Gävlebranden 1869, ur två skilda perspektiv

“Mina Gefleminnen”Ett stycke kulturhistoria från 1870-talet.

Författare: Erik Söderström.

Minnen från en 6-årings upplevelser:

Den 13 juli 1869 kom elden lös i snickare Erlandssons verkstad, inte så värst långt från vårt hem hos Borgens. Det tog eld i en limpanna. Verkstaden låg i ett trähus, mitt i sommaren torrt som torrved, och snart brann och knastrade hela huset. Det var sammanbyggt med andra trähus, nu mitt i sommaren torra som torrved även de, och snart brann hela kvarteret. Spridande en oerhörd hetta till de andra kvarteren, och snart med den hårda blåsten uppkastande och utkastande gnistor, eldflagor, ja, hela bränder, som orsakade självständiga eldsvådor långt från eldhärden. Staden brann.

Branden börjar i hörnan av Drottninggatan –

Slottsgatan hos snickare Erlandssons verkstad.

Människorna sprang omkring som myrorna i en myrstack, när en pojke rör där med en käpp. D.v.s. närmast elden var det tomt; där kunde ingen vara för hettan.

Jag minns ingenting säkert, förrän jag stod i ett av våra fönster åt söder och tittade på, hur det brann. Jag såg hur det hus, som Moster för mig utpekade såsom Erlandssons – och som låg ett par tre kvarter från oss, men så, att vi såg en del av det – grann som en brasa och hur brinnande bjälkar föll ned. Men omkring de brinnande husen därborta, så mycket jag såg (jag såg längs efter en tvärgata), var det folktomt. Inte en själ syntes. Det brann nämligen på båda sidor om den smala gatan, och där kunde intet levande uppehålla sig; det var för hett. Det förstod jag inte då, men jag fäste mig vid, att det såg ut, som om det inte funnits några människor som brydde sig om att titta på den där stora eldsvådan därborta.

Jag kände på vårt fönster, och det var så hett, att man inte kunde ta i det, men det var inte sprucket. Elden var ännu ett par kvarter från oss.

Strax därefter blev vi barn undanfösta.

Min morbror på Löten, som hade handlande bönder inne på sin gård, när eldsvådan började, sände in två parvagnar och karlar, så att vi fick allting räddat, allt utom handkammaren. Den hann de inte med. Den brann som den stod med allt som fanns där.

När jag vid min Mosters hand gick hemifrån för sista gången, mötte vi just den ena av morbrors skjutsar, som kom in igen, och jag tyckte hästarna var så ståtliga; de höll huvudena så högt, tryckte sig mot varandra och blickade vilt åt sidorna, och karlen som stod och körde i den tomma skrindan, höll så hårt i tömmarna. Av elden såg jag då ingenting, ty husen vid den gatan hade ännu inte fattat eld, men det hemska dånet bakom de övergivna husen, liksom en underlig oro i luften, minns jag väl.

Det var inte så mycket folk på gatorna, men när vi, hela familjen, utom pappa, som skötte sin medborgerliga plikt vid sprutan, nalkades stadsträdgården, då tätnade skarorna, och in på gångarna där trängdes en folkström, som väl hädanefter i Sverige ingen får se, om inte under ett krig.

När jag sen i skolan läste Goethes Herrmann und Dorothea, tänkte jag på de brandskadades tåg ut i stadsträdgården från den brinnande staden.

Men jag kan inte erinra mig någon gråt eller några häftiga utbrott av något slag. Det var tårlös förtvivlan eller resignation. Utbrotten var undangjorda. Och så var människorna uttröttade, förmodar jag nu.

När vi kommit en liten bit in i Stadsträdgården, fick vi se en bekant, som hälsade. Det var “farbror Andrén“. Han var en kort, grov man, manufakturhandlare och senare måg till grosshandlaren Kjellerstedt. Han umgicks hemma hos oss, var förste tenor och brukade hemma hos oss sjunga i kvartetter. Nu låg han på en av de där långa smala gräsmattorna som gick parallellt med staketen. Bredvid sig hade han två stora säckar med kontorsböcker, det var synbarligen allt han kunnat rädda. Han var blek och något litet sotig i ansiktet, och trött, men lugn, och låg och tuggade på ett grässtrå. Hans utseende sa tydligt: “Ja, nu har jag gjort vad jag kunnat, nu kan jag inte mera.”

De flesta hann rädda litet eller inget. Det var inte så många som hade tillgång till hästar. Och var skulle man få folk, som hjälpte till, då alla måste tänka på sitt? Och vart skulle man bära en sak, som man räddat ur bostaden? Elden kom snart efter. Det skulle då vara ända utanför staden. Men då satt elden i knuten, när man kom tillbaka. Såvida det fanns någon knut kvar.

I närheten av Borgens, tvärs över gatan på nedre botten, bodde en grosshandlare Küsel. Han hade mycket väl kunnat rädda en hel del av sitt lösöre – d.v.s. om man med rädda menar att få ut det ur lägenheten – men sedan han tänkt igenom situationen gick han ut ur våningen, utan att ta med sig någonting, låste ytterdörren utifrån, stoppade nyckeln i fickan och gick sin väg. Han hade försäkrat, och ansåg det bättre att låta våningen brinna som den stod, än att släpa ut en del möbler på gatan att där bli förstörda av eld eller vatten eller ramlande skorstenspipor. För att inte tala om våldsverkare och tjuvar.

Somliga hade svårt att besluta sig för vad de skulle ta med sig, när de inte kunde rädda allt. Det var en bekant till min far, som själv efteråt talade om, hur han bar sig åt, när han slutligen definitivt måste gå ur sitt hem undan elden. Han ställde sig vid sitt skrivbord och tittade, vad han skulle ta med sig. På bordet låg bl.a. två fickknivar. Nu ställde han sig och vägde mycket noga båda knivarna i handen och undrade, vem av dem som var den bästa. Därefter tog han denna och stoppade den i fickan!

Vi kände honom väl; det var en både klok och rådig karl, men nu var han ehuru skenbart lugn, så paralyserad av det oerhörda i den stora branden, att han inte kunde handla med vanligt sunt förstånd och stoppa på sig båda knivarna.

Vad mig själv angår, var jag alldeles oberörd, på annat sätt än att det var något nytt och ovanligt att titta på. Det där att husen brann, det var något som de stora hade att sköta om. Man fick ju aldrig annars ha någon del i deras göranden och låtanden. När jag i vårt fönster stod och betraktade Erlandssons brinnande hus och eldhavet däromkring, och kände efter om fönsterrutorna var heta, var jag lika litet rädd eller orolig som om jag hade stått och försökt fånga en fluga. Först på eftermiddagen såg jag något som imponerade på mig. Det var teaterns brand.

Spektakelhusets ruiner. Mitt emot t.h. finns apotekare Luths trädgård där nuvarande Vasaskolan ligger.

Till Löten hade flera än vi tagit sin tillflykt, och på backen utanför ett par stora magasinsdörrar hade olyckan drivit ihop en del manfolk. De stod nu där på kvällen som skeppsbrutna på en holme, betraktande skådespelet av den ännu brinnande staden, det brinnande vraket av deras skepp. Bland det sista som brann var teatern, Även den naturligtvis av trä. Det var en ståtlig syn, en enda enhetlig brasa, klara gula lågor flammande ihop i en enda nästan bokstavlig, skyhög spets.

—————————————

Författare: Helmer Viklund och Ture Karlström

Tavlan är helt unik – en okänd mästare i olja har dokumenterat den sorgliga händelsen. Den visar stadens yttersta utposter mot norr i hörnet av Byggmästare- och Staketgatorna.

Den luftiga glasvåningen i bildens centrum kan möjligen vara fotograf K-A. Sjöbergs atelje.

Berggrens hus.

När nedanstående skrivs i anslutning till minnet av stadsbranden i Gävle lördagen den 10 juli 1869, sitter 106-åriga änkefru Karolina Hansson och minns…

– Jag kommer ihåg Branden. Då elden tog tag i vårt hus rusade alla ut. Jag sprang i alla fall tillbaka för att rädda min käraste leksak, en trasdocka. Men jag kunde inte hitta den. Och det var inte sådana tider, att jag någonsin kunde få en ny…

Det var inte bara Karolina Hanssons trasdocka som kom bort lördagen 10 juli 1869 i Gävle och aldrig kunde ersättas. Byggnader, släktklenoder, böcker, brev, porträtt, stadsbilder. Försäkringsbolagens sammanlagda skadeersättningar översteg 5 1/2 miljon kronor. Efter dagens penningvärde skulle detta bli ett ofantligt belopp. Och vad som gick till spillo av oförsäkrad egendom kommer givetvis aldrig att kunna fastställas.

530 hus brann ned och 8.000 människor blev bostadslösa. Det var en av de mest fruktansvärda olyckor, som någonsin drabbat en svensk stad. Johan August Erlandssons till synes oskyldiga limpanna förgjorde generationers uppbyggnadsarbete i rikets sjätte stad.

Från Brandrapporten utförd för “Städernas allmänna brandstodsbolag” av major F Sasse.

Branden startade i rektor Selggrens hus i ett illa utrustat rum, med tanke på eldfaran. Där fanns 4 hyvelbänkar och tillbehör samt en värmeugn i uselt skick bestående av murad eldstad, betäckt med “jernhäll, egande hål för kokkärl och en i muren svagt fästad eldstadslucka” samt eldrör av jernplåt instucket i en öppning som förut innehöll en kakelugnspipa. Spisebetäckning eller kåpa över ugnen saknades.

Dessutom var golvet fullt av hyvelspån och trots ett kraftigt blåsväder var fönstren öppnade pga värmen varför ett starkt draghål bildades. Denna lokal var med andra ord högst eldfarlig och olämplig som verkstad för snickareyrkets göromål. Varför den som hyrt ut denna lokal gjort sig skyldig till förbiseende. Dessutom har snickaren lämnat elden utan tillsyn.

Snickaren fick ett förhållandevis lågt straff. Med tanke på den ofattbara skadan, var den ovanligt mild. Med tanke på att rektor Selggren hade hyrt ut lokalen och, enligt notisen ovan, borde inte även han ha haft ett visst ansvar då han hyrde ut lokalen till snickaren? Var man därför ganska tolerant mot snickaren?

Det rådde också vattenbrist då man hade problem med att komma åt det p.g.a. den nygjorda, ovanligt höga stenkajen vid Gavleån.

Litet längre ned framgår i protokollet:

En särskild tragik ligger däri, att huset med eldhärden ägdes av stadsfullmäktiges ordförande, den välkände rektorn Jonas Selggren, som bl.a. donerat den brukade valurnan i gediget silver.

Sasse går hårt fram i sin kritik av enskild och samhällelig brandberedskap. Både fastighetsägaren och hyresgästen blir föremål för överinspektörens vrede och utfall.

Erlandsson togs i häkte i flera etapper och rättegången pågick hela brandsommaren.

I domen mot Erlandsson står att han i lokalen hade en stående hög säng under vilken spån ständigt fylldes på till över en alns höjd och aldrig hade tömts trots att arbetet fortgått hela tiden. Han dömdes att sitta i fängelse i fyra månader då han ej kunde betala någon ersättning förutom till hörande av vittnen. Han får endast ersätta Johan Ifström och Jonas Eriksson med vardera 15 Rdr samt Jonas Olsson med 7 Rdr och 50 öre, allt i riksmynt. Straffet får anses som symboliskt.

I Gefle-Posten den 13 juli 1869 framgår följande:

En eldsvåda, som i lördags halv ett på eftermiddagen utbröt i f.d. Lundströmska gården vid Västra Drottninggatan i snickaren Erlandssons verkstad har beklagligt nog ödelagt mer än hälften av vår stad och till råga på allt den bäst bebyggda delen, eller hela, den norr om ån, belägna delen. Trots sprutors och eldsläckningsmanskaps raska ankomst till brandstället och trots alla ansträngningar att dämpa elden, som under nordvästlig stark blåst rasade med en fasansfull häftighet, lyckades man ej klara den.

Branden kastade sig snart över gatorna till därinvid belägna hus både åt söder och öster med den hastighet, att alla fortsatta ansträngningar visade sig vara rent fruktlösa och hettan från de brinnande husen gjorde allt släckningsarbete omöjligt. Man försökte då att vid Stora torget och Norra Kungsgatan mota eldens rasande framfart men förgäves och från de vid torget belägna husen kastades eld igenom, med vinden flygande brinnande ämnen som fönstergardiner och liknande, ändra fram till Norra skeppsvarvet.

Detta, trots att det var omgivet av vatten på två sidor och släckningsmanskap var placerade där, antändes deras stora upplag av byggnadsvirke och två skepp som stod på stapel om vardera 400 sw. läster blev helt uppbrända. Stöttorna till skeppen brann av, skeppen störtade omkull och brann upp. Många skepp var hotade och måste skyndsamt läggas ut på fjärden och bogseras ut. Då hade redan stadens Tredje kvarter, från Stora torget och Norra Kungsgatan ned till varvet, antänts på en mängd av punkter. Ett helt hav av lågor utbredde sig nu med förfärlig makt över hela mellersta delen av staden där alla förnämsta hus var belägna. Det rasande elementet fortsatte med otrolig hastighet och bredde ut sig ohejdat då vinden blåste åt öster. Den sträckte sig också mot stadens västra del. Från skeppsvarvet var övergången till repslagarebanorna och järnvägen helt ohejdad till de långa raderna, utefter ån, belägna varumagasinen och allt var snart en enda ofantlig eldmassa utefter Stora Holmen ned till Tullhuset som även detta brann Man lyckades dock hämma eldens vilda framfart man och rädda byggnaderna vid järnvägen och samt brädlagren vid dessa.

Från Falun, Korsnäs och Sandviken anlände via järnväg 300 man med sprutor som lyckades rädda hotell Phoenix, stationsbyggnaderna och brädgårdarna. Även om de var hotade lyckades det nykomna manskapet med skeppsbyggmästare Brodin och hans manskap att stoppa elden vid den övriga delen av staden som annars troligen också helt legat i aska.

Elden hotade också att gå över ån genom Gammelbrons antändning; men bron revs, genom rektor Klintbergs initiativ – hans eget hus låg i närheten på andra sidan – och faran på den vägen avvärjdes.

Engwalls hus vid Gammelbron nära rektor Klintbergs hus.

Vid nattens inbrott hade man det hemska skådespelet att se hela den norra stadsdelen i öster och väster i eld och lågor, omöjlig att beträda, allt lämnades till förstörelsen. De rysligheter som man kunde betrakta går ej att beskriva. Invånarna i tusental, som endast hunnit rädda det allra nödvändigaste av sitt bohag, flydde undan lågorna till de vidsträckta potatisfälten, som kallades kålhagar. Man såg mödrar bärande eller ledande sina barn samt fäder med de oumbärliga sängkläderna i famn skynda dit. Sjukliga och ålderstigna transporterades också ut på fälten för att där tillbringa natten. Utsläppta kreatur irrade där omkring. Överallt hördes jämmer och klagan. Ett (för elden) välgörande regn gjorde de stackars husvilla och hungrande människornas belägenhet så mycket olyckligare.

På söndags morgon syntes endast en stad av ruiner. Endast murarna återstod. För en betraktare på avstånd tedde sig hela tavlan som en lång skog av skorstenar. 530 gårdar var lagda i aska och omkring 8.000 personer var utan hem, utan mat, utan tak över huvudena. Det allmänna tillståndet var i högsta grad beklagans- och behjärtansvärt.

Stadens vackra rådhus klarade sig ända till halv 7 på aftonen men, på tre sidor omgivet av lågorna, gick det inte längre utan även detta antändes. Efter en timme instörtade det kopparklädda tornet och de övre våningarna blev lågornas rov.

Rådhuset före branden.

Vinden fick ny kraft på söndagsmorgonen och snart syntes hela rådhuset stå i ljusan låga. I alla ruiner väcktes elden under askan till liv. Förskräckelsen i stadens södra del blev allmän. Man skyndade att flytta ut sitt husgeråd för att rädda vad som räddas kunde. Men vidtagna nödiga mått och steg att skydda denna stadsdel på andra sidan ån, lyckades dock, och slutade lyckligt.

Helt förlorade bl.a. var teatern, filialbankens hus med börssalen, Mälarprovinsernas bank och övriga sparbanker. (Bankernas kassor, säkerhetshandlingar och räkenskaper räddades dock). Elementarläroverkets hus med hela biblioteket, det nybyggda gymnastikhuset, folkskolehuset för gossar, komministergården, Sophia Magdalena eller den s k Hospitalskyrkan, sjömanshuset, postkontoret, frimurarhuset, telegraflokalen, båda apoteken, boklådorna, stadshuset, stadens kvarn, tidningens tryckeri Norrlandsposten (men typer och pressar räddades), detta är bara några exempel på allt som förstördes.

Nya gymnasiet – börshuset.

Utom den stora kyrkan med pastorsbostället och de 4 därintill liggande gårdarna samt länslasarettet (som hade den från Valbo hitsända sprutan med manskap för sin räddning att tacka) brann det mesta ned norr om ån. Ett märkligt undantag var enkefru Berggrens belägna hus vid Strandgatan som, trots att uthusen brunnit, stod ensam kvar omgivet av sina höga lummiga träd vilka fungerat som kraftig skyddsvakt mot lågorna.

För att biträda den uttröttade brandpersonalen kom på söndags morgon, genom brukspatron Petrés initiativ, en arbetsstyrka på omkring 400 man från olika orter utefter Gefle-Dala banan under ledning av herr Cornelius från Hofors bruk.

Denna välkomna rekrytering lyckades släcka den eld som ännu på måndagen var dold i ruinerna och som i rök svepte in hela staden. Mängder av handelsvaror hade brunnit upp och även sprit till hundratusentals kannor antändes och gav näring åt elden då allt ej han bäras ut ur magasinen trots att en stor mängd fat rullades i ån.

Förlusten, som drabbat vårt samhälle är stor och kan ej i denna stund ej beräknas, men är så mycket större för den stora massa människor som både är husvilla och brödlösa. Elden har gjort slut på alla förråd av livsmedel. Falu stads innevånare har redan skänkt mat för att dämpa den mest överhängande nöden och sände igår hit två lastvagnar med livsförnödenheter på järnvägen.

Redan har magistraten och herr stadsfullmäktige under söndagen haft sammanträde där landshövdingen Asker utsåg en nödhjälpskommitté bestående av bl a grosshandlarna Sehlberg, Kronberg, Kjellerstedt, Engwall och Holmstrand, handlanden Fischer, skeppsklareraren Petré, kapten A.E. Thomsson samt fabrikör I Hallengren. Dessa såg till att skyndsamt anskaffa tält och livsmedel samt att upprätthålla ordningen i staden under de bedrövliga förhållanden som nu har inträtt genom den förfärliga eldsvådan.

Denna kommitté har redan fördelat understödsbidrag till de mest nödställda. Från Söderhamn kom igår hit ångfartyget Nyttig med livsmedel samt 50 tält från Helsinge regementes mötesplats Mohed, för att härbärgera en del bland de husvilla.

Nu är Kålhagarna och Stadsträdgården liksom en stor lägerplats, där tusentals människor vimlar om varandra. De söker och för bort de få husgerådsartiklar som de kunnat bärga.

Många har inkvarterats i kringliggande lador eller utflyttat till närmaste byar omkring staden, men ännu fattas tak för ett par tusen och livsmedel för ännu flera.

Beklagligen har till den hemska och förfärliga olyckan, som drabbat vårt idoga och företagsamma samhälle, och som kanske utgör den största eldsvåda här i landet, orsakats av oordning genom den ymniga tillgången på spritvaror för den stora myckenhet lösa arbetare, vilka här under sommarmånaderna sökt sin arbetsförtjänst.

Stadens bofasta arbetareklass har dock ett i allmänhet gott uppförande och utmärkt sig för stor oförtrutenhet och uthållighet i farans stund.

Nu har ett och annat brännvinsfat tagits av sådana som skatta ruset högre än plikten att hjälpa andra i deras hjälplösa belägenhet. En samling upprymda sällar påträffades på själva Stapeltorget kring ett uppslaget punschfat som dock tömdes på gatan av polisen.

Stapeltorget.

Även stölder har genomförts vilket har orsakat en del arresteringar. Stadens skarpskyttecorps började igår sin vaktgöring i staden tills inkallade soldater hunnit hit från Helsinge regemente.

Trots den hastighet med vilken elden spreds har turligt nog endast en äldre kvinna hittats innebänd och en annan som blivit så illa skadad att hon sedan avled. Det värsta är att all handel och industri måste för den närmaste tiden upphöra, då för deras drivande nödvändiga lokaler saknas. Man har också gjort den sorgliga upptäckten att de allmänt använda kassaskåpen ej har hållit vad de lovat.

Redan nu har Uppsala studentkår visat sig känsliga för andras nöd och igår skyndat med att ge en konsert för att ge de nödställda en hjälpande hand. Heder åt deras insats!”

——————————————-

Skribenten i Gefle-Posten har i upphetsningens ögonblick verkligen träffande skildrat den stora olyckan i dess olika faser. Pendlingen mellan saklighet och sentimentalitet ger, i varje fall så här efteråt, en litterär touch, som gör aktstycket läsvärt ännu i denna dag. Men i fråga om ansträngningarna och den goda viljan att verkligen hejda det framrusande eldhavet skär det sig ohjälpligt mellan tidningsskrivaren och överinspektör Sasse, som den uppmärksamme läsaren redan har funnit.

SÖMNLÖS LANDSHÖVDING

Medan branden ännu rasade i grannskapet utsågs en kommitté på 21 personer i två avdelningar, den ena avdelningen skulle handha insamling av kläder, livsmedel, pengar och andra gåvor, den andra avdelningen skulle närmast svara för fördelningen av insamlingens medel, skaffa bostäder och uppföra baracker. Som ordförande fungerade landshövding Asker och landskamrer Södermark.

STADSHISTORISKA TELEGRAM

I samma veva avsändes två telegram, varav åtminstone ett kom att få en närmast oöverskådlig verkan fram till våra dagar. Det ena telegrammet, ställt till civildepartementet och signerat av Asker , löd:

“Det är min i högsta grad smärtsamma och sorgliga plikt underrätta, att större delen av Gefle stad på norra sidan av Gefleån i alla riktningar blivit lagd i aska medelst en ytterst häftig vådeld, som under ogynnsamma omständigheter utbröt i går vid middagstiden. Kyrkan kvarstår oskadad. Rådhuset ännu brinnande tillika med andra byggnader. Elden synes vara dämpad i det huvudsakligaste vid telegrammets avgång. Anhålles om ett kompani sappörer till biträde vid ruinernas släckning med kronobåt eller ångaren Sten Sture. Folket här utmattat. Tusentals husvilla. Livsmedel av högsta vikt.”

Det andra telegrammet, undertecknat av den mäktige Per Murén, kablades iväg från den provisoriska telegrafstationen i en av slottsflyglarna. Det är i sin drastiska korthet stadshistoria av första graden:

“Baron Eriksson, Trollhättan, Nygård.

Stadens större del avbränd. Befolkningen vid förträffligt mod önskar få bygga medan farvattnet öppet.

Landshövding borgmästare undertecknad bedja enträget att Ni skyndsamt hitkommer till vår hjälp för plan till återuppbyggande.

Muirén.”

Murén stavade namnet fel men trotts det något fatala dubbla felstavningen av Baron Ericsons namn dök Ericson omedelbart upp i Gävle och redan den 24 juli låg den nya stadsplanen klar i sin första version för stadsfullmäktiges granskning vilket mottogs på många håll med buller och bång. Naturligtvis skar sig förslaget med många synpunkter bland fastighetsägarna som satte sina egna intressen framför stadens intressen.

TURISTSTRÖM TILL RUINSTADEN

Skaror av nyfikna kom fjärran från med båt och tåg för att beskåda förödelsens styggelse. Olyckan blev en turistattraktion.

Så till exempel meddelar Nya Helsingen att

“ett större antal resande kom från Falun för att betrakta branden och ångaren Nyttig från Söderhamn medförde ett icke ringa antal. Ifrån Stockholm ankom med ångfartyget Nya Söderhamn icke mindre än 340 passagerare, vilka tog stadens ruiner i betraktande”.

EXEMPELLÖS RIKSINSAMLING

Branden i Gävle var det allt överskuggande samtalsämnet. Goda krafter mobiliserades i nödens stund. Onda krafter lurade också bland de rykande ruinerna.

De insamlade kontanterna kom slutligen enligt nödhjälpskommitténs bevarade kassabok att uppgå till 323.900 riksdaler.

Man sålde t ex “brandsouvenirer” såsom framgår av nedanstående bild. Priset var 50 öre.

Värdet av matvaror och kläder kan helt enkelt inte i efterhand beräknas.

En ständig ström av förnödenheter tillfördes som nämnts de husvilla. Deltagandet inom och utom landet synes ha varit enormt. Munnar skulle mättas, kroppar skylas, boplatser ordnas, arbetslivet rehabiliteras. Det var ju de väsentliga två tredjedelarna av Gävle, som hade försvunnit över en natt. Post och telegraf, banker, skolor, apotek, affärskvarter, allt hade legat norr om ån, allt var undansopat.

KRAFTTAG OCH HYRESOCKER

Naturligtvis ställdes de styrande i staden inför ofantliga svårigheter. I första hand gällde det att skaffa mat, kläder och husrum. Det normala livet hade helt lamslagits av stadsbranden. På kort sikt måste den överhängande nöden avhjälpas. På något längre sikt skulle åtgärder vidtagas att resa en ny stad ur spillrorna. Man kan förstå, eller rättare kan man inte förstå, den snabbhet varmed myndigheterna handlade för att ge medborgarna en ny och bättre stad.

På det hela taget kom både ansvariga myndigheter och privatpersoner fortfärdigt igång med de skiftande uppgifterna att ställa till rätta efter branden.

Mycket av affärslivet måste under primitiva förhållanden överflyttas till Söder, framför allt då till Kungsgatan. Hantverkslokaler skulle anskaffas, affärer etableras och något som liknande bostäder inredas. Som provisoriska butiker fick man ta till både boningsrum, uthus och vagnslider. Till och med förstugor i bostadsfastigheterna uthyrdes till butiker. Hyrorna steg våldsamt, en uppgiven årshyra för en “förstugebutik” lyder på 500 riksdaler. Våningshyrorna gick i ett slag upp med 100 procent och mer. Över hela staden steg tomtpriserna, men inga hinder fick släcka den spirande entusiasmen efter olyckan.

Hur den stora tragedin i Gävle sysselsatte sinnena ute i landet framgår inte minst av tidningarnas detaljerade skildringar.

————————————————————

Många ögonvittnen har, liksom Karolina Hansson i inledningen, bevarat den skakande brandupplevelsen i minnet.

Juristen Axel Schröder stod och såg på, när vinden styrde elden från Erlandssons skröpliga spis mot spånhögen.

Det där klarar brandkåren, tänkte han bland många. Nu blev det ju annat

——————————————

Den skrivsamme sjökaptenen Rikard W. Garberg har bl a i sina efterlämnade papper noga beskrivit branden, som han upplevde vid fjorton års ålder.

“Jag såg bara eld och rök och skräckslagna människor, vart jag än sprang, och inte ett helt hus syntes framför mig, vare sig på Storgatan eller Strandgatan. Allsköns bråte stängde ofta vägen och slangledningar huvudsakligen skötta av kvinnor, utgjorde också hinder för min framfart. Man frågade sig verkligen, vart karlarna tagit vägen”.

——————————————

Kanske var det samma karlar, som enligt Garbergs berättelse låg framstupa på Stapeltorget och sörplade brännvin i rännstenen medan det brann i knutarna. I bästa Gustav Vasa-stil hade nämligen polisen, som på den tiden kallades åttondelar, krossat spritfaten och låtit innehållet forsa ut på gatan. Kvinnornas ansträngningar tycktes under sådana förhållanden nog så meningslösa och de små vattenskvättarna från den bristfälliga släckningsattiraljen hade säkerligen föga betydelse i sammanhanget.

Denna beskrivning stämmer ju på pricken med major Sasses tidigare återgivna och beska rapport.

Ett anonymt ögonvittne i Gefle-Postens specialnummer 30 år efter den stora olyckan har upplevt branden ungefär på samma sätt som andra tydligen har gjort. Vederbörande kommer emellertid med en liten glad knorr på svansen.

“—- sedan såren, som tillfogades oss den 10 juli 1869, för längesedan hunnit läkas, med handen på hjärtat, måste vi inte ärligt tillstå, det vi alltid varit övertygade att denna olycka varit vårt samhälle till lycka.”

——————————————

De hjärtskärande nödropen från Gävle förklingade som synes ej ohörda. Välgörenhetsaftnar och insamlingar pågick hela sommaren. Ansenliga penningbelopp sändes bland annat från Finland, Danmark, Tyskland och England.

En genomgång av de ändlösa givarlistorna ger ofta ett intressant utbyte. August Strindbergs far, som var handlande och ångbåtskommissionär i små omständigheter, för 1 st ost.

Kungahuset bidrog med 2.000 riksdaler.

Från den motsatta kanten av samhället berättar en resande:

“Vid musiktillställningen i Berzelii park observerade en Dillströmare (så kallades de omhändertagna på den beryktade Dihlströmska inrättningen) – dessa såsom parias ansedda samhällsmedlemmar – hur var och en offrade sin skärv för de brandskadade. Själv hade han ingenting att offra men var dock inte rådlös: Han täljde sig ett par träpinnar och bjöd ut den för 10 öre med tillkännagivande av sin önskan: då det lyckades honom att få dem fördelaktigt sålda, följde köparen honom obemärkt för att se, hur pengarna skulle användas och mycket riktigt! – de las ej på krogen utan till insamlingen. En Dillströmare kan väl också ha ett hjärta i bröstet. Såna drag förtjänas att antecknas och kan göra även den värsta människohatare gott och varmt om hjärtat”.

——————————————

Från London, som givetvis hade intima förbindelser med sjö- och stapelstaden Gävle, kom en lista över 20.000 riksdaler, mycket genom tobakskungen Rettigs förmedling.

I Nya Helsingen meddelas den 4 september, att den berömde Nils Ericsons ännu berömdare broder i Amerika, John Ericson, “till stadens utarmade innevånare” överlämnat en summa stor av 10.000 francs, vilket gör nästan 7.200 riksdaler.

Nu var åttatusen människor inpackade i tält, lador och uthus, de mera lyckligt lottade inhysta hos vänner och bekanta på Söder, i Strömsbro, Hille och Valbo. Patricierna hade ju alltid Norrlandet att ta till och stod sig följaktligen bäst.

Redan 16 juli var stadsfullmäktige redo att godkänna stadsingenjörens förslag om återupprättande av hamnens försvunna magasin och om omedelbart uppförande av provisoriska bostäder. De sistnämnda gällde i första hand stadens arbetarbefolkning, förutan vilken ju ingen återuppbyggnad var att påräkna.

Även industriidkare, hantverkare och affärsmän måste ha sina behov, för att återuppta sin verksamhet, tillgodosedda. Det är nästan oförklarligt, hur fort man lyckades ordna de provisorier med vars hjälp nytt liv skulle blåsas i en död stad. Biståndet och medkänslan utifrån förtjänar ett eget kapitel i stadskrönikan. Det kom t ex smör från Per Åström i Hudiksvall, mjöl från John Edqwist i Härnösand, strömming från Ragnar Ljunggren i Långvind och 156 ankarstockar från Hudiksvalls arbetareförening.

Dessvärre dök det också upp, från Jönköping och Örebro, falska 10 riksdalersedlar i den rådande villervallan!

TILLFÄLLET GÖR TJUVEN

Det är en gammal erfarenhet att stora katastrofer utlöser latenta, goda egenskaper både hos de människor den drabbar och andra. Men en katastrofsituation manar också ur djupet fram mindre goda, ja stundom avskyvärda karaktärsdrag. Det var också vad som hände vid stadsbranden i Gävle.

Redan den relativt sett nästan lika omfattande branden av år 1776, även den betecknad som “århundradets största eldsvåda”, gav anledning till förkrossande upptuktelser av folk, som inte höll den moraliska halten. Från gudstjänsten i Storkyrkan söndagen den 22 september höll trivialskolans prorektor Anders Adolf Grundén en bevarad domedagspredikan, som skulle kunnat ha sin tillämpning även vid 1869 års brand.

FYLLERI, TIGGERI, FIANTROPI

Den 3 augusti målar Norrlands-Posten sin bild av moralens upplösning i brandens spår:

MYNDIGHETERNAS ÅTGÄRDER

Man kan nu inte anklaga myndigheterna för någon flathet, när det gällde att näpsa framför allt tjuvarna. Domar avkunnas snabbt och skoningslöst på löpande band.

Som exempel kan nämnas att bagarlärlingarna Blomström och Sjöblom, som hade tappat vin ur tullförvaltare C. Östers källare dagen efter branden åkte på tre års straffarbete. Nygårds Hans Hansson och drängen Wallin rannsakas för sin klåfingrighet och Hansson fick krypa in på två år. Alltför långa fingrar hade i brandens hetta också Jakob Jakobsson, Per Larsson, Märtha Hansdotter och Olof Claesson som alla dömdes till hårda straff under en lång följd av år.

BRANDENS OFFER

Murar rasade, bjälkar föll, skorstenar störtade, möbler blockerade gatorna, folk och fä rände om varandra i en olidlig hetta. Och mitt i tumultet fick, enligt en tidigare historieskrivning, bara en stackars get sätta livet till. I själva verket avled i samband med branden tre äldre kvinnor. Om en av dessa, sjökapten Walrots 74-åriga änka, heter det att

“det åldriga fruntimret efter flera dagars sökande anträffades uti källaren till gården nr 119, 4:e kvarteret, där hon i livstiden haft sin bostad”.

I en katastrof som en stadsb rand liksom uppslukas de individuella människoödena och kvar i krönikan står den kollektiva olyckan.

Den även i övrigt prövade teaterdirektören J. Roos drabbades alldeles särskilt hårt av eldens skoningslösa framfart.

Han hade just samlat ihop spillrorna av sin egendom och skuldsatt sig över förmågan efter en teaterbrand på Djurgården.

Han installerar sig och sin trupp på Gävle teater, hinner nätt och jämt komma igång, förrän staden den 10 juli skälver av brandvärmen.

Ros blev totalt utblottad. Allt gick till förgängelse i eldhavet, rekvisita, kläder, till och med sonens skolböcker. Allt var oförsäkrat. Inget försäkringsbolag vågade den tiden satsa på en resande teaterdirektör. Och ändå tänker han mera på andras olycka än sin egen. Roos upplevde själv den ödesdigra lördagseftermiddagens inferno:

” Elden framvältrade som en väsande lavin. Hettan var förfärlig. På östra kyrkogatan stängdes vår väg av en nerramlande brandgavel. Man märker att han tänkte att mycket hade kunnat räddas om beredskapen inte varit bristfällig och om släckningsarbetet skötts med större skicklighet.

Roos och hans familj var bara ett exempel bland tusen på stadsbrandens oskyldiga offer. De bar sitt lidande, de byggde en ny och bättre stad, de planterade våra träd. De uthärdade. Glöm dem inte.

Utsträckningen av 1869 års brand inprickad på 1968 års stadskarta.

ACK, EN SÅDAN OHYGGLIG HÄNDELSE

”Ett brev om Gävlebranden 1869”

Gävle den 12 juli 1869.

Min älskade Gumma!

Tack för telegrammet av gårdagen, jag fick det nyss och svarar på det genast- – Jag hoppas du även fick mitt telegram av gårdagen! Ack en sådan ohygglig händelse

– Gud vare lov att det för oss och mamma är ej är värre än det är. – En Guds lycka att Lennstrands gård blev räddad annars finns endast ca 20 gårdar kvar av de närmare 700 som låg på norra sidan ån. Lasarettet kvarstår oskadat men därifrån ända ned till Phoenix är allt jämnat med marken. – En sån natt i förrgår natt!

Vi fick våra saker, det jag fick ut av vårt och alla mammas ut till Nynäs och tillbringade natten i deras paviljong. Det helregnade, åskade och blixtrade rysligt. – Alla våra saker blev våta, dock inte så farligt. Nu har vi allt här igen. – Förmaksmöbeln utom några stolar och bordet, som Piano, fiol, soffa etc brann upp, likaså hela Kabinettsmöbeln, schiffonien etc. likaså, men ditt sybord räddade jag.

I sängkammaren fick jag ut allt utom sängen (sängkläderna räddade) och nattbordet.

I köket fick vi endast ut skriftbordet . – Alla våra kläder, vårt linne och säkerhetshandlingar samt brandförsäkringsdokumenten och böckerna fick jag bärgade.

Endast dina 2 sidenklänningar som Lena lagt ned i en kista och ställt ut på gården brann upp för vi hann ej undan med mer än vi lassat på, förr än elden var omkring oss. Vi får ju därför vara lugna och tacksamma mot Gud för att det ej gick värre för oss. Den förlust vi har skall Northem ersätta. Även silvret fick jag undan.

Sönderskrubbat och skavt är det vi fick med oss, litet svett också. Algot fick allt utom kläderna förstört men han har försäkrat. Wilhelm miste allt utom lite kläder, men även där är det försäkrat. Algot och _Wilhelm och Hilda bor nu på Sweden. Ernst lär bo i Sätra hos Brandtens. Jag tror inte han hann rädda sina kläder ens. Axels alla kläder är bärgade. Vi har det bra här.

Min önskan och hjärtliga bön till Dig är att Du ej oroar dig det minsta utan lugnt fortsätter badkuren. Din låda med filtar etc. hann ej komma med Sture men går nu med Humboldt. Här är ej roligt att vara så att du mår bättre där och jag är lugnare då. Jag har naturligtvis mycket att ordna med så att jag ej för ögonblicket kan resa, men jag kommer snart till Dig på någon dag.

Jag har över 1000 R. fordringar i staden som jag kan leva på till att börja med och sedan så tror jag här blir mycket stora affärer ty 8 a` 10.000 personer är husvilla och utan mat som skall äta något. Hyrorna stiger oerhört. 2 rum nere hos Lennstrands kostar 100 R i månaden. Jag har gjort upp med Mamma att hon om 14 dagar flyttar till Stockholm och jag övertar hennes våning till samma hyra som hon själv har nu. Hyr jag då ut 2 rum så kan jag i dess ställe få ett kontor på söder där alla människor bor. Berggrens hus vid Nybron blev räddat märkvärdigt nog och där kommer Gubben Grape att bo.

Annars bor de på landställena, och i byarna runtomkring. Då jag såg och hörde alla dessa stackars familjer med många barn mitt i natten i förfärligt väder liggande ute på åkrar och vägar, barnen som var våta frös och nu därtill svälter så kan jag inte annat än tacka Gud för att han ej ställt oss på lika prövningar i staden. En lycka var det att Du var borta i Telje ty därigenom slapp jag ha omtanke för Dig och kunde ägna mig uteslutande åt bärgningen och mig själv.

Här är en ryslig syn, alla dessa nakna murar och skorstenar i tusental och viken olidlig stank och lukt samt då allt är rökigt. Södra sidan om ån är visserligen hotad av flyeld från elden i ruinerna här på norra sidan men jag tror ingen fara blir sedan man nu lyckats rädda Brädgårdarna ty då hade elden rasat även utom staden. Var nu förståndig och lugn min älskade Thekla – stanna där lugnt och bada och laga att du blir frisk det är huvudsaken. Jag sköter mig nog här ändå, lita på det. Hälsa vännerna där. Må väl, skriv snart, jag skriver åter så snart jag får tid.

Din evigt tillgivne och trogne Richard.

PS. Lilla fågeln är räddad även han. Luthens fick undan endast litet kläder. De bor på Fiskartorpet. Ann på Rio. Hur de fick bärgat vet jag inte ännu. Elma blev sjuk just då Katastrofen inträffade, men är nu bra igen. Berndsons bor i Hemlingby. David Grapes hos Löfvanders på Alvik. Tandfjells på Holmsund, men de har hela sitt lager räddat här oss. Det var oförsäkrat. Lena har varit outtröttlig i sina försök att bry sig om oss. Så att henne är vi stor tack skyldiga – Anna har även gjort vad hon kunnat – Mamma och Alida hälsar dig hjärtligen.

Det strömmar flera tusen människor från landet in hit för att hjälpa men tillgången på föda blir därigenom knappare. Undsättningen kommer dock snart. Det var så hett vid stora ån fastän det brann på endast ena sidan, att vattnet puttrade och kokade i ån. Troligen till följd av den massa brännvin, vin, olja etc. som rann ned dit.

———

Detta brev har överlämnats till stadsarkivet såsom gåva av fröken Gurli Nygren, Stockholm. Brevet är skrivet av hennes far, stadsmäklaren Richard Nygren till hustrun Thekla, som vid branden vistades i ”Telje” för bad och rekreation.

I brevet nämns namnen Algot och Ernst. Det var Richard Nygrens bröder, grosshandlaren Algot Nygren och tobakshandlaren Ernst Nygren.

Syskonen Nygren kom från Skebo i Ununge, där fadern var bruksläkare. Av bröderna har Algot Nygren gjort sig känd som donator. Han dog ogift, och donationen till Gävle stad skulle gå till stadens prydande och förskönande – för parker, planteringar, för köp av konstverk m m.

Richard Nygren skriver med vacker handstil, men brevet är delvis svårläst; då arket är fullskrivet på längden, fortsätter han att skriva tvärs över den redan skrivna sidan.

DEN MAKALÖSA ÅTERHÄMTNINGEN

Av 501 nerbrunna bostadshus var ungefär hälften ersatta efter ett år med större och bättre byggnader! Folkmängden ökade från 1870 och 13.822 till 1875 och 17.119.

Före seklets slut hade man helt övervunnit brandens härjningar. Förutsättningar för det moderna Gävle hade skapats. De tillvaratogs väl.

Vinden tände staden.