År 1446
Hur såg Gävle ur 1446, då staden fick sina stadsrättigheter? Tyvärr är frågan svår att besvara, eftersom vår kännedom om medeltidsstaden är mycket begränsad. Detta beror dels på att stadens arkiv förmodligen förstördes vid stadsbranden 1569, dels på att man försummade arkeologiska undersökningar i samband med all nybyggnation vid till exempel Stortorget och vid Kyrkogatan (Landstingshuset) under 1960- och 70-talen. Även bränderna 1569, 1776 och 1869 och rivningarna från 1950-talet och framåt har utplånat spåren av äldre bebyggelse.
Norr om ån låg kyrkan sedan början av 1400-talet, där den nuvarande Trefaldighetskyrkan är. Tidigare hörde Gävle till Valbo socken men blev förmodligen egen församling eller möjligen bara annex till Valbo i samband med kyrkbygget. Det var en gråstenskyrka utan torn, cirka 32 meter lång och cirka 12 meter bred. Den brann och revs i början av 1600-talet. Uppgiften att det funnits ett kapell vid nuvarande Västra vägen avvisas av Gun-Britt Aagård i “Medeltidsstaden 62. Gävle” och säkert med rätta.
Vid kyrkan fanns ett torg. Detta låg sydost om kyrkan med närhet till Gammelbron och ån med en förmodad hamn. Det har gjorts fynd av stenplattor i området och de har satts i samband med ett torg.
Förmodligen fanns det som i andra städer vid den här tiden en rådstuga vid torget. Under 1500-talet nämns ett hospital (sjukhus), men om det fanns på 1400-talet vet vi inte. Tänkbart är att det som i andra medeltida städer vid den här tiden fanns ett så kallat “helgeandshus“ (fattig- och sjukstuga) vid kyrkan i dess regi. Någon skola fanns troligen inte, en sådan nämns först 100 år senare. Det kan dock inte uteslutas, att kyrkan haft något slags undervisning. Det fanns 16 “stadsskolor” i Sverige under medeltiden, men Gävle nämns inte bland dem.
Det kan ha funnits en kvarn i ån. Under 1500-talet fanns en stadsvåg, som nämns i Tänkeboken 1585 och som sägs ha legat nära ån vid torget. Den kan ha funnits 1446. Redan då utskeppades järn från staden och det måste vägas.
Det är svårt att avgöra hur stor utbredning staden hade 1446. I väster till kyrkan, i norr till ungefär nuvarande Kyrkogatan eller lite norr om den. Under 1980-talet gjordes arkeologiska undersökningar i kvarteren Stadsdiket, Pechlin, Armfelt och Oxenstjärna. De äldsta bebyggelseresterna var från 1500-talet. Lösfynd av 1400-talstyp har dock gjorts i Pechlin (hörnet av Drottninggatan och N. Centralgatan). På 1500- talet fanns bebyggelse vid Östra Lillån, som då mynnade vid Gamla Grand, enligt Tänkeboken. Magnus Elfwendahl skriver i “Arkeologi i Sverige 1”: “En strandbunden bebyggelse har troligen funnits längs Gavleåns och delar av Lillåns norra strand under 1400-talet”. Det måste dock tillsvidare anses ovisst hur långt åt öster medeltidsstaden Gävle sträckte sig.
På Söder fanns sannolikt en kungsgård (byggd på 1400-talet?). Det var troligen en enkel träbyggnad, där fogden bodde. Ett kulturlager har påträffats vid Hamiltongatan. I närheten av kungsgården kan det ha funnits en mindre bebyggelse, åtminstone var det så på 1500-talet enligt Tänkeboken.
Man kan anta, att Gävle 1446 mest påminde om en stor bondby, men fiske och handel samt in- och utförsel av varor via den lilla hamnen vid Gammelbron eller något öster om den har förekommit.
Husen var låga och oansenliga och av trä med ved- och torvtäckta tak och en mängd bodar, fähus och härbren. Man vågar väl gissa, att en del av boningshusen var grupperade längs en långgata med tomterna ner till ån. En sådan gata nämns före den stora stadsbranden i en köpehandling från 1564 (Vasaskolans arkiv).
Långgatan gick österut i ungefär samma sträckning som nuvarande Kyrkogatan. I Tänkeboken 1576 nämns “Långgatun” ofta och det framgår där, att den då gick ut till Lillån (se ovan). I Tänkeboken 1585 sägs det, att avståndet från Gavleån och upp till Långgatan är 100 alnar, det vill säga ca 60 meter och det stämmer med avståndet från nuvarande Kyrkogatan och ner till ån, som dock 1446 kan ha varit lite bredare än nu.
1578 och 1585 nämns Vattugatan ofta och den var en tvärgata ner till ån. Under 1600-talet gick Vattugatan och Vattugränderna ner till ån i trakten av kyrkan och det kan ju ha varit samma sak med 1500- talets Vattugata. Det antyds faktiskt i Tänkeboken. Man kan alltså gissa, att Vattugatan var en gata från torget vid kyrkan och ner till Gammelbron och båtbryggan i ån år 1446. Namnet skrevs Wattwgatona i583. Man hade avlånga tomter som gick ner till ån, där de avslutades med en sjöbod.
Tänkeboken nämner flera gånger Tvärgatan (tuergatun 1587) ner till ån. Man får dock vara försiktig med antaganden om att staden 1446 hade gator motsvarande 1500-talets, eftersom bebyggelsen vuxit på 1500- talet och en stor brand härjat 1569, men vissa fingervisningar kan man ändå få. (Tänkeboken börjar 1573.)
Man har förmodat, att Drottninggatan (förut Lötgatan) fanns under medeltiden (Fyhrvall, Bidrag till Gefle stads historia), men det är inte så troligt, eftersom området vid nuvarande Stortorget var sankt och fick awattnas med ett brett dike. Dessutom nämns gatan aldrig i Tänkeboken. Jämför dock Norrgatan nedan.
Fyhrvall och i hans efterföljd Englund tror också, att det fanns en Strömgata närmast Gavleån under medeltiden, men en sådan gata nämns heller aldrig under 1500-talet.
I Tänkeboken omtalas 1595 “Norregatunn”. Den kan ha varit en vägförbindelse från Gammelbron, torget och Långgatan redan under medeltiden norrut till de stora byarna Sätra, Stig, Fors och Testebo i Hille socken. Det kan ju dock lika gärna ha varit en parallellgata till Långgatan norr om den. Vi vet inte.
Det finns uppgifter om fynd av strandpålningar, kavelvägar (sådana hade man där det var sankt) etc. från 1200-talet och de skulle ha varit vid norra åstranden (Från Gästrikland 1941, s. 23).
Vägar fanns söderut via Gammelbron och västerut från fogdegården på Söder och troligen även till Gavlebron via nuvarande Stadsträdgården och vidare västerut. Vägar på den tiden påminde mest om stigar för ridning och klövjning. Se för övrigt ovan.
Betesmarker och odlingar fanns bland annat väster och norr om staden på den så kallade “Löten “, ett fornsvenskt ord som betyder betesmark, utjord. Där fanns bodar, härbren, lador och rior (torkhus för säd). Det skrevs Löthen 1573 i Tänkeboken.
Fisket var viktigt och förekom i ån med notdragning och fasta fiskeanordningar, så kallade “verkar” och laxkar, samt som fjärrfiske i havet längs kusten. Borgarna fick lov att lämna en fri passage på 7 meter i åns mitt, en så kallad “kungsådra“, för båtar och för laxens vandring. Fiskeanordningarna fick alltså inte spärra ån.
Alderholmen hade 1446 nätt och jämt höjt sig över vattenytan och var snarast en grynna enligt geologerna och följaktligen fanns knappast Lillån (Östra Lillån) ännu.
Hur många invånare hade Gävle 1446? Ingen vet men det kan nämnas att 1558 var 228 personer mantalsskrivna, men då avsågs endast män. Sammanlagt torde det ha rört sig om cirka 1400 personer. 1446 fanns det gissningsvis 500-1000 personer sammanlagt inklusive kvinnor, barn och åldringar. Man har beräknat att till exempel Nyköping hade bara några hundra invånare under medeltiden, så städerna var fortfarande små.
Sammanfattningsvis: Bebyggelsen var koncentrerad och sammanträngd vid torget och gick förmodligen en bit åt öster vid ån och Långgatan (ungefär vid nuvarande Kyrkogatan). Möjligen fanns det också en liten bebyggelse i trakten av nuvarande slottet på Söder. Som synes är det osäkert hur Gävle såg ut 1446 men det är väl inte förbjudet att spekulera och gissa lite i avsaknad av källor och klargörande arkeologiska undersökningar och fynd.
Gatorna på 1500- och 1600-talen
Under dessa sekler var staden fortfarande så liten, att det inte behövdes några egentliga gatunamn. I varje fall användes sällan namn i officiella sammanhang som i Domboken eller Tänkeboken. Omkring 1600 utgjorde befolkningen 2000 å 3000 personer och 1682 bara ca 1100. Under mellantiden hade befolkningen minskat i antal på grund av den nedgång i handeln, som orsakades av att stapelrätten gick förlorad och att “det bottniska handelstvånget” infördes. En stapelstad hade rätt att bedriva handel med utlandet, såväl export som import, samt att hålla “stapel”, det vill säga förråd av lagrade varor. För att gynna Stockholm förbjöds utländska skepp att besöka Gävle och båtar hemmahörande i Gävle måste gå in till Stockholm och betala tull där. Rikskansler Axel Oxenstierna, som ledde Kristinas förmyndarstyrelse, var ansvarig för detta och har därför kallats “Gefles fiende nummer ett”.
I en så liten stad tyckte man sig inte ha behov av något utbyggt gatunamnssystem. De flesta människorna kände varandra, så i till exempel “Tänkeboken” räckte det under 1500-talet att säga någons namn eller “Niels repslageres gårdh nordan om dijket”, “Lasse i Vreten” eller “Lars Perssons stall på Löthen”, så visste man vad det gällde för person och var han bodde. Det fanns dock några gatunamn under 1500-talet och som nämns i Tänkeboken (se ovan). Med Tänkebok menas en stadsbok förd av “syndicus”, stadsskrivaren, där bland annat lagfart, köp, arv och så vidare antecknades. Det var ett slags “minnesbok” eller protokoll.
I Tänkeboken nämns från 1600-talet Grötstigen, Henrik Perssons gata, Allmänningsvägen, Sätra tä (tä betyder bland annat “trång gata, bygata eller smal väg mellan gärdesgårdar”). Gatan gick till Sätra. Vidare Sätravägen, Skogmursvägen och Hemlingby tä. I Domboken 1632 nämns “Nöötholmen“, och Södra Kungsgatan kallades Nötholmswägen enligt runforskaren Johannes Bureus. I dialekterna kan holme även betyda backe och liten åker eller äng.
Utdrag ur Jan Sterners bok ”Från Gästrikland 1997 , Gatunamn och Gävlehistoria” – (sid 12-15)
—-
Pub av Lisse-Lotte Danielson 14/9 2015 för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
