Public. i Arbetarbladet 30/10 2016
Lars Magnus Ericsson med sin hustru
För 135 år sedan satt Lars Magnus Ericsson i ett litet kök på Drottninggatan i Stockholm och skruvade ihop telefoner. Men trots att han själv tyckte att de var mycket bättre än sina amerikanska och tyska förebilder ville ingen ville köpa hans apparater. Så om inte J W Sundberg från Gävle hört av sig alldeles i början av 1881 kanske Lars Magnus fått lägga ner sin lilla firma.
Landets första riktiga telefonförbindelse, där en växeltelefonist kunde koppla samtal mellan abonnenterna, hade öppnats i Stockholm i september 1880 av amerikanska Bell Telephone Company, som förutom växeln och ledningarna även levererade samtliga telefonapparater, 121 stycken.
I början av 1881 erbjöd sig Bellbolaget att starta och driva ett telefonnät även i Gävle. Priset skulle bli 200 kronor per abonnent och år, om minst 50 kunder skrev på ett femårskontrakt.
En av de mest intresserade Gävleborna var J W Sundberg som drev ett bosättnings- och lampmagasin i hörnet Nygatan-Rådhusesplanaden. Han tyckte Bells anbud var i högsta laget och eftersom han hört talas om Lars Magnus Ericsson och hans telefoner tog han kontakt med honom.
Ericsson räknade och funderade. Och efter några dagar kunde han – via Sundberg – lägga ett betydligt bättre bud än det amerikanska storföretaget. Om minst 50 abonnenter anmälde sig var Ericsson och Sundberg beredda att bygga upp ett telefonnät i Gävle för ett engångsbelopp på 275 kronor per abonnent plus en årsavgift på 56 kronor.
Bellbolaget, som året innan installerat en telefonlinje i Gävle mellan Centralhotellet och teatern, lät nu allmänheten prova förbindelsen. Samtidigt installerade L M Ericsson en linje mellan Stadshuset och lotsåldermannen Odéns gård på Öster.
Gefle-Postens reporter testade båda men kunde inte bestämma sig för vilken som var bäst. Största skillnaden var att man på Ericssons telefon bara tryckte på en knapp när man ringde, medan man fick dra runt en vev på Bells konstruktion. Å andra sidan var den amerikanska modellen, till skillnad från den svenska, utrustad med en skrivpulpet.
Den 27 januari samlades Gävles grosshandlare och fabrikörer i stadshuset för att bestämma vilket alternativ man skulle välja. Förutom Bellbolaget och Sundberg-Ericsson hade nu också två lokala förmågor – telegrafassistenten Oskar Nordin och urmakare J Meurthin – blandat sig i leken. Nordin var beredd att ordna teletrafiken i Gävle mot en startavgift på 100 kronor per abonnent och samma belopp i årsavgift, medan Muerthin begärde 205 kronor och 80 kronor per år.
På mötet beslöt man att en telefonförening skulle bildas – den första i Sverige utanför Stockholm. Men innan man band upp sig för något av de tekniska alternativen lät man tre tekniskt bildade personer titta närmare på Bells och Ericssons telefonapparater.
De experter man vände sig till var två man från telegrafverket samt civilingenjören P G Lindahl. Någon vecka 1 senare rapporterade Lindahl att man | funnit Ericssons telefon bättre gjord, försedd med bättre ringapparat samt med en bättre konstruerad och vridbar mikrofon än Bells.
Resultatet blev att Gefle Telefonförening antog budet från Sundberg och Ericsson, sedan man prutat ner startavgiften med tio kronor.
I mitten av juni 1881 var trådar uppspända över hela Gävle och telefonväxeln stod uppmonterad på vinden till grosshandlare Hedbergs hus på Drottninggatan – den fastighet vi idag känner som Rosa huset. Där kunde föreningens 64 delägare kopplas ihop med varandra från nio på morgonen till sex på kvällen.
Gävlebornas val av teleoperatör fick stor betydelse för Ericssonkoncernens framtida utveckling – både i Sverige och utomlands. Företagets första exportorder kom från norska Bergen sedan man där hört talas om Ericssons framgång i Gävle. Och inom fem år hade 77 orter i Sverige telefoner och växelbord från Ericsson.
Sedan fortsatte det bara.
………..
Public. 2016-10-30 av Lisse-Lotte Danielsn för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
