Catharina Strömbäcks testamente

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

Åtskilliga berömda släkter räknar Gävle som sin stamort, och till dem hör också släkten Strömbäck, som numera icke längre har några ättlingar i staden vid Gavleån, men fortfarande finns representerad i andra delar av landet. Som dess stamfader räknas storfiskaren Per Ersson Snifs, som sannolikt var född någon gång under 1600-talets första hälft, och vars son Petter (f. 1664, d. 1720) kallade sig Strömbäck.

Petter Strömbäck ägnade sig åt affärer och var delägare i ett flertal fartyg i den under 1700-talet relativt stora gävleflottan. Så småningom förvärvade han även Oslättfors bruk i Hille, som sedan en avsevärd tid framåt blev kvar i släktens ägo och under fyra generationer leddes av hans avkomlingar. Men även i det kommunala livet spelade Petter Strömbäck en mycket stor roll både som rådman i staden och dess representant i riksdagen. När han slutligen gick ur tiden, efterlämnade han en betydande förmögenhet.

Stadens arkivhandlingar pekar på, att Strömbäck icke blott var en allmänt aktad förgrundsfigur i samhället, utan även en klok och rättrådig man, som med kraftfullhet och pondus styrde och ställde med såväl sina egna affärer som kommunens. Men mycket av denna kraftfullhet och nimbus omsvävar även hans maka Catharina Holmberg (d. 1744), som tydligen ännu på ålderns dagar med fast hand styrde sitt hus och höll ett vakande öga på såväl barn som mågar, av vilka de flesta dock innehade aktad ställning i samhället. För henne typiskt är säkerligen följande förordnande, som finns intaget i rådhusprotokollet av 14 augusti 1745, så lydande:

“Av det förordnande, som framlidna madame Catharina Strömbäck i livstiden skriftligen författat och under försegling här vid rätten ingiva låtit enligt inteckningsprotokollet av den 16 april 1737 uppviste nu handelsmannen Jacob Hagtorn en avskrift, sedan arvingarna efter hennes död det uttagit och vid deras sammankomst den 8 mars sistl. uppbrutit, av följande innehåll:

Emedan ingenting är vissare än döden men dödsens annalkande stund oviss, har jag i betraktande därav nu i tiden funnit mig föranlåten följande förordnande att göra, som efter min Gud give saliga död mina kära barn till skyldig efterlevnad tjäna skall:

l:o. Som min son Anders Strömbäck, utom det han beklagl. illa och till min stora sorg förslösat allt sitt fäderne, som jag honom tilldelt, ansenliga så kontante penningar som annat av mig njutit, men detsamma intet mindre än det förra vårdslöst och på oanständigt vis förstört, samt dessutan som beklagligen nog kundbart är, sig icke så uppfört som vederbort, borde han icke den minsta penning eller penningvärde av min kvarlåtenskap hava att pretendera eller åtnjuta, mindre gå i arv med dess andra syskon, varken uti det rörliga eller orörliga, innan eller utan staden beläget; dock som där fullkomlig bättring visas och han avstår sin förra villo, den ångrar och verkligen visar levernes förbättring, dess förra brott honom då förlåtas bör och därpå intet mer tänkt varda, vill jag så i betraktande därav, som i hopp att mina förböner till Gud lärer hos honom uppväcka sådan ånger över dess förra levnad, som kan beveka honom till bättre, kristligare och anständigare uppförande, icke alldeles efter högsta rätten med honom förfara, utan där han efter mina dagar ännu är vid livet, ställer sig in och finnes värdig hos mig njuta barnarätt, vilket dock noga först bör prövas och undersökas, skall, sedan vad han över fädernesarvet efter min bok finnes hava åtnjutit bliver beräknat, det övriga, som honom i möderne tillkomma kan av den efter min död befintliga egendomen för honom avsättas under den ädla magistratens inseende och dess bröders eller svågrars förmynderskap, vilka skickeligt prövas, så att honom ingen fri disposition lämnas, innan man med all säkerhet prövar honom värdig över någon egendom råda, men räntan användes emellertid till hans nödtorftiga underhållande och klädande.

2:o. Och som jag även med ängslan och missnöje måst finna, att den lilla egendom, som min måg Lorens Jonsson Hammar med sin hustru, min k. dotter Christina Strömbäck, uti fäderne bekommit, blivit i kort tid så disponerad och förestått, han även hemligen avvikit, sig utrikes begivit, och övergivit henne, sedan han det endaste av hennes silver med sig tagit, som ändå i behåll var, att hon beklageligen finner sig förlåten och uti slätt tillstånd försatt, och jag således fullt skäl till befara, att vad efter mina dagar min k. dotter tillfalla kunde av den förmögenhet, Gud mig beskärt och till denna stund mig förunt att nyttja, skulle, där han återkommer, uti dess disposition ej hava längre ålder än det förra, och uppå så slätt hushållning ofelbart följa ett fattigt och uselt tillstånd för min dotter att leva uti, han ej heller prövas skickelig att över någon egendom råda, har jag till förekommande av sådan olägenhet funnit mig föranlåten således förordna, att hos den högste magistraten anhålla, att den lilla egendom vare sig rörligt eller orörligt, av vad namn det vara må, som bem:de min dotter Christina efter mig i arv kan tillfalla, må under den högt:de magistratens inseende sättas under förmynderskap således, att 2:ne av närmaste släkten, som skickeligst prövas kunna, förordnas till förmyndare, vilka böra säga före, att all egendomen, som ej är av den beskaffenheten. att den ränta bära kan, må till penningar bliva förvandlad, och penningarna uti säkra händer emot årligt interesse sättas, samt interesset därav av förmyndarna till denna min dotters någorlunda uppehälle och nödtorft disponeras, varföre årlig räkning bör göras, och jag på sådant sätt vara säker, att hon i livstiden kan jämte den välsignelse dess egen sparsamhet, möda och omsorg henne förvärva kan, någorlunda hava sin utkomst, och det lilla arv min dotter tillfalla kan intet på en gång varda förstört och hon sedan på ålderdomen finna sig alldeles hjälplös och kanske gå vilse om nödigt livsuppehälle; och vill jag härmedelst alldeles hava förbjudit, att Lorens Jonsson Hammar, ifall han återkommer, ingen den ringaste förändring häruti må tillåtas, utan detta mitt föranstaltande oryggeligen efterlevas. Och som jag förmenar denna min försorg lärer finnas vara så skälig som billig, gör jag mig det säkra hopp, att icke allenast min dotter, så framt hon tänker hava någon välsignelse av Gud att vänta, låter sig detta mitt på dess egen välfärd syftande förordnande åtnöja, utan även den högt:de magistraten över sådan min vilja lärer hålla allvarsam hand, att den till alla delar efterleves.

3:o. Ehuru min måg Jacob Hagtorn utan dess hustrus fädernearv, som han tillfullo utbekommit och jag honom så för löst som fast utbetalt, av mig njutit så stora och fast större försträckningar, än han mäktat mig uti sitt iråkade slätta och fallita tillstånd betala, så finner jag dock skäligt, att härmedelst sådant och allt vad han mig skyldig finnes, innan jag vid konkursaktion min talan emot honom falla lät, i förgätenhet lämna och förordna, att ingen av mina barn skall efter mina dagar därå något tala, mindre tillbjuda att dess hustru på dess mödernesarv beräkna, utan skall hon utan avsikt på något sådant i arv efter mig taga lika del med de övriga hennes syskon, så i löst som fast, vilket jag som en frivillig gåva och skänk henne och hennes barn tillägger och giver, utan att syskonen måge sådant klandra, fast mindre någon Hagtorns kreditor det minsta därav röra eller sig tillerkänna, emedan denna min vilja har sitt endaste syftemål därhän, att Hagtorns hustru, min k. dotter Greta Strömbäck, med sina barn måge av denna min moderliga försorg och ömhet för dem i tiden finna sig understödda och barnen njuta behörig uppfostran.

4:o. Och oansett jag ingen anledning har mig föreställa, att någon brorsdel uti den mig utom staden och på landet tillhöriga fasta egendom av mina söner efter mina dagar är i tanka att fordras, vill jag det till förekommande av alla stridigheter och att av vägen rödja allt det, som kunde något missnöje mina barn emellan förorsaka, härmed också hava förordnat, att efter mig skall på lika sätt, som vid delningen efter min sal. man skedde, syster taga så god lott som broder, så i löst som fast, inom såväl som utom staden, när eller fjärmare beläget, intet undantagande, av vad namn och natur det vara må, redan förvärvt och denna stund mig tillhörigt, eller på händelse under min livstid än vidare förvärvas kunde. Min ödmjuka anhållan är, den ädla och högt:de magistraten täcktes vid förefallande händelser hålla hand över att denna min yttersta vilja må vinna villfart och verkställighet, varföre detta med mitt eget namns undersättande bekräftas.

Gävle den 12 nov, 1736.

CATHARINA STRÖMBÄCK