Smedjegatan 8 och 6 samt Vagnmakargränden 6-av Erik Wickberg

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

Urmakargården vid Smedjegatan

Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

I hörnet av Smedjegatan och Vagnmakaregränd ligger en gammal urmakaregård, vars ägarelängd torde vara en av de mest tillkrånglade på hela Gamla Söder, trots att tomten sannolikt stod obebyggd ända inpå 1700-talets början. Många familjer har där haft sin bostad, och gårdsägarna har skiftat ganska ofta, så att fastigheten under en kort period t. o. m. var delad i tre delar med olika ägare.

Den förste kände innehavaren av den relativt stora tomten hette Johan Bure (d. 1743), och möjligen var det också han, som där först timrade sig en gård. Bure var inflyttad till Gävle, troligen från Stockholm, samt urmakare till professionen. I denna egenskap var han också i stadens tjänst; han var nämligen anförtrodd skötseln av klockan i rådhuset.

Bure gifte sig 1712 med en änka vid namn Christina Storm, men den äktenskapliga friden måtte rätt snart ha tagit slut, ty hustrun packade inom kort sina kappsäckar och reste ifrån sin man samt bosatte sig sedan i Uppsala. Bure levde alltså ungkarlsliv i Gävle, vilket bl. a. medförde att han i början av 1720-talet anklagades för »enkelt hor» med ryttaränkan Maria Persdotter och av rådhusrätten ådömdes 20 dal. silvermynts böter »eller i brist av botum sex gatulopp», medan den kvinnliga parten fick sona sitt felsteg med »13 par ris och 3 slag av varje framför rådhusdörren». I anseende till Bures fattigdom, ålder och menförhet nedsatte dock hovrätten hans straff till tre veckors fängelse vid vatten och bröd jämte påföljande s. k. uppenbar kyrkoplikt, och på själva palmsöndagen 1724 fick han alltså inför- menigheten stå i ”skamvrån” vid högmässan.

Tomtböckerna uppger, att Bure ett år senare ”testamenterat” halva sin gård till sergeanten vid Hälsinge tremänningsbataljon Petter Filmberg (d. 1734), men av rådhusrättens handlingar framgår, att Filmberg helt enkelt köpt ena gårdshälften av Bure. Den andra hälften, som Bure behöll för egen räkning livet ut, testamenterade han däremot bort, och hans testamentstagare var just den förut nämnda ryttaränkan Maria Persdotter, som efter Bures frånfälle 1743 mottog denna gårdsdel.

Länge förblev dock icke gårdshälfterna skiljda. Genom köp i mars 1746 av stadsbetjänten Sven Hallin (Se föregående kapitel!) slogs de åter tillsammans. Det berättas om denne Hallin, att han troligen 1761 kom att föröva ett mandråp och dömdes till döden, men genom KM:ts nåd fick behålla livet. Han skiljdes emellertid från sin tjänst, och då han 1765 åter sökte en liknande tjänst blev han förbigången.

Såsom i ett föregående kapitel nämnts bytte Hallin och hans granne inspektor Carl Rossander gårdar 1763, men hur länge den sistnämnde sedan behöll fastigheten, framgår icke av tillgängliga handlingar. Det måtte väl dock icke ha varit så många år, ty redan ett stycke inpå 1770-talet namnes skepparänkan Anna Östberg som gårdens innehavare. Troligen hade hon ärvt gården efter sin man, skepparen Olof Axberg (f. 1732, d 1772), och det är tänkbart, att han förvärvade densamma redan 1765 i samband med sitt giftermål.

Axberg, som gick till sjöss redan 1750 eller fyra år före Gävle sjömanshus tillkomst, blev skeppare och borgare i staden 1760 och förde 1760—1766 hukarjakten »Guds Gåfwa» (50 svåra läster) samt 1766 hukarjakten »Emanuel» (34 sv. L). Han seglade därefter omväxlande som kock, matros och styrman till december 1772, då han avled på Nordsjön och begrovs i havet. Den 8 Jan. 1773 ägde själaringning efter honom rum i hemstadens kyrka.

Tomten innehöll nu 1645 kvadratalnar, men 1779 såg sig Anna Östberg föranlåten avyttra hälften därav till murardrängen, sedermera murmästaren Zacharias Kiärnström (f. 1731), som inflyttat till staden från Hanebo i Hälsingland, och i och med detta köp gick de två gårdsdelarna olika öden till mötes.

Skeppare Axbergs änka bodde kvar på sin gårdshälft ända till 1794, då hon emellertid ådragit sig så stor skuld, att hon ej förmådde likvidera den. Hennes lilla gård togs då i mät och utbjöds i december samma år på exekutiv auktion, men fann ingen köpare förrän 1796, då sjömannen Peter Skärberg framträdde som spekulant. Det blev också affär av den gången och priset var drygt 132 riksdaler riksgälds.

Skärberg var Infödd fiskarson i staden, men gick som så många andra gävlepojkar till sjöss i unga år och seglade för om masten till 1789, då han tog tjänst vid örlogsflottan som “mindre befaren matros”. När 1788—90 års finska krig var över återgick han till handelsflottan och seglade som både matros, båtsman och timmerman till omkring 1804, då han blev skeppare. Som sådan förde han dock endast smärre fartyg såsom skonaren ”Gåpå^” (23 läster 1807- 1811 och galeasen “Pärlan” (29 läster) 1812—1816.

Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

Den närmaste orsaken till hans ovannämnda gårdsköp på Gamla Söder torde ha varit hans giftermål med Greta Ekström (f. 1766, d. 1813). Efter hustruns död gifte han om sig med Sara Landtberg (f. 1770) och bodde sedan kvar i gården till 1823, då han själv flyttade till stadens fjärde kvarter och överlät fastigheten på Söder till sina två barn i första äktenskapet, sonen Lars Peter (f. 1798) och dottern Catharina Margareta (f. 1795), gift med extra mätaren Olof Berglin. De två barnen fick alltså vardera hälften av skeppare Skärbergs gårdshalva.

Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

Länge blev dock Skärbergarna icke kvar på gården. Genom köp 1831 av Berglin och 1831 av Lars Petter Skärberg, vilken liksom fadern med tiden blev skeppare, kom Södergården över i kronokassör Johan Hemströms ägo, och efter att ytterligare ett par gånger ha skiftat ägare inköptes den 1924 av konduktör Karl Gustaf Söderlund och sammanslogs med den andra gårdshalvan, till vilken Söderlund varit ägare sedan 1920.

Den gårdshalva, som murargesällen Kiärnström 1779 köpte av skepparänkan Axberg, bytte 1790 innehavare, och dess nye ägare blev läns- och stadsmurmästaren, murarskråets ålderman Daniel Lundqvist (f. c:a 1720, d. 1795). Det var en mäkta anlitad man både som arkitekt och byggmästare, och hans namn är bl. a. intimt sammanlänkat med tillkomsten av Heliga Trefaldighetskyrkans torn. Denna kyrkobyggnad invigdes visserligen redan den 14 juli 1654, men det vid västgaveln planerade tornet uppmurades då endast i nivå med själva kyrktaket. Först drygt ett sekel senare föll den på murmästare Lundqvists lott att fullborda tornet, ett arbete, som pågick i tio år mellan 1771 och 1781. I anslutning till tornets tillkomst revs också den gamla klockstapeln, vars minne bevarats i gatunamnet Stapeltorgsgatan.

När Lundqvist fick uppdraget att fullborda Heliga Trefaldighetskyrkans torn, var han redan känd som kyrkobyggare i staden, ty även den vid 1869 års stadsbrand förstörda Hospitals- eller Sophia Magdalena- kyrkan på Öster var åtminstone delvis hans verk. Därom vittnade så länge kyrkan fanns till följande inskrift “på norra väggen vid nordöstra hörnet” över “stora ingången”:

OSPARD MÖDA MED OTVUNGEN DRIFT OCH OMSORG AF LECTORN ERIC ALMQWIST, GROSSHANDLAREN JACOB TOTTIE, GROSSHANDLAREN NILS AMBERG OCH STADSMURMÄSTAREN DANIEL LUNDQWIST HAR ÅR 1767 ALSTRAT FULLBYGGNADEN AF DETTA HERRANS HUS, KLOCKTORN OCH URVÄRK.

Trots sin omfattande verksamhet hade Lundqvist dåliga affärer, och vid bouppteckningen efter hans bortgång visade det sig, att skulderna betydligt översteg tillgångarna. Hans barn begärde sig av denna anledning urarva — modern hade redan tidigare gått bort — och gården såldes exekutivt. På obekant sätt kom den sedan över i “pigan Caisa Greta Hillbergs” ägo, och sedan även hon avlidit 1798, tog hennes barns förmyndare hand om gårdens förvaltning. De fann det emellertid redan 1801 förenligt med sina myndlingars intressen att sälja fastigheten på auktion, varvid den inropades av grosshandlare Garberg, som dock omedelbart transporterade köpet på stadsbokhållare Johan Amberg (f. 1760).

Även ifråga om Amberg, som med tiden avancerade till stadskamrer, synes huvudskälet till att han skaffade sig egen gård ha varit hans giftermål med Anna Helena Phragmén (f. 1774). Den äktenskapliga samlevnaden makarna emellan tycks dock ej ha varit av bästa slag, i varje fall inte bättre, än att prästerskapet ansåg sig i husförhörslängden böra anteckna sig och eftervärlden till minnes, att de “lever ganska illa tillsammans”. Ödet ville emellertid att de samtidigt skulle gå över gränsen till det okända; Amberg avled nämligen 7 no v, 1817 och följdes nio dagar senare i graven av sin lungsotssjuka hustru, vilket stadens själasörjare också fann så märkligt, att de efter makarna Ambergs namn antecknade orden: “Döde nästan samma dag”.

Så upplöstes då familjen, och de fem nu föräldralösa barnen, som var i åldern 4—16 år, spriddes åt olika håll. De två döttrarna flyttade till Falun, de två yngsta sönerna till Norrby gods, och endast äldste sonen, Nils Johan (f. 1801). som gått till sjöss, blev kvar i Gävle som fosterson hos sin morbroders styrman Anders Phragméns änka Christina Hanberg. Och den 21 juli 1818 gick Ambergs gäldbundna bo, inklusive den till hans kreditorer avstådda gården på Söder under klubban och inropades för 600 rdr banco av vaktmästaren vid Stora sjötullen Pehr Söderland (f. 1776).

Nya auktioner följde i den gamla gårdens tillvaro. 1856 gick den åter under klubban, och 1982 bytte den ägare på exekutiv auktion, tills den slutligen 1920 korn i konduktör Gustaf Söderlunds händer och dess vidare öden ånyo förenades med den andra gårdshälftens.

Ännu en gång bytte sedan gården ägare 1936, innan den slutligen av fru Augusta Viktoria Åström såldes till Gävle stad 1956 för 31,000 kr.

Bland postiljoner, kofferdisjömän och garvare

Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

Det är inte bara nuförtiden, som folk byter ut sitt fäderneärvda “son-namn” mot hemsocknens eller födelsebyns! Att så skedde även i gamla tider och kanske alldeles särskilt före 1700, ger icke minst Gävle stads äldre handlingar många goda exempel på. I stadens mantalslängder från den tiden finner man både Trödie och Sälgmar, Oppahla och Årsundh som tillnamn sådana som Ålänning, Elfkarl osv, men alla al- luderande på bärarens eget eller hans familjs ursprung.

Det behöver inte heller råda någon större tvekan om varifrån släkten Fernbygge kommit till Gävle, medan det däremot inte är lika klart att Anders Larsson Fernbygge var den förste av sin familj, som fick burskap i staden och slog sig ner vid Smedjegatan på Gamla Söder.

Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

Fernbygge som var gift två gånger, sist (1711) med änkan Margareta Olofsdotter, hade åtminstone tre barn, nämligen sonen Lars, som sedermera blev kronobåtsman under namnet Wingman, samt döttrarna Catharina och Kierstin. På gamla dagar sålde han med barnens samtycke sin gård för 220 daL kopparmynt till postiljonen Lars Östberg (d, 1739), och i försäljningsbrevet upptas tomtens mått till 29 1/2 alnar på norra sidan åt Smedjegatan, 32 på södra och 22 på östra sidan, eller inalles 987 kvadratalnar.

I sitt äktenskap med Ingrid Jansdotter hade Östberg tre barn, av vilka dock endast dottern Christina (f. 1728) kom till vuxen ålder. Redan ett år efter faderns frånfälle fick Christina styvfader, i det Ingrid Jansdotter på nytt gifte sig med hattmakarmästaren Petter Berggren, men detta äktenskap tycks icke ha slagit så väl ut. Berggren hade nämligen stora skulder, och sedan hustrun tvingats avyttra en stor del av den egendom, som hon medfört i boet, tog maken tjänst hos andra “utan att hava ringaste omvårdnad och bekymmer om sin hustru och barn”.

I slutet av 1746 sökte ett par av Berggrens borgenärer utmätning av hustruns återstående lilla förmögenhet, men då ingrep dottern Christinas förmyndare, post- inspektoren Petter Wahlman, som var en ansedd och betrodd man i staden, och lyckades avvärja den katastrof, som hotade hans myndling och hennes av mannen övergivna moder.

Fastigheten på Gamla Söder tycks emellertid ha övergått i andra händer, ty i 1758 års tomtregister nämnes som dess ägare “Johan Östbergs änka“. Sannolikt var Johan Östberg en nära släkting, kanske rentav broder till den avlidne postiljonen Lars Östberg, och kanske hade han övertagit gården i avsikt att rädda den åt släkten. När och hur gården kom i Johan Östbergs besittning är dock icke med säkerhet känt.

Johan Östberg var till yrket murargesäll och förblev så livet igenom. Han tycks ha avlidit omkring 1780, och då dottern Ingrid Catharina (f. 1759) gifte sig 1781 med styrmannen Eric Wahlbom (f. 1754, d. 1789), blev denne husbonde på gården.

Född bondson i Valbo gick Wahlbom 18-årig till sjöss och hade 1779 avancerat till styrman. I denna egenskap mönstrade han 1782 på gävlegaleasen “Gustaf Adolf” (27 svåra läster), som med skepparen Nils Björklund som befälhavare skulle göra en resa till Pillau. Färden över Östersjön gick programenligt, men på återvägen förliste fartyget ‘Vid Heijstenes”, fastän besättningen lyckligtvis tycks ha räddat sig i land. Sju år senare mötte dock styrman Wahlbom sitt öde i “Göteborgsskären” eller — som sjömansrullan närmare preciserar händelsen — “i Marstrand”.

Hans efterlämnade maka levde änka i tio år, men knöt sedan åter hymens band med en sjöman, dåvarande matrosen Olof Fillman (f. 1765, d. 1815). Han var född i Gävle och hade en tid “varit i handelslära i Stockholm”, innan han 1784 gav sig havet i våld. Redan på första resan, då han gick som kocksmat med kapten Anders Brodin på galeasen “Sophia Albertina” (38 sv. läster) hade han så när fått släppa till livet, då fartyget i januari 1785 strandade vid Pillau. Men detta äventyr skrämde tydligen inte Fillman från sjömanslivet; han fortsatte att segla för om masten med gävlekof- ferdister ännu några år, och så bröt 1788 kriget ut.

De närmaste två åren finner man honom i tjänst som “välbefaren matros” på kungliga svenska örlogsflottan, men sedan återvände han till hemstadens handelsflotta och nämnes 1792 som styrman. Snart anförtroddes han större uppgifter. Sålunda tilläts han 1798 att göra “två resor på Östersjön som skeppare, dock i annans namn”, innan han 1799 blev skeppare och borgare i sin födelsestad. Hans första uppdrag som utnämnd skeppare slutade dock illa, ty fartyget, galeasen “Wandringsman” (30 sv. läster) “sjönk med last och alla i Östersjön”. Själv tycks dock Fillman ha klarat livhanken, ty han nämnes senare som skeppare på såväl galeasen “Anna Brita” (29 läster) som på “Anna Wilhelmina“.

Sina sista levnadsår tycks han ha tillbragt på landbacken, och där måtte han ha regerat i sin gård på Gamla Söder lika mustigt som ombord i sina fartyg. Han “kommunicerar aldrig, lever ganska illa med sin hustru”, heter det i husförhörslängden om honom, vilket tyder på att han från kyrkligt håll betraktades som ett “enfant ter- rible”. Från den oroliga hemmiljö, som man kan ana bakom anteckningen i husförhörslängden, stack styvsonen Jan Eric Wahlbom (f. 1781) redan som pojke till sjöss, rymde från sitt fartyg och hade 1810 inte visat sig i hemstaden på elva år. Sedan också hans moder gått hädan, blev därför system Stina Erica Wahlbom (f. 1785) ensam kvar i föräldrahemmet till 1842, då gården togs i mät för skuld och såldes exekutivt.

Den nye ägaren blev logarvaren Johan Wilhelm Adler, och på så sätt kom den gamla gården att ingå i det stora garverikomplex, vilket med tiden kom i firma P. Åberg & C:o och dess efterföljares ägo. Där förblev den till 1932, då den för 8.000 kr köptes av köpman Arvid J. Warholm, vilken i sin tur sålde den 1956 till Gävle stad för 20.500 kr.

Åkeriet och ladugården i gamla Vagnmakargränden

Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

Den lilla pittoreska Vagnmakaregränden, som väl framdeles lär komma att bli Söderreservatets Fästgräns, kan visserligen icke räknas till Gamla Söders medeltida trafikleder, men är vördnadsvärt gammal i alla fall med sina cirka 250 år på nacken. Den torde ha tillkommit omkring 1750, då bostadsbyggandet tycks ha börjat på allvar söder om Smedjegatan.

När baggardrängen, sedermera hustimmermannen Anders Persson Hemberg (f. ca 1720, d. 1796), som tog sitt tillnamn efter fädemebyn Hemlingby, började timra sig ett eget hem på tomten Vagmakaregränd 6, kan inte exakt fixeras, men allt tyder på att det skett omkring 1750, dvs samma år som han i oktober gifte sig med Margareta Persdotter Nordgren (f. ca 1721, d. 1799). Hans tomt mätte då 512 1/2 kvadratalnar, men tillökades 1753 med ytterligare 284 1/4 kvadratalnar_, och tomtmarken var tydligen så stenig och oländig att han samtidigt beviljades inte mindre än tio “frihetsår” på den.

Med tiden tycks han dock ha skaffat sig ytterligare utrymme, ty i 1791 års tomtbok upptas hans areal till 1128 kvadratalnar, och det var sannolikt för att räta eller utvidga just Vagnmakaregränd, som han på 1790-talet fick avstå 122 kvadratalnar till “ny gata”.

Gården blev kvar i familjens ägo, så länge Anders Hemberg levde, men efter hans död beslöt sonen Peter, då vaktmästare i Stockholm, att med sin moders tillstånd avyttra den. Modem var till åren kommen, och när sonen upprättade köpekontraktet med skeppstimmermannen Olof Jerfgren (i ca 1765), förbehöll han sig att modern “så länge hon lever skall fritt bebo sin förra kammare, njuta bekvämlig skötsel och nödig vedbrand utan någon kostnad, varförutan denna handel till sin verkan upphörer”. Modern blev dock ej länge kvar i sin kammare; tre år efter gårdens försäljning avled hon.

Jerfgren, den nye ägaren till fastigheten, som var gift med Stina Hemlin (f. ca 1762), hade förut en gård på Söder, som han emellertid sålde omedelbart före förvärvet av fastigheten i Vagnmakaregränd. Där blev han kvar till 1811, då han med sin familj flyttade till Järvsta och överlät gården till en från Eskilstuna inflyttad “smideshandlare” vid namn Eric Fernstrand (f. 1782), bördig från Västerfärnebo socken. Fernstrand var ungkarl, men två år efter ankomsten till Gävle äktade han sjömannen Södergrens änka Brita Catharina Forslund (f. ca 1783), och som hon hade egen gård, även den belägen på Söder, så flyttade Fernstrand dit och sålde sin gård i Vagnmakaregränd till åkaren Mathias Löfgren (f. ca 1774).

I den Löfgrenska släktens ägo stannade fastigheten sedan i drygt ett halvsekel, och kom sedan genom auktionsinrop över i åkaren Anders W esterlunds hand. Denne hade en omfattande åkerirörelse och anlitades bl.a. ofta till begravningskörningar. För att kunna erbjuda kundkretsen en modern service även i det avseendet anskaffade han också en likvagn, den första i sitt slag i Gävle, och bland stadsborna gick han sedan allmänt under namnet “Likåkarn“. Detta fordon inköptes sedermera av åkare Andersson eller “Gäst-Anders” som han kallades i vardagslag* och det finns anledning förmoda, att det är just den vagnen, som numera ingår i Gävle museums samlingar och förvaras i den s. k. Stenebergsladan.

Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

Men Westerlund anlitades naturligtvis också för körningar av mångahanda andra slag, bl. a. fångskjutsar. Det föll sålunda på hans lott att hålla i tömmarna, när de s. k. Alftamördarna () skulle införas till länscellfängelset i Gävle efter att den 1 maj 1892 ha bragt länsman Albert Gawell och fjärdingsman O. Norén om livet under deras ämbetsutövning. En av de anklagade dömdes sedermera till döden och halshöggs på fängelsegården i Gävle den 17 mars 1893. Det var den sista avrättningen i Gävle.

Förutom de hästar, som Westeriund behövde för sin åkerirörelse_vhöll han sig också med kor, och arrenderade för djurens skull de rätt stora betesmarkerna vid Fjärran höjder, då ännu belägna utanför stadsbebyggelsen, berättar hans dotterson, nuvarande drätselkammarordföranden Martin Henriksson, Gävle. Stall och ladugård hade Westeriund däremot i Vagnmakaregränd och där ordnade han också för ändamålet en vattenkastare tillsammans med sin granne på andra sidan gatan.

När åkaren Westeriund samlades till sina fäder 1897, löste dottern Andriette Westeriund ut sina syskon och blev ensam kvar i fädernegården, där hon fann sin utkomst i ladugårdsskötsel. Efter ett åläggande av stadens hälsovårdsnämnd att antingen anskaffa en tät behållare för uppsamlande av orenligheten från ladugården eller också att låta dränera densamma, lät hon 1898 utföra det senare alternativet och gjorde sedan en framställning till staden om att denna skulle bekosta den del av avloppsledningen, som hon låtit nedlägga i Vagnmakaregränd. Framställningen remitterades till byggnadschefen John Ekelund för yttrande, och som han ansåg, att “det alltid är förmånligt att staden är ägare av de ledningar, som ligga i gatorna, och då dessa nu ifrågavarande äro utförda på ett för framtida bestånd betryggande sätt”, så följde drätselkammaren hans förslag att överta ledningarna för en kostnad av 100 kr.

Men fröken Westerlund hann också med andra göromål än dem i ladugården, och bl. a. gav hon då och då en gammal änka vid namn Anna Kristina Åkerström en hjälpande hand. Denna goda gärning fick 1905 sin belöning, i det att fru Åkerström i sitt testamente tillerkände sin hjälpreda hälften av sin kvarlåtenskap under hänvisning till att fröken Westeriund “med välvillighet och trohet biträtt och vårdat mig på min ålderdom”.

Men testamentet var inte den enda glada nyhet, som det året kom fröken Westeriund till del. En av hennes bröder, Carl August Westeriund (f. 1859, d. 1820), hade i unga år gått till sjöss och slutligen hamnat i Fjärran Östern. Från honom anlände 1905 ett brev av följande lydelse:

Shanghai 16:e jan. 1905.

Min kära syster Andriette.

Var snäll och säg till Herr Sundin, att det är min begäran, att du icke betalar något mer intresse på min arvsdel i gården n:o 6 Vagnmakargränd Gefle,

tecknar din bror Carl August Westeriund.

Släkten Westerlund-Henriksson behöll gården till 1932, då den köptes av fabrikör Otto Bellander, dåvarande innehavare av skoreparationsfabriken “Solid“, den första i sitt slag i Gävle, grundad 1911 av fabrikör Frans Brynte. Bellander betalade 6.500 kr för fastigheten, vars pris 25 år senare, då den inköptes av Gävle stad, sprungit upp till 72.000 kronor.