På 1800-talet fick Gävleborna äntligen bedriva hantverk utanför städerna då tullstaketen var borta. Då försvann tullen vid S Tullbomsgatan, Västertull, Stora och lilla Sjötullen och nu var frihandel tillåten. Nu började även bankväsendet att växa och det skedde samtidigt ett byte av riksdag.
Borgerskapet tar kontrollen över ekonomin och man lade stor vikt vid uppförandet hos allmänheten. Det blev stora kontraster mellan adeln och den framväxande arbetarklassen.
Vid 1792 års riksdag under Gustav III som skedde i Gävle kom 2000 st invånare. Gävleborna stod bara och gapade när man t ex såg greve Armfelt bli buren i bärstol.
Konungens sekreteraren skrev ned att konungen dikterade medan han satt på pottan, det ansågs helt naturligt då.
Under 1800-talet däremot ansågs det att allt som härrörde kroppen skulle kontrolleras. Ett annat mått var att visste man inte exakt vad resp. bestick skulle användas till så visste adeln direkt att vederbörande inte var en av dem.
Enbart Gästrikland hade nu 25 järnbruk och stångjärnen lade grunden till satsningen på sjöfarten. Då satsade t ex konsul Göran Fredrik Göransson på Högbo Bruk vilket i slutändan resulterade i Sandvikens järnverk.
Många leverantörer fick betalt i förskott och kunde man inte betala, (pga att fartyg sjönk eller genom olika myterier mm) ersattes betalningen med att man fick bli delägare i ett järnverk varför kontrollen ökade även där.
Fartygen gick i s.k. “trampfart“. De var havens luffare som tog de lönsamma frakter som fanns att få. Timmer till England, stål till Australien eller Guano från Peru. Guano är en fågelspillning som användes dels som gödning och dels som krut. Sjömannen visste aldrig hur lång tid hans resa skulle ta, de kunde vara ända upp till sex år.
Till slut återvände man efter 5 – 6 år. Tonåringarna hade då inte sparat mycket pengar när de kom hem men de hade många erfarenheter och många historier att förtälja.
Vissa ägodelar är magiska på länsmuseet, t ex kan nämnas Karl Johan Sehlbergs flaskpost där han skrev att de var i stor nöd då de reste med skeppet ”Godbiten”. De förliste och denna berättelse är sann och mycket sorglig. Flaskposten som hittades senare förvaras på Länsmuseet.
I sjömännens sjömanskistor förvarades sysaker, brevpapper, ev en bibel och ombyteskläder.
Vi fick även höra berättelsen om rektor Gustaf och hans hustru Clara Klintberg(texten finns på Länsmuseet, gör ett besök där) och om deras brevkorrespondens som speglade allt från amorteringslån på symaskin till vistelser på kurorter för att behandla Claras migrän. Gustav var dessutom lektor i latin.
1846 flyttade den religiösa sekten Erik Jansarna till Amerika. Stångjärnslastare fylldes förutom med stångjärn även med emigranter. På skeppet Vilhelmina dog t ex. 21 barn under överresan. (mer info om detta).
Mellan 1846 – 1856 utgick det mesta av all emigration från Gävle.
Vi fick även veta att eldsvådan 1869 började i snickare Erlandsons verkstad (som låg där Mc Donalds fanns tidigare). Branden(fotot är taget på en av de fyra Pylonerna på Stortorget, gör ett besök där) började med att man kokade lim av gamla djurben som luktade mycket illa, dessutom var det mycket hett varför man tvingades öppna ett fönster. Samtidigt blåste det mycket och golvet var fullt av hyvelspån så plötsligt fattade det eld vilken spred sig med vindens hastighet. 8000 människor förlorade då sina hem. Brandskyddet bestod i att varje hus skulle vara försedd med en hink med vatten samt en brandviska vilket inte förslog långt i den starka blåsten och hettan.
Skeppet ”Nyttig” kom med bistånd i form av många tält och man upprättade särskilda tältläger på Sätraåsen. Särskilda adresskalendrar skapades för att man skulle veta var alla människor befann sig efter katastrofen.
När nöden var som störst bjöd man på den Rumfordska soppan med recept på 100 portioner (med bl a bönor, ärtor, bröd, sill och stark ättika). Det kunde bo 14 st i ett rum och man lagade maten i en kakelugn. Mitt bland alla människor kunde någon stå och luta fisk.
Efter branden upprättades en ny stadsplan med gatunät, anpassade kvartersstorlekar, en esplanad mitt i stan som bildade brandgata och gatorna breddades med alléer för att minska brandrisken. Det bestämdes också att inga farliga näringsgrenar(texten finns på Länsmuseet, gör ett besök där) fick bedrivas centralt utan skulle flyttas ut till Brynäs. Före stadsbranden 1869 fanns 13.000 invånare men efter stadsbranden hade det år 1900 utökats till 30.000 invånare. Brynäs fick en egen stadsplan som skulle efterapa Broadway, där avenyerna ersattes av tvärgator. Det nya, rika Gävle byggdes nu bl. a av ekonomiska och religiösa flyktingar.
/Länsmuseets intendent Ann Nilséns berättelse på Länsmuseet 2007-06-27 är sammanfattat av Lisse-Lotte Danielson.
