Ett rådmansval i Gefle för 273 år sedan - Av Erik Wickberg

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

(i ursprunglig text står det 219 år.)

Det var den 22 november 1740. Till följd av magistratens anslag på rådstuporten och dessutom särskilda kallelser i gårdarna genom stadsbetjänternas försorg var hela borgerskapet församlat i rådhuset för att välja två nya rådmän, som skulle fylla vakanserna efter de under året avlidna handelsmännen Jürgen Folcker och Johan Kiällström, den förre ordinarie och den senare extra ordinarie rådman i staden.

När alla samlats tog justitieborgmästaren Johan Palmborg på magistratens vägnar till orda. “Uti mycket Ömma och eftersinneliga ord, tagna av Guds och naturens lag”, manade han de tillstädeskomna “till ett fast samfund i fridens och enighetens band”. Han betonade “huru angeläget det är, att såväl detta ärende som ock annat till Guds ära, det allmännas bästa och stadens välfärd bör ske uti inbördes kärlek, vänlighet och enighet, förmanandes fördenskull samtliga närvarande att nu på deras samveten med rättvisa och utan offrande på vänskap eller ovänskap, utan endast och allenast till de ansökandes välförtjänster och värdighet, i stillhet och kristelig ringhet var och en societet för sig utlåta och valet förrätta, vilken påminnelse samteliga borgerskapet med vänlighet emottog. Och önskades dem därtill mycket välsignelse och att borgerskapet måtte bliva en man och hjärta och en själ”.

Men som borgerskapet nu var fulltaligt samlat, passade magistraten på tillfället att först efterhöra borgarnas mening i några andra ärenden. Bland annat hade några borgare tidigare anmärkt på en del förmenta oriktigheter i stadens räkenskaper. Magistraten förmodade att dessa anmärkningar framställts mest på grund av “okunnighet och olyckelig enfaldighet”, men resultatet hade i varje fall blivit, att borgerskapet fått frihet att genom sina deputerade se igenom stadens räkningar vissa dagar, “till vilken ända de ock alltid på rådstugubordet ligga dem fria och öppna, enär de behaga”.

Nu var det emellertid så, att “de deputerade” hade tröttnat på att vara kontrollanter och begärt att andra i deras ställe skulle utses att granska de tvenne års räkenskaper som ännu inte var genomgångna. Magistraten föreslog alltså, att dessa borgerskapets nya godemän skulle utses, och därom var också de församlade eniga med undantag för borgaren och vägaren Peter Wettergren, som meddelade, “att detta mål redan skall vara anmält hos högvälborne herr landshövdingen, varöver dess resolution snart lärer utfalla”.

Handelsmannen Thegeman frågade då Wettergren, på vilken societets vägnar han gjort denna anmälan eller nu talade.

— Det är nog det sådant skett på borgerskapets vägnar. I och flere ären ynglingar; förr än I var, så var jag! svarade Wettergren.

Nu uppstod en stunds debatt över den av Wettergren omnämnda anmälan till landshövdingen, och det framgick att samtliga handelsmän och de flesta av det övriga borgerskapet inte hade en aning om denna sak, undantagandes skräddarmästren Nils Norberg.

— Efter vars fullmakt talen I nu, monsieur Wettergren? undrade borgmästaren.

Frågan föranledde Wettergren att “med iver och omständiga åtbörder” träda fram först till magistraten, sedan till protokollet och slutligen till borgmästaren.

— Sitter I i domstol och toucherar mig för monsieur? frågade Wettergren, varpå har vände sig till hela menigheten och fortsatte att ösa ur sig sina otidigheter, så att både magistrat och borgmästare ansåg sig böra tillhålla honom att i korthet “diktera sina påminnelser och talan vid protokollet”. Man ville med andra ord ha slut på oväsendet.

— Jag vill hava allt dikterat till protokoll, replikerade Wettergren. Borgmästaren vet intet, vad han är för en, där likväl år 1738 uti september magistraten lät bysätta honom och taga ifrån honom skepp och gods, och sedermera har ett rykte gått att han skulle drivas ut ur staden.

Nu ansåg borgmästaren det kunde vara nog. Han reste sig upp, vände sig till menigheten och sade, dock “utan någon sinnenas otillbörliga rörelse”:

— Det kunde väl göra mig tillfyllest, att all sak kan bestå uti tveggje eller treggje ärlige mäns vittnesmun och sanning, men det gläder mig att jag nu vid detta misshageliga tillfälle har hela stadens hedervärda borgerskap, såsom nu närvarande och åhörande, till ett publikt och alldeles oryggeligt vittne.

— Gode herrar och män! Kunnen I säga eller finna, att jag på något sätt antingen i oanständiga åthävor eller ord toucherat denne mannen Wettergren? Ty jag finner intet i hela lagen, att det ordet “monsieur” på något ställe varken anses eller förklaras för något okvädingsord. Men däremot beder jag Eder att både ihågkomma och vittna, hur hånligen och med vad sidvördnad och ivriga affekter han nu bemött både mig och samtliga magistraten, oroat vårt vänliga sammanträde och oanständligen angripit handelsmannen Thegeman med flera. Och som vid åtskilliga förra sammankomster I nogsamt erfarit hans oroliga sinne samt med vad tålamod, hövlighet och lämpa magistraten sökt att sådant avböja, och I nu i denna stund, som detta talas, med häpenhet och förundran hören, hurusåsom han Wettergren medelst sina häftiga och ivriga och oanständiga utlåtelser framfar och icke lämnar varken magistraten eller borgerskapet något ljud, jämväl beropandes han Eder alla till vittnen. Så frågas: I vad anseende haven I denne mannen?

Hela borgerskapet var upprört, och protester hördes överallt i salen.

— Denne mannens otidighet bedrövar oss så mycket mera, som vi finner att herr justitieborgmästaren Palmborg uti mycket ömma och kärliga ord gjort sina propositioner och att varken magistraten eller justitieborgmästaren för sin person i något mål givit honom anledning därtill, framhölls det.

— På det att Wettergren icke må vidare med sina oanständiga utlåtelser och otidigheter hindra stadens välfärd och borgerskapets enighet, så avsäga vi oss honom i våra allmänna sammanträden alldeles och vilja gärna vara honom kvitt och lämna honom själv att efter lag svara för detta sitt oärliga och ensidiga framfarande, tagandes vi däruti ingen del…

Först “inemot 12 middagstiden” var bråket på rådhuset tillända. Mycket återstod då ännu att behandla, men på grund av den långt framskridna tiden beslöt man att åtskiljas för dagen för att åter samlas tre dagar senare.

Följande måndag, den 25 nov., samlades borgerskapet åter till rådslag, men Wettergren kom då icke tillstädes. På magistratens vägnar frågade nu justitieborgmästaren, om det fanns någon, som ännu kunde påstå, att magistraten nekat honom att ta del av stadens räkenskaper på rådhuset, och på den frågan fick han ett samfällt nekande svar.

Däremot hade borgerskapet inte glömt Wettergrens bråkiga uppträdande vid deras föregående sammankomst, och nu togs frågan upp om det inte kunde finnas något lagligt sätt att bli kvitt denne bråkmakare och “hans consorter”. Det var bara skräddarmäster Norberg och hjulmakaren Lorentz Ekelin, som alltjämt förklarade sig vilja hålla sig “till Rudmans och Wettergrens skrift angående stadens medel”.

Stadssekreteraren Johan Nordenlöf kunde i det sammanhanget inte undvika att berätta för menigheten att Norberg och Ekelin på eftermiddagen efter uppträdet på rådhuset hade kommit hem till honom i bostaden och på Wettergrens vägnar begärt avskrift av det samma dag hållna protokollet. Nordenlöf svarade dem, att han var förbjuden utlämna någon sådan avskrift, innan protokollet blivit renskrivet och justerat, men det hindrade inte att de redan påföljande morgon uppsökte honom på rådhuset med samma framställning. Där fick de då företräde inför magistraten, som dock endast bekräftade, vad Nordenlöf tidigare sagt dem. Men Wettergren var inte nöjd med den förklaringen; han klagade omedelbart hos landshövdingen.

Så var man då äntligen klar att förrätta det redan tillräckligt försenade valet av rådmän. Det inleddes med att namnen på de sökande till tjänsterna upplästes, nämligen

1) E. o. rådmannen Anders Holmberg, som ville bli befordrad till det ordinarie rummet efter framlidne Jürgen Folcker.

2) Handelsmannen Åke Folcker.

3) Handelsmannen Georg Raspe.

4) Handelsmannen Georg Pabst.

5) Handelsmannen Johan Brodin.

6) Landsfiskalen Asker i Umeå, som hade “högvälborne herr justitiekanslisten Cederholms rekommendation”.

7) Stadsfiskalen Schönstedt.

Det ankom nu närmast på stadens tre societeter att utse elektorer för valet, varav handelsmännen hade att välja 24, hantverkarna 8 och fiskerskapet 16.

Vad nu anginge den ordinarie platsen efter Jürgen Folcker, så förklarade borgerskapet enhälligt, att de funne det “onödigt att vidare därom votera, utan kallades därtill allmänneligen av magistraten och hela borgerskapet extra ordinarie rådmannen Anders Holmberg”.

Innan de olika societeterna sedan drog sig tillbaka till var sitt rum för elektorsvalet, frågade bokbindarmästaren Esaias Sandman på hantverkarnas vägnar, om det var tillåtet att votera på några andra än de uppgivna sökandena, och fick till svar, att det mycket väl gick för sig, bara man därvid höll sig till “aktade och skickliga och meriterade män”.

Efter en stund samlades åter borgerskapet för att genom sina talesmän meddela utgången av societeternas elektorsval, och det visade sig därvid att följande personer utsetts till elektorer:

Av Handelssocieteten: Petter Strömbäck, Nils Strömbäck, Alb. Petersson, Jean Bouman, Jacob Hagtom, Johan Hertz, Axel Askbom, Jacob Mornie, Samuel Tottie, Lars Amberg, Jonas Nyberg, Anders Thegeman, Peter Hulphers, Johan Thernberg, Daniel Wilck, Peter Wandell, Simon Ödman, Anders Ullberg, Joachim Mau, Casper Bahde, Peter Almgren, Daniel Elfstrand, Herman Schröder och Georg Möller.

Av Hantverkssocieteten: Hans Siöström, Anders Forsman, Johan Ek, Jonas Haglund, Esaias Sandman, Nils Norberg, Lorentz Ekelin och Olof Ek.

Av Fiskarsocieteten: Nils Munck, Hans Wahlgren, Olof Trest, Nils Axmar, Anders Hammar, Erik Säterberg, Olof Åkerberg, Nils Strandberg, Nils Mörth, Peter Sehlberg, Anders Forsblom, Mats Hallgren, Peter Sellgren, Per Jerfgren, Olof Jerfström och Jöns Sandberg.

Därmed var man framme vid det egentliga valet, som förrättades av magistraten och elektorerna gemensamt med slutna sedlar, “som samlades uti en hatt”. Vid sammanräkningen visade det sig sedan, att rösterna fördelats på följande sätt: Pabst 32, Raspe 29, Amberg 20, Åke Folcker 13, Schönstedt 11, sämskmakare Berg 8 och Brodin 2.

Med anledning av valets utgång beslöts så hos landshövdingen begära, att Anders Holmberg måtte utses till ordinarie rådman samt Georg Pabst och Georg Raspe till extra ordinarie, och tre dagar senare kom också landshövdingens fullmakter för de föreslagna.