S Kungsgatan 17, 15, 13 och Nedre Bergsgatan 12 – Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

 

Hos handelsman vid Kungsgatan där Upplands-bönderna samlades

 

 

Den 24 augusti 1752 avmättes en större tomt efter Södra Kungsga­tan i den trakt, där Övre Bergsgatan nu mynnar ut i stadens sto­ra genomfartsled. Av tomtens 2563 5/8 kvadratalnar tillhörde 1500 kvadratalnar längst i söder privat ägare, medan resten eller 1063 5/8 kvadratalnar ansågs som stadsjord och enligt en anteckning i 1758 års tomtbok blev “svarvaren Myrtenberg tillagd att emot tom­tören bebo”. Sistnämnda areal, som fick numret 145 sedermera nr 217 i stadens l:a kvarter, kom med tiden att ingå som del i kvarteret Åldermannen 10 med adress Söd­ra Kungsgatan 17.

 

Svarvare Sven Myrtenberg (L ca 1718, d. 1797) eller Mörtenberg, som hans namn också ibland skrives, tycks ha bebyggt sin tomt ordentligt, så att han också kunde hyra ut lägenheter åt andra. Un­der en lång följd av år tycks bland hans hyresgäster ha funnits tim­merman Olof Strandqvist (f 1730), bördig från Valbo och sedan 1755 gift med Brita Sandin. Tomtbokens knapphändiga uppgifter tycks tyda på, att denne Strand­qvist så småningom köpt fastighe­ten av sin värd, en transaktion, som under alla omständighe­ter måste ha ägt rum före 1791. Där i gården föddes sannolikt också Strandqvists söner Olof (f. 1758) och Petter (f, 1762), som båda i unga år gick till sjöss och arbe­tade sig upp till styrmän, Petter dog sotdöden hemma i Gävle 1789, medan brodern Olof mötte sitt öde i Medelhavet några år senare, och över honom hölls själaringning i hemstadens kyrka i februari 1795.

 

Två år tidigare (1793) hade deras fader sålt sin Södergård till åka­ren Eric Hemström (f. 1747, & 1824), vilken emellertid 1815 överlät den till sin måg kofferdistyrmannen Frans Baude (f, ca 1773), gift med Hemströms äldsta dotter Brita Lisa (f. 1782). Till grund för överlåtelsen låg en form­lig köpehandling, enligt vilken Baude skulle betala sin svärfader 40 rdr banco för gården, men sam­tidigt förband sig att hålla Hem­ström och hans hustru med fri bo­stad, föda och omvårdnad till död­dagar. Tomten omfattade då 1008 kvadratalnar, varifrån “på södra si­dan, mot skomakaren Forsbergs än­kas tomt nr 218, till Övre Bergsgatan, som efter projekt på regle­ringskartan i rät vinkel mot Södra Kungsgatan däröver (dvs över tom­ten) kommer att öppnas, avgår 430 kvadratalnar”. Övre Bergsgatan var sålunda vid denna tidpunkt ännu ren tomtmark.

 

Redan fem månader efter överlå­telsehandlingens undertecknande avled styrman Baude i juni 1815, men änkan gifte snart nog om sig med en skomakare Johan Zacha­rias Boman (f. 1791) och gården stannade kvar i familjens ägo än­da till 1836. Några år tidigare (1830) tillades tomten 160 kvadrat­alnar stadsjord “tills vidare och intill dess större eller mindre del därav möjligen kan behövas för reglering, då allt återlämnas och bortflyttas utan ersättning”. Denna extra tilldelning kunde ske genom styckning av en gammal kålgård (n:ris 219 och 219 1/2), vilken för­delades på åtta kringliggande tom­ter.

 

1836 inköptes tomten av hand­landen E. G. Nordqvist för 1000 rdr riksgälds, och ett halvt år se­nare utökade Nordqvist sin egen­dom genom att inköpa även halva den närliggande tomten nr 218, var­på båda tomterna sammanslogs till den enhet, som sedermera blev Ål­dermannen 10. Därmed var den fastighet bildad, som i fortsättningen jämnt 100 år framåt blev plat­sen för en av Söders mest bekanta speceri- och diverseaffärer och samtidigt en centralpunkt för alla de bönder, som söderifrån sökte sig in till staden med sina pro­dukter.

 

Under de hundra åren hann den­na affär visserligen byta ägare åt­skilliga gånger, och under tiden växte den ut till en s.k. bondhandel av stora mått, där praktiskt taget alla slags förnödenheter fanns i lager. Den kullerstensbelagda gårdsplanen hade stort utrymme, och när nordupplandsbönderna på fredagskvällarna kom till staden med sina foror, var det liv och rusch både där, i butiken och på kontoret, där handelsman själv residerade. Där kunde de utvalda också få sig en tuting för att tina upp livsandarna efter resan, väl också som ett gott underlag för stundande affärer. Bakom disken portionerade de två bodbetjänterna, av folkhumorn kallade pepparkadetter eller strutsvarvare, ut varor­na. Där salubjöds utsäde och kaffe i balar, gräsö-sik och salt ål och tusen andra saker, och ofta nog var kunderna så talrika, att även boddrängen fick rycka in för att hjälpa till med expedieringen.

 

På andra sidan gården hade han­delsman sitt lysoljemagasin i en envåningsbyggnad, berättar överlotsen August Westerberg. För eld­farans skull var lysoljebutiken öp­pen endast under dagsljus. Där saluhölls gasolja, som var mycket eld­farlig och huvudsakligen användes till köksbelysning för att bättra på skenet från den öppna spisen. Lamphuset, som i regel var av mässing, påminde om en kaffepan­na i miniatyr, men i stället för kaffepannans pip, fanns en sådan mitt på skruvlocket av ungefär en blyertspennas tjocklek. Genom pipen löpte en veke av löst ljusveksgarn, som sög upp oljan, och när veken antändes i övre ändan brann den med en låga ungefär som ett stearinljus. På en liten tunn ked­ja, fästad vid oljehuset hängde en fingerborgsstor huv, och när lam­pan skulle släckas, skedde detta på så sätt att den lilla huven place­rades över pipen, efter vilken den var dimensionerad. Men hos han­delsman kunde man också köpa fo­togen “Water White” å 20 öre li­tern eller den något dyrare “Astraloljan” å 22 öre.

 

   

 

Strax ovanför lysoljemagasinet på Övre Bergsgatan låg ett annat magasin, utan fönster mot gatan, men med stora dörrar och över dessa järnlemmar med kraftiga hänglås. Måhända disponerades även detta magasin av handelsman, men för kvarterets småpojkar var dess ändamål förborgat.

 

 

Den siste handelsmannen, som där bedrev sin rörelse, var Adolf Lindström, som köpte gården 1926 för 55000 kronor, och behöll den till 1937, då den såldes till fabrikör Bror Haglund för 70000 kronor. Fem år senare fick fröken Kerstin Haglund huset som gåva, och tio år därefter inköptes det av Gävle stad för 135.000 kronor.

 

 

 

 

Den Wettersandska kryddgården som styrman Hangren bebyggde

 

 

 

 

Strax norr om den i kapitel behandlad tomten låg vid mitten av 1700-ta­let den s.k. Wettersands kryddgård, i stadens äldsta tomtbok betecknad nr 144 (senare 218 och 218 b). Även denna mark kom under år­hundradets senare hälft att exploa­teras för bebyggelse och den som först slog sig ner på tomten tycks ha varit styrman Erik Hangren (f. 1759). Den exakta tidpunkten härför är emellertid icke känd: kan­ske skedde det i samband med hans giftermål 1783 med Catharina Nor­berg ( f. ca. 1761).

 

Hangren började sin sjömansbana 1777 som båtsmansjung på ett gävlefartyg, rymde två år se­nare i Hull på ett engelskt skepp men återkom till hemstaden 1783. Efter att under de närmaste åren ha seglat som bästeman och styr­man med gävlekofferdister trädde han i KM:ts tjänst som medel­styrman vid flottan i Karlskrona 1789 och där skötte han sig så bra att han tilldelas medalj “till belöning för bevist tapperhet un­der kriget med ryssen i Finland år 1790”. Efter kriget återvände han till handelsfottan och blev i april 1795 borgare och skeppare  samt förde 1795-98 den lilla galeasen “Gamla Fru Elisabeth” (31 svå­ra läster). Sedan detta fartyg sålts i Stockholm sistnämnda år, segla­de Hangren i fortsättningen som styrman till sin bortgång 1811.

 

Sedan Hangren förlorat sin ma­ka gifte han 1791 om sig med Anna Cajsa Edwardt men redan tidigare hade han sålt gården på Gamla Söder till sjömannen Tho­mas Levander (f. 1754) en bondpojke från Älvkarleby som sedan 1777 varit till sjöss. Man kan väl gissa på att denna för­säljning skett omkring 1787, det år då Levander gifte sig med An­na Strömberg (f. ca 1756). Själv fick Levander inte länge njuta av sitt gårdsförvärv ty liksom före­trädaren på gården gick han 1789 i örlogsflottans tjänst och dog sam­ma år i Karlskrona.

 

Två år senare gifte Levanders än­ka om sig, och husbonde på gården blev nu styrman Peter Nor­berg (f. 1765), infödd gävlebo och sjöfarande sedan 1782. Tio år varade hennes andra äktenskap, till julen 1801 blev hon änka igen, sedan Norberg drunknat.

 

Ännu några år behöll hon fas­tigheten, kanske i förhoppning om att sonen Lars (f. 1783) skulle övertaga dess skötsel, men ingen pojke med sjömansblod i ådrorna trivdes väl på den tiden i land, och Lars var inget undantag. Även hans håg stod till havet och på sensommaren 1806 kom under­rättelse om att han i februari sam­ma år hade drunknat i Irland.

 

Redan året förut (1805) hade mo­dern emellertid på allvar börjat tänka på sin ålderdom och i janu­ari 1805 sålde hon halva gården till politiegevaldigern sedermera brandsergeanten Anders Ås­lund (f. 1776). Köpet omfattade tre rum i gårdens norra del samt hälften i uthus, brunn, trädgård, m.m. och köpesumman uppgick till 140 rdr riksgälds eller 93:16 rdr specie.

 

Anna Strömberg måtte ha kom­mit väl överens med sin nye meddelägare i gården. I testamente ha­de hon förordat att hennes åter­stående gårdshälft vid hennes bort­gång skulle tillfalla sjömannen Pe­ter Sundström och dennes maka Anna Stina Hillberg men i okto­ber 1805 återkallade hon detta förordnande och upprättade en ny handling, ett gåvobrev på samma gårdshälft till brandsergeant Ås­lund jämte medgivande för honom att omedelbart få söka lagfart. I gåvobrevet heter det att hon som villkor skulle i sin återstående livstid njuta av familjen Åslund »föda, husrum, kläder, vård och all övrig bekvämlighet, ansett allt till fem skillingar fyra runstycken för varje dag”.

 

Det visade sig emellertid, att denna gårdshalva var pantför­skriven för ogulden skatt och an­nan skuld till ett sammanlagt be­lopp av 35:12:9 rdr banco varför den | juli 1806 utbjöds på exeku­tiv auktion och därvid inropades av skeppstimmermannen Pet­ter Hämberg för 125:24 rdr riks­gälds eller 83:32 rdr banco, men Hämberg transporterade i sin tur köpet på Åslund som alltså i alla fall fick hela gården i sin hand.

 

Ännu en gång skulle dock de båda gårdshälftema komma att gå åt var sitt håll. I juni 1807 avytt­rade nämligen Åslund den sistfångna gårdshälften till hustimmermannen Eric Wedin, som i sin tur 1837 sålde den till hand­landen Eric Gustaf Nordqvist och därigenom kom denna tomthalva att sammanslås med granngården nr 217 (Se föregående kapitel!) som Nordqvist ett halvt år tidigare inköpt.

 

Sin återstående gårdshälft, som framdeles kom att beteckas som nr 218 a, avyttrade Åslund påföljande år (1808) till mätaren Anders Söderberg (f. 1781). Den över­togs sedermera av skomakaren O. Strandell, en släkting till Sö­derbergs hustru och kom slutligen efter ännu ett par ägarebyten över i fröken Johanna Lindes ägo genom testamentariskt förordnande av brädgårdsarbetaren Per Berg. Den inköptes av Gävle stad 1953 för 25000 kronor.

 

På denna tomt som på stadskar­tan hade beteckningen Ålderman­nen 11 fanns, innan 1950-talets sto­ra saneringsvåg svepte fram över Gamla Söder, en liten envånings huslänga mot Kungsgatan. Huset inrymde två små affärslokaler, var­av den ena sedan flera decennier tillbaka upptogs av en tobakshan­del, som vid sekelskiftet förestods av en ung dam gemenligen kal­lad “Krut-Ida” på grund av att hon tidigare varit anställd i P. A. Klingmans kruthandel vid Södra Kansligatan 18. Hon blev seder­mera maka åt sjökapten C. E. Thelin, då befälhavare på Sandvikens bogserbåt Betty.

 

   

 

I den andra butiken hade före sekelskiftet bagaremästare S. E. Göthe sin filial, och där öppnade gårdsägarinnan fröken Linde se­dermera en karamellaffär. Hon övergick sedermera till homeopatyrket, och karamellaffären blev slutligen strump- och trikåvarubutik.

 

Då huset slutligen revs ner för att lämna plats åt den moderna högbebyggelsen påträffade rivningsmanskapet bland all annan bråte, som under tidernas lopp ho­pats på den lilla vinden, en tom medicinflasika, som på sitt sätt berättade ett stycke gävlehistoria. Etiketten var det gamla apoteket Lejonets och receptet var utfärdat av doktor Grape vars namn allt­jämt lever kvar i Grapes sjukhem.

 

    

 

 

 

 

Söderpojken från Nedre Bergsgatan med “Tattare-Emma” som bravurnummer

 

 

   

 

Den 11 oktober 1751 avled i Gäv­le som fattighjon soldaten Mattias Menlös änka Anna Hansdot­ter på sitt 93:e år. Dödbokens knapphändiga anteckningar ger in­get närmare besked om den bort­gångnas ursprung eller närmaste släkt, än mindre om hennes tidiga­re avlidne man soldaten Menlös.

 

Det finns emellertid goda skäl att antaga, att Anna Hansdotter var en av de första innehavarna av den lilla stuga, som i början av 1700-talet tycks ha funnits på tom­ten Nedre Bergsgatan 12 eller Åldermannen 6, som sedermera blev fastighetens beteckning. En margi­nalanteckning i 1758 års tomtbok förklarar nämligen, att “Eric Ås­berg köpt denna gård av hustru Anna Menlös som var soldaten Menlös änka från Västerbotten och köpt stuvan av postiljon Lars Öst­berg, som ärvt henne efter sin fa­der”.

 

Även om andra tolkningar icke helt kan uteslutas, får väl sist­nämnda anteckning sannolikt ty­das så, att stugans förste kände innehavare var postiljonen Lars Östbergs (d. 1739) till namnet okände fader.

 

Menlösens änka avyttrade som nämnts stugan till Eric Åsberg, vilket skedde i december 1736. Ås­berg tituleras vid denna tidpunkt kofferdibåtsman, levde ännu 1750, men tycks ha avlidit före 1758, san­nolikt redan före 1754, eftersom han icke finns nämnd i det sist­nämnda år inrättade Sjömanshu­sets handlingar. Hans namn kan emellertid icke återfinnas i stadens dödböcker under 1750-talet, möj­ligen sammanhängande med att han avlidit på främmande ort — det var inte alltid så kinkigt med folk­bokföringen på den tiden. I 1758 års tomtbok finns dock hans icke namngivna änka inskriven som gårdens ägare.

 

Nästa innehavare av gården var timmermannen Per Ågren, (f. ca 1728. d. 1799), bördig från Ockelbo. Han gifte sig 1779 med den betydligt yngre bonddottern Bri­ta Berglund (f. 1758, d. 1828) från Järvsta i Valbo, men synes redan dessförinnan ha ägt fastighe­ten, ovisst från vilket år. Den blev sedan i denna familjs ägo till hust­runs bortgång, då den efter att ha tillhört hennes sterbhus ett par år delades i två hälfter. Den ena av dessa tillföll Ågrens dotter Brita Greta (i 1782, d. 1833) och måg sjömannen Pehr Norlund (t 1787 d 1833), den andra såldes på auktion till sjömannen Nils Holmstedt (f. 1800).

 

Det dröjde emellertid inte många år, förrän de två gårdshälfterna återförenades. Norlund, som var krigsinvalid och därför njöt under­håll från Krigsmanshuset, dog en bråd död under midsommarhelgen 1833, och knappt två månader se­nare följde hans hustru honom i graven. En månad före Norlund hade också dottern Carolina Chri­stina (f. 1825) ryckts bort i en för­kylningssjukdom, och kvar av fa­miljen var nu endast sonen Peter (f 1821). Efter flera tätt på var­andra följande försäljningar kom den Norlundska hälften 1835 i hän­derna på kofferdiskepparen Eric Boqvist (f. 1791, d. 1846), som redan året förut inköpt även den Holmstedtska gårdsdelen.

 

Skepparen Boqvist var målareson från Gävle och hade som 15-åring börjat befara de sju haven. Efter ett mellanspel under krigsåren 1808 —1809 som ‘”befaren jungman i ör­logsflottan” återgick han till tjäns­ten ombord i kofferdister, seglade från 1812 som konstapel resp. styr­man samt blev 1822 borgare i sta­den och av rådman Blomgren kal­lad att föra galeasen ”Colon” (34 läster). Han seglade sedan omväx­lande som skeppare och styrman till sin bortgång.

 

Fem år före sitt frånfälle sålde han emellertid sin gård på Gamla Söder till en järnbärare vid namn Eric Lundberg, och när såväl denne som hans maka fallit ifrån avyttrade arvingarna fastigheten till bryggeriarbetaren N. G. Pet­tersson vid dåvarande Porterbryggeriet för 1500 kr.

 

I den låga envåningsbyggnaden om 2 rum och kök, varav det ena rummet helt enkelt tillkommit genom en avbalkning av köket intill bakugnen, växte sonen Gustaf upp, vilken längre fram kom att bli känd som en av landets främsta vissångare. Efter några års studier i Gävle borgareskola fick den unge Gustaf Pettersson plats först i Forsner & Lindqvists herrekipering i hörnet av Drottning- och Råd­mansgatorna, och sedan i Ankarlous inkassoaffär. På kvällarna gick den framåtsträvande ynglingen i aftonskolan, där han studerade teckning och byggnadsritning, och så småningom dök han en vacker dag upp i Sundsvall som biträde på sångargeneralen Österlunds arki­tektkontor.

 

Gustaf Pettersson var begåvad med en god sångröst, och på sin nya arbetsplats fick han rika till­fällen att förkovra sig både i sång och ritning Snart kände han sig mogen att riktigt stå på egna ben, flyttade till Stockholm och etable­rade sig i huvudstaden som arkitekt med byrå på Drottninggatan. Vid ungefär den tiden bytte han också bort sitt efternamn mot det mera välklingande Fonandern, blev med­len i det illustra backanaliska säll­skapet “Par Bricole” och började fara land och rike omkring som vissångare med visan om “Tattare-Emma” som bravurnummer.

 

 

Då hade hans fader för länge sedan köpt sig en annan gård, en gammal tvåvåningsbyggnad i Spinnhusgränd, en blott kvarterslång gatstump ungefär mittemel­lan nuvarande Murénska badhuset och Gävle museum samt nästan pa­rallell med Södra Centralgatan. Gården vid Nedre Bergsgatan hade i stället förvärvats av snickaren A. Eriksson för 2500 kr, och i den Erikssonska släktens ägo stan­nade den sedan ända till 1958, då den köptes av Gävle stad för 16500 kr.

 

 

 

 

Om Gävle stads enda nattkafé och smeden som kom till operan

 

  

 

En av de gårdar, som tätast bytt ägare under tidernas lopp, innan den slutligen raderades ut av 1950-talets storsanering, var fastigheten Södra Kungsgatan 13 eller Ålder­mannen 12. Liksom granngårdar­na däruppe i backen torde den räkna sina anor från 1700-talets första hälft och kunde följaktligen inrangeras bland Gamla Söders yngre gårdar.

 

Som dess förste ägare nämner 1758 års tomtbok “Mårten Jo­hanssons änka” utan att när­mare ange några data eller ens hennes namn. Mera ingående forskningar ger emellertid vid handen, att hennes make med all sannolikhet är identisk med en baggarkarl med detta namn, vilken åtminstone så tidigt som 1727 åter­finnes i mantalslängderna  över in­vånarna på Söder.  Han blev senare timmerman och torde ha avlidit någon gång på 1740-talet eller möjligen i början av 1750-talet.

 

Näste ägare av gården blev mä­taren Anders Söderberg den äldre (f. ca 1725, d. 1802), som tidigare varit järnbärare, och vid sin bortgång var mätareskråets ål­derman. Förmodligen tillträdde han gården någon gång på 1760-talet, och hans maka Malena Larsdotter (f. ca 1724, d. 1808) och barn be­höll den efter hans frånfälle ända till 1807. Då bodde där även hans son, skomakaren Per Söderberg (f 1760) och hans måg Olof Strandell, jämte sina familjer. En annan av Anders Söderbergs döttrar, Chris­tina, var gift med mätaren Anders Söderberg den yngre, ägare till granngården S. Kungsgatan 15 (Se föregående kapitel!)

 

 

    

 

1807 beslöt arvingarna sälja fastigheten på auktion. Den inropa­des av skomakaren Olof Lind­man för 237:16:1 rdr banco, men kom redan 1814 i tullnären Her­man Gröpplers ägo. Han in­nehade den dock endast två dagar (!), varefter han mot en mellanavgift av 1333 1/3 rdr banco byt­te bort den mot fasta tomten nr 10 i tredje kvarteret till hovslagare Jonas Westins änka och övriga arvingar.

 

I den Westinska släkten stannade den sedan i jämnt femtio år, men sedan gick ägarebytena desto snab­bare, och inte mindre än 16 perso­ner hann få sitt namn i ägareläng­den, innan Gävle stad 1943 köpte gården för 51.500 kronor.  Den närmast föregående ägaren, fru Ester Nordlander, hade vid sitt tillträde av densamma 1927 betalat 38.000 kronor.

 

Bland ägarna under det senaste seklet kan nämnas handlare L. F Belén, som köpte fastigheten på auktion 1871 och där bedrev affärsrörelse, varför gården också gick under namnet “Beléns bo´n” Han behöll den till 1884, då han sålde den till bagarmästare Johan Alfred Zetterstedt,  men sju år senare gick dennes ba­gerirörelse över styr och gården såldes exekutivt.

 

Omkring senaste sekelskiftet, be­rättar den tidigare citerade över­lotsen Westerberg, öppnades i den­na fastighet ett nattkafé, förmodli­gen det första i sitt slag i Gävle. Det innehades av ett par flickor Johansson, och som flickorna såg ganska bra ut, så var lokalen livligt besökt. Det var egentligen ett s. k. nykterhetskafé, men det hindrade förstås inte en och annan “navigatör” att slinka in där på lördagskvällarna med en halva punsch i bakfickan, för att musice­ra och ha trevligt till långt in på småtimmarna. Lokalen höll sig nämligen också med ett fortepiano, och ibland kunde man där få höra en yngling vid namn Josef Herou sjunga. Han var då ännu en gans­ka okänd smedslärling, vars namn dock snart skulle bli välbekant över hela landet. Då han 1905 ryckte in för att göra sin värnplikt vid Hälsinge regemente på Mohed, upptäcktes snart hans stora sångbegåvning, och han fick till­fälle att låta sin sång klinga bå­de på officersmässen och annor­städes. Därmed var hans lycka gjord, och det dröjde inte länge, förrän han kunde resa ut på egna konsertturnéer och slutligen blev en av Kungl. operans mest upp­skattade röster.

 

   

 

Men nattkaféet på Gamla Söder förvandlades med tiden till mode­affär och förblev sådan många år framåt!

 

ERIK WICKBERG

—————————-

augusti 22, 2013

Gå till Startsidan.   Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be