Släkten Garberg, släktträd med kommentarer

Se även

ÖVRIGA VIKTIGA SLÄKTER I GÄVLE:

           

SLÄKTEN GARBERG

Sehlbergs släkttavla. Stor fil – bläddra med hissarna …

SLÄKTTRÄD

Första släktledet-1 (Gävles stamfader)

—————————————————-

Andra släktledet-2a (Stamfaderns barn som är syskon med varandra)

Andra släktledet-2b

Andra släktledet-2c

Andra släktledet-2d

Andra släktledet-2e

Andra släktledet-2f

——————————————————-

Tredje släktledet-3a (Stamfaderns barnbarn som är kusiner med varandra)

Tredje släktledet-3b

Tredje släktledet-3c

Tredje släktledet-3d

Tredje släktledet-3e

——————————————–

Fjärde släktledet-4a (Stamfaderns barnbarnsbarn som är tremänningar/sysslingar med varandra)

Fjärde släktledet-4b

Fjärde släktledet-4c

Fjärde släktledet-4d

Fjärde släktledet-4e

Fjärde släktledet-4f

Fjärde släktledet-4g

Fjärde släktledet-4h

Fjärde släktledet-4i

Fjärde släktledet-4j

Fjärde släktledet-4k

Fjärde släktledet-4l

Fjärde släktledet-4m

Fjärde släktledet-4n

Fjärde släktledet-4o

Fjärde släktledet-4p

Fjärde släktledet-4q

————————————————————-

Femte släktledet-5a (Stamfaderns barnbarnsbarnbarn som är fyrmänningar med varandra)

Femte släktledet-5b

—————————————————–

Släkten Garbergs historik.

Klicka på respektive länk …. och på Pilen Bakåt i Explorers övre vänstra hörn om du villåtergå och klicka på nästa länk.

Den framstående familjen Garberg var genom giftermål och gemensamma intressen nära anknuten till de likaledes viktiga familjerna Brändström och Ennes som tillsammans utövade ett stort och mäktigt inflytande i Gävle.

Släkten Garberg skall ha fått sitt egendomliga namn av byn Garberg i Älvdalen, men den förste med visshet kände medlemmen av familjen, Hans Garberg, bodde i Sala. Dennes son Jan, som var mjölnare i Salberget, blev i likhet med många andra utarmad genom det stora nordiska kriget, och hans son Anders (1707-1767) tog redan vid tolv års ålder sitt öde i egna händer och utvandrade till Gävle. Av någon anledning lyckades unge Anders väcka den då till Gävle tämligen nyinflyttade handelsmannen Fredrik Ennes´deltagande och intresse.

Fredrik Ennes Barbro Ennes (f.Folcker)

Fredrik Ennes (1682-1753) var gift med Barbro Folcker (1690-1745) och fick med henne barnen

Barbro Magdalena ENNES (1712 – 1777)

468 Petter ENNES (1714 – 1797)

Carl Giörgen ENNES (1718 – )

Ulrika Eleonora ENNES (1720 – )

Catarina Schiarlotta ENNES (1721 – )

Elisabet Margareta ENNES

Johan ENNES

Johanna ENNES

Brita Johanna ENNES

Genom arv efter sin svärfar Petter Folcker (g.m. Barbro Bröms: barn Peter Folcker gm Brita Aroselia, Barbro Folcker gm Fredrik Ennes, Catharina Folcker g.m Christopher Depken) hade Fredrik Ennes kommit i besittning av Brynäs herrgård (den egendom som på 1600-talet sammanförts av flera stadsvretar på Brynäsudden av kamreren Carl Isaksson-Bröms.). Efter Petter Folckers död delades egendomen mellan hans fyra efterlämnade barn. Släkten Folcker spelade i ett par generationer en ledande roll i Gävle och Petter Folcker var en förmögen grosshandlare och rådman.

Brynäs herrgård.

Anders Garberg och Barbro (f. Ennes.) Garberg.

Anders Garberg(1707-1767) inflyttade till Gävle från Sala 1720 då han ännu bara var pojke och upptogs i Fredrik Ennes familj. Han blev anställd på sin välgörares kontor. Fredrik Ennes tyckte om Anders och mer eller mindre adopterade honom. Han fick flytta in i Brynäs herrgård, som Ennes just hade köpt, och fick den oskattbara förmånen att gå i trivialskolan samt blev slutligen Fredrik Ennes kompanjon och gift med Fredriks dotter BarbroMagdalena(f. Ennes 1712-1777).

Barbro (gemenligen kallad Babba) hade tidigare varit gift med Lorentz HAMMAR (1699 -1733 )vilkenskänkte till rådhuset en stor Karl XIIs bibel som bevarats till eftervärlden då han avlade sin borgared. Hans fartyg drabbades av många olycksöden och han blev alldeles nedruten till hälsan. Hans försök att sköta sina affärer från sjukbädden var föga framgångsrika och vid sin död lämnande han sin fru Barbro Ennes och en späd son i mycket bekymmersamma omständigheter. Hennes man hade ådragit sig sina skulder före äktenskapet. Hennes son dog redan vid 5 års ålder och inom kort ingick änkan nytt äktenskap med grosshandlaren Anders Garberg och blev på så sätt stammoder för en annan berömd gävlesläkt.

Nu var Anders Garbergs lycka gjord. Han vann efter skoltiden burskap som kramhandlare vid 29 års ålder, det vill säga att han fick tillstånd att driva handel med smärre varor. Den tidens Rusta, skulle man kanske kunna säga, även om omsättningen var betydligt blygsammare. Anders blev medlem både i handelssocieteten och de äldste samt även rådman och ägde gårdarna nr 67 och 68 i tredje kvartetet. Han var en driftig karl och med Fredrik Ennes som mentor och finansiell garant kunde han utvidga sin lilla rörelse till grosshandel. Han gled smidigt in i överklassen i stan och gifte sig alltså så småningom med Ennes dotter Barbro Magdalena, Babba kallad.

Han tjänade pengar som gräs och när svärfar Fredrik Ennes (1682-1753) dog, fick han ägarintresse i herrgården. Först kom han över en fjärdedel vid arvsskiftet, sedan köpte han in ytterligare en fjärdedel så vid sin död 1767 hade han något över hälften av egendomen. Helst hade han velat äga hela fastigheten, och den ambitionen kom att gå i arv. Det skulle dock ta ett par generationer innan drömmen blev verklighet genom sonsonen Anton Fredrik.

Anders och Barbro Garberg fick barnen dottern Barbro (1738-1778), dottern Christina (1739-1779), dottern Ulla(1745-1785), (samtliga döttrar blev endast 40 år) sonen Jan (1748-1803) 55 år samt Sonen Carl Anton (1752-1801) 49 år.

(Enligt uppgifter på nätet fick de även sonen Anders, född antingen (1749/ 1759? -1761). Detsamma gäller en son Per (1751-1811) som tycks ha varit grosshandlare, skeppsredare och rådman i Gävle) men om detta råder osäkerhet?

Carl Anton Garberg.

Carl Anton Garberg (1752-1801) blev den som gick i faderns Anders Garbergs(1707-1767) fotspår genom att vara grosshandlare, segelduksfabrikör och i viss mån skeppsredare. Segelduksfabriken förblev hans skötebarn livet igenom trots många svårigheter – bl.a. brann den 1776. Fabriken existerade dock genom följande generationers intresse ända fram till 1882. Arbetet där ansågs då synnerligen hälsovådligt då lokalen, som låg i hörnet av Spinnhusgränd och Islandsgatan, var mörk och ohygienisk. När dunkandet från vävstolarna hördes, brukade folk säga, att nu hyvlade segelduksarbetarna på sina likkistor.

Carl Anton var mycket duktig och ordförande i De 24 äldste. Fadern Anders har beskrivits som en godsint herre, vilket är mer än man kan säga om hans son som var mycket hetlevrad och aldrig lärde sig att tygla sitt våldsamma lynne. Han var därför illa omtyckt av många. Detta påtalades t.o.m. i en nekrolog. En långvarig sjuklighet gjorde också sitt till att fördystra hans liv.

Han ägde huset nr 35/2 i tredje kvarterat, beläget vid Drottninggatan ungefär mitt emot nuvarande stadshuset. Detta sålde han 1793 och köpte i stället gården nr 7 i andra kvarteret, belägen vid torget, nu N. Kungsgatan 3. Tomten var den största vid torget och på den fanns tre stenhus och en ladugårdsbyggnad samt en “partere på gården med flera frukt- och prydnadsträd”.

Både Carl Anton och hans lika hetlevrade morbror, borgmästaren Petter Ennes(1714-1797) ägde var sin andel i Brynäs, och det gick inte alltid så bra att komma överens under samma tak om somrarna. Än värre blev det, när 1776 års stora brand nödgade dem att också tillbringa vintrarna där.

Carl Anton drev faderns grosshandelsrörelse vidare med framgång, men han sneglade också på den så lönsamma sjöfarten. Stadens redare gjorde goda affärer, och trots att de var många som konkurrerade på den marknaden lyckades han etablera sig där också och tjänade pengar.

Alla fartyg på 1700-talet behövde segel för att kunna förflytta sig, och i Gävle fanns Nils Ambergs buldans- och segelduksfabrik som hade startats 1760. Även den marknaden intresserade Carl Anton, men i stället för att starta en egen fabrik och konkurrera valde han att köpa Ambergs företag.

Det var kanske inte så svårt. Visserligen var segelduksfabriken välskött och lönsam, och den sysselsatte på den tiden inte mindre än 63 personer, men Nils Amberg hade inte tid att sköta sina vävstolar just då. Han trodde att han skulle kunna tjäna ännu mer pengar på den brännvinsfabrik som skulle till att byggas i Strömsbro och sålde 1774 sin segelduksfabrik på Södra Strandgatan (där Länsmuseet nu ligger) utan att våndas så mycket över det.

Men Carl Anton Garberg hade ingen tur i starten. Redan 1776 förstördes fabriken i en av de stora stadsbränderna som drabbat Gävle, men han fick ihop nytt kapital och lät bygga upp den på nytt så snart som det bara gick. Det fanns nya pengar att tjäna bara vävarna kom igång och arbetade igen.

Och visst skulle affärerna komma att gå bra. Inte minst då inbördeskriget rasade i USA – det gynnade sjöfarten i världen, och 1784 hade Garberg 30 vävstolar igång. Linet köpte han från Hälsingland, och en del av marknaden fanns inom gångavstånd. Handelsfartygen i hamnen var alltid i behov av nya segel.

Så småningom vände konjunkturerna och affärerna började gå sämre. Men då hade han turen att få leverera segel till svenska flottan, så Ambergs buldans- och segelduksfabrik klarade sig helskinnad genom de sämre tiderna.

Segelduksfabriken drevs i 1800-talets slut av Adolf Elfstrand och Robert Rettig, men ångmaskinerna förstörde marknaden och den stängdes till slut år 1882.

Carl Antons fru Brita Elisabeth Bjurberg (1747-1818) från Sala var mycket duktig och tog hand om både affärerna och de två sönerna Anders (f .1781) och Anton Fredrik (f .1783) efter mannens förtidiga bortgång vid 49 års ålder. Då Carl Anton dog 1801 drevs segelduksfabriken vidare av hans änka, som lustigt nog liksom sin svärfar hade växt upp i Sala. Sönerna Anders och Anton Fredrik blev också delägare, men eftersom de var omyndiga så fick deras mor sköta affärerna. Det gjorde hon alldeles utmärkt. Under det nya firmanamnet Carl A. Garbergs Änka & Söner samlade hon de verksamheter som ingick i familjens affärer, och på Brynäs förvandlades herrgården från ett stort envåningshus till en pampig historia i tre våningar i nyklassisk anda med stor veranda och burspråk.

När sönerna växte upp tog de över affärerna, och de var också smarta och duktiga. ”Huset Garberg fortfor att blomstra under deras tid”, som det heter i Ur Gävle stads historia.

Bröderna Anders och Anton Fredrik Garberg bodde båda i jättelika stenhus på varsin sida av Rådhustorget och dessutom hade de även stora gårdar i utkanten av stan. Uppenbarligen gick affärerna lysande. Anton Fredrik grundade även en mindre men ganska berömd linnefabrik som framställde ett vackert duktyg.

De fortsatte faderns (Carl Anton 1752-1801) gärning, först under sin mors ledning, då firman hette Carl A. Garbergs änka & söner, sedan på egen hand under benämningen Carl A. Garbergs söner. Både grosshandelsfirman, rederiet och segelduksfabriken blomstrade under deras tid.

Tyvärr dog båda bröderna tämligen unga – Anders vid 45 års ålder och Anton Fredrik vid 53.

Carl Antons dotter Barbro Elisabeth Garberg (1778-1799) var bara 12 år då Garbergs familjeporträtt målades och var då kanske inte tillräckligt presentabel eftersom hon aldrig fanns med på något porträtt. I stället fick hon vara med på föräldrarnas gravsten sydöst om Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle. Hon dog 1799 men stenen daterar sig från 1834 då bogårdsmuren kring kyrkogården revs. Det Garberg-Sehlbergska gravkorets östra och södra väggar stödde sig mot eller ingick i muren och då gravkoret var så bristfälligt måste även det rivas. Placerandet av gravstenarna i gräsmattan och deras inskriptioner måste ha ordnats av Anton Fredrik Garberg (1783-1836) eller hans svägerska fru Carin Garberg (f. Sehlberg 1787-1859). Texten har något av den utblommande romantiken över sig. Där står under föräldrarnas namn, att hon var deras ”enda och älskade dotter”.

Anders Garberg (1781-1826) och Carin (f. Sehlberg) Garberg.

Sonen Anders Garberg (1781-1826), g.m. Carin (f. Sehlberg 1787-1859) bodde om somrarna på det lilla täcka Stenbäck, som förevigats av hans fru i ett berömt stort broderi, infällt i en bordsskiva.

(Gävlegrosshandlaren Anton Garberg köpte egendomen Stenbäck år 1814 och byggde ett sommarställe där. Han utvidgade och förskönade stället med en park och en allé. Vid 1800-talet slut inrymde herrgården en restaurang med servering på somrarna, senare användes herrgården som pensionat. Huvudbyggnaden är nu kraftigt ombyggd och en del hus revs på 70-talet.)

Efter att ha avstått sin andel i Brynäs till brodern Anton Fredrik förvärvade Anders genom köp Östanbäcks gård i Valbo, där familjen tidvis tillbragte vintrarna.

Inne i staden hade fadern Carl Anton Garberg 1793 köpt gården nr 7 i andra kvarteret, senare Norra Kungsgatan 3 och 5, belägen vid Rådhustorget i hörnet vid Kyrkogatan. Denna gård övertogs av Anders. Den omfattade tre boningshus och uthus. De senare behövde förnyas och utvidgas, och så byggdes 1806 mitt i stadens centrum ett stort nytt hus, inrymmande ladugård för 24 kor och stall för 5 hästar jämte svinhus och hönshus. Ett bättre prov på skillnaden mellan dessa dagars och nytidens stadsliv kan man knappast tänka sig.

På andra sidan Rådhustorget snett emot denna gård låg det magnifika Ennesska huset, som efter Pehr Ennes´död övertagits av Anton Fredrik Garberg, då sedan åtskilliga år Pehr Ennes måg. Båda bröderna var passionerade jägare men i övrigt mycket olika. Anders var tillbakadragen och ägnade sig, vid sidan av affärerna, mest åt sin stora familj (11 barn) och var en stillsam man som helst tillbringade fritiden med familjen på sommarstället Stenbäck samt på gården Östanbäck i Valbo. Den köpte han när han till Anton Fredrik överlät herrgården på Brynäs.

Stenbäck, broderi av Carin Garberg.

Se Carin Garbergs utdrag ur brev till äldsta barnet sonen Carl den 16 juni och 17 augusti 1833.

Anders brud var alltså den förmögne grosshandlaren Carl Jacob Sehlbergs dotter Carin. Hon var mycket begåvad och fick en ytterst omsorgsfull, till och med lärd, uppfostran. Hon intresserade sig varmt för konst, musik, teater och litteratur, intressen som hon ärvt av sin far. Hon ritade själv utmärkt, skrev vers och mindre teaterstycken, som barnen sedan uppförde och hon var en mästare i brevskrivningens konst. Hennes stora barnskara fick genom henne samma intressen utom kanske på det lärda området. Själv ägnade hon sig också åt sociala frågor; barnavård, sjukvård och fattigvården hade i henne en intresserad och målmedveten befrämjare. Carin fick efter sin bortgång 1859 vackra och välförtjänta eftermälen i pressen.

Med sådana intressen och stora tillgångar är det helt naturligt att hennes svåger Anton Fredrik Garberg och Carin skulle bli de största porträttbeställarna i Gävle under 1830-talet. Den danskfödde Carl Peter Lehmann målade otvivelaktigt de flesta gävleporträtten – 94 st.

Bröderna Garberg bodde i jättelika stenhus på varsin sida av Rådhustorget och dessutom hade de även stora gårdar i utkanten av stan. Uppenbarligen gick affärerna lysande. De fortsatte faderns (Carl Anton 1752-1801) gärning, först under sin mors ledning, då firman hette Carl A. Garbergs änka & söner, sedan på egen hand under benämningen Carl A. Garbergs söner. Både grosshandelsfirman, rederiet och segelduksfabriken blomstrade under deras tid.

Tyvärr dog båda bröderna tämligen unga – Anders vid 45 års ålder och Anton Fredrik vid 53 – och då Anders rycktes bort sköttes familjens affärer under en tid av hans änka Carin och även om segelduksfabriken drevs vidare inom familjen i ganska många år kom tillväxten av sig.

Foto: Katarina Jönsson. Personbeskrivning

Familjen Garberg på Östanbäck 1836. Oljemålning av Per Krafft d.y. (Ur Gävle stads historia, sid 781).

Familjärt – Katarina Jönsson.

Detta är en oljemålning av Per Krafft d.y. Gävle Museum.

Den stora Garbergska familjetavlan, som antagligen planerades av fru Carin, fast utförandet naturligtvis helt och hållet blev konstnärens sak. Den påbörjades 1835 men är signerad 1836. Scenen föreställer stora salen på Östanbäck. I fonden ser man den bortgångne husfaderns porträtt av Krafft och över det, högst upp under taket, en medaljong med en skuggbild av den tidigt bortryckta dottern Charlotte (21år). Nedanför är familjen samlad i tre grupper kring en spinett, som ännu finns bevarad å Gävle museum. Ledigast är gruppen till höger, som föreställer fru Carin och hennes yngste son Edvard. Gruppen till vänster omfattar sönerna Anders, Carl och Fredrik. Mittgruppen bakom spinetten utgörs av döttrarna Therése, sittande, Carolina, Amalia och Clémentine, vilken sistnämnda just skall sätta sig ner och spela, samt sönerna Wilhelm och Engelbert, som jämte de övriga systrarna och brodern Fredrik skall sjunga “en cheur” (kör). Under spinetten ligger en stor hund. Om tavlan, som blev utomordentligt uppskattad, skriver fru Carin: tavlan är mycket lyckad och inger nöje både för sin frappanta likhet och själva tavlans livlighet. Det är en hin till gubbe att förstå sig på gruppering! Allt är så ledigt, att då man länge sett på den, tycker man, att figurerna börjar röra på sig.”

Kompositionen med sin sparsamt utsmyckade, gråaktigt entoniga bakgrund är emellertid avgjort stel. Särskilt misslyckat är dessutom, att en av herrarna nästan helt vänder ryggen mot åskådaren. Han vistades under målningens utförande på Stadra bruk i Västmanland som bruksinspektor, men han skickade hem en silhuett till efterrättelse för profilens skull och målades för övrigt efter sin yngre bror Wilhelm, som var honom “mest lik av alla syskonen”. Två andra av bröderna är till hälften bortvända, och den av en svårare förkylning rödnäste Engelbert hänger sig på sin syster Clémentine vid spinetten och stirrar henne i nacken. Men tavlan är, trots detta, av största intresse. En kännare av Krafft yttrar om den: “Som en utkristallisering av tidsandan och därtill ett erkännansvärt bevis på att Krafft, trots att han gick mot de sextio åren, ej ryggade inför ett större och mera svårlöst problem inom porträttkonsten, förtjänar hans Garbergstavla att ej förgätas”.

Fru Carin skriver med rätta: “Denna tavla blir visst dyr, men den kommer att bli mycket intressant i framtiden”.

Krafft fick vid sin vistelse på Östanbäck uppdraget av fru Carin att ge lektioner i “figurritning samt porträttering” åt hennes yngsta dotter Clémentine, som hade ärvt moderns konstnärliga anlag och han var mycket belåten med sin elev. Clémentine utförde 1836 en kopia i miniatyr av faderns porträtt samt 1839 ett miniatyrporträtt av modern. Även hennes nyss bortgångna syster Thérese fick en akvarell kallad “Änglarnas vän”. Hon målade även en akvarell av sin faster fru Gustafva Garberg, född Ennes framställd som brevskriverska. Hon målade en färglad teckning från 1839 av familjens goda vän och fru Carins fosterdotter, Pauline Rosenbaum som blev efter Amalia Garbergs död gift med dennas efterlevande man Pehr Stenfelt, men gick också bort i unga år. Cleémentine gjorde ett antal karikatyrer av hennes fars kusin, mamsell Marie Eckell, gemenligen kallad “Ecklan”, en högst originell och mycket vidskeplig gammal dam, som ofta vistades i familjens hem och var föremål för ungdomarnas mer eller mindre godmodiga skämt både i ord och bild.

Anders Garberg (1809-1852).

Sonen Anders (1809-1852) hade en brokig och inte särskilt framgångsrik bana. Han fick plats på kontor i Stockholm men trivdes inte där och kom dessutom – kanske just av den anledningen – i delo med sin familj, varpå han emigrerade till Amerika. Där försökte han med ganska ringa framgång sin lycka under namnet Andrew Anderson. Till sist inträdde han i Förenta staternas armé och kom därigenom att deltaga i det stora indiankriget i Arkansas på 1830- och 1840-talen. Först 1845 återvände han till hemlandet och försonade sig med släkten, som under hans frånvaro decimerats avsevärt genom dödens härjningar (många dog av lungsoten). Han blev fabriksinspektör vid segelduksfabriken i Gävle, men hans hälsa var då bruten av det främmande klimatet och genomlidna strapatser. Därtill kom alkoholmissbruk och hans återstående livstid blev inte lång. Hans porträtt torde vara Kraffts mästerstycke i Gävle. Den röda näsan och de simmiga ögonen ger ett intryck av att den avmålade inte ens var fullt nykter vid sittningarna.

Wilhelm Garberg (1812-1845)

Året därpå målade Krafft också ett nästan lika lyckat porträtt av den tredje sonen Wilhelm Denne var föreståndare för sin farbrors linnefabrik och en duktig och begåvad ung man, men också han dukade under för lungsoten, påskyndat av överansträngning och tvära temperaturväxlingar under arbetet. Intrycket av detta porträtt är något helt annat än det man får av broderns. Här ser man en ung man klädd i slängkappa. Han ser snäll och vänlig ut, men han vet tydligen också vad han vill.

Amalia, Thérese och Clémentine Garberg.

Detre yngsta döttrarna Amalia (g.m. Pehr Stenfelt, Thérése, (g.m. Robert Lönnerberg) och Clémentine målades som söta, glada och skälmska unga flickor, samtliga mörka och klädda i olikfärgade känningar. De är samlade kring en spinett, på vars notställ står “Der Barbier von Sevilla”. De var alla typiska barn av romantiken, mycket musikaliska och den yngsta (Clémentine) dessutom konstnärligt begåvad. Inom några år var alla tre borta, skördade av släktens fruktansvärda gissel – lungsoten.

Charlotte (g.m. kapten Svante Littorin vid Hälsinge regemente) hade redan vid 21 års ålder dött av lungsot.

Modern Carin Garberg fick, när hon mist sin Anders och blivit ensam med barnen ,sköta hela rörelsen själv. Åtta kistlock fick hon räkna för sina elva barn och den yngste, Edvard, överlevde henne med bara två år.

Sonen Edvard (1823-1861) var g.m. Mathilda (f. Grundén 1825-1861). De fick 2 söner, Rikard och Knut, och Edvard blev inspektor vid Gällivareverken.

Femte släktledet -5a – b

När Edvards son Rikard (1854-1941), sjöman, bogserbåtsskeppare och författare) var sex år och hans lillebror Knut (f 1857, sjöman)tre år, förlorade de sina föräldrar och de kom att växa upp i Gävle skilda från varandra. Knut togs om hand av sin faster Carolina och hennes man Gustaf Adolf Elfstrand. Snart dog Gustaf Adolf och Carolina och Knut Garberg blev på nytt föräldralös och när han fyllde femton år följde han efter sin bror Rikard ut på haven.

Rikard fick jobb som förste styrman på skeppet Levant i fem år. I februari 1887 kom Levant med guano till Hamburg och där blev hon såld till Norge. Rikard reste då hem till sin fästmö Elvira och började lära till bokhållare och landkrabba. I juli lockades han ut på haven igen som förste styrman på barken Amazon. Många gånger hotade skeppare Nordbäck, en man som älskade flaskan, att skjuta sin styrman men Rikard hade för säkerhets skull kastat ammunitionen till hans revolver överbord. Efter två år som styrman på Amazon blev Rikard befälhavare i tre dygn innan skeppets ägare John Rettig sålde skutan till Visby.

Ovanstående info har hämtats från Ingvar Henricsons bok “Drömmar om seglande skepp” .

Anton Fredrik Garberg som ung och vuxen.

Anton Fredrik Garberg(1783-1836) g.m. Gustafva (f. Ennes 1794-1873). var med om någonting mycket spännande under riksdagen 1792 i Gävle – hans livs första stora äventyr. Hans äldre farbror Jan Garberg (1748-1803), som var kramhandlare och bodde vid Drottninggatan, hade vid riksdagen den tvivelaktiga äran att ha den gamle räksmidaren general Pechlininkvarterad hos sig. En dag kom den nioårige Anton Fredrik och hälsade på sin farbror. General Pechlin var utgången, men han hade placerat sina ordnar på sängen i sitt sovrum för att ha dem nära till hands, när de senare på dagen skulle användas. Driven av barnslig nyfikenhet klev nioåringen in och försjönk i hänryckt beundran vid åsynen av all grannlåten men väcktes plötsligt ur sina drömmar av steg i det angränsande rummet. Det var generalen som kom hem och han hade flera personer med sig. Nu var goda råd dyra! Att komma ut ur sängkammaren osedd var omöjligt, och efter ett ögonblicks eftertanke försvann pojken under sängen, vars ända till golvet nedhängande täcke fullständigt dolde honom. Generalen och hans vänner kom in och slog sig ner och började i försiktiga viskningar – väggarna kunde ju ha ögon – orda om ett anslag mot Gustaf III:s liv. Diskussionen blev långvarig, men om resultatet är ingenting bekant. Slutligen blev det emellertid dags att gå till något sammanträde, generalen satte på sig sina ordnar, och hela sällskapet avlägsnade sig utan en aning om att väggarna verkligen haft öron. Först långt efter det porten slagit igen, kröp Anton Fredrik fram under sängen. Gråtande och darrande i hela kroppen och nästan sjuk av rädsla rusade han hem men vågade först efter riksdagens slut berätta vad han hört.

På Brynäs blev Anton Fredrik ensam herre 1823 efter att ha löst ut sin bror Anders. Egendomen utvidgades och förskönades betydligt under hans tid. Det gamla envåningshuset byggdes på till tre våningars höjd i nyklassisk stil. Ett stort burspråk tillbyggdes på östra gaveln och en veranda på framsidan mot Inre fjärden. Ett kök i en särskild byggnad och en rund paviljong med jaktmålningar tillkom också. Ställets dåvarande utseende från två håll fästes på duken 1830 i två stora målningar av den unge konstnären Palm. Det finns också en teckning av Palm, även i litografi, föreställande inloppet till Gävle, där Brynäs förekommer i något romantiserad form.

Gustafva med sonen Axel. Clémentines Garbergs porträtt av Gustafva Garberg som äldre.

Gustafva (här tillsammans med sonen Axel) som var Pehr Ennes´ femte och yngsta dotter var en vacker och älskvärd ung dam, på senare åren varmt religiös och välgörande. Anton Fredrik var en helt annan typ av person än sin storebror. Båda bröderna var passionerade jägare men i övrigt mycket olika. Anton Fredrik gifte sig med Pehr Ennes yngsta dotter Gustafva (det var vanligt att de som tillhörde societetsfamiljerna i Gävle hittade sina makar inom denna krets). De levde ett utsvävande liv både på Brynäs och inne i stan, där Anton Fredrik och Gustafva övertog Pehrs Ennes bostad efter dennes död, då Anton Fredrik sedan åtskilliga år varit Pehr Ennes måg. Vid sidan av Rådhustorget låg nämligen det magnifika Ennesska huset – den fastighet som vi nu känner som stadshuset.

Anton Fredrik var en grandseigneur och i likhet med sin svärfar, förde han ett överdådigt liv och älskade att representera i stor stil i sitt charmanta hem. Förmodligen har hans hår grånat tidigt då han är överraskande mörk på ett otal porträtt även som äldre. Helt klart var håret färgat.

Sonen Axel (1827-1874) var en mycket stark personlighet, men något sinne för affärer hade han inte. Han blev i stället språklärare vid läroverket och en stark förespråkare för konst och kultur. Han umgicks gärna med aristokratin ute i Europa och lär där ha kallat sig ”le comte de Brynaes”, greve av Brynäs. Axel hade på porträtten ett praktfullt kolsvart skägg och dito hår. I själva verket var det rött, men det skämdes Axel för och vid sin död vid 47 års ålder upptäcktes det att hår och skägg var alldeles vita.

Konsul Axel Garberg.

Anton Fredrik var ytterst intresserad för konst och musik och var även mycket beläst. Han utövade ett omfattande mecenatskap för unga och lovande konstnärer. Palm omhuldades av honom, och med Per Krafft d.y. och Carl Peter Lehmann stod han i förbindelse, liksom också med Ferdinand Tollin.

Under talrika resor för sin utbildning hade han också besökt Italien och därifrån hemfört ett betydande antal konstverk.

Med sådana intressen och stora tillgångar är det helt naturligt att Anton Fredrik och hans svägerska Carin Garberg (f. Sehlberg) skulle bli de största porträttbeställarna i Gävle under 1830-talet.

Lovisa/Louise (f. Garberg) . (1818-1901) g.m. Hans Wilhelm Eckhoff (1809-1859)

Anton Fredriks dotter Lovisa var gift med grosshandlare och vicekonsul Wilhelm Eckhoff. De fick dottern Alida Lovisa Eckhoff (1839-1921) g.m Axel Heimbürger (f. 1833 – d. 1870 i Finland).

Lovisa Alida Eckhoff (f. 17/11 1839 i Gävle, d. 3/5 1921 i Sthlm) gift med civilingenjör Axel Heimbürger (f. 10/10 1833 i Stjernsund/Finland – d.18/8 1870 i Tavastehus/Finland). Alida återvände från Finland till Sverige när Axel dog 1870.

Axel Heimbürger (son till Philipp Peter, tab. 18), f. på Stjernsund i Tyrvändö 10.10.1833. Student (tav.) 1.10.1851. Civilingenjör, studerade bl.a. i Belgien. Ingenjör vid byggandet av Gävle-Dala järnväg i Sverige. Anlade ett sågverk i Saarela i Hattula sn. men gjorde konkurs 1866. Syssloman vid länssjukhuset i Tavastehus 25.1.1870. D. i Tavastehus 18.8.1870. – Gift i Gävle 26.5.1859 med Alida Lovisa Eckhoff, f. i Gävle 17.11.1839, d. i Stockholm 3.5.1921, dotter till grosshandlaren i Gävle, vicekonsuln Hans Christoffer Wilhelm Eckhoff och Louise Garberg

Axel och Alida Lovisa Heimbürgers barn är:

Alida Maria Louise Sofie,

f. på Ihamäki i Hattula 11.7.1860. Dim. från Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1880. Lärarinna vid Åhlinska skolan i Stockholm 1880-1883. Genomg. Ersta diakonissanstalts sjuksköterskeskola 1887, diakonissa 1887. Översköterska vid Ersta sjukhus 1889, husmor vid diakonissanstalten 1901, pensionerad 1931. D. i Stockholm 25.9.1934. Ogift.

Hjalmar Heimbürger , f. i Tavastehus 14.12.1868. Student från Beskowska skolan i Stockholm 1888. Civilingeniör från Tekniska Högskolans i Stockholm avd. för kemisk teknologi 1891. Verkmästare vid Ab Eneroth & Co. i Göteborg 1891-97, fabrikschef 1897-1904, verkst. direktör för Ab Tabacos i Stockholm 1904-15, för Ab. Henriksbergs fabriker 1915-20, avdelningschef för kemisk industri i Statens industrikommission 1918-19, t.f. teknisk byråchef vid handelsdepartementet 1920-28, teknisk föredragande vid departementet 1923-28, föredragande vid Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap 1928-29. Utfört flere statliga utredningar rörande olika industrier i Sverige. Ledamot av styrelsen för Svenska industristandardiseringskommissionen 1922-28, av styrelsen i Ab. Vin- och Spritcentralen 1923-28. D. i Stockholm 26.2.1929. – Gift i Stockholm 14.2.1894 med Elin Mathilda Charlotta Hildebrand, f. i Stockholm 22.7.1868, d. i Stockholm 18.3.1950, dotter till en av de aderton i Svenska Akademin, riksantikvarien, fil.dr Hans Olof Hildebrand och Elin Maria Charlotta Martin.

Hjalmar och Elin Mathilda Charlotta Heimbürgers barn är

Karin, f. i Örgryte 28.12.1894. Dim. från Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1916. Ämneslärarinna i Åhlinska skolan 1917-39. Inskriven vid Lunds universitet (göteb.) 1927. Teol. fil. examen 1928, teol. kand. 1937. Ämneslärarinna i Vasastadens kommunala flickskola 1.7.1939, skolans rektor 1.7.1941, pensionerad 1959.

Hans Axel, f. i Göteborg 6.8.1896, ekonomidirektör. Gift med Greta Geronia Hedström (f 27.12 1896).

Gunnar Vilhelm,

f. i Göteborg 19.9.1897. Student från Norra realläroverket i Stockholm 1917. Arkitekt från Tekniska Högskolan i Stockholm 1925. Assistent vid Högskolans avd. för arkitektur 1923-26, 1928-29, 1. assistent 1929-46, t.f. professor i byggnadsteknik 1939-46. Lektor i byggnadsteknik vid Högre tekniska läroverket i Stockholm från 1947. Huvudredaktör för »Byggmästaren» sedan 1943. Ordf. i Tekniska Högskolans Studentkår 1922. Studieresor till U.S.A. 1927 och 1936. – Gift 27.6.1928 med Colombe Bosch, f. i Holland, U.S.A., 26.8.1901, dotter till industriidkaren Nicodemus Bosch och Emma Cherest.

Carl Oscar Roos beskriver i sin bok ”Skolgång och djeknegång”, utgiven1868, mycket levande tillvaron i den gamla skolan och det vintriga Gävle på 1830-talet. Varje jul hade eleverna ”Djeknegång” vilken var ett populärt sätt att fira julhelgen, speciellt bland de fattiga. De fick då allmosor genom att sjunga psalmer. Under december månad efter avslutad lektion samlade sångläraren sina elever och berättade vilka julsånger som skulle sjungas. De rika troppade av och pekade finger åt de kvarstannande ”jultiggarna” vilka dock helt struntade i detta och med lysande ögon hoppades på en lyckad julskörd i form av bullar, ljus och mynt i form av rdr. Det gällde att helst få sjunga sina psalmer i de rikaste kvarteren (främst då i det tredje kvarteret och i andra hand det fjärde).

På julafton samlades de kl. 6 på morgonen hos sin översångare och hade de tur bjöds de på antingen kaffe, uppvärmd svagdricka med ingefära eller en kopp lakritsmjölk. Gruppen gjorde i ordning kälken och satte dit ett stort skrin och sedan började man i de mest avlägsna kvarteren där de fattigaste bodde. Först bad de om lov att få sjunga, det var inte alltid de var välkomna då många inte ville dela med sig av de gåvor som de kanske själva hade fått. Ibland fick de värma sig vid en brasa och hade man riktig tur blev man inbjuden att få smaka på julmaten. Detta sjungande kunde pågå hela dagen och hade man riktig tur kunde den totala skörden uppgå till 15 rdr, 6 bullar och 8 ljus per pojke. Detta under förutsättning att de fick de rikaste kvarteren på sina lotter.

Bland de hus som pojkarna helst besökte var huset där grosshandlaren Anton Fredrik Garberg (1783-1836) bodde. Där levde han som grand seigneur i stadens pampigaste hus, nr 17 – nuvarande stadshuset, vilket han fått ärva efter sin svärfar Pehr Ennes. Matsalen låg en trappa upp mot torget, där nu kommunalråden sitter och administrerar.

Hus nr 17.

Att det var mest populärt var inte enbart den generösa förplägnaden utan främst p.g.a. den ljuva 9-åriga Ada (Adelaide) för hon var enligt alla pojkars mening, det kvinnliga idealet. Endast hon gläntade på salsdörren för att se på de sjungande pojkarna i tamburen och genom nyckelhålet ropa ”sjung mer”. Då sjöng alla för henne hela sitt psalmförråd till skillnad mot andra ställen där de endast sjöng en vers.

Louise, Sophie, Adelaide Garberg

Den vackra dottern Adelaide Ulrika Corinne Garberg (1821-1829) blev senare gift med vice konsul Robert Rettig, den kände tobaksfabrikören och skeppsredaren och makarnas porträtt hänger på Länsmuseet.

Robert Rettig

En sannsaga i lintygav Ulf Kriström.

Gå till Startsida

Senast uppdaterad: 2011-10-02