Petrus Ola Fontelius, Catharina Rolandsdotter häxprocesserna

Prosten Petrus Ola Fontelius och Catharina Rolandsdotter Bure

ochhäxprocesserna.

Materiel översänt från

John Winblad von Walter

201 Fourth Street East

Carver, Minnesota 55315

United States of America

John är släkt med Buresläkten och hans morföräldrar utvandrade till Minnesota.

Svenskarnas emigration till Amerika.

Länk till offrade, halshuggna eller brända offren över hela världen!

Petrus Ola FONTELIUS föddes i Kölva (Kjölva) på Åland 1622. Han var son till bonden, Olof Persson som bodde där. Hans mor är okänd. Åland tillhörde då Uppsala stift. I sin ungdom skulle Petrus ha blivit kallad Peter eller Per Olsson eller Olofsson, det latiniserades Petrus Ola i det att han följde den vetenskapliga och prästerliga vägen. Ursprunget till hans latiniserade efternamn är oklart. Fontelius, på latin, betyder källa på svenska. Petrus födelsestad, Kölva, är fonetiskt och det kan vara så att Fontelius är en latiniserad form av Källa och en översättning av hans hembys namn.

Petrus Fontelius tog studenten 1645. 1652 fick han sin magisterexamen, samma år som han blev förste sekreterare i kyrkan Consistorium i Uppsala. 1660 hade Petrus blivit professor vid Uppsala universitet, där han presiderade för 31 studerandes disputationer. Under 1665 tjänstgjorde han som förvaltare för Västergötlands Nation vid Uppsala universitet. År 1667 utnämndes han till rektor vid Uppsala universitet och tjänstgjorde sedan som huvudman och president. I667 prästvigdes Petrus i lutherska kyrkan i Sverige. Tack vare sin utbildning, sin magisterexamen, och sin bakgrund som Uppsala universitetsprofessor, var Petrus på en mycket högre nivå än de flesta svenska präster vid den tiden. Övrig utbildning verkar Petrus också ha haft nytta av.

1669 blev Petrus Montelius präst och dekanus vid Gävle församling. Gävle var då en av Sveriges största och viktigaste städer. Som dekanus i Gävle tjänstgjorde Petrus som assistent till ärkebiskopen i Uppsala. Han skulle även övervaka präster och församlingar i Gästrikland och bo i prostgården. Förutom att fungera som präst och dekanus, skulle Petrus samtidigt tjänstgöra som förvaltare av det nya gymnasiet i Gävle.

Petrus ersatte Olaus Christopher Aurivillius som präst i Gävle då föregångaren dog den 13 mars 1668. Aurivillius hade inte kommet så bra överens med Carl Falck, borgmästaren i Gävle och som hans efterträdare skulle Petrus ärva denna ovälkomna situation. Även hans familj skulle drabbas av några allvarliga konsekvenser p.g.a. detta. Petrus hade ytterligare svårigheter genom att bli den första Gävle prästen som verkade för ett lagmandat för kommunalnämnden i kyrkan.

Petrus tjänstgjorde i Gävles Heliga Trefaldighets kyrka som ibland kallas Storkyrkan i Gävle. När han först kom till Gävle var kyrkan bara 15 år gammal efter att den tagits i bruk i juli 1654. Runt sekelskiftet 1399-1400 fanns en tidigare kyrka byggd på samma plats på en förträngning i Gavleån. Den tidigare kyrkan skadades allvarligt av en brand 1605 som förstörde stora delar av socknens kyrkliga egendom enligt tidigare inventering. Även ett typsnitt från 1100-talet har överlevt till idag.

Eftersom den nuvarande kyrkan var ganska ny under Petrus´ tid, finns fortfarande ett stort antal föremål och detaljer kvar som skulle ha varit bekant för Petrus och hans familj. Det magnifika altaret och predikstolen var skapad av skulptören Evert Fris,som dog 1672, och som är begravd i kyrkan. Petrus hade använt samma predikstol och såg ofta på altartavlan när han utförde sina prästerliga uppgifter.

Inga kända porträtt av Petrus Montelius finns kvar men i ”Collectanea Robergiania ” finns en beskrivning av honom från hans sista år. Det står att han var en “liten gubbe, med blekt ansikte och grått skägg som hade rest runt i Italien och Frankrike. Han var ödmjuk och läste bittida och sent och då fick ingen tala med honom”. Det faktum att Petrus hade en distansering och stelhet i sitt sätt bidrog förmodligen till att han inte var särskilt populär i sitt ämbete i Gävle.

Petrus Montelius och hans komminister (biträdande präst) i Gävle, Petrus Erasmi Gevalin (död 1707) kom inte så bra överens. Gevalin, som hans namn antyder, var född i Gävle. Så illa var deras gräl att Petrus Fontelius tog ärendet upp till kyrkans ”Konsistorium” i Uppsala.

Bland hans klagomål var att Gevalin visade bort honom från predikstolen, och predikade att alla präster borde vara lika. Att Petrus var olämplig med sina predikningar och att han drack i källaren, att han uppförde sig som en narr och att andra slog honom. Han försökte ständigt få Fontelius avsatt.

Petrus Fontelius var särskilt störd av att Gevalin bidrog till hans fall när hans fru och familj blev indragen i Gävles häxprocesser och häxhysteri i mitten av 1670-talet. Om Gevalin var en verklig faktor i Fontelius familjs fruktansvärda situation är inte känt men det verkar osannolikt att han gjorde mycket för att förbättra situationen. 1679 hade kyrkans ”Konsistorium” bestämt att ge Gevalin skriftliga meddelande om ”den respekt och beteende som han borde visa mot sin präst”.

På 1600-talet var Europa och Amerika djupt rotade i okunnighet och vidskepelse. Detta kan bäst observeras i trolldomshysterin i Salem, Massachusetts år 1692.

I Sverige var Gävle en av de centrala platserna i den trolldomsepidemi som bröt ut på 1660- och 70-talet. Detta påverkade inte bara de svaga och outbildade utan även de starka och lärda. Hela befolkningen påverkades av varningar ang. mjölk som syrats för tidigt, för små tomter där grödan inte skulle växa, för allt som verkade vara lite utöver det vanliga.

Otaliga, mest kvinnor, misstänktes för att ha genomfört upprepade resor till Blåkulla, platsen där djävulen bodde. Syftet med dessa sades vara att delta i sexuella relationer med honom.

Det värsta av anklagelserna mot dem var att under dessa resor till Blåkulla tog de, längs vägen, även med små barn som transporterades på sopborstar, getter, hästar samt även på andra människor. Ofta hade dessa barn transporterats under natten medan de sov.

I en sådan tid av stor fruktan och vidskepelse kunde minsta gnista av ett rykte flamma upp till anklagelser, avgifter, rättegångar och till och med död genom halshuggning och därefter bränning på bål. Det var en tid då endast ett par ord kunde förinta en persons rykte och välstånd. Ja såna ord kunde helt förstöra människors liv och slita sönder familjer.

För de mesta slutade de olyckliga sitt liv i stor offentlig skam och förnedring. De kläddes av nakna och fick sina huvuden rakade (för att finna djävulens gömda platser). De halshöggs och brändes på bål. Även i döden bestraffades de stackars offren genom att nästan alltid nekas begravning innanför invigd jord mellan väggarna i kyrkan eller på kyrkogården.

I åtminstone några av dessa fall utnyttjades falska trolldomsrykten vid personliga fejder eller utnyttjades för ekonomisk vinning.

Praktiskt taget ingen av dessa trolldomsanklagelser, prövningar eller avrättningar kunde klara en granskning som bevis i ett modernt civiliserat samhälle. Men i Gävle under 1670-talet, användes vittnesmål från fyra till fem år gamla barn, framtvingade synes det, genom tvång eller mutor och användes som bevis i brist på annat.

Petrus Olai Fontelius deltog inte i denna tids vidskepelse och tro på trolldom, eller trodde på berättelser om nattliga turer till Blåkulla med häxor. Även om han själv inte deltog i dessa hysteriska vidskepelser, fångades Petrus i bubbelbadet av hysteri om häxor, kanske mer än han någonsin skulle ha kunnat drömma om.

Vid många tillfällen uttryckte Petrus sin skepsis mot de berättelser om barnen som transporterades till Blåkulla. Fakta visar att folk i staden inte vågade prata privat med honom om trolldom eftersom “när någon talade med honom och klagade” transporterades vederbörande till Blåkulla, de var ”ingloriously” den onde, som skickade iväg dem”.

P.g.a. Petrus förtvivlan över de elaka anklagelserna talade han från predikstolen och läste särskilda böner till Gud om hjälp mot epidemins rasande framfart. Från predikstolen kallade han dem som spred Blåkullarykten för ”ett pack skurkar och världens avskrädeshög”, och sa att “ingen bör lyssna på barn, utan snarare ge dem stryk med björkris när de talar om sådana saker”.

Utan tvekan visade Petrus öppet sitt förakt trots att de fördomar, vidskepelser och trolldomshysterier gällde under den tiden. I sin gudstjänst valde han att inte använda böner om trolldomsepidemi av rädsla för att även dessa fläktade lågor av hysteri.

Senare skulle det sägas om honom, att han undvikit böner mot trolldom, som användes i alla övriga församlingar, så att de inte hade varit i bruk i socknen under två år, fram till strax innan ”kommissionen kom “. Kommissionen som de hänvisade till var trolldomsinkvisitionen.

Även i närliggande Valbo socken, där hans prostgård låg, hade Petrus predikat mot trolldomshysteri. 1673 förlät han i Valbo socken två anklagade häxor som var på väg att möta en inkvisition, för att skona dem från denna pärs. Utan tvivel var Petrus en av de mest bildade männen i sitt samhälle. Han var fullt medveten om sin passionerade stadsdel, men förblev neutral i sina yttranden om skuld om dem som anklagats för häxeri. Detta måste ha varit upphovet till de misstankar som uppstod om honom och hans familj. Otvivelaktigt hade hans öppna sinnelag och självständiga tänkande spelat en viss roll i vad som drabbade hans familj, och särskilt hans fru Catharina Rolandsdotter Bure. Med tanke på det under 1600-talet misstänksamma klimatet är det inte förvånande att trolldomsmisstankar snart skulle riktas även mot hans egen familj. Allt som behövdes var några som ställde anklagelser och dessa skulle komma fram från borgmästaren i Gävle, Carl Falck och hans familj.

Borgmästare Carl Falck anses i historieböckerna ha varit en hänsynslös intrigör och bråkstake. Att Falck hade ett agg till Petrus Fontelius framgår i sparade register och domböcker. Det verkar även som om Falcks hustru också hade agg, och kände till och med avund mot Petrus ”hustru”, som hade en av de mest prestigefyllda positionerna i staden. Exakt när bråket började mellan Falk och Fontelius familjer är inte klart, men säkert är att det var i rullning 1673 när Falck trodde att Petrus tog parti för Gävles borgare Johan Andersson, som Falck var i fiendeskap med.

Vid ett tillfälle år 1673 blev borgmästare Falck fruktansvärt störd över en liten förändring i kyrkans arrangemang om rätt till kyrkbänken för rådman Johan Anderssons hustru. Han tog sitt klagomål till Petrus Fontelius och berättar för honom hur “förolämpad Johan Anderssons hustru var över detta “. Det verkar ha hjälpt föga när Petrus förklarade att “han framför allt inte handlade efter Johan Andersson hustrus begäran, utan av andra orsaker”.

Lite senare, strax innan St Michael’s Day (vanligen sista veckan i september eller första veckan i oktober) gick rådman Johan Andersson och några av hans män till kyrkan för att få Absolution på lördag eftermiddag. Strax därefter närmade sig Falck Petrus Fontelius och berättade att rådman Andersson var nekad att gå till Guds nattvard på grund av ett missförstånd om kyrkbänken som åter hade dykt upp. Falck överlämnade till Fontelius det beslut som rådman Andersson hade fått av kommissionen. Petrus sa till Falck att sådana ärenden skulle beslutas enbart inom kyrkan och då lämnade Falck sällskapet i en mycket obehaglig stämning. Det är tydligt att borgmästare Falck efter detta började känna motvilja och hat mot Petrus Fontelius som visade sig direkt.

Under hösten 1673 skulle en av Fontelius döttrar (troligen Margareta) gifta sig och familjen Falck hade bjudits in till bröllopet. Ett par timmar innan ceremonin skulle börja, lämnade då Falck Gävle för en resa till Stockholm. Inte bara han själv var frånvarande från bröllopet utan även hela hans familj. Att nonchalera denna bröllopsinbjudan skulle följas av betydligt mer okonventionella handlingar mot familjen Fontelius.

Ryktet uppstod genom Falcks familj att hustrun till Petrus Fontelius hade offrat borgmästarens barn och fört dem till Blåkulla – platsen där djävulen bodde.

Trolldomshysterin tycks ha tagit ett fast grepp inom Gefle runt påskhögtiden 1674. Då hade flera kvinnor, enligt rykten, ägnat sig åt trolldom och att ha transporterat barn till Blåkulla. Och det dröjde inte länge förrän även Petrus Fontelius hustru vävdes in i dessa rykten.

Catharina Fontelius Rolandsdotter BURE, var dotter till en präst i Nora socken i Västmanland, och hennes position i Gävle var mycket avundad och detta minskade hennes popularitet vilket gjorde henne till ett lämpligt offer.

När utredningarna gjordes viskades det att Catharina Bure var skicklig på trolldom redan under barndomen. Hennes Gudmor sades vara Ingegärd, en gammal häxa som hade “lockat prästens hustru sedan hon var en liten flicka”, vilket hade fortsatt några år därefter. En viss Peter Nilsson förklarade att Mats Hansson, en bonde och skräddare från Tierps socken, hade kommit till staden i ett ärende och stannat vid sin hustrus torgplats för att väga och köpa ett halvt kilo salt. Hans sade till sin fru, “Det är nu uppenbart, det som länge varit en hemlighet. Det gamla skvallret vaknar på nytt”. När Nilssons hustru frågade på vilket sätt, svarade Hansson, “jag hör prästens hustru anklagas för trolldom.” Nilssons hustru bad honom att vara försiktig med vad han sa. Hansson berättade att hans hustru var född i Nora nära prästens egendom och han visste att Catharina Bure, som bodde där, var misstänkt för häxeri redan under sin barndom.

Eftersom detta rykte om Catharina Bure cirkulerade i Gävle, var det inget tvivel om att detta diskuterades i borgmästare Falcks hushåll, där säkerligen man uppfångade ivrigt allt negativt om familjen Fontelius. Precis som borgmästare Falck, var även hans hustru en person som spred intriger och redo att slunga ut anklagelser mot Catharina Bure. Det kan vara så att hon var avundsjuk på Catharinas resning i Gävles samhälle. Under 1600-talet var klassen med präster ett snäpp högre än den borgarklass som hennes man tillhörde.

Med borgmästare Falck som fiende till Petrus Fontelius är det inte förvånande att Falcks 13 åriga son skulle inspireras till att vara en av dem som anklagade Catharina Bure. Han var rentav hennes mest påstridiga motståndare, i vad som skulle komma. Det är skrivet att Falck hänvisar till att Catharina Bure “hade dåligt anseende p.g.a. sin trolldom och sina kontakter med Djävulen, och främst för alla sina barntransporter, inte minst för att ha transporterat borgmästarens son till Blåkulla”.

Ryktena om trolldom utvecklades snart till öppna anklagelser och Catharina Bure, kallades tillsammans med andra till rätten för att besvara dem. I februari 1675 tog den kungliga trolldomsinkvisitionen upp fallet med Catharina Bure. Petrus Fontelius försvarade med iver sin hustru mot alla rykten och mot barnens vittnesmål, han kände redan väl till dessa genom sin tjänst. Ett intyg skrevs för Catharina räkning och undertecknades av ett stort antal församlingsmedlemmar från hennes barndomshem i Nora socken. Där det, enligt undertecknarna, intygade att Catharina Bure “aldrig hade gjort sig känd för häxeri eller haft något dåligt rykte”. Effekterna av deras vittnesbörd minskades dock av Catharina bror, som då var präst i Nora socken, och som en söndag hade “kallat församlingen till deras lokal där de kunde läsa en skrift från Petrus Fontelius, med hans begäran om att församlingen måste försvara hans fru, trots hennes barndomsbeteende “.

Catharina Bure var en modig kvinna med stark karaktär som vittnat till hennes egen räkning. Begåvad och vältalig, hade hon självsäkert trott att hon skulle kunna klara sig själv. Hon var en av de få som anklagats för omvänd efter löftet att undvika döden. Men ingen sådan bekännelse kunde tvingas fram från Catharina. Hon presterade ett ovanligt uppriktigt tal till sitt försvar och förnekade alla anklagelser mot henne. På ett övertygande sätt ansåg hon att barnen måste ha lurats och lockats att tala emot henne.

Bland annat menade Catharina Bure att hennes makes fiskare och skogvaktare, Matts Erikssons hustru Karin, hade lockats med mutor av borgmästare Falcks hustru för att vittna mot henne. Enligt Catharina hade Karins dotter en månad tidigare, då hon sålt färsk salt saltlake, fått två kannor mjöl, två bitar saltad vit fisk och ett kex som betalning av borgmästaren.

Catharinas påstående om mutor kunde dock inte bekräftas. Det verkar som att bara borgmästare Falcks dotter Ingrid var hemma vid det påstådda tillfället och att det var hon som upphandlat saltlake utan att mutor hade ägt rum eller något tal om Blåkulla. Ett annat vittne som var närvarande vid den tiden, kom fram och sa att Falcks dotter hade frågat fiskarens dotter om hon hade förts till Blåkulla, men fiskaren dotter nekade. Trots hennes modiga vittnesmål verkar Catharinas försvar ha haft liten eller ingen inverkan på hennes inkvisitorer.

Även om anklagelserna mot Catharina Bure upprepades och utvecklats vidare står det om henne, “Hela världen vittnade mot henne, men hon påstår ändå att hon är oskyldig, och trots djävlar, som var som stenar i muren, bekände hon aldrig det hon anklagades för i anklagelserna.”

I början av mars 1675 blev det tydligt hur förfärligt Catharina Bures situation egentligen var. I andra pågående rättegången i Gävle, dömdes kvinnor som varit lika utpekade som Catharina till döden, främst på vittnesmål av barn. Den 6 mars 1675 blev fem kvinnor halshuggna för häxeri på torget i Gävle. Deras kroppar blev avklädda och deras huvuden rakade så att Djävulen inte skulle ha någon plats att gömma sig i. Därefter utfördes dessa hemska avrättningar. Fyra av de dömda brändes därefter på en brasa. Den femte kvinnan var Anna ISRAELSDOTTER BURE, en avlägsen släkting till Catharina Bure, som slapp undan att brännas och fick även begravas i vigd jord nära kyrkan, då hon hade bekänt och ångrat sig. Mest oroande för Catharina Bure var att några av de avrättade hade vittnat om att de hade sett Catharina i Blåkulla och att hon hade deltagit “inom Satans kloster i alla de styggelser som pågick där.”

Större delen av 1674-1676 utsattes familjen Fontelius för trolldomsrykten, anklagelser och myndighetsavgifter. Under denna period arbetade Petrus Fontelius outtröttligt för att rentvå sin hustru. Tidigt började han arbeta för att stoppa de rykten som uppstod och återupprätta sitt eget rykte, men snart fick han kämpa för hennes liv. Några av de ihärdiga ansträngningar som Petrus genomförde finns bevarade i protokollen inom domkapitlets arkiv i Uppsala. Redan 6 april 1674 började Petrus sända ansökningar till domkapitlet med begäran att de kostnader som krävdes och anklagelserna mot hans hustru skulle prövas av kyrkan och domstolen i stället för inkvisitionen. Eftersom hans Majestät redan hade utsett kommissionärer till regionen vid denna tidpunkt för att ta upp sådana ärenden, kunde man kan inte föregå dem, utan målet skulle tas under deras jurisdiktion.

I början av 1675 togs Petrus och Catharinas problem åter upp i Konsistoriet. Enligt Fontelius skrivelse hade de åter drabbats av trolldomsanklagelser mot hustrun och denna gång granskades de av en kunglig kommission. Petrus påstår där att några av domarna är partiska och orättvisa och gav förslag om hur de bättre kunde bemöta barnens anklagelser. Han ber Konsistoriet att skriva till Riksrådet, guvernören och kommissionen.

Från den 9 mars 1675 framgår i Konsistoriets protokoll:

Han måste först få fram ett betyg för sin hustru som vittnar om att hon under de 18 år som hon bott här i staden tillsammans med honom, medan han var sekreterare och professor i matematik, inte sysslat med trolldomskraft. För det andra en rekommendation från kungen att hon bevisar sin oskuld och är fri och orörd så att Petrus kan utföra de uppgifter i sitt ämbete med bättre resultat. Han sade vidare att kommissionsledamöterna inte hade några egentliga bevis att döma hustrun utan enbart barnens vittnesmål. Och dessa var inte mentalt eller rationellt kvalificerade för att vittna i så allvarliga anklagelser. De barn som förde fram anklagelser mot henne var framkallade av borgmästare Falck, som tidigare hade visat sin fiendskap mot honom och gjort allt för att få honom på fall. De flesta av domarna i kommissionen var på Falcks sida då en del av dem hade mycket nära band till honom som därför avskräckte från att utmana borgmästaren. Kyrkoherde Fontelius visade vittnesmål från Nora socken där hon var född som bevisade hennes oskuld.

Trots alla Petrus Fontelius “ihållande ansträngningar och Catharina Bures ihärdiga förnekande” var det uppenbart att det gick dåligt för henne och att hennes liv var i stor fara. Dessutom hade bevisen mot henne blivit så allvarliga och överväldigande att myndigheterna ville få Catharina fängslad och formellt bunden och anklagad vid en rättegång.

Med tårfylld blick bad Petrus att hon skulle få stanna hemma med försäkran om sitt personliga ansvar att hon inte skulle rymma utan återvända till rättegången. Men Falck som alltid arbetat för att ruinera hela familjen Fontelius anklagade även Petrus för att ha accepterat hennes trolldom i tysthet. Han hade inte velat säga att även Petrus själv hade transporterat barnen till Blåkulla. Falck föreslog också att ett mål även mot Petrus borde läggas fram inför den kungliga trolldomskommissionen. Domarna var dock inte enhälliga i att även dra fram Petrus inför kommissionen. Efter diskussion accepterade domaren Petrus “personliga garanti” att ansvara för Catharina så att hon åtminstone för tillfället fick stanna hemma.

Borgmästare Falck framträdde bland Gävles äldste, varav fem var närvarande, och föreslog att de skulle skicka ett brev till kungen där man bad att Petrus Fontelius skulle avsättas från sin post och låta någon annan installeras i hans ställe. Även några av Falcks anhängare begärde upprörda att Gävle burskap skulle vidta samma åtgärder.
Under tiden slog Petrus tillbaka och anklagade Falck för att muta och locka barn att sprida rykten om hans hustru, Catharina. Petrus påstod även att Falck själv hade använt sig av en finsk häxa för att berätta om öden och bota sjukdomar. Petrus uttryckte också misstanke om att häxan kunde på något sätt “representera sig själv eller någon annan i sin hustrus skepnad”. Naturligtvis Falck förnekade detta.

Hemma hos Fontelius familj visste man på slutet troligen inte vad man skulle göra. Bevisen hopade sig, rättegångsdatum var bestämt och häxhysterin i Gävle bara ökade. Kanske familjen beslutade vad man skulle göra den 6 mars 1675, då fem kvinnor avrättades för häxeri i Gävle med samma bevis mot dem som mot Catharina. Det framgår inte exakt vilket datum som Petrus Fontelius och hans hustru Catharina Bure flydde från Gävle. Troligen någon gång mellan halshuggningarna den 6 mars 1675 och då Catharina hade dömts till döden den 9 mars 1675. För Petrus, en präst och prost, måste det utan tvekan ha varit mycket svårt att bryta sitt personliga ansvar. Men flykten med Catharina kan ha varit det enda sättet att rädda hennes liv.

Den 9 mars 1675 var Catharina flykt känt i domstolen. För flykt p.g.a. ett brott belagt med dödsstraff blev Catharina omedelbart dömd till döden av en domstol. Domstolen var ändå överseende och generös. Domstolen konstaterade att “för det goda rykte hon tidigare hade och eftersom hon var en framstående mans hustru skulle hon få bli begravd på kyrkogården”.

Domstolens avsikt var att hon inte skulle behöva begravas bland de andra som var avrättade för häxeri. Denna förmånliga behandling var främst med tanke på hennes många barn, så att de inte ytterligare skulle drabbas av sin mors alltför skamliga död och sedan själva bli vanärade och föraktade. Dödsdomen mot Catharina förstärkte dock av att hennes fall var allvarligt och att många ångerfulla häxor i Gävle och närliggande Valbo socken redan hade intygat att de hade sett henne i Blåkulla. Slutligen betonades även att Catharina i hemlighet flytt under den pågående inkvisitionen och att hon därmed bevisat sig vara skyldig, varför domstolen kunde inte befria henne från dödsstraffet.

Catharina Bure flykt var dock inte helt lyckad. Hon tillfångatogs nära Örebro och arresterades med samma anklagelser om trolldom, som nu förvärrats av hennes flykt. Hon var satt i en “trevlig häxcell” i Örebro slott där hon skulle sitta länge.

Den 11 mars 1675 visar anteckningar från Konsistorium i Uppsala att ärkebiskopen var väl medveten om Catharina dödsdom två dagar tidigare. Där har antecknats vid “Fontelius-fallet” att pastorn behövt och begärt att få hjälp för sin hustrus räkning, vilken nu har dömts till döden av den kungliga kommissionen för att transportera barn till Blåkulla vilket hon anser sig vara helt oskyldig till. Ärkebiskopen Lithman, Rubeck och Brunnerus sa att de skulle undersöka bevisen till att hon var dömd litet närmare. De skulle även skicka ett brev till Kungliga Riksrådet. Även Herr Benzelius instämde i detta.

Även om Catharina Bure redan ansågs vara skyldig och dömd till döden genom halshuggning fortsatte Gävles häxprocesser och bevisen mot henne fortsatte att samlas på hög. Avskrifter av många av Gävles häxprocesser finns bevarade även idag. Beskrivningarna från den 17 mars 1675 är mycket typiska. Se samtliga protokoll från Trolldomsrannsakningarna.

Närvarande var borgmästare Carl Falck och rådet, Hans Kruuse, Olof Larsson, Johan Andersson, Erik Jonsson, Lars Korstad, och Henrik Honnon.

Peter Sigfridsson hustru, Margareta från Stockholm, blev tillfrågad, eftersom kommissionen hade anlänt till Gävle, om hon hade förts till Blåkulla. Hon erkände att prästens hustru (Catharina Bure) lockat och transporterat henne en gång på natten tillsammans med borgmästarens son Håkan och att de hade ridit där på rådman Johan Anderssons piga.Nils Erikssons dotter Karin i Hemlingby, erkände att hon hade transporterats fyra gånger under natten. Första gången red hon på en ko, sedan på en häst, en man och slutligen på en kvinna. Kirstin Michaelsdotter erkände att hon hade lockats fyra gånger tillsammans med Karin Nilsdotter. Ericus Petri Hörn erkände sig under natten ha blivit bortförd av prästens fru fyra gånger efter det att Lorentz Guldsmeds hustru Brita hade avrättats. (Brita hade redan blivit dömd, halshuggen och begraven på ”Helvetets gröpper” för häxeri tidigare i månaden.

Erik Larsson Hammar, tio år gammal, bekände att han lockats och transporterats åtta gånger av prästen hustru. Första gången på sin fars röda häst och därefter på en svart häst, sedan två gånger av borgmästaren, därefter två gånger på olika hästar. Han sa att flera barn var i sällskap med Håkan Falck, Göran Krukmakares son Anders Göransson, Bok-Sigfridas pojke och sin fars städerska. Ironiskt nog skedde detta en dag då en ättling till Erik Larsson Hammar skulle gifta sig med en ättling till Catharina Bure.

Anders Jöransson sa att han lockats tre gånger under natten och transporterats av prästens hustru. Första gången red han på en vit häst, sedan på borgmästare Falck och slutligen på en brun häst. Han var i sällskap med några flickor från Hemlingby, och fem andra som han inte visste vilka de var.

Håkan Falck bekände att prästens hustru hade tagit honom med tio gånger under natten, först ridande på sin far borgmästare Falck, sedan tre gånger på sin fars svarta häst, tre gånger på en röd häst samt tre gånger på en annan röd häst. Brita Larsdotter bekände att hon hade transporterats först av Guldsmeds Brita. När sedan Guldsmeds Brita hade avrättats hade hon tagits med av prästens hustru och nu fem nätter i rad transporterats åtta gånger. Hon kunde inte säga vad hon red på, bara att hon hölls fast av Peter Nilssons Erik. Igår kväll fick hon ett slag i örat av Catharina Bure för att hon bekände och varnades att tiga. (Strunt samma att Catharina redan hade flytt Gävle.) Brita Larsdotter erkände också att hon sett rådman Henrik Honnons dotter i Blåkulla vid några tillfällen.Brita Jacobsdotters mamma kom och vittnade i sin sjuka dotters frånvaro. Hon sa att hennes dotter hade sagt att hon hade lurats under natten och transporterats sex gånger av prästen hustru, sju gånger föregående natt och blev för tre veckor sedan slagen mot en vägg för att hon hade bekänt. Därefter hade hon hela tiden legat sjuk.

Redan under Gävles vittnesmål vid häxprocessen då Konsistoriet i Uppsala hörde talas om Fontelius familjs svåra situation fortsatte man att diskutera detta vilket framgår av protokollet från 24 mars 1675:

Behandling av Master Fontelius’ hustrus fall och hur den är kopplat till hans motståndare, borgmästare Falcks resa till Stockholm med önskemål om att få välja en ny präst. Falck medförde en handling som visade domen på Fontelius frus skuld.

Upplösning: Det skrivs att Kungliga Riksråden Bengt Horn och Edmund Gripenhjelm i detta ärende anser att trolldomsrykten och hemska anklagelser har gjort att många oskyldiga har blivit dömda vilket gör att de vill bereda väg för hans kungliga majestät att leverera nåd. De anser också att Falck överdriver i sin vårdslösa framställning om Master Fontelius “avlägsnande” att den inte får vinna framgång.

Under hela denna traumatiska period fortsatte Petrus Fontelius att vara Gävles präst, men under hans frånvaro vid hans hustrus flykt och under rättegången valdes en vice präst av folket i Gävle att tjäna i hans ställe.

Under tiden fortsatte häxprocesserna i Gävle. Rättegångens utskrift från 27 Mars 1675 noterar att borgmästare Falck var frånvarande, med Olof Larsson som ordförande i inkvisitionen i hans ställe. Rådmännen Hans Kruuse, Erik Jonsson, Lars Korstad, Daniel Poppelman, Peter Lijf och Jöran Kruse var också närvarande. Åter fanns vittnesbörd mot flera “häxor”, och in kom fler bevis mot Catharina Bure och transporter av barn till Blåkulla.

Ericus Eriksson Skepman bekänner sig ha förts av prästens hustru nio gånger om natten sedan Lorentz Guldsmeds Brita avrättades, två gånger på Lars Eriksson HAMMAR och två gånger på Peter Nilsson Horn. Han vittnade att han sett Henrik Honnons dotter flera gånger sittande vid ett bord i Blåkulla. Han sa att även Johan Danielsson hustru var där.

Henrik Horn sa att han transporterats av prästens hustru, lockad under natten kl tio, ridande på Lars Eriksson HAMMAR och på sin fars boskap. Dessutom vid ett flertal tillfällen hade han ridit på flera personer i rådet. Hörn uppgav även att han under flera nätter hade sett Henrik Honnons dotter med en guldundertröja. Han var säker på att det var hon och ingen annan även om han inte fick se henne i ögonen utan bara från sidan.Ericus Hammar framfördes av prästens hustru nio gånger till Blåkulla under natten, precis som tidigare. Han sa också att han såg Henrik Honnons dotter fyra nätter i rad med en guldunderkjol och en svart undertröja och att han såg Gris-Karin fila på en kedja tillsammans med den onde och ta ett frö från förrådshuset som hon därefter kastade in i elden. Anders Jöransson påstår sig ha transporterats av prästens fru och hävdar att hon slog honom p.g.a. hans vittnesmål. Han sa att hon transporterat alla hans flickor och två pojkar men att han inte såg Henrik Honnons dotter.

Brita Wählgift vittnade om att Guldsmeds Brita hade ett agg mot henne och att hon åter transporterades sedan hon hade vittnat om detta tidigare men denna gång av prästens hustru som lockade henne nio gånger under natten, hon fick dock inte titta. Hon såg ändå Henrik Honnons dotter stå vid bordet.

Vid ett annat rådsmöte sa 14-åriga Anna Gottshalks dotter att i juli 1674 blev hon transporterad till Blåkulla av Catharina Bure. Och just i natt, sa hon, att hon fördes bort fyra gånger, först ridande på en man som var ingen mindre än borgmästare Falck. Falck blev tillfrågad om natten “och om han visste om någon plåga i sömnen”. Falck berättade att han “varje morgon hade sår på kroppen och var mycket tröttare på morgonen när han kom upp än när han hade gått till sängs”.

Borgmästarens son, 13-åriga Håkan Falck, verkar ha varit den mest långlivade av Catharina Bures anklagare. Håkan Falck berättade att sedan Michaelsmässans tid för ett år sedan hade han transporterats av prästens fru många gånger. Han mindes inte första gången det hände, men förklarade att han reste med en logg över dörren i sin fars hus. I Blåkulla såg han prästen Fontelius barn, Petrus, Lars, Elisabeth, Catharina och Annika. På frågan om hur prästens hustru såg ut när hon visade sig för honom, förklarade han att för det mesta såg hon ut som vanligt utom när hon förde bort honom till Stockholm “då hon hade en fågels utseende”.Andra barn berättade att de var ”döpta i Blåkulla, avkokta i fingret eller ansiktet och att de med blod undertecknat i en bok. Prästens hustru hade undervisat dem med heliga böner, att hon åt i Blåkulla, dansade, firade med den onde, och så vidare “.

Den 8 april 1675, i närvaro av rådet, var åter Fontelius familj inblandad i vittnesmålen. Petrus Petersson Hörn sa att han var en gång på Blåkulla och såg den kedja som de onda bar runt halsen och hörde Hans Krögers piga, Barbro, kalla Djävulen för sin Gud och Jesus. Hon sade sig vara gift fyra gånger, två gånger brud åt Fan (djävulen) och att prästen Petrus Fontelius och Peter Eriksson SNIFS var gudfäder där och döpte barn i Blåkulla. En månad tidigare, den 3 mars 1675, hade Snifs hustru, ANNA ISRAELSDOTTER BURE halshuggits för häxeri i Gävle.

Mer än 20 barn vittnade mot Catharina Bure. Även hennes egna barn befann sig inkallade inför domstol för att vittna. Catharina barn avskydde alla anklagelser mot henne. De förnekade att hon transporterat dem och andra barn “till en fest” i Blåkulla. Men domstolen fann det anmärkningsvärt att “ingen av dem kunde visa några tårar, att de inte förlorade kontrollen över sig själva, och följaktligen var vanhedrande”. Förutom Catharina Bures egna barn, drog kommissionen slutsatsen att de andra barnvittnena berättade sanningen. Deras dom var oundviklig: Catharina Bure var en häxa.

Förvisso måste Falcks familj ha varit nöjda med beslutet. Men motgångar skulle komma till borgmästare Falck i form av landshövding Carl Sparre.

Sparre var närvarande i Gävle den 8 maj 1675 när han besökte kommunfullmäktige för att installera Daniel Christiernin som borgmästare i Gävle. Sparre deltog i häxprocesserna och kunde knappt dölja sin irritation. På grund av sitt höga kungliga ämbete var han dessutom utom räckhåll för alla baktalare, och definitivt utom räckhåll för alla som fanns i Gävle.

Vid rådhuset sa Sparre “jag avskyr att notera att burskapet väljer att anklaga Petrus Fontelius för vissa handlingar som han har begått och att propagandan går ut på att skaffa en ny präst. Denna viktiga fråga måste mogna med eftertanke och inte beslutas så hastigt “. Med detta skällde landshövding Sparre ut upphovsmannen Falck för sådana idéer. Guvernör och landshövding Sparre fortsatte med att säga att han vidare var medveten om “att ett stort missbruk hade rotat sig i staden i de beklagliga trolldomsanklagelserna. I det att en mängd barn i staden hade samlats för att förtala en och annan oskyldig och hederlig kvinna. Men landshövdingen finner inte barnens vittnesmål och anklagelser trovärdiga. Han fortsatte “Men bör detta onda beteende få vinna framgång?

Landshövdingens yttrande skickades till kungen och inquisitionen i Gävle avbröts. Men detta var ingen omedelbar hjälp till Catharina Bure, som redan dömts och dömdes till döden genom halshuggning, trots att hon nu satt i fängelsehålan på Örebro slott. Och Catharina Bures svåra situation blev ännu mer hopplös: fler kvinnor kom samtidigt inför rätta på samma sätt som Catharina. De dömdes för häxeri samt halshöggs och brändes på bål i Gävle. Medan Catharina Bure satt inspärrad i Örebro slott arbetade hennes man febrilt för hennes frisläppande. Petrus vädjade i Gävle att hennes dödsstraff skulle skjutas upp tills ett överklagande kunde göras.

I Stockholm i juni 1676 hade kung Karl XI installerat en annan trolldomskommission som hade att granska Catharina fall. Den nya kommissionen bestod av åtta män skickliga på att läsa lagtexter, liksom sex präster.

Under tiden satt Catharina satt i fångenskap då allt hade dragit ut på tiden. Slutligen, i dec 1676 hade den nya kungliga häxanklagelsen ändrat på Gävledomen och Catharina Bure frikändes och befriades från alla anklagelser i sista minuten. Vid tiden för hennes frigivning hade Catharina Bure varit inspärrad på Örebro slott under 21 månader med en dödsdom hängande över sig hela tiden.

Petrus Fontelius “ihärdiga ansträngningar” och litet tur öppnade dörren för att få Catharinas fall prövat på en högre nivå. Men många andra dömda häxor var inte så lyckligt lottade, deras öden ledde snabbt till huggkubben och brasa. I Sverige skulle det dröja innan Urban Hjärne (1641-1724) kunde sätta stopp för de flesta av de fortsatta trolldominquisitionerna och avrättningarna.

Omkring 1680 bleknade den hårda häxhysterin i stort sett bort i Sverige, men dess lågor skulle fortsätta att brinna i andra delar av Europa och Amerika. Under 1680 tycks familjen Fontelius ha backat tillbaka för det året hade Petrus Fontelius tjänat som Riksdagsman i den svenska riksdagen.

Petrus Olai Fontelius dog den 3 mars 1684, troligen i Gävle. Han begravdes i golvet i Gävles Heliga Trefaldighets kyrka den 27 april 1684.

Kyrkans inventering 1830 omfattar en lista över gravstenar i kyrkans gångar och köravsnitt. Listan konstaterar att gravstenen Petrus Fontelius (och förmodligen hans krypta under det) då var placerad i den stora gången i fråga om koret och altaret. Det är sedan delvis igenmurat av ett trappsteg.

1936 fanns endast två gravstenar som inte funnit sina tidigare platser, dessa ligger i södra vapenhus i kyrkan. Nästan alla andra hade antingen förstörts av den gradvisa sänkningen av kyrkan eller placerats under det aktuella ordet bland gravarna. En av de få gravstenar som inte förstörts är Petrus Fontelius, kanske på grund av sitt skyddade läge delvis under steget nära altaret.

I början av det 21:a århundradet ligger Petrus Olai Fontelius “gravsten i kyrkans körområde, precis till höger om högaltaret. Det är noterat på kyrkans inventarieförteckning som GRAVHÄLL # 26.

Hans grav har två ovaler i en cartouche för ristade inskrifter, men konstigt nog är bara en av ovalerna inskriven med snidad text. Översättningen i den inskrivna ovala, lyder “Här under vilar den tidigare parlamentsledamoten och högt lärde Herre, Master Petrus Fontelius, tidigare matematikprofessor vid Uppsala universitet, och senare Dean och Priest i Gävle. Begravda i hans 62. År, 27 april 1684. “

Den tomma ovala cartouchen var tydligen från början avsedda för Petrus Fontelius “fru Catharina Bure, med tanken att de skulle begravas tillsammans. Det har skrivits att gravstenen och kyrkan gravplats hade köpts vid ett tidigare tillfälle i deras liv. Men eftersom Catharina anklagats för trolldom “fick hon inte begravas med sin man i kyrkan under GRAVHÄLL”. Det faktum att hon frikändes från sina anklagelser verkar inte ha gjort någon skillnad, även 30 år efter sin rättegång.

Ytterkanten på Petrus Fontelius gravsten är nästan helt oläslig, texten slitna troligen från gångtrafik vid altaret.

Översatt från det lilla som är läsbart : “Men du som mitt namn … själ och salighet”.

——————————

Petrus Olai FONTELIUS gifte sig 1651 med CATHARINA ROLANDSDOTTER BURE dotter till prästen i Nora socken, Västmanlands län, Roland Olai BURE och hans första hustru, Catharina BIÖRSDOTTER (Balck?), dotter till en viss BIÖR, Bjur, eller BJÖRN av okänt ursprung, och som kan ha haft efternamnet Balck. Catharina Rolandsdotter Bure var troligen född i Nora socken, Västmanland, Sverige på 1620-talet eller 1630-talet och dog i Gävle den 16 februari 1706. Catharina begravdes den 2 mar 1706, förmodligen på kyrkogården i Gävles Heliga Trefaldighets kyrka. En begravningspredikan från Catharina begravning finns fortfarande i Kungliga biblioteket i Stockholm.

Petrus Olai FONTELIUS och Catharina ROLANDSDOTTER BURE hade följande kända barn:

1) Olof Fontelius, en student, som föll från en höstack och dog.

2) Margareta Fontelia, som föddes 1653. Hon var gift (1) med Olof Hiller, en sekreterare i kyrkans Konsistorium i Uppsala, som höll en magisterexamen. Hon var gift. (2) med dekanus och prästen i Nordingrå församling, Västernorrland län, Michael Ström, som var född på Ström Village, Arnäs församling. Västernorrlands län, ca 1640 och d. 24 April 1709. Han var son till militära befälhavare PER Michaelsson Ström

3) Petrus Petri Fontelius, en löjtnant vid amiralitetet i den svenska marinen.

4) Roland Fontelius, som var född i Uppsala, Sverige 16 augusti 1656. Han var en student vid Uppsala universitet med två av sina bröder och gjorde sin disputation där i 1682. År 1682-1683 var han hovkaplanen till Lord High Steward Sverige, Magnus Gabriel De la Gardie. År 1683 var han en student vid Rostock universitet i den tyska staterna, sedan 1684 en student vid Griefswald University, också i de tyska staterna. Han dog i Ystad, Skåne, Sverige den 23 december 1702.

5) Abraham Fontelius, som var en kapten med Svenska Amiralitetet i Ystad. Han d. ogift.

6) CATHARINA FONTELIA, som var född i Uppsala, Sverige 1660 och D. i Nora församling, Västernorrland, Sverige 1736. Hon var gift. (1) den 14 september, 1680 med prästen vid Västerlövsta och Enåker helgedomar i Västmanland, Gabriel PHRAGMENIUS som var född vid Hagby församling, Uppland, Sverige 1648 och död i Västerlövsta församling, Västmanlands län 27 Apr 1705, son till prästen vid Hagby och Ramsta församlingar i Uppland, Sverige, JONAS VERNICI / VERNICIUS och prästens dotter Margareta (CATHARINA) Nilsdotter SEPELIA. Catharina Fontelia var gift. (2) med prästen i Nora socken, Västmanland, Sverige Olaus Petri Noraeus.

7) Elisabeth Fontelia, som var född 18 oktober 1661 och död i Gävle. 6 februari, 1741. Hon var gift. 24 september 1685 i Gävle med Gävle handelsman och stadens rådman Anton Martin, som dog i Gävle 27 april 1712. Elisabeth och Anton är förfäder till den välkända Martinfamiljen i Sverige.

8) Anna Fontelia, som var född 1662. Hon var gift med prästen vid Alfta socken, Gävleborgs län, Jacob Erici Rönqvist, som var född 1656 och död 1694, son till en borgare i Gävle. Efter hennes makes död dömdes Anna 1698 för en olaglig affär hon hade med dekanus/prosten i Gävle, Johan Henrik Schaefer (1657-1725), som hade kommit till Alfta för att begrava hennes man. Schaeffer dömdes också till böter och blev avstängd från sitt yrke, deras affär hade skamfullt avlat fram ett barn 1695.

9) Lars Fontelius, som var född 1679 och död 1692 som student.

Fontelia, Anna Arvidsdotter (1616-1651)
Fontelia, Britta Arvidsdotter (1612-)
Fontelia, Ingeborg Arvidsdotter (1608-)
Fontelia, Kerstin Arvidsdotter (1602-)
Fontelius, Arvidus Arvidi (1601-1658)
Fontelius, Halvardus (1619-(1686..))
Fontelius, Laurentius Arvidi (1606-(…))
Fontelius, Olavus Arvidi (1604-1650)
Fontelius, Petrus ()