Fiskargården som försvann

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle  stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

 

  

 

 

 

 

 

Tidigare har omnämnts hur borg­mästaren Johan Wilhelm Petre 1882 utökade sin egen­dom (S. Strandgatan 16) i Islands­källan genom inköp även av tom­ten nr 80, belägen omedelbart söder om hans förutvarande fastighet och på stadskartan numera betecknad som Rettiggatan 4.

 

Denna tomt ingick icke ursprung­ligen i den stora »Ruddammstomten», utan befann sig i annan ägo åtminstone i slutet av 1600-talet. Som dess ägare angives i mantalslängden för 1692 Per Jonsson Biörck, sannolikt fiskare till professionen, och enligt då rådande indelning var den belägen i kvar­teret »Källan».

 

Gården gick sedan i arv inom samma släkt, hela tiden tydligen på fädernet, och när stadens äldsta dombok lades upp 1758, namnes fis­karen Nils Biörck som går­dens ägare. Marginalanteckningarna i tomtboken skvallrar om, att myn­digheterna i och för dess upprät­tande verkställt något slags inven­tering av fastighetsbeståndet i sta­den och därvid hos fastighetsägarna också efterlyst åtkomsthandlingar av något slag. För NHs Biörcks vid­kommande tycks dock dessa under­sökningar ha lämnat ett nedslående resultat; i marginalen har nämligen antecknats, att han »har inga doku- menter, utan berättas vara bort­komna 1719, under det att soldater­na här i staden voro inkvarterade, och av dem vara borttagna».

 

Med detta besked fick myndig­heterna alltså låta sig nöja, och ingenting i böckerna tyder heller på, att Biörck sedermera låtit an­skaffa något fastebrev på sin egen­dom. Släkten bodde följaktligen kvar i gården ända till 1875, då den såldes för 3,000 kr. till räntmästaren B. J. Wixner, och sedermera 1882 av denne till borgmästare Petre.

 

Fastigheten har senare alltid in­gått i de affärstransaktioner, där S. Strandgatan 16 utgjort huvudobjektet.

 

Hos garvarn, vagnmakarn och bagarn

 

 

Det stycke av »Ruddamms tomten», som sedermera kom att be­tecknas med numret 84 och nu utgöres av fastigheterna Västra Islandsgatan 9 och Ruddamms- gränd 2, tycks först ha varit hem­vist för en karduansmakare. Med detta ord betecknades i äldre tider en yrkesman inom garveribranschen — ordet »karduan» lär i sin tur vara en förvrängd form för »korduan», ett slags logarvat läder, som ursprungligen bereddes i den span­ska staden Córdova.

 

Garvaren ifråga hette Eric Fahlgren (f. 1740), och stadens kyrkböcker bekräftar, vad redan hans tillnamn antyder, nämligen att han var bördig från Falun. Han torde strax efter 1760 ha inflyttat till Gävle, där han 1764 blev bor­gare i samband med sitt äktenskap med Ingrid Hedberg, som då sedan ett år tillbaka var änka efter en annan karduansmakare vid namn Peter Ullander.

 

Sannolikt hade Fahlgren också garveri på sin tomt, kanske utnytt­jade han rentav för detta ändamål någon av de tidigare omtalade ruddammarna. I den 1952 utgivna bo­ken »Garvarsläkten Matton och läderhanteringen i Gästrikland» ut­talas t. o, m. möjligheten av att Fahlgren skulle ha övertagit ett av nyssnämnde Ullander tidigare på samma plats innehaft garveri, ett antagande som vi ärligen ligger nära till hands med tanke på Fahl­grens giftermål med Ullanders änka, men som dock vid närmare gransk­ning visar sig vara väl djärvt.

 

»Som Fahlgren aldrig nämns i detta sammanhang i tomtboken, förefaller han ha kunnat arrendera mark inom tomt 62 (sedermera nr 84) för sin garverianläggning» skri­ver bokens författare, »och då ver­kar det högst troligt, att Ullander före honom kan ha gjort likadant. Kanske vågar man till och med an­taga, att han är identisk med den person, vars namn tydligen varit svårläst och i nyssnämnda tomtägarförteckning anges såsom »Urlander (Hullander)». Han är där placerad på 1747 års tomt 85».

 

Detta är såtillvida riktigt, som Fahlgren ej nämnes i 1758 års tomt­bok på »sin» tomt, liksom ej heller Ullander före honom. Vad först Ullander beträffar finns han däremot nämnd i 1758 års man­tal slängd såsom boende i stadens tredje kvarter och är icke identisk med ovannämnde »Urlander (Hul­lander)», som var »visitör» d. v. s. tullman. Fahlgren åter finns i mantalslängderna upptagen på den aktuella tomten på Gamla Sö­der, vilket ju också talar för att han var tomtens förste bebyggare efter uppdelningen.

 

Bland Fahlgrens anställda fanns en Gabriel Korsseman (f. 1758), bördig från Örebro, vilken 1782 äktade Fahlgrens dotter Lisa Maria (f. 1784, d. 1813). Korsse­man tycks under de första åren efter sitt giftermål ha idkat sin näring på Islandsholmen, men över­tog sedermera svärfaderns rörelse liksom också fastigheten vid Västra Islandsgatan. I tomtboken av 1791 står han alltså som gårdens ägare, ehuru även Fahlgren bodde kvar där ända till sin död.

 

I Korssemans hem växte en stor barnskara upp — han hade inte mindre än 8 söner och 3 döttrar — men ingen av sönerna tycks ha velat ägna sig åt faderns yrke.

 

Två av pojkarna dog redan i späd ålder, och de återstående sex gick alla till sjöss. Den äldste, Gabriel (f. 1789, d. 1833), mönstrade som jungman 1807, seglade som konsta­pel och styrman 1808—1815, då han fick burskap i staden och mottog befälet på briggen »Victoria» (97 läster), som dock förolyckades utan­för Pen Zanic 9/4 1818. Han förde sedan skeppet »Förtroendet» (99 läster) 1818—1819, galeasen »Pröva Lyckan» (48,1 läster) 1820, briggantinen »Utile» (78 läster), som gick under vid S:t Petro Kastell 25/8 1827, samt slutligen briggen »Char­lotta» (98,54 läster) 1828.

 

Hans broder Gustaf Adolph (f. 1791) gick till sjöss redan 1806 och seglade sedan som kocksmat och jungman till 1808, då han blev olyckligen omkommen och död uti Nordsjön på briggen »Maria Uirica» (731/2 läster).

 

Brodern Carl Eric (f. 1794) valde sjömannens yrke redan som 14-åring 1808 och fostrades de första åren av sjökapten Brelin, Från 1813 seg­lade han som konstapel och från 1816 som styrman. Han avled i Gävle 1861.

 

Den fjärde brodern, Per Elias (t 1796), gjorde sin första resa 1812, Han lärde sig 1816 styrmans­konsten av styrman Nordling och examinerades därefter av sjökap­tenerna Lerberg och Berggren, gick 1818—1820 som konstapel ombord hos sin broder Gabriel och sedan två resor som styrman med andra fartyg. 1825—1827 seglade han dock som matros och rymde sistnämnda år tillsammans med två kamrater i Le Havre från kapten Pehr Åker­sons brigg »Aurora»,

 

Ulric Wilhelm (f. 1802) började sin sjömansbana 1815 som kajutvakt hos brodern Gabriel och fick som jungman uppleva broderns skepps­brott 1818. Efter att sedan ha gått ett par år med sin svåger, kapten Hans Arfvidsson, mönstrade han 1823 ombord i briggen »Maria» (104 1/5 läster), som blev »abandonerad 1824 och av Marseilles handlande för bodmerie tagen». Ulric Wilhelm hade då redan avlidit i Havanna.

 

Yngste medlemmen av brödraskaran, Adolph Edvard (f. 1809), gjorde sin första resa 1821 och var 1827 ombord hos sin broder Gabriel, då denne led skeppsbrott. Han rym­de slutligen i Amsterdam 1829.

 

Det förefaller också som Korsseman själv till slut skulle ha tröttnat på sitt garveri; i varje fall sålde han gården 1809 till löjtnanten och kofferdikaptenen Carl Bre­lin för 1000 rdr riksgälds.

 

Brelin (f. 1772) ägde vid denna tid en fastighet i nuvarande kvar­teret Possen, och den närmaste orsaken till hans gårdsaffär med Korsseman var tydligen inte heller någon önskan att skaffa sig ny bostad. Den gode sjökaptenen flyt­tade heller aldrig in i sin nyfövärvade gård, som han av allt att döma avsåg att disponera för helt andra ändamål. En antydan härom ges i en anteckning i 1811 års husförhörislängd, som i all sin enkel­het lyder:

»Tobaksfabriken är nu flyttad härifrån».

 

I en 1898 utgiven bok med titeln “Svenska millionärer” berättar för­fattaren Lazarus (pseudonym för Carl Fredrik Lindahl) bl. a. om tobakskungen P. C. Rettig i Gävle följande intressanta historia, som sannolikt ger förklaringen även till den Brelinska gårdsaffären på Gamla Söder:

“På ett mycket eget sätt kom denne Rettig till Gävle. En sjö­kapten Brelin var befälhavare på ett av stadens största fartyg och låg därmed en gång i Surrey Com­mercial Dock i London. När han sent en afton återvände till sitt fartyg, fick han höra förtvivlade jämmerrop från ett av de farliga nästen, som alltid funnits i grann­skapet av denna på Södra Thamesstranden nedanför Tower Bridge belägna docka. Kapten Brelin, en käck och kraftig man av gamla stammen, skyndade in på stället och lyckades rädda en karl, som man höll på att mörbulta, om ej något ännu värre. Brelin ej alle­nast ryckte honom undan våldet, utan bar honom även ombord på .sitt fartyg, där han ägnade den misshandlade den ömmaste vård. När främligen åter piggnat till sig, befanns han vara en tysk tobaks­arbetare, vid namn Per Christian Rettig, som föreföll att vara väl be­vandrad i sitt yrke och dessutom livlig och företagsam. Kapten Bre­lin meddelade honom, att Gävle kanhända icke vore någon dålig plats för anläggande av en snusfabrik. Emellertid saknade Rettig penningar och ägde blott recepter till snus och likaså en tobakssort som skulle slå världen med häpnad.

 

Stödd på sina fackmannainsikter, erbjöd han kaptenen att gå i kompani om en tobaksfabrik i Gävle. Kapten Brelin var icke al­lenast en hygglig man, utan även en penson med gott omdöme, Framför allt hade han resurser och kredit samt ägde ett välbeläget, stort hus vid stadens förnämsta bro. Den unge tysken behagade honom, förslaget tilltalade honom, och så kommo de överens om att bliva kompanjoner. På så sätt grundades firman P. C, Rettig & Co i Gävle. Fabriken inrymdes i Brelins hus, samma hus, där den sedan haft sin verksamhet…”

 

Så långt författaren! Tydligen kom dock den första obetydliga fabrikslokalen icke att inrymmas “i samma hus, där den sedan haft sin verksamhet”, men likafullt dock “i Brelins hus” vid Västra Is­landsgatan. Flyttningen därifrån torde emellertid ha skett ganska snart, därpå tyder husförhörslängdens anteckning liksom den omständigheten, att Brelin redan 1812 sålde sin gårdsdel i kvarteret Islandskällan. 

 

Som fastighetens ägare närmast efter Brelin upptar tomtboken gelbgjutaren Johan Logren, (t 1774), efter ett köp» som un­dertecknades 22 ang. 1812. Den låga köpesumman — 533:16 rdr riksgälds — stöder antagandet, att affären gällde endast halva går­den, och under alla förhållanden köptes den andra hälften påföljan­de år 1813 för 366: 32 rdr riksgälds av karduansmakare Johan For­sells änka Brita Hollstedt (f. 1765). I fortsättningen kom de tvenne gårdsdelarna att gå olika öden tillmötes,

 

 

RUDDAMMSGRÄND 2

 

Forssell tycke ha inflyttat till Gävle redan 1803 och bodde detta år i gården» där Korsseman då allt­jämt hade garveri. När Brita Holl­stedt som ovan nämnts köpte ena gårdshalvan 1813, skedde detta av allt att döma för att åter bosatta sig där och bedriva garverirörelse. Därpå tyder åtminstone den omständigheten, att husförhörs- längderna upptar en gesäll bland Forssells husfolk, och en av dessa gesäller, Johan Erik Törnkvist (f. 1782), äktade för övrigt Forssells dotter Catharina Margareta (f. 1791).

 

En annan av Forsells döttrar, Brita Christina (t 1794), trädde i brudstol med kofferdiskepparen Marcus Norman (f. 1791)» och efter att något år ha varit bosatt i hans födelsestad Öregrund flytta­de familjen till Gävle, där Nor­man 1831 löste in svärfarsgården på Gamla Söder. Gävle var då ing­en obekant plats för Norman, som sedan 1814 tillhört stadens sjömans­hus och seglat med gävlefartyg som styrman till 1827, då han fick burskap och blev skeppare på handels­huset Brändströms skonert “Au­gust” (46 sv. läster). Redan sam­ma år övertog han emellertid briggen ”Nordstjärnan“. Han avled i Spanska sjön 1839 under en av si­na resor.

 

I fortsättningen blev denna gårdsdel ett “hantverkarnas hem­vist”, men ägarna växlade till att börja med ganska tätt, till dess att vagnmakaren Johan Lundin 1853 åter gav gården släktgårdska­raktär. Han köpte den nämligen det året för 2.000 rdr riksgälds och anlade där sitt vagnmakeri. Genom arv kom den sedan i vagnmakare G.R. Rignérs ägo, och innehaves alltjämt av dennes arvingar, ehuru vagnmakeriet numera är nedlagt.

 

 

 

V. Islandsgatan 9

 

Den andra gårdshalvan förblev i gelbgjutare Logrens och sedermera hans änkas ägo ända till 1849. Vis­serligen sålde den sistnämnda 1/3 av sin tomt 1845 till grannen baga­ren Westerqvist, som måhända be­hövde detta utrymme för sin bagerirörelse, men redan efter ett halvt års förlopp återköpte fru Logren denna tredjedel.

 

Westerqvist sålde som förut nämnts sin gårdshalva Ruddammsgränd 2 1848, men redan påföljan­de år etablerade sig en ny bagare i kvarteret. Det var Lars Olof Friman  som då ropade in Logrens gård på auktion för 667 rdr banco och öppnade bageri i östra delen av sin gård. Där idkade han sin näring ända till 1872.

 

 

Bland de frivilliga, som 1864 skyndade till danskamas hjälp i kriget mot Tyskland, befann sig även en gävlepojk, vid namn Geijer samt bagaregesällen August Cederqvist från Norrköping. Efter krigets slut återvände de i sällskap till hemlandet och luffade till fots norrut genom Sverige. Cederqvists avsikt var väl närmast att söka arbete i hemtrakten, men Geijer menade att det nog funnes bättre utkomstmöjligheter i Gävle och övertalade kamraten att luffa vidare för att där söka sin lycka.

 

 

Så kom det sig, att norrköpings­gesällen Cederqvist hamnade i Gävle, där han fick kondition hos ovannämnde Friman, som då redan var rätt till åren kommen. Ceder­qvist trivdes tydligen på Gamla Söder, och när hans arbetsgivare drog sig tillbaka, övertog han Fri­mans rörelse.

 

 

Friman sålde visserligen 1872 fas­tigheten till grosshandlare N.J. Kjellerstedt, men redan efter ett år löstes den in av Cederqvist för 3,200 kr., och bageriet var sedan i gång ända till 1909.

 

Även sedan bageriet lagts ner förblev gården i den Cederqvistska släktens ägo till 1945, då den för­värvades av Gävle stad för en köpesumma av 7,000 kr. Kvar i går­den bor dock alltjämt köpman Chrispin Cederqvist, men bageriet är nu förvandlat till affärslokal, den s.k.  Staffansboden. I dess skylt­fönster kan vandraren av i dag beskåda många minnen från Gamla Söder, som trängs om utrymmet med andra antikviteter i avvaktan på att finna nya köpare, och om innehavaren är på gott humör, kan man också gratis få till livs en och annan glimt kvarteret Islands­källans tidigare historia.

 

 

Det kan vara av intresse att i detta sammanhang notera några in­tressanta upptäckter, som gjordes när den Rignérska gården för en del år sedan renoverades. I marken stötte man då på resterna efter ett par stora kar, tydligen minnen från den tid garveri bedrevs på platsen, och karens botten bestod av ren s. k. sjögrynna. När brädfodringen avlägsnades och de två sammanbyggda gårdarnas liggtimrade mel­lanvägg blottades, fann man i en av stockarna ett par initialer och årtalet 1711 inhuggna. Då alla till­gängliga handlingar emellertid peka på, att ingen gård funnits på denna tomt före 1758, får man väl anta, att den märkta stocken tidigare ingått i en äldre byggnad, såvida inte en felläsning (1771 i st. t 1711) före­ligger. 1771 skulle ju onekligen be­tydligt bättre rimma med den tid­punkt, då garvaren Fahlgren tycks ha börjat sin affärsrörelse på denna tomt.

 

Erik  Wickberg

——————————————–

juni 17, 2013

Gå till Startsidan.   Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be