, är omväxlande strid och bred, eller mörk och djup. Som en riktig älv. Och står man på dess strand, ser man inte, om den börjar med en källåder vid Norska gränsen, eller kommer från en stor sjö bara några mil bort.
Men låt oss börja från början. Och för en Geflepojke på min tid började Gavleån vid Tolffors. I alla händelser för de pojkar, som hade sina sommarintressen förlagda till hamnen, redderna och fjärden, och icke företogo upptäcktsfärder inåt landet eller »uppåt floden», som det väl skulle hetat i deras indianböcker.
Vid Tolffors gick Gavleån i dånande forsar, med Tolvfors Bruks väldiga stångjärnshammare. Smedjan var stor och mörk, jordgolvet svart av kolstybb, och smederna, halvnakna och sotiga, hanterade med stora tänger det vitglödande järnstycket, som sprutade gnistor under hammarslagen. Och så småningom blev en järnstång.
Forsen dånade vidare under den stora landsvägsbron, lugnade sig så småningom, krökte sig och fortsatte. Bakom Carlsborg (utvärdshuset, där nu lasarettet ligger) gick ån svart, tyst, och nästan litet hemsk, med sakta svängande virvlar under överhängande lövträd. Så gick den i krökar förbi Gustavsbro bryggeriet, fram under själva bron, där forsen började igen förbi kyrkogården, förbi Boulognerskogen, (som då var en ståtlig skogspark utan ett enda »stånd») förbi kyrkogården, »Skär ihjäl», tvärs igenom laxkaren i rasande fart, förbi och genom Stadsträdgården med »de holmar små», förbi kvarnen, fram i krökar under Gammelbron och i forsar förbi Slottet till Nybron, där den blir »segelbar». Därefter flyter nu ån genom staden, sakta och kultiverat. På högra (södra) stranden ha vi »Söder» och »Islandet»; på venstra (norra) sidan Rådstutorget och, längre ned, ovanför gamla »Smecken», frimurarlogen, samt, numera, Grand Hotell och järnvägarnas Centralstation.
Bild inlagd av webbmaster.
Där ungefär, vid början av (norra) Lillån och vid Svängbron, slutade den egentliga staden. Utanför hade man på södra stranden nedanför den numera igenfyllda Islandslillån (d. v. s. Södra Lillån), skeppsvarven, Rettigs, Brodins, Bergfors´, med låga, ända ned i vattnet sluttande stränder och på dem fartygsskrov under byggnad och ofta en stor bark kullkrängd med magen i vädret för att koppras om. Därpå ändlösa brädgårdar. Och slutligen, strax utanför åmynningen, det först under 70-talet tillkomna Brynäsvarvet.
På venstra (norra) sidan, alltså mellan Storån och Norra Lillån, hade man Stora Holmen med de många ståtliga stenmagasinen, hamnkajerna, Gävle-Dala järnvägs godsstation, bråbänken, brädgårdarnas oändlighet, och slutligen den yttersta spetsen, »Houcken».
Här höllo mäklarklerkerna till, när de väntade rov, och härifrån är det lämpligt att innan vi fördjupa oss i stadsplanen, kasta en blick på Gefle yttre omgivningar.
Det har aldrig förrän många, många år efter min avflyttning från staden frapperat mig, huru den ligger som i en krans av vackra platser med gamla vackra »vederhäftiga» namn. Norr om staden ligger först Sätraåsen med Rönningen (Rödjningen), Sätra och Sätra kvarnar, Strömsbro (Ströms bro) och Stigslund (Stigs lund). Därefter åt öster Kullsand, Hocksjö fäbodar, Nyvall med Majäng, Engesberg och Utvalnäs. Sedan tvärs över fjärdar Skutskär, Härnäs och det ljuvliga Sikvik. Vidare, närmare staden, Skogmur. Kungsbäck, Vall och Tolffors. —
Följde vi nu sedan från Houcken kajen åt norr och väster, så kommo vi, alltjämt i brädgårdar, fram till Nyhamn med sin bågformiga vågbrytare av pålverk. Innanför den lågo segelskutorna ankrade, sida vid sida, med akterändar till vågbrytaren, och fören inåt hamnen. (Emellan vågbrytaren och fartygen kunde man draga gädd-drag. Djupt i skuggan av akterskeppen stodo gäddorna och glodde kring de bjälktjocka roderbladen.)
Så hade vi den kolossala järnvågen, och norr om den flöt norra Lillån ut i hamnen. Följde man nu denna åns södra strand västerut, alltså mot strömmen, så kom man genom brädgårdarna, hoppande på sliprarna eller balanserande på järnvägsskenorna, upp emot en liten bro över till Lillåns norra strand. Och där började (eller slutade) Nygatan, stadens aveny. Som spikrak, bred och trädplanterad fortsatte från öster till väster upp genom hela staden ända till lasarettet, då för tiden en obetydlig, smutsgul tvåvåningsbyggnad vid stadsträdgårdens början, d. v. s. »på väster».
Nygatan är stadens största långgata, och den del av staden, som ligger norr om »Storån», är genomdragen av flera sådana långgator, löpande parallellt med Nygatan och med ån. Närmast ån ha vi således Norra Strandgatan. Därpå, från söder till norr räknat, Kyrkogatan, Drottninggatan, Nygatan, Ruddamsgatan och Staketgatan. Därutanför var på 70-talet okänt land.
Stadskartan var alltså av långgatorna så att säga randad, och ränderna, i sin ordning, av tvärgator delade i rutor. Men namnen på dessa tvärgator kände ingen vanlig människa i sta’n; man bodde nämligen icke på ett visst gatunummer, utan t. ex. »i Brodins gård vid Nygatan, öster i stan».
Söder om »Storån» låg »Söder», en stadsdel, som i Gefle hade ungefär samma roll, som »Söder» i Stockholm, d. v. s. det var en mindre ansedd stadsdel, som, på en backig och oländig terräng, i regel bebyggts och beboddes av mera anspråklöst folk. Där fanns inga med ån parallella långgator, och nästan hela »Söder» står för mitt minne som ett virrvarr av kåkar. Betecknande är också, att man talade om »Söder» men aldrig om »Norr». Ty det var staden själv det. Sade någon, att han bodde »på väster» eller »österistan)), så menade han västerut eller österut på norra sidan av ån.
Det finns emellertid en gata, som är gemensam för Norr och Söder. Det är Kungsgatan, visserligen till namnet delad i Norra Kungsgatan och Södra Kungsgatan men i verkligheten en enda gata, som vid övergången av ån ändrar namn. Den kommer in i staden från norr — från samma håll som de i kolmörka vinternätter över Sätraåsen inrusande snöstormarna, som fyllde staden med kolossala snödrivor, bommade till ytterdörrar, täckte fönster, spärrade gator och släckte gasen. Sedan gick den förbi gasverket och teatern, på venstra sidan, därpå Läroverket på högra sidan, så med stora esplanaden på venster hand, vinkelrätt över Nygatan, över Drottninggatan, fram förbi Rådhustorget och Rådhuset, på venstra sidan, fram till och över Nybron. Där vidtar Södra Kungsgatan.
Stannar man vid brohuvudet och vänder sig nedåt ån, så såg man där förr utefter den prydligt »bekajade» Södra Strandgatan först Rettigs hus i hörnet, och sedan konsul Rahms, borgmästaren Petrés och rektor Mobergs tvåvåningshus, alla av trä men jämförelsevis stora och prydliga.
Avancerar man däremot uppför Södra Kungsgatan, så hade man, förr som nu, till höger snett över ett litet torg och inom järngrindar Slottet, vitt med svart plåttak, fyrkantigt med väldiga murar, gammalt och ärevördigt. Allt det andra var på 70-talet, som jag redan sagt, ett enda gytter av trähus, i krokiga och backiga smågator, alldeles olikt den regelrätta inrutningen och rätvinkligheten i staden norr om ån.
Vadan denna påfallande olikhet och orättvisa?
Jo, den norra och större delen av staden brann ned år 1869. Det var Gefle stads »stora brand», en händelse, som för hela det då levande Gefle tedde sig vida betydelsefullare än både syndafloden, Kristi födelse, Amerikas upptäckt och boktryckerikonstens uppfinning, eller vad de nu heta, alla de händelser, som enligt »böckerna» bilda de stora epokerna i världshistorien. Efter denna brand daterades i dagligt tal allting, såsom »före branden» eller »efter branden», ibland med ordet »stora» inskjutet, ty en gång på sjuttiotalet härjade en ny, även den mycket stor eldsvåda trakterna väster och nordväst om nuvarande stora salutorget. Ehuru denna senare eldsvåda i storlek ingalunda kunde mäta sig med 1869 års brand.
Alltså: Geflebons tidräkning efter år 1869, i samhälleliga eller personliga frågor, hade till utgångspunkt »branden». Och från den räknade man både fram och tillbaka, alldeles som den kristna historien gör med Kristi födelse.
För en Geflebo, som är född 1863, och vill tala om, vad han minnes av minnesvärda händelser och förhållanden, är det således naturligt att börja med tiden »före branden».
ANDRA KAPITLET: I STADEN »FÖRE BRANDEN»
Det måtte ha varit mycket eldfängt i Gefle på den tiden, ty, utom de två, tre eldsvådor, som min Mamma och min Moster brukade tala om, såsom av dem personligen genomgångna före min tid — eller åtminstone innan mitt minne började fungera — är mitt, så vitt jag vet, första minne, minnet av en liten eldsvådeunge. Det var, när vi bodde »hos länsman Engvall». Jag minns inte att det brann, ty elden var släckt, men jag såg ett söndersprunget skafferifönster, kolade väggar, ett sockerskrin på en stol och vidöppna dörrar samt hörde livliga diskussioner mellan närvarande damer.
Mitt nästa minne är från Bönan. (Den som inte är Geflebo, underrättas om, att Bönan var och är tull- och fyrplats samt slutpunkten för Geflebornas långa sommarnöjesstrand, »Norrlandet».) Det var år 1866. Jag var tre år. Det var samma år som den första stora industriutställningen i Stockholm. Dit reste min Far och Mor för att roa sig, vadan barnen sändes att under Mosters befäl vegetera på Bönan. Rum hyrdes en trappa upp hos tulluppsyningsmannen Ohlsson, som bodde alldeles invid ångbåtsbryggan, så nära sjön, att om man, d. v. s. jag, ramlade utför den raka branta trappan, så kunde man rulla nästan rätt i.
Tulljakten, en svart, rakstävad kutter, låg ankrad alldeles vid bryggan.
Uppsyningsmannen skulle en gång bjuda på segla. Jag somnade strax i början, och om resten av färden visste jag ingenting annat, än att Moster och andra varit svårt sjösjuka. De talade sedan om den färden, som om de talat om en eldsvåda eller något annat förfärligt.
Jag var den yngsta av fem syskon, och min då unga Mosters ögonsten. Hela min längtan stod till vattnet, och Moster, som kom från andra sidan staden, hade, när vi voro utomhus, samma roll som en höna med ankungar. När hon var sysselsatt med hushållsbestyr, fick jag också vackert hålla mig inne hos henne. D. v. s. om jag inte kunde rymma. Men det kunde jag ibland. En gång hann jag nedför hela trappan och ut genom förstugudörren, innan Moster hann taga mig. Jag såg den öppna, härliga viken framför mig, hörde Mosters skrik och framstörtande bakom mig, och med den värsta fart, jag kunde prestera, rusade jag rätt fram, ut på bryggan, en låg brygga utan något slags staket eller skrank. Att bryggan snart var slut, var intet återhållande motiv; bakom kom Moster, och min enda tanke var att fly. Vart flykten bar, var alldeles betydelselöst.
(OBS, i Söderströms bok nämns endast Stapeltorget, kompletterande text kommer från Annan källa/webbmaster)
Jag hamnade också mycket riktigt i sjön. Drogs upp av Moster under hennes högljudda upplysningar, om vad jag »egentligen skulle ha», och vad hon »egentligen borde» göra. Men det enda hon gjorde (och det visste jag) var att ge mig torra kläder.
En kväll i mörkningen rymde jag ut i skogen. Där satt jag tyst som muren bakom en enbuske, medan Mosters ängsliga »Erik» fyllde luften. Och där satt jag, tills hon hittade mig. Under tiden såg jag i mörkret en bit ut på havet en passagerarebåt med en rad lysande ventiler glida norrut. Den kom inifrån staden.
Att jag helst rymde efter mörkningen, hade en orsak, som man nästan skulle kunna kalla politisk, utrikespolitisk. Jag kunde nämligen inte på dagen gömma mig bakom enbuskar, enär jag då genast blev uppräckt. Och detta därför, att jag var iklädd ett plagg, som kallades Garibaldiskjorta. Garibaldi hade året förut blivit världsberömd, hans revolutionära uniform, en eldröd blus, hade blivit oerhört populär, och i sådana blusar kläddes nu småbarnen ända har uppe i Ultima Thule. Men den eldröda färgen syntes genom enbuskarna på Bönan, ända tills det blev mörkt.
Såsom ett à propos kan här antecknas, att mim knäkamrat i sista skolklassen i dopet var uppkallad efter den andre huvudpersonen i Italiens strid för nationell samling, konung Viktor Emanuel. Kamraten var Viktor Emanuel Lennstrand, utilisten. Italien tycks den tiden liksom nu ha stått i medelpunkten för det allmänna intresset i världen. —
Mina nästa minnen äro inifrån staden.
Ungefär på den plats, som nu upptages av västra delen av Stora Salutorget, låg Stapeltorget.
Bild ditlagd av webbmaster
Vi bodde i guldsmeden Borgs hus, d v. s på dåtida Geflespråk: ”Hos Borgens”)). Tomten låg på norra sidan av den då i öster och väster gående Västra Nygatan, där denna då gick fram, och låg väl ungefär ett par hundra meter norr om nuvarande Salutorgets nordvästra hörn.
Längs efter gatulinjen var tomten bebyggd med ett stort tvåvånings trähus, vid vars västra gavel fanns en stor inkörsport. Gick man in genom den i inkörsporten infällda gångporten, kom man genom portgången in på gården, (sedan man, om man var pojke, stannat ett tag för att ”flå katt” över den stång som höll igen ena halvan av inkörsporten). Väl in gården såg man, att det stora huset var i den motsatta (östra) gaveln sammanbyggt med ett lägre, av endast en bottenvåning bestående hus, som gick vinkelrätt mot det stora huset, i riktning från söder till norr, och alltså utgjorde östra sidan av den gård, som omslöts av tomtens byggnder. Dessa bestodo på tomtens norra och västra sidor av uthus, vedbodar och ett stall. (Stockholmare upplysas om, att med tvåvåningshus menar landsorten – eller menade åtminstone ännu för några år sedan – ett hus med en bottenvåning och endast en våning därovanpå.) I tvåvåningshuset kom man in uppöver en farstubro på inre långsidan. Uppe i andra våningen bodde vi. Där var vårt hem.
Av rummen minns jag endast och otydligt en stor sal, ett rum som var garderob, och ett som var handkammare.
Salen var så stor och så hög i tak, att på ett ”kalas” hemma en gång alla herrarna, väl en tio, tolv stycken, kunde med stora skarpskyttefanan i spetsen marschera runt matbodet. Visserligen var fanan, som då var ny och stor och förvarades hemma hos min far, den tiden ivrig skarpskytt, hoprullad i sitt fodral, och bars på axeln, men ändå fordrades ju en viss lokalens rymlighet och takhöjd.
Det rum, som användes till garderob var ett vanligt stort boningsrum, men avdelat med förhängen, och genom alltid nedfällda rullgardiner och försatta skynken fullkomligt mörkt. Därinne förvarades helgdagskäder mm och skinnsaker, t.ex. Mammas ”skinnfoder” muff och skinnkrage.
Handkammaren var likaledes ett vanligt rum, möjligen ett s. k. kallrum, d. v. s. ett rum utan eldstad. Det var från golv till tak fyllt med mat och förråd och köksinstrument av olika slag: lårar med mjöl och gryn, tinor med salt kött och fläsk, spett med stångkorv, knippor av vispar, träslevar och träskedar, baktråg, dalkarlskorgar m. m. m. m.
Någon enstaka kväll, när Pappa och Mamma voro borta, samlades vi yngre syskon inne hos »Kristin», som berättade sagor för oss, vid skenet av ett talgljus, och jag har för mig, att detta icke var i köket, utan i en liten särskild »pigkammare».
Rummen under vår våning hade värden, guldsmeden Borg, själv, och en »glasögonsmakare» Eriksson. I envåningsflygeln bodde en bleckslagare Ström med hustru och två bröder, samt en stillsam, puckelryggig eller åtminstone något hopskjuten medborgare, som på något av mig nu förgätet sätt var släkt med Borg eller Ströms, och biträde möjligen hos glasögonsmakaren. Han hette bestämt Richard Borg.
Bleckslagaren Ström var en medelålders tämligen liten karl, som i vardagslag aldrig syntes. Jag har intet minne av, att jag någonsin såg honom arbetsklädd. Men då och då och icke så sällan uppenbarade han sig helgdagsklädd, fastän i skjortärmarna, snövita f. ö., och alldeles förfärligt full. Uppenbarelsen skedde icke först för andras synsinne, utan akustiskt. Han grälade och skrek och svor i ett nämligen, så att det hördes i hela gården. Det lät fruktansvärt, och vi barn höllo oss noga inne, när ovädret nalkades. Naturligtvis för att från fönstren med sträckta halsar följa händelsernas utveckling. Men det var inte så farligt som det lät, ty bleckslagaren övermannades varje gång ofelbart av grannarna utan något större våld och instängdes i stallet. Där han väl i allmänhet somnade för någon stund. Men ett tu tre fick man ånyo höra det förskräckliga oväsendet, och då var han i farten med att bryta sig ut ur stallet. Jag, som stod i fönstret mitt för stallet, såg, jag vet ej hur många gånger, de där vita skjortärmarna först börja röra sig ur höet i stallets dunkla bakgrund och sedan bända och arbeta med det överspikade fönstret, allt under ägarens rysliga råmanden.
Fru Ström var en smal, blek kvinna klädd i svart sidenschalett. Hon gick alltid och höll ihop en mörk schal över bröstet, sade aldrig ett ord och ansågs vara litet »mindre för sig», d. v. s. inte alldeles riktigt klok. Nu efteråt ser jag henne något påminnande om en Mona Lisa, med slocknad blick.
De båda pojkarna Ström voro ett par präktiga och hyggliga pojkar i fjorton-, femtonårsåldern. Den ene, som hette Josef och sedan visst blev målare, skänkte mig en liten bok, som följt mig genom hela mitt liv. Det är andra delen av Fänrik Ståls Sägner, tryckt i Örebro 1861, och kostande inbunden 25 öre. Jag kan än i dag utan att stappla på ett ord »deklamera», som det hette på den tiden, den längsta »sägnen» av dem alla: »Fänrikens Marknadsminne».
Vi hade ofta främmande. Dels var Pappa intresserad skarpskytt, som då var modernt — han var en tid den ene av de två kompanicheferna — dels brukade hos oss samlas några unga röstbegåvade affärsmän, som sjöngo kvartetter, och dels var min mor känd som en ovanligt duktig husmor och vårt hus såsom ett s. k. mathus. Att starkvaror funnos i obegränsad mängd, därför sörjde tidens sed och känslan av det passande, samt båda mina föräldrars mycket stora anlag för gästfrihet.
På dessa »kalas» fick yngste sonen uppträda och deklamera skaldestycken, innan han kunde läsa innantill. Förklaringen var, att, när min närmast äldre syster högt läste sina läxor och hade att lära sig något som tilltalade mig, t. ex. Sven Dufva, så satt jag och lyssnade med spänd uppmärksamhet. Och när hon läst slut, sade jag »Sjung om det igen.» Och när hon det gjort, kunde jag verserna. Och så deklamerade jag vid tillfälle för »främmandet».
Snöstorm, eller »urväder» som det hette på Gefle-mål, var inte laga förfall för »främmande» i Gefle, åtminstone inte i fråga om herrbjudning. Jag minns en vinterkväll, då urvädret var synnerligen svårt och några »spelherrar», d. v. s. herrar inbjudna på spelparti, skulle komma till oss. Det var stadens ende nyligen inflyttade tandläkare samt, tror jag, en bokhandlare och en »magister», d. v. s. läroverkslärare.
De dröjde något. Och när de kommo, talade de om att de inte kunnat komma genom porten, enär den var igensnöad, utan måst gå över porten. Att märka är, att porten var en stor inkörsport, ämnad att insläppa t. ex. hölass och således väl minst tre meter hög.
Förklaringen var, att vid svåra urväder blåste snön ihop så hårt i de drivor, som bildades på särskilt utsatta ställen, att man kunde gå på drivorna utan at sjunka ned mera än en obetydlighet. Här hade ni stormen placerat en väldig driva snett över gatan och upp över portkrönet. Jag har sedan tagit reda på, att detta måste ha varit den svåra snövintern 1867. Inne på gården låg snön den vintern mera än manshög och även där hårt packad och blev inte bortskaffad kanske på hela vintern. I alla händelser minns jag, att vi barn länge roade oss med att gräva gångar och hålor i den, samt att trafiken på gården uppehölls genom djupa gångar närmast husen.
När vintersnön var borta, och den icke stenlagda gården var torr, brukade vi barn roa oss med ett spel som hette »peta potta». Det tillgick så, att alla deltagarna utom en placerade sig i en stor ring på lämpligt avstånd ungefär 1,5 meter från varandra. Framför sig gjorde man en liten grop i marken (det va pottan, det), och gropen höll man så att säga besatt genom att där hålla ned ändan av en käpp eller ett slagträd, som man höll i handen. Den som icke hade plats i ringen, spelade med en boll, och det gällde för var och en av de andra att genom slag med slagträet skydda sin grop mot bollen, utan att lämna någon annan tillfälle att sticka dit sin käpp, medan gropen var tom. Ty lyckades detta för någon, blev man självutan grop, och måste överta rollen av spelare.
Utom när vi petade potta, kommer jag icke ihåg några lekar på vår gård med andra barn än syskonen. Och av dessa andra barn kommer jag icke ihåg mera än en. Det var Sigurd P., en stor rödhårig pojke, flera är äldre än jag, och son till barnmorskan eller den 5. k. »frun».
Alla barnen hade »lerhackan», jag själv ibland, ehuru mera tillfälligt. Vad var då lerhackan? Jo, först gick man ut i kylan med våta händer eller var för länge ute med bara händer, och då fick man nariga och så småningom sönderspruckna händer. Voro då händerna smutsiga — som barnhänder ofta äro, även med den bästa tillsyn — så blev skinnet på handens ryggsida gråaktigt och något kuperat med små blodstrimmor i dalgångarna. Detta kallades att ha lerhackan. Och var mycket otrevligt både att ha och att skåda. Och man blev icke av med den i en handvändning.
Som sagt: alla barnen hade lerhackan, och Sigurd P. hade skabb.
Nästan alla pojkarna hade på sina kängor tåhättor av koppar och sina byxor skinnskodda i den s. k. studsen, samt ibland även nerikring.
Det var gott om kattor i trakten, men jag erinrar mig ingen särskild hund mera än vår egen. Det var en vinthund av allra största slaget, gul till färgen. Pappa kom hem med den en dag och omtalade, att han fått den av grosshandlare Holmstedt, en mycket flott herre, som själv bodde i Stockholm men hade sin familj i Gefle, där han uppenbarade sig endast då och då. Hunden uppgavs ha tillhört Karl XV men blivit avskedad såsom omöjlig vid hovet.
Han blev emellertid för besvärlig även för sådana djurvänner och så enkla människor som vi. Han tog trappan upp till våningen i två skutt. Och när Pappa kom hem och mötte honom på gatan utanför, så hoppade han inte upp på sin husbonde för att hälsa, utan i överförtjusning över återseendet hoppade han över Pappa ett par gånger både framifrån och bakifrån, innan han övergick till mindre kolossala vänskapsbevis.
En gång kom han in i köket, då där låg en mark (ungefär = 1/2 kilo) smör på bordet. Den tog han genast, och innan Mamma ens hunnit tänka
att ta honom i nackskinnet, sväljde han hela marken, och så gnodde han. Då befanns han så småningom för storslagen för våra förhållanden.
Hans omnämnande kan försvaras med, att han varit kungens, och av Karl XV blivit kallad Chalcas. Det är ju Kung Carl själv och »Sköna
Helena» som glimtar.
Det märkvärdigaste som hände inne på Borgens gård, var, att några karlar där en dag sköto in en stor stakkälke med en stor död björn.
Landssekreteraren Mårten Florman var, som det heter i den tidens litteratur, en väldig Nimrod och brukade skjuta björn. Man behövde den tiden inte åka så värst långt från Gefle för att kunna skjuta en björn. Pappa hade visst denna gång av Florman fått löfte att få vara med om björnköttet. I alla händelser hade karlarna med björnen något ärende till oss, vilket om möjligt gjorde björnen ännu intressantare. Jag rusade ned och blev stående hos björnen, tills jag hämtades. Det var en fullvuxen mörkbrun björn.
Jag gjorde genast den observationen, att kulhålet var så stort. Det var som en femöring. Jag hade otaliga gånger sett Pappa ladda med rundkula och talglapp och visste, hur stora kulorna voro både i det då ännu använda Wredesgeväret och det splitternya Remingtongeväret.
Mina flesta iakttagelser den tiden gjordes från fönstren. Om dem alla gäller dock i allmänhet, att de äro från varandra alldeles fristående minnestavlor, vilkas tidsföljd jag icke kan reda ut.
Från något fönster åt gränden, d. v. s. åt öster, hade vi utsikt över en gård, som kallades Bolagsgården. (Med »gård» menades då i Gefle, och kanske ännu, liksom väl i andra landsortsstäder, det som i Stockholm kallas fastighet eller hus.) Bolagsgården var mest gård i vanlig mening, en stor öppen gård med ett boningshus till höger och en länga uthus längst bort till venster. Där bedrevs något slags slaktning, ty det hände ibland att innanmätet på nötkreatur, ko-vommar och tarmar med utklämt exkrement och annat förekom utslängt på gården, och där sedan släpades omkring av främmande hundar samt på detta sätt åkte omkring på gården länge och väl, utan att någon brydde sig om att föra bort det. På gården syntes f. ö. aldrig annat än lortiga kvinnfolk och lortiga ungar.
Tvärs över Bolagsgården och över ett par öppna gårdar såg jag ibland en underlig syn. Det var en äldre, åtminstone medelålders herre, som red på sin gård fram och tillbaka. Kandar och sadel voro fina och stigbyglarna blixtrade i solen. Jag hade sett sådana endast på tavlor. Men jag erinrar mig alldeles bestämt, att han inte red i skola och inte på volt och inte arbetade hästen på minsta vis utan i beskedlig skritt red
Fram och tillbaka. Jag minns, jag tyckte det var mycket underligt att rida på det sättet på en gård när man var stor herre och så rik, att man hade ridhäst och kunde få rida ut på gatan. Mannen, fick jag veta, hette Anton Hedman. När jag senare som vuxen läste Tartarin sur les Alpes och såg Tartarin träna sig för alpbestigningar genom att i sin trädgård gå balansgång på fontänbassängens kant, så tänkte jag på herr Anton Hedman, som red i skritt fram och tillbaka på sin gård.
Från våra fönster åt den stora gatan såg och hörde jag då och då Pingel-Anders gå förbi. Offentlig auktion i staden kungjordes nämligen genom att en karl gick igenom stadens gator ringande med en stor vällingklocka. Och som karlen på den tiden hette Anders, så hade han fått namnet Pingel-Anders. Jag inte, om Pingel-Anders hade gjort något särskilt med sin gumma, eller om han ens hade eller haft någon men av någon anledning hade barnen ord till klockans toner: »I dag är det auktion på gumman på gumman min på gumman min etc.»
Men jag såg också från samma fönster mindre fredliga syner.
Snett emot låg en krog. När beväringsmönstringarna d. v. s. inskrivningarna av värnpliktiga, höllos, eller när beväringen ryckte in eller ut, var gatan utanför krogen skådeplatsen för rent ohyggliga uppträdanden. Jag åsåg det ena ruskiga slagsmålet efter det andra mellan vilda halvgalna bonddrängar i beväringsmössor, med knivar och rinnande blod. Men aldrig att ett sådant slagsmål avbröts av polis! Man slogs en gång till dess en man låg där orörlig som en packe kläder. Vilket såg otäckt ut. Och då dansade segraren krigsdans med beväringsmössan på sned, vilt svängande kniven och utstötande hotfulla tjut.
Mitt emot vår våning, tvärs över gatan, bodde, att börja med, lektor Sahlin. Han var teolog och blev senare kyrkoherde på Gotland. Han hade en lång rödhårig son, som då gick i ”Storskolan” och sedan blev officer samt nu, när detta skrives, bor i Stockholm såsom f.d. överstelöjtnant.
Efter Sahlin kom den nye tullförvaltaren, som var baron och hette Uggla. Han hade, vill jag minnas, tre flickor och två pojkar. Den äldre pojken hette Evald, och var ett par år äldre än jag. Han blev officer, först vid Värmlands jägare, sedan vid Jämtlands fältjägare, samt gift med en fröken Bång, dotter till en då från Gefle avflyttad kolossalt rik skeppsbyggare Bång. Denna Bång var det, som i Stockholm byggde de Bångska husen, det vid Stureplan bredvid Sturebadet, och det vid Norrmalmstorg, där Hellbachers konditori låg i många år, och på vars tomt nu nyss under Ivar Kreugers vingars skugga reste sig Sydbankshuset nu slutligen »City». Kaptenen och friherre E. Uggla, – nu död, var genom giftet en mycket rik man, och
satt i styrelsen för bl. a. Inteckningsbanken, Thule m. fl.
Av tullförvaltarens tre döttrar var en ofärdig, med ena foten stående nästan vinkelrätt inåt. Jag minns det väl, ty just tack vare denna fot kunde hon springa alldeles förfärligt fort. Jag tror det var hon som hette Emilia.
En av döttrarna, kanske det också var Emilia, blev gift med Verner von Heidenstam, hans första fru.
En sommar före branden, och sedan Ugglas kommit, brukade vi mindre barn, tillsammans med Ugglas barn tillbringa dagarna i stadsträdgården under friherrinnans vänliga och moderliga ögon.
Badningen skedde den tiden genom att taga dusch vid kvarnen. Jag minns ej var vattnet direkt kom ifrån. Det stod i sammanhang med uppdämningen för vattenkvarnen. Men jag minns däremot mycket väl, hur otäckt det var. Man fick kliva ned i en bassäng eller egentligen trälåda, med endast sekundärt ljus från avklädningsrummet, som själv var halvmörkt. Och så fick man duschen genom att ur väggen rycka ut en grov träpropp, då ur hålet med bruset av ett vattenfall utrusade en kompakt vattenstråle, tjock som en bogserända. Men det var obehagligast med mörkret. —
För läkarvården i en stad med 12.000 innevånare är följande historia upplysande.
Min mor blev sjuk och måste undergå en operation, sådan som numera utföres på varje lasarett. Den kunde emellertid icke utföras i Gefle. Lasarettsläkare var förste stadsläkaren (dr Sandberg senior) och han var ingen kirurg (d. v. s. inte i praktiken, ehuru han naturligtvis var »kirurgie magister»). Min mor måste fara till Stockholm och anlita en professor. Att observera är, att sjöfarten var stängd minst halva året och att resan till Stockholm då måste ske per diligens, ty till Gefle fanns då ingen annan järnväg än Gefle-Dalabanan från Falun.
När nu professorn skulle betalas, fick man icke på några villkor begå den taktlösheten att fråga honom, vad han ville ha i arvode. Man skulle gå upp till honom och taga adjö, och ha med sig blommor. Och då skulle man på något finurligt sätt, så omärkligt som möjligt, söka överbringa honom, t. ex., när han såg åt annat håll, lägga på bordsskivan, ett slutet kuvert med så mycket pengar, att han på inga villkor skulle kunna tänkas anse sig få för litet betalt, utan ovillkorligen så mycket, att patienten skulle göra ett flott intryck. Överbetalning måste då bli regel —
Vintern före branden, alltså 1868—69, eller någon del av denna vinter, gick jag i min första skola. Det var hos »Mamsell Garney». Som hade sin skola vid Gammelbron, vid norra brohuvudets östra sida.
Där fick jag lära mig stava och »lägga ihop», fick min dosis av »Om hedningarna, som icke hava lagen» (som en dag kostade mig kvarsittning), fick sy på stramalj och cartonnage och fick »tuppvärp» i form av en sirapskaramell lagd mellan bladen i min A. B. C.- bok, som hade en stor tupp utanpå pärmen. Från den tiden har jag ännu idag kvar bokmärken av röd, blå, grön och gredelin gelatin med Kristus på korset, Kristus med lammet m. m.
På våren 1869 hade vi i nordöstra hörnet av Stapeltorget hyrt en ganska stor trädgård, som endast med ett staket skildes från torget. Mamma, som var uppfödd på landet, ville ha en trädgård att pyssla med och få grönsaker, bär och äpplen utan att köpa på torget. Trädgården grävdes och planterades och rensades och putsades, och vi gingo där alla dagar, och mamma fröjdades och såg, hur allt växte. Och så kom branden den 13 juli och ödelade allt. Aldrig ett bär fingo vi.
När vi återsågo trädgården, var den, med staket och allting nedtrampat, nedbränt och förstört, förvandlad till ett sommarställe åt traktens tjogtals hemlösa kattor, bland vilka vi dock icke återfunno vår svarta kisse, vars sökande var vårt ärende in bland de ännu rykande ruinerna.
Gå till Innehållsförteckningen.
——————————-
juli 04, 2012
Gå till Startsida 
Sammanställt, länkat och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be
