Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Kvarteret Possen

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

Det finns mycket gemensamt i kvarteren Silverfruns och Possens historia, och slutet på den blir också densamma, ty liksom Silverfrun redan helt utraderats från stadens karta, är också Possen dömt att inom en snar framtid alldeles försvinna ur stadsbilden. Hälften av det sistnämnda kvarteret är nu borta, men än så länge finns den intressantaste delen kvar i form av f.d. Rettigska palatset i kvarterets nordvästra hörn.

För ett århundrade sedan räknades säkerligen tobakskungens hus som ett av stadens finaste, därtill vackert beläget vid ån med vacker utsikt såväl mot rådhuset och den lilla parken i norr som mot Slottet och Slottsparken i väster. Inne på gården hade Rettig sin snusfabrik och i kvarteret nästintill österut växte sedermera den stora tobaksfabriken upp, vars tillverkningar var kända vida omkring redan på Fänrik Ståls tid.

Tiden har farit illa fram med det gamla tobakspalatset, färgen har flagnat av, både här och där på väggarna, den praktfulla jättelyktan i entrén har plockats ned och gömts undan för framtida behov, trappor och golv har nötts av tusentals fötter under andra världskrigets kristidsspring. Huset verkar nu allt annat än palats, en gammal träbyggnad helt enkelt, som betydligt deklasserats och tycks stå där och skämmas över sin tillvaro i närheten av den moderna tidens nybyggen.

Men under trärucklet härskar alltjämt en säregen stämning i husets souterräng– och källarvåning. Där lever alltjämt gångna seklers historia i metertjocka grundmurar och låga källarvalv, vars längesedan igenmurade fönster i markplanet en gång i tiden vette mot den äldsta Islandsgatan.

Hur gamla dessa murar och valv är, vet väl ingen nu levande med säkerhet. Utan minsta tvekan fanns de där, när konung Gustaf III kallade de fyra ständerna till riksdagen i Gävle 1792; sannolikt upplevde de gävlebornas häpenhet och förskräckelse, när de ryska galejorna visade sig utanför staden under de svåra åren efter konung Karl XII:s död; måhända fanns de där redan när Karl X Gustaf drog i fält på 1650-talet, ja kanske redan när dödsbudet från Lutzens slagfält nådde staden 1632 eller dessförinnan ….

(Ja, de var mycket äldre än vad du hade en aning om Erik Wickberg. Ni andra – läs denna länk när Peter Snifs, anfader till släkten Strömbäck, bodde här. /Lisse-Lotte Danielson

Externa länkar öppnas i nytt fönster. När ni vill återgå hit så stäng detta fönster först!

I en stad vars byggnadshistoriska minnen till hälften ödelades genom den stora förhärjande branden 1869, och som sedan — icke minst genom de omfattande saneringsrivningarna på 1950-talet — i så hög grad redan gjort sig urarva på äldre bebyggelse, förefaller det nästan som ett helgerån att icke på något sätt söka bevara och restaurera Rettigsgårdens intressanta souterrängvåning till en raststuga, serveringslokal eller liknande i nära anslutning till den blivande parken och trafikkarusellen strax intill. Har vår stad i sin för övrigt vällovliga strävan att nå fram till en toppmodern utformning och omdaning, såväl trafiktekniskt som byggnadsmässigt, verkligen råd att offra även detta till omfånget blygsamma minne av tider som gått, på samma smått upprörande sätt som skedde med den traditionsrika kultkällan vid Sörby och med gamla Kungsbron?

Det har framhållits, att detta offer måste ske i den heliga trafikteknikens namn, men är det i själva verket så nödvändigt? Det är lättare att förstå de makthavandes svala intresse för gamla Kungsbrons bevarande, där stora skattepengar stod på spel, men en sådan motivering lär väl rimligen icke kunna dragas fram vad Rettigskällaren beträffar. Att genomgångstrafiken i staden längs Kungsgatan fordrar ökat livsrum, kan väl icke heller bestridas, men å andra sidan torde det väl vara endast en tidsfråga, innan denna genomgångstrafik måste ledas i andra banor genom stadens ytterområden och stadsborna i större utsträckning själva bereds möjlighet att utnyttja stadens gator. Och därmed kunde också en restaurerad Rettigkällare vid ett, får vi hoppas, vackert utformat Slottstorg, få en ännu större betydelse som vallfartsort.

Landsskrivare Östman och borgmästare Dahl

Det kvarter som sedan 1920-talet gått under namnet Possen, omfattar endast två tomter, men dessa ha i sin tur uppstått genom sammanslagning av flera smärre i samband med köp, gaturegleringar osv. Sålunda låg där vid mitten av 1700-talet tomterna n:ris 77—79 längs ån österifrån räknat samt en del av nr 106 längs Södra Kungsgatan. Av dessa slogs så småningom en del av nr 77 samt nr 78 ihop med bl.a. tidigare gatumark och kom under nummerbeteckningen 99 att utgöra Possen nr II, medan nr 79 och nr 106 med tiden fick det gemensamma numret 101 och blev Possen nr I. Mellan dessa omnumreringar ligger emellertid andra sådana, som dock i denna Söderkrönika utelämnats för att icke göra läsaren helt förvirrad.

I nordöstra och östra delen av kvarteret Possen låg tomten nr 77, vid mitten av 1600-talet ägd och bebodd av borgaren Jacob Kruus, som tycks ha avlidit någon gång under seklets senare hälft. Ännu 1692 fanns emellertid hans änka, hustru Ingrid ? kvar i gården, där vid denna tidpunkt även rådmannen Anders Nilsson Östman (d. 1725) bodde, troligen som hyresgäst. Denne Östman, som nämnes redan 1677 och då tituleras landsskrivare, synes före 1701 ha på obekant sätt förvärvat gården, som han sedan bebodde under resten av sin levnad.

Jacob Kruus.

Jacob Kruus – Ingrid Nilsdotter

Jacob Kruus – Ingrid Nilsdotter – 2

(enl Sehlberg, se bilaga, avled Jacob Kruus ?? , det tycks även ha funnit s en Jacob Kruus d.y. ? Jag bifogar 3 kopior av Sehlbergs anteckningar så får läsaren göra egna bedömningar L-LD).

………Ännu 1692 fanns emellertid hans änka, hustru Ingrid ? (menar man Ingrid Nilsdotter? /L-LD),

Två år efter hans död såldes fastigheten på auktion i oktober 1727 jämte “fyra därtill hörande sjöbodar, stallgård, en välvd källare i huset och 2:ne dessutom gentemot gården samt två krydd- och trägårdar”. Högsta anbudet för egendomen avgavs av provinsialinspektören Petter Gavelius med 4150 dal. kopparmynt, men han transporterade sedermera köpet på handelsmannen Jöran eller Georg Pabst (f. 1695), son till handelsmannen m. m. Christian Pabst och dotterson till den ovannämnde rådman Östman.

Liksom sin fader var Georg Pabst handelsman i staden, ägnade sig dessutom framgångsrikt åt rederiverksamhet och var delägare i ett flertal av gävleflottans fartyg. Men liksom fadern deltog han också livligt i det kommunala arbetet på olika områden. Han slutade sina dagar 1777 som rådman i staden.

Som enda arvingar efterlämnade Georg Pabst sondottern Anna Sigrid och hennes make, landskanslisten Harald Schöning, vilka redan i september 1777 sålde den ärvda söderfastigheten till dåvarande justitieborgmästaren i Gävle Carl Dahl för 555:26:8 rdr specie. Gården anges i köpebrevet vara belägen vid Brunnsgatan, som tydligen vid denna tidpunkt var namnet på Västra Islandsgatan i dess gamla sträckning.

Dahl, Som var gift med Margareta Elisabeth Strömbäck, ägde sedan 1765 gårdarna nr 2 och 4 i stadens 2:a kvarter, som han för 15000 dal. kopparmynt köpt av sin svärmor, Margareta Hammar.

sök fram Margaretas namn i denna fil för att få reda på fler släktförhållanden mellan ovanstående personer /L-LD

Köpebrevet, som är undertecknat även av Dahls svågrar Daniel Ahlbom, Peter Strömbäck och Jan Paul Strömbäck, är i sin lydelse ganska unikt och säkerligen typiskt för den kraftfulla och matriarkaliska kvinna, som Margareta Hammar tydligen var. Köpehandlingen innehåller bl. a, “det kraftigaste förbehåll, att jag icke allenast i min livstid njuter nödiga husrum i gården efter mitt eget godtycke, utan ock att, därest jag skulle överleva bemälte min kära måg och dotter och vid så sorgeligt tillfälle omständigheterna oförmodeligen så visa sig att jag finner mig nödsakad till egen hushållning, må jag efter behag taga gården åter utan att detta köp skall ligga i vägen, och fås då alltså åter, vad enligt särskilda kvittenser på köpeskillingen betalt är; men icke desto mindre tillåtes min kära måg under sådana villkor nu genast med gården lagfara samt därå fasta söka”, något som borgmästare Dahl icke heller underlät att göra. Innan han köpte den f. d. Pabstska fastigheten på Söder sålde han emellertid i september 1777 svärmorsgården i 2:a kvarteret till borgaren Nils Zetterberg.

Några år efter makens död sålde Margaretha Elisabeth Strömbäck 1794 fastigheten för 450 rdr riksgälds till handelsmannen Johan Otto Wixner, som dock transporterade köpet på Gävle stad. Som bekant var staden vid denna tidpunkt invecklad i gaturegleringarna på Gamla Söder, och utnyttjade i rikt måtto den Dahlska fastigheten för detta ändamål. Av tomtens 2676 kvadratalnars areal försvann 922 i Södra Strandgatan och 588 i Vågmästaregränden, tydligen den dåvarande benämningen på Södra Rådmansgatans nedre del. 254 kvadratalnar överfördes vidare till tomten nr 98 öster därom (i nuvarande kvarteret Gefle Vapen) och i behåll för en ny tomt fanns sedan endast 912 kvadratalnar.

Den nya lilla tomten sam manslogs efter gaturegleringarna med delar av den väster därom liggande fastigheten nr 78 och försågs så småningom med det nya numret 99, vilket med tiden kom att utgöra kvarteret Possen nr 2.

Ägarelängd GÅRDEN nr 77

Släkten Unonii urhem vid Södra Kungsgatan

Ungefär mitt i kvarteret Possen efter nuvarande Södra Strandgatan fanns en tomt, som sedermera fick numret 78 i l:a kvarteret. Den tillhörde i början av 1600-talet med största sannolikhet borgaren Uno Olofsson, rådman i staden 1600—1631. Hans son Olaus (f. 1602) som slog in på den lärda banan, kallade sig först Gavelius, vilket namn han dock senare bytte ut mot Unonius. Han var född i Gävle, blev student i Uppsala 1620 filosofie adjunkt därstädes 1637, professor i logik och metafysik 1640 samt kyrkoherde i Hagby församling 1652 och kontraktsprost två år senare. Vid provinsialmötet i Stockholm 1657 nämnes han bland delegaterna, och 1664 återfinnes han som riksdagsman. Han avled i Uppsala 1666.

Professor Unonius var gift två gånger, först med Catharina Larsdotter Gammal, sedan med Ingrid Jacobsdotter, och hade bl.a. döttrarna Brita och Karin, av vilka den förstnämnda blev maka åt lanträntmästaren i Gävle Joachim Weijlandt. Vid Unonii död uppgick de två nyssnämnda döttrarnas arvsfordran till “1400 och någon daler kopparmynt”, varför de 1679 tillerkändes faderns gård “sunnan ån” i Gävle, och tre år senare utlöste Weijlandt sin svägerska Karin ur fastigheten, på vilken han sedan 1685 fick fastebrev.

Det bar sig emellertid inte bättre, än att Weijlandt råkade i skuld till kronan, som efter hans död tog gården i mät och lät försälja den på auktion, troligen 1693. Högsta budet avgavs därvid av inspektören, bergsfogden och bruksförvaltaren på Oslättfors Johan Röök som på detta sätt kom att inskriva sitt namn i ägarelängden. Från förberedelserna för den exekutiva försäljningen 1693 av lanträntmästaren Weijlandts egendom berättar stadens domböcker ett sorglustigt intermezzo. När stadsvaktmästaren Erich Jonsson, på sedvanligt sätt ringde med sin klocka för att kalla hugade spekulanter till auktionsstället, släppte Weijlandts dotter, “jungfru Lisken“, ut sin katt, kring vars hals hon bundit en liten pingla, insinuerande att stadsvaktmästaren på det sättet skulle “få hjälp” av katten. Stadsvaktmästaren tog emellertid synnerligen illa upp denna “hjälp”, ansåg sig vara utsatt för skymf och anklagade “jungfru Lisken” inför rådhusrätten för hennes tilltag. Hans anklagelser mot den unga damen gick ut på, dels att hon vanvördat magistraten, på vars order han skulle ringa med handklockan på vissa platser i staden, dels också att hon vanvördat landshövdingen och Kungl. Maj :ts auktionsordning och således begått majestätsbrott.

»Jungfru Lisken» måste för att värja sig inför rätta gå ed på, att hon inte alls avsett att skymfa någon, “utan allenast som för rolighet hållit, att således möta vaktmästaren”. Hon frikändes också av rätten för skymf mot höga överheten, men för att ha skojat med stadsvaktmästaren fick hon böta 6 marker.

I sex år behöll Röök fastigheten, men 1699 avyttrade han den, och köpare var handelsmannen Christian Pabst (d. 1704). Pabst hade inflyttat till Gävle redan omkring 1686 och där bedrivit affärsrörelse, något som i oktober 1687 föranledde stadens styrande att tillfråga honom, om han ämnade söka burskap i staden. Pabst svarade, att han först ville se, hur hans affärer utvecklade sig, ett svar som dock tydligen icke ansågs helt tillfredsställande. Han fick därför en förvarning, som gick ut på, “att om han vidare tänker här något handla, måste han antingen bliva borgare, eller ock handla här som en främmande och inte understå sig att hava något nederlag; eljest lär er efter ordinantian med honom paraderas”.

Ägarelängd gården nr 78

Pabsts affärer gick dock tydligen ganska bra, ty snart sökte han burskap i staden, bosatte sig där på allvar och gifte sig med Ingrid Östman, dotter till rådmannen Anders Östman, vars gård ävenledes låg i det blivande kvarteret Possen. Christian Pabst skaffade sig för övrigt ett aktat namn i staden, och när ett borgargarde skulle uppsättas vid det stora nordiska krigets utbrott, utsågs han till chef för stadens 3:e kompani och fick titeln stadskapten.

Efter makens bortgång gifte Ingrid Östman 1708 om sig med den från Stockholm till Gävle inflyttade handelsmannen Olof Dufwa. Av hennes barn i första giftet nådde endast sonen Jöran — eller Georg, som han vanligen kallas i stadens handlingar — mogen ålder. I det andra äktenskapet hade Ingrid Östman dottern Brita Helena Dufwa, och efter föräldrarnas död ärvde dessa två halvsyskon gemensamt gården på Söder. Brodern hade då för länge sedan skaffat sig egen gård, (Se föregående kapitel!) och detta var väl den egentliga anledningen till, att han 1761 sålde sin arvedel för 1000 dal. kopparmynt till sin halvsyster och hennes man Mathias Wallbom, som var verksam som kontrollör vid Stora sjötullen i Gävle.

Den Wallbomska eran på gården fick dock ett olyckligt slut. Vid genomgång av Gävle sjötullkammares journaler för åren 1766 och 1767 kom det nämligen i dagen en del underskott, för vilka Wallbom tillsammans med tullförvaltaren Peter Nylander gjordes ansvarig. Det gällde tillhopa en summa på 2586 rdr 25 2/3 skilling silvermynt, för vilket de förklarades ersättningsskyldiga, och som ingendera av dem ägde tillräcklig utmätningsbar lösegendom, så togs 1774 Nylanders “då nyligen byggda men ej färdiga eller inredda gård nr 51 i 2:a kvarteret” samt Wallboms “gård under nr 78 i l:a kvarteret här i staden” i pant och uppbjöds i dec. 1775. Såväl Nyländer som Wallbom hade då redan lämnat detta jordiska.

Wallboms änka Christina Juliana (d. 1795) fick emellertid behålla den skuldbelastade gården, av vilken 5/12 vid bouppteckningen efter maken 1777 tillföll dennes dotter i första äktenskapet Anna Christina Wallbom och hennes man kofferdikaptenen Olof Hillbom. Tre år senare (1780) avhände sig Hillbom denna arvslott till sin nabo, provinsialläkaren Eric Nordblad i utbyte mot “ett tunnband sex kappland vretland … vid den bäcken, som ovanföre Gamla bron faller in i Stora ån”.

På så sätt inlemmades nära hälften av den Wallbomska fastigheten i den stora Nordbladska egendomen, och resten av den försvann efter änkan Wallboms död, varvid en del sammanslogs med tomten närmast öster därom för att sedermera ingå i Possen nr 2.

Läs mer om släkten Unoni i denna länk

Hos fiskarsläkten Strömbäck och tobaksdynastien Rettig

Släkten Strömbäcks namn är knutet till den nordvästra delen av kvarteret Possen eller tomten nr 79 i l:a kvarteret, som den betecknades under 1700-talet. Släkten Strömbäcks stamfader, fiskaren Per Eriksson Snifs köpte vid mitten av 1600-talet flera gårdar på Söder, Sålunda fick han 1653 dombrev på “sin besittande gård”, köpte 1654 en gård “sunnan ån” av Anders Joensson Grijs, 1655 en fastighet “sunnan ån” av Daniel Kröger och 1664 en tomtdel utmed Snifs gård och nya broändan av Biörn Nilssons änka.

Vilket av dessa köp, som gällde den aktuella nordvästra delen av nuvarande kvarteret Possen, förefaller omöjligt att nu reda ut. Måhända var det den sistnämnda “tomtdelen utmed Snifs gård”?

Fastigheterna på Söder, i varje fall en del av dem, synes ha gått i arv till Snifs son Petter Strömbäck (d. 1720), välkänd i staden som handelsman, skeppsredare, brukspatron, rådman och kontributionsräntmästare. Strömbäck förvaltade sitt pund väl och utvidgade sina egendomar betydligt, bl. a. genom inköp av ett flertal fastigheter på Gamla Söder (Se det tidigare kapitlet om “Ruddammstomten”!). Året före sin död sålde han emellertid sin gård med hus och tomt “på västra sidan om Nya gatan och södra ändan om Nybron invid ån” för 8000 dal. kopparmynt till handelsman Thomas Christopher Brisner. Av den kortfattade lägesbeskrivningen att döma tycks denna tomt ha legat i nuvarande Slottsparken, medan den här aktuella s tomtdelen i nordvästra Possen tycks ha blivit kvar i Strömbäcks ägo och efter hans död övertagits av hans sterbhus med hans änka Catharina Holmberg (d. 1744) som förgrundsfigur.

Detta framgår av ett fastighetsbyte, som 1743 kom till stånd mellan sterbhuset å ena sidan och Strömbäcks måg, auditören och lanträntmästaren Adam Laurin, å den andra. Laurin hade 1734 köpt den s. k. Holstenska gården öster i staden av sin svåger Peter Strömbäck den yngre, och denna fastighet bytte han 1743 bart mot sterbhusets gård (nr 79) i Possen.

Ägarelängd Rettigska palatset.

Laurin (f. ca 1693, d. 1758) hade tidigare varit knuten till Hälsinge regemente, där han 1719 blev auditör och regementskommissarie, men vid de stora personalindragningarna fick han 1723 avsked ur militärtjänsten och uppfördes som s. k. expektant. Han övergick då i civil tjänst och blev lanträntmästare i Gävle, gifte sig först med Gunilla Berggraf (f. 1700, d. 1730) och efter hennes död med Petter Strömbäck den äldres dotter Elisabeth (f. 1701 d. 1772).

Mer info om dessa personer i denna länk/ L-L D.

Efter Laurins död behöll hans änka gården under sitt återstående liv, men sedan även hon gått bort beslöt sterbhuset sälja den på auktion. Köparen var assessorn och provinsialläkaren Eric Nordblad, även han gift med en medlem av släkten Strömbäck, Margareta Dorothea, och på så sätt blev gården i alla fall kvar i samma släkts ägo. I köpet ingick både tomten nr 79 “med all därvarande åbyggnad och en inmurad kopparpanna samt den å andra sidan gatan belägne stallgård jämte en därvarande kryddgård“, och köpesumman uppgick till 9450 dal. kopparmynt.

Såsom i ett tidigare kapitel om kvarteret Silverfrun nämnts, ägde Nordblad även den Wahlmanska fastigheten, efter Södra Kungsgatan, och sedan han också blivit innehavare av de sedermera i Possen nr 2 ingående tomterna, behärskade han praktiskt taget hela kvarteret mellan nuvarande Södra Kungsgatan, Södra Strandgatan, Södra Rådmansgatan och Västra Islandsgatan samt ett stycke söder om detta kvarter.

Nästa innehavare av denna stora egendom blev amiralitetslöjtnanten och kofferdikaptenen Carl Brelin, som redan 1799 köpte storparten av tomten nr 99 (Possen 2) av Nordblad för 400 rdr riksgäldsmynt samt 1811 även återstoden av de Nordbladska domänerna för 3000 rdr banco.

Under de närmast följande åren skedde emellertid åtskilliga förändringar med de Brelinska fastigheterna. För det första krävde gaturegleringarna en del mark till “Slotts- och Postgatan” (Med dessa gatunamn avses måhända Brunnsgatans (Västra Islandsgatans) nya och äldre delar närmast Södra Kungsgatan?). För det andra sålde Brelin 1812 den del av f. d. Wahlmanska fastigheten, som på grund av den nya Islandsgatans tillkomst kom att ligga söder om denna, till kofferdikaptenen Per Albrecht Norbeck (Se kapitet “Hos postinspektoren och provinsialläkaren!) samt samma år östra delen av kvarteret Possen till sin svåger, tobakskungen Per Christian Rettig. För det tredje tillfördes Brelin 1816 såsom ersättning för avstådd gatumark 1758 kvadratalnar av Gävle stad_, varigenom den Brelinska fastigheten vid 1819 års början omfattade inalles 6435 kvadratalnar.

Medan affärerna gick Rettig väl i handom och hans tobaksfabrikation alltmera växte, blev däremot Brelins ekonomiska ställning allt svagare. Mot 8000 rdr i mellan- gift till Brelin bytte de två svågrarna 1827 fastigheter, och så småningom övertog Rettig även den Brelinska hälften av nuvarande Possen, som sedan stannade i Ret- tigska dynastiens ägo ända till våra dagar och slutligen som bekant ingick i fru Antonie Rettigs stora donation till Gävle stad 1936.

Rettighusets grundmurar och souterrängvåning

När tobakskungen Rettig någon gång under första hälften av 1800-talet lät uppföra sitt palats vid Södra Kungsgatan, utnyttjade han den husgrund, som tidigare fanns på platsen, och på så sätt uppkom den souterräng- och källarvåning, som alltjämt finns kvar under det av trä uppförda huset. Detta synes i själva verket vara uppfört på grunderna till två äldre gårdar, vilket bekräftas av de uppmätningar, som under det senaste året gjorts av stadens stadsarkitektkontor, och på basis av vilka också de hittills företagna vetenskapliga undersökningarna av desamma gjorts under ledning av landsantikvarie Olle Källström.

Något påtagligt större offentligt intresse har väl Rettigspalatseté souterrängvåning knappast väckt_,förrän kvarterets rivning blev aktuell i samband med planeringen av den blivande trafikkarusellen. Att enskilda personer — enkannerligen då i första hand medlemmar av familjen Rettig — dock haft sina funderingar angående souterräng- vånimngens ålder och ursprungliga uppgift, bekräftas av kamrer V. O. Wadström, som i många år var i denna familjs tjänst.

— Fru Antonie Rettig, berättar hr Wadström, som sedan 1907 bodde i Stockholm, brukade vanligtvis ett par veckor varje sommar komma på besök till Gävle.

Jag hade ansvaret för Rettigarnas stora vinförråd, som inhystes där nere i källaren, och varje gång fru Rettig skulle återvända till Stockholm, ville hon alltid ha några flaskor vin med sig ur förrådet. Hon följde då ofta med ner i källaren och jag minns vid ett tillfälle att hon frågade mig om jag någonsin hört en legend om, att det på denna plats en gång skulle ha legat ett kloster. Jag tror nu inte på att det skulle finnas någon verklighetsgrund för en sådan sägen, och inte heller vet jag, varifrån hon hade fått den, men så berättade hon i varje fall.

Av de i föregående kapitel redovisade ägarelängderna för kvarteret Possen framgår som synes icke heller något, som ens ger en antydan i klosterlegendens riktning, och om det nu överhuvudtaget funnits något kloster i Gävle — vilket visserligen, ehuru i ganska dunkla ordalag hävdats av flera äldre författare — så torde det i alla händelser icke ha legat där nere vid ån.

Onekligen ger dock Rettigpalatsets källarvåning ett intryck av att ursprungligen ha tillkommit för något mera “officiellt” ändamål än som förvaringsutrymmen för en vanlig enskild borgares hushåll. De nära metertjocka av natursten uppmurade väggarna med sina djupa fönsternischer, de låga källarvalven med sina bastanta järndörrar, det väl tilltagna köket-tvättstugan med sin över tre meter breda öppna spis och en präktig bakugn, den smala branta barocktrappan upp till nästa våning, allt detta tyder icke endast på en säregen storvulenhet, utan även på en strävan att åstadkomma en mer än vänligt rymlig och säker förvaringsplats för gods av större ekonomiskt värde än kålrötter, fisk och potatis.

Husets närhet till Slottet, guvernörens och sedermera landshövdingens residens, har gjort att man gissat på att de intressanta källarvalven utnyttjades som förvaringsplats för Kungl. Maj:ts och kronans räkning på den tiden, då skatten erlades in natura och för våra trakters vidkommande delvis i form av stångjärn. I sammanhanget har man också pekat på den nära belägenheten av stadens järnvåg, som före 1708 fanns på andra sidan ån i den nuvarande lilla parken nedanför rådhuset, samt erinrat om att ån i gångna tider var segelbar ända dit upp. Men något stöd för dessa teorier finner man som synes icke heller i ägarelängderna för tiden efter år 1600.

Å andra sidan visar ägarelängderna, att de personer, som bott i kvarteret Possen, mestadels varit män i staten — lanträntmästare, kontributionsräntmästare, provinsalläkare, burgna handelsmän och skeppsredare osv — och det får väl icke anses helt uteslutet, att även de levde som sturvulna lokala småkungar, vars hushåll, affärer och verksamhet i övrigt kunde kräva både rymliga och säkra förvaringsplatser.

De hittills verkställda vetenskapliga undersökningarna av Rettigspalatsets undre regioner har i varje fall icke lämnat någon definitiv klarhet vare sig beträffande deras datering eller deras ursprungliga ändamål. Att gårdsgrundens äldsta delar tillkommit före 1650- talet, får väl dock anses fastslaget, sedan det konstaterats att de en gång måste ha skjutit ut ett par meter i den nuvarande Södra Kungsgatan och således måste vara äldre än denna.

I ett av källarvalven, tidigare använt som potatiskällare, gjordes i september 1957 ett intressant fynd. Bakom en liten järndörr som täckte öppningen till ett halvt igenmurat f.d. källarfönster mot äldsta Islandsgatan, anträffades ett stort dokumentskrin av järn, dock tyvärr utan något innehåll. Det antas att skrinet tillhört tobakskungen P. C. Rettig och av honom använts till förvaring av viktigare dokument eller varför icke rent av silver eller pengar.

I ett av gårdshusen i kvarteret Possen var ända till i juli 1956 J.E. Åhsgrens boktryckeri inrymt. Även detta hus var mycket gammalt; det torde ha funnits redan i slutet av 1700-talet och följaktligen då ha gränsat mot Islandsgatan, innan denna gavs sin nuvarande sträckning.

Då detta hus revs sommaren 1957 framkom flera intressanta detaljer. Dess grundmurar var över halvmetern tjocka och till stor del uppmurade av sandsten och gråsten. Ett av rummen hade tegelgolv, som tycktes vara av mycket gammalt datum, och i golvet fanns en sedermera igenlagd smal ränna vars ursprungliga funktion man inte riktigt kunde komma underfund om. En av takbjälkarna mätte inte mindre än 18 tum (ca 45 cm) i fyrkant.

Rester efter den Rettigska fabriken, vars snuskvarn en gång var inrymd i husets övervåning, fanns det också gott om. I mellanväggarna låg ett decimeterhögt lager av snus, och bland rivningsbråten låg både snuskaggslock och reklamskyltar med inskrifter i stil med “Rettigs Kajana 25 st 50 öre”. På ena gaveln fanns under rappningen märken efter en stor dubbel port med ännu kvarsittande handsmidda gångjärn.

——————————————

I Gefle Dagblad för den 13 apr. 1907 återfinnes bl. a. följande dödsruna:

“Vid 10-tiden i går eftermiddag afled i sitt hem härstädes en af stadens mera kända affärsmän, grosshandlaren Gustaf Edvard Bergius i en ålder af 58 år. Dödsfallet föregicks af en kort tids sjukdom, en svårare förkylning, hvartill kom ett mångårigt hjärtlidande.

Den aflidne var född i Stockholm den 23 mars 1849 och son till lektorn vid Nya elementarskolan därstädes A. T. Bergius och hans maka, född Moritz. Under flera år tjänstgjorde B. såsom extra lärare vid h. allmänna läroverket härstädes och hade därjämte en privatskola för gossar.

Med intresse ägnade sig den aflidne under en följd af år åt fiskets utveckling och utgaf under den tid, åren 1880-1893, då han tjänstgjorde som fiskeriuppsyningsman i Gefleborgs län, från trycket en samling uppsatser i ämnet. Vid sitt frånfälle innehade B. åtskilliga förtroendeuppdrag; han var bl. a. ledamot af Gefle stads sparbanks styrelse och ordförande i Gefle fiskareförening.

På de senaste 15 åren har Bergius drifvit en högst betydande affärsrörelse i tobaksbranschen, för närvarande omfattande 5 filialer i Gefle samt filialer i Stockholm och Bollnäs.

I det personliga umgänget värderad och afhållen, hade den aflidne förvärfvat sig en stor vänkrets. Närmast sörjes B. af maka i andra giftet, född Gustafsson, en son, underlöjtnant vid Dalregementet, samt två döttrar** Notisen erinrar om grundlägga- ren till en av stadens äldsta cigarr- och tobaksaffärer med kontor vid Södra Strandgatan 4 och huvudaffären i den lilla souterrängbutiken vid Södra Kungsgatan 1, där den ännu för omkring ett år sedan fanns kvar under skylten “Bergii tobakshandel”. Av hans fyra gävlefilialer omkring sekelskiftet har den vid Centralplan 5 alltjämt det gamla firmanamnet kvar och tobakshandel är det också fortfarande i f. d. Bergii-filialen vid Norra Strandgatan 21. Men hans övriga två gävlefilialer, som fanns vid Östra Islandsgatan 37 och i en kiosk på Norra Skeppsbron, är numera försvunna.

Det uppges, att tobaksfabrikören Rettig skulle ha varit den man, som inspirerade Bergius att öppna tobakshandeln vid Södra Kungsgatan 1 för att bl. a. sälja Rettigs märken i minut. I varje fall står det klart, att Bergius var en föregångsman inom sin bransch, och det kan ha sitt intresse att i detta sammanhang också erinra om, att den första tobaksautomaten uppställdes utanför affären vid Södra Kungsgatan 1. Det skedde dock först den 24 maj 1949.

P. C, Rettig & C:o i Gävle var som nämnts en av Skandinaviens största tobaksfabriker och hade även ett ännu existerande dotterföretag i Finland. Ett av dess äldsta tobaksmärken — »Gefle Vapen» — har gått till historien tack vare Runebergs »Fänrik Stål» och för övrigt givit namn åt det kvarter på Gamla Söder, där den Rettigska tobaksfabriken var belägen. Men den stora massan av firmans övriga fabrikat är väl numera till namnen helt förgätna, även om en del av dem kanske fortfarande lever kvar i en äldre generations minne.

Hur omfattande fabrikationen var, därom får man en om också svag föreställning av en helsides annons i »Gefle Adresskalender 1903». Det heter | denna: