Om jord hörande till och under Gefle stad under 1500- 1600- och 1700-talet

1 en och annan av Sveriges Städer har under de senaste åren anspråk väckts, till en del med framgång, om återvinnande av donationsjord, som olagligen frångått dem. En dylik fråga har nyligen blivit väckt hos Stadsfullmäktige i Gefle, och detta är anledningen, varför dessa anteckningar utgivs av trycket. Beträffande den jord, som nu lyder under Gefle Stads domvärjo, lämnas här bland annat alla de upplysningar, som ur äldre handlingar kant erhållas, och som till en del är av vikt för vidare behandling av den väckta frågan.

Gefle den 6 November 1888.

J. Selggren.

——————————————————–

Källa:

Om jord hörande till och under Gefle Stad.

(Gefle 1888, Gefle-Postens Tryckeri)

Den mark, som vanligen kallas Gavleägor, har å ena sidan sin naturliga gräns i Gavleån och skiljes å den andra från Sätra bostad genom rå och rör. 1)

Om den utgjort något särskilt byområde eller blivit avsöndrad från någon av de kringliggande bolbyarna, där lämnar oss äldre handlingar i fullkomlig okunnighet, likasom om sättet varpå den kommit i Gefle stads samfälda ego.2)

Med undantag av den sandiga och ofruktbara delen längst västerut, utgörs Gavle ägor numera antingen av odlad jord eller av tomter och närmast fjärden av upplagsplatser. För 300 år sedan låg mellan mynningarna av Stora ån och Ö. Lillån den så kallade Alderholmen, till vars inskränkta omfång man kan sluta därav, att den i samtida kronoräkenskaper kallas “en liten holme mitt i ån”. Utanför sträckte sig Geflefjerden långt upp över den ansenliga rymd, som efterhand och i synnerhet under senare år genom uppgrundning och utfyllning blivit förvandlad till fast land. Även i övrigt var utseendet av Gavle ägor helt annorlunda än nu. Närmast staden, som då sträckte sig från trakten kring kyrkan i en lång och smal remsa längs efter Stora ån och dess östra gren på ömse sidor om de smala och krokiga gator, som sedermera kallades Kyrkogatan och Långgatan, hade man på ömse sidor om stora landsvägen västerut, presteboets ägor, den tiden till det mesta belägna uti vad som nu utgör en del av stadens andra kvarjeer. 3)

Dessa ägor, bestående av några åkertegar och vretland, var väl till en början det enda, som var odlat. Allt det övriga låg för fäfot och utgjorde stadens löt eller gemensamma betesmark, som under tidernas lopp mer och mer inskränktes. I den mån vattnet föll ut och marken lämpade sig för odling, upptogs invid rågången mot Sätra åtskilliga vretland och i stadens närmare grannskap inhägnades den ena täppan efter den andra till krydd- och kolgårdar. 4)

Denna jämförelsevis sena odling torde inte ha varit utan inverkan på det i alla fall märkliga förhållandet, att dessa nyodlingar inte övergått i enskild ägo under det att på den gamla jorden på stadens södra sida fanns de största om inte bästa delarna av hemmanens ägor avsöndrade till en mängd självägande besittningar. Visserligen iklädde sig åtskilliga av de nämnda täpporna eller kålgårdarna numera tomter eller tomtdelar inom staden, under tiden fast natur, men emellertid fanns länge5)

inte mer än två fasta vretar på Gavle ägor, belägna på var sin sida om västra landsvägen vid den forna Gavlebro, eller som den nu kallas Gustavsbro. Den ena, numera genom köp och byte tillhörig staden och ämnad att inläggas i dess park stödde sin fasta och självägande natur på konung Gustav I:s brev av Ekolsund den 12 Juli 1553, varigenom han efterlät sin tjänare Mats Törne “att till sitt behov tillpynta en äng av det vreteland, som ligger emellan Gavlebro och Kroknäs på Gefle stads ägor samt med Wirkesholmen dock med sådana villkor, att han framdeles, när det hävdat och brukat blivit, skulle därav ge kronan tillbörlig ränta eftersom det blev skattlagd och kunde göra skäl före”. hur den andra, som för närvarande tillhör Gustavsbro bryggeribolag, blivit fast, är ej känt men den hade denna egenskap redan 1647.

Tomtupplåtelser.

Att konung Gustav I i följd av sitt vittomfattande begrepp om kronans rättigheter tillägnat sig ett slags grundläggande rätt till dessa s. k. Gavle ägor, bestyrkes inte blott av ovannämnda brev utan även av det sätt, varpå han förfogade över vissa tomter, förmodligen sådana, som nyligen blivit intagna och för vilka gammal hävd inte kunde åberopas till stöd för äganderätten. Ett mindre antal tomter erlade nämligen tomtören till kronan och deras innehare kallades tomtöresborgare till skillnad från dem, som ägde egen gård och grund.6)

Denna avgift förekommer första gången i Gestriklands räkenskaper för 1549, varest bland andra kronans inkomster är upptagna tomtörespenningar 14 marker 2 öre 23 pgr “av några tomter i Gefle”. Från denna tid är denna inkomst stående, och stiger så småningom ända till 39 marker 7 1/2 öre, likasom tomternas antal från 16 till 31, men sjunker åter efter 1569 års brand, då stadens invånare erhöll 12 års frihet från skulder, vilken dock sedermera inskränktes till 6 år. Efter denna tids förlopp är för år 1575 antecknat, att 10 tomter låg öde , men att 22 erlade 21 marker 5 öre 9 pgr i tomtören. Samma antal av betalande tomter bibehåller sig sedan, dock med några mindre växlingar i avgiftsbeloppet, till 1597, då plötsligen utan någon angiven anledning tomterna stiga till 43 och tomtören till 53 marker öre. Häri skedde ingen förändring intill dess konung Carl IX, i sammanhang med donationen av Testebo och Sätra den 24 Juni 1602, utan alla villkor och förbehåll tillät Gefle stads invånare att under staden behålla alla de täppor och vretar, tomter, kvarnställen och fiskevatten, som inom stadens dike och råmärken liggandes är och en tid därifrån varit hade, att bruka och behålla staden till godo. Tomtörena blev nu i kronans räkenskaper avförda och har sedan så av dessa som andra ofria tomter ingått till stadens kassa.

I sammanhang härmed må nämnas, att utvägen att genom köp eller inlösen av ofri tomt befria sig från tomtören även före denna tid begagnades, med den skillnad att lösepenningen då ingick till kronan, med vilken köpet avslöts. 7)

Städernas rättighet att till förmån för sin egen kassa försälja ofria tomter är sedermera genom åtskilliga författningar bekräftad.

Fasta vretar.

I dessa tider, då stadens område var inskränkt till de s. k. Gavle ägor, uppkom det egna slag av självliggande jord, som sedermera fått namn av fasta vretar. De hade till sin grund ett ekonomiskt behov, som ej kunde avvisas. Ännu är den tid inte helt och hållet ur minne, då varje familj, som ville göra sig försäkrad om någorlunda jämn tillgång på en så oumbärlig hushållsartikel som mjölk, måste hålla sig en liten ladugård av en eller flera kor (getter gjorde hos de mindre bemedlade samma tjänst) med därtill hörande bihang av så mycket jord, som fordrades för att vinterföda dem. Hur mycket större skulle inte detta behov har varit för 3 á 400 år tillbaka, då näringslivet var outvecklat och familjen i så många avseenden var inskränkt till vad den själv kunde producera? Den mark, vilken, såsom förut är nämnd, tillhörde samhället, lämnade ett allt knappare utrymme endast för sommarfödandet av nödvändiga kreatur. Borgerskapet hade då ingen annan utväg än att av närgränsande byområden skavfa sig den jord, som behövdes.

Att skattskyldig jord inte fick avsöndras från hemmanen och åbornas förmåga att erlägga skatten och utgöra allmänna onera sålunda förminskas, var en redan då allmänt antagen grundsats. Undantag förekomma i mängd. Det kunde ej vara svårt för borgaren att med pengar i handen eller begärliga varor i sin bod, av bondens åker eller uppröjda äng bekomma ett litet stycke, som han behövde eller önskade, men i allmänhet skedde väl sådana avsöndringar antingen pantevis, då annan utväg att betala inte fanns eller såsom avstillning för arvsanspråk i hemmanen.8)

Exempel förekomma av båda fallen och vi får längre ned se att avsöndringar av denna art ofta gick tillbaka. Bättre anspråk på orubbat ägande rätt gav sådana avtal, genom vilka borgaren för sina pengar eller varor erhöll endast utmark, som han själv måste röja och uppodla, och av vilka ägor, såsom ej ingående i hemmanens skattlagda jordavtal, kronan krävde särskild grundskatt. De underkastades således den årliga eller rättare sagt rörliga skattläggning, som enligt regeln ägde rum i Gestrikland, likasom i andra nordliga provinser tills i början av 1600-talet, ständig skattläggning även där infördes; erhöll därigenom samma skattemannarätt som hemmanen och fick därför namn av fasta och själv ägande vretar under Gefle stad.

Den äldsta kända handling rörande dessa vretars skattläggning förekommer i Gestriklands fogderäkenskaper för år 1550. 31 namngivna borgare skattade för sina vretar 36 mark 6 öre efter 2 öre för varje lass hö. Vretarnas antal är inte uppgivet, inte heller för det följande året, men skatten utgick då med 43 mark 2 öre. År 1552 var vretägarna 42 och vretepenningarna 47 mark. År 1555 fanns 49 vretägare, likaså året därpå, då skatten gick till 53 marker 5 öre.

Ett slags bekräftelse på äganderätten erhölls genom konung Gustav I:s brev den 28 November 1557, i vilket han säger sig har “gunsteligen efterlåtit, att de Gefle borgare, som har uppröjt och upptagit sig några vretar eller täppor omkring förenämnda Gefle stad, måge ock så (oss till behagelig tid) samma vretar och täppor njuta och bruka, så här efter, som de här till gjort har, dock så att de göra oss och kronan den rättighet av samma vretar och täppor, som de kan bli skattlagda och göra skäl för”.

Orden: “oss till behagelig tid”, antyda att äganderätten var något vacklande. Möjligen är de endast något av de vanliga förbehåll, genom vilka

konungen undvek att binda sig i fråga om kronans inkomster. Men så framt några av vretarna låg på kronogrund och således enligt lag inte kunde lämnas någon till evärdelig besittning, kunde ock uttrycket vara väl berättigat. Att förhållandet med åtskilliga verkligen var sådant och besittningen således medgiven endast tills vidare, ser man därutav, att då kronans “gamla ödeshemman” Wibro (numera en del av konungsladugården Wall) i Walbo socken den 4 Januari 1565 donerades till Mats Törne ansågs åtskilliga stadsboernas skattlagda vretar ligga å konungagårds ägor och således vara inbegripna i donationen, varför deras ränta i kronoräkenskaperna avfördes. 9)

Donationen återkallades 1569, och osäkert kan vara, om Mats Törne hunnit göra något annat bruk av donationen, livad vretarna beträffade, än att i kronans ställe uppbära deras skatt,

Mot slutet av konung Gustavs regering hade antalet av vretägare och säkerligen även av uppröjda ägor ökats i ovanlig grad, möjligen iakttogs också större noggrannhet vid den rannsakning, som borde föregå bestämmandet av deras skatt för året. Antalet som 1559 fortfor att vara 49, uppges året därpå vara 90. I 1562 ars fogderäkenskap är anmärkt en tillökning av 28 vretägare och 22 marker vretpenningar. För 1563 finns en specificerad längd å 128 vretägare, som tillsammans erlade 128 marker 2 öre i skatt och att vilka 8 med 6 marker 2 öre i skatt under året tillkommit. Under åren 1564—1572 varierar vretägarenas antal emellan 126 och 134. Plötsligen och utan någon uppgiven anledning sjunker det 1573 till 111 och 1575 till 110, vilket antal oförändrat bibehålles i de följande årens räkenskaper, ända till den ständiga skattläggningen 1604.

Vretepenningarna bibehölls i det närmaste oförändrade under hela denna tid och uppgick 1602 till 130 marker 3 1/2öre. 10)

Den olycka, som 1569 övergick Gefle, då nästan hela staden förstördes genom vådeld, och de förändringar i borgerskapets villkor, som därav följde, tycks ha lett till ovannämnda nedsättning. Att den förblev orubbad i nära 30 år torde kan tillskrivas den slapphet, som under konung Johan III:stid förmärkes hos vederbörande tjänstemän vid bevakandet av kronans under Gustav I:s regering upplivade och väl kultiverade rättigheter och som gjorde att de årliga skattläggningarna inskränkte sig till en och annan obetydlig jämkning eller rent utav upphörde.

Att borgerskapet begagnat sig av konung Johans brev år 1582, varigenom det tilläts dem i likhet med borgarna i andra rikets städer, att till arv och eget köpa de åkrar, vretar, tomter eller andra lägenheter, som de av Kungl. Maj:t och kronan därtill havt, finns ej något annat spår, än att konungen genom sina vid dylika bördsrättsförsäljningar vanligen begagnade ombud. Rasmus Ludvigsson och Johan Henriksson sålde år 1584 6 tomter till borgare i Gefle på de vid dylika försäljningar vanliga villkor. 11)

Anspråk förekomma av kringliggande byamän att återfå vad som enligt deras åsikt olagligen frångått dem 12).I Gefle borgerskaps besvär av den 9 janari 1587 klagas att bönderna ville ta igen de vretar, som borgarna uppröjt omkring staden och åt vilka de erhållit konung Gustavs brev. I anledning härav erhöll stadens invånare konung Johans försvarelsebrev av den 26 Mars 1590 för deras ägande rätt till åtskilliga uppröjda vretar söder om fjerden på Järvsta och Hemlingby ägor.   Fasta vretarnas skattläggning.

Då den ständiga skattläggningen antagligen företogs i de nordliga landskapen kom ordningen också till de fasta vretarna under Gefle stad. Skattläggningsinstrumentet är undertecknat den 21 November 1604. Uppgift på vretägare och på avkastningen av deras vretar inkom från Magistraten, varefter de Kungl. komissarierna för varje vret bestämde dess ständiga ränta till 2 öre årligen för varje lass hö av den uppgivna avkastningen. Vretägarna befanns nu vara 177 och vretarnas antal ej mindre än 439, vilka enligt nyss anförda grund ansågs böra dra en årlig skatt av sammanlagt 226 mark l/2 öre eller 56 daler 16 1/2 öre. Största delen (159 vretar med en avkastning av 399 lass hö) låg på Sörby ägor; därnäst på Lexe utjord och inom de närmast till staden belägna byarna Sätra, Hemlingby och Järvsta. För övrigt var de spridda här och där i Walbo och Hille socknar inom ej mindre än 29 särskilda bolstäder, så att knappast någon by fanns i nämnde socknar, inom vilken rågång inte någon dylik vret var belägen.

Då den åsatta skatten, evalverad till 27 kronor 17 öre ännu oförminskad utgöres genom stadens försorg, som sedan fördelar den på de nu efter stadens jordebok befintliga fasta vretarna, är det dock långt ifrån, att alla som upptogs i 1604 års längd ännu skulle såsom sådana finnas kvar.

Skattläggningskommissarierna anmärkte själva, att ibland dessa fanns många “pantevretar”, som med tiden kunde igenlösas av dem, som därtill var behöriga. Av dylik osäker beskavfenhet var väl även de 33 vretar, som enligt Magistratens uppgift av stadsbor innehades på “konungsägan”. Att även dessa lades till viss skatt, vill väl inte säga annat, än att denna skatt ansågs som ett slags avrad, som tills vidare ingick till kronan, intill dess kronan själv eller den temporära inneharren av konungsgården fann för godt att ta dem under eget bruk.13)

Staden fick vid samma tid genom donationen av Testebo och Söderby byar tillräckligt jord på närmare håll och detta var tvifvelsutan förnämsta anledningen, varför en mängd vretar, som var allt för avlägsna, för att kan nyttjas med bekvämlighet, på ett eller annat sätt återkom under byarne.14)

För närvarande finnas inga andra fasta vretar kvar, än på Söderby, Testebo, Hemlingby, Järvsta, Lexe, (Åsbyggeby), Sätra, Stigs och Hvarfva ägor. Alla de övriga har snart sagt spårlöst försvunnit.

Nya avsöndringar från byarna.

De skattlagda vretarna var att döma av den uppgivna avkastningen ganska små, men så var de så mycket flera till antalet. Då stadsboerna därjämte genom konung Carl IX:s donationer erhöll mantal jord att sinsemellan till nyttjande fördela, tyckes det som om det inte så särdeles talrika borgerskapet skulle med jordägor har varit väl försedd. Inte desto mindre förekomma under de närmast följande fyrtio åren (1605—1645) omkring 80 uppbud.15)

vid Walbo och Hille ting av köp, genom vilka bönder i Sätra, Hemlingby, Järvsta och Åsbyggeby avsöndrade jord från sina hemman och försålde den till stadsbor. De fall, då det försålda uppges vara inte odlat, är ganska få; vanligen är det någon “vret”, “ängestycke” eller “teg”, och således uppenbarligen odlad och under skatten inbegripen jord, som på detta sätt frångick hemmanet. Ganska sällan nämnes hur stor köpeskillingen var, och om den utgick i penningar eller varor. Man har skäl tro, det dessa små jordstycken gått och gällt såsom ett slags nödtvunget betalningsmedel, då bondens kredit hos borgaren ej längre räckte till. Ur denna synpunkt kan tidernas svårighet lända till någon ursäkt för Häradsrättens förfarande, då den å dylika avhandlingar meddelade lagfart.

Återvinningsförsök.

Försök att återta det förlorade uteblev inte. Järvstaboerna hade till vårtinget med Walbo 1626 instämt 17 särskilda vretägare med påstående att de skulle göra besked för åtkomsten, och företedde ett synebrev av Underlagmannen Jöns Claesson att år 1586, varigenom några av Gefle stad, som företagit sig att, “egesmännom föga tillspordt” röja sig vretar på Järvsta ägor, blivit ålagda att fem år efter dato lämna vretarna till bönderna igen. Några företedde åtkomsthandlingar; de flesta hade “inga brev”. Något åberopande av 1604 års skattläggning till försvar för äganderätten omnämnes ej i protokollet, inte heller vad utgång saken fick.16)

Några grannar i Hemlingby erhöll Häradsrättens utslag den 9 April 1624 och den 14 Februari 1625, att de skulle få igenlösa en obytt strand vid fjerden och ett änge vid Brynäs, som deras föräldrar sålt till Borgmästaren Hans Öndesson. Åsbyggeboerna gjorde ock anmärkning vid ett eller annat köp inom deras rågång, men tycks har låtit saken bero, då documenter förebragtes till styrkande av borgarenas rätt. En del av dessa klagomål blev dragne under konungens egen pröfning. I Borgerskapets underdåniga besvär den 8 Februari 1630 heter det, “att som bönderna inför Kungl. Maj:t andragit om några vretar omkring staden, som borgarena skulle har dem avhändt, så bådo Borgmästare och Råd att konungen ville med tålamod anse denna sak och genom utskickade låta förfara, hur samma vretar från bönderna komne var, en part med arv och skifte, men mesta delen bestod av för bonden onyttig och obrukad jord, som de med stora penningar från byarne köpt och med stor omkostnad och flit uppröjt och förbättrat”.

Begäret att i odlat eller förbättradt skick återfå vad som understundom för en ringa penning kommit i stadsboernas ego, upplivades hos allmogen genom Kungl. förordningen mot skattskyldig jords förminskning av den 2 Maj 1673. Deri heter det, att Då Kungl. Maj:ts företrädare förmedelst allvarliga påbud och åtskilliga plakater stadgat, 17)

att kronans skattskyldiga undersåtare inte skulle sig understå att söndra eller förminska jord av deras skattehemman, den där besutne till skada och fördärv och kronan själv uti dess skatter och rättigheter till märklig avsaknad, hade dock en sådan lovlig förordning inget eller fast ringa efterlevats. Till att vidare förekomma slikt olagligt förövande, påbjöds nu, att ingen därefter skulle fördrista sig, att genom köp, byte, pant, lega eller annat slags avhandlig avhända skattehemman någon mark av vad slag som helst vid stravf för säljaren enligt lag och vid förlust för köparen av vad han sålunda åtkommit med det som han därför hade givit. Att häröver hålla hand ålades Landshöfdingar, Fogdar och även Domhavande, bland vilka sistnämnde Kungl. Maj:t väl hade havt fog att ställa en del för ögonen, det de hade mot laga stadgar meddelat fasta på slika ägor och därigenom gifvit tillfälle till sådana irringar. Förbudet förnyades den 21 Juli 1677 och skärptes i så måtto, att då det förra föreskrev, att vad som förut (före 1673) blivit hemmanen avhänt, skulle oaktat därpå laga fasta blivit given, så vida likväl inte urminnes hävd var åkommen, läggas till sin rätta bostad igen mot betalning och en skälig förnöjning av det som vederbörande bekommit och njutit hade, så stadgade det senare, att sådant .skulle ske utan någon lösen eller förnöjning, “emedan ingen hade bort vara så obetänkt och dristig emot lag- och Kungl. förordningar tillhandla eller lägga under sig det som Kungl. Maj:t och kronan tillkom”.

Bekräftelse å de fasta vretarna.

Borgerskapet, som förutsåg, varthän allt detta skulle leda, skyndade att hos Kungl. Maj:t anhålla om bekräftelse å de odlingslägenheter, “om vilka stadens innevånare tidigare med Kungl. Maj:t anhålla om bekräftelse på de odlingslägenheter, “om vilka stadens innevånare tidigare med Kungl. Maj:ts permission, lov och minne kontraherat och slutit hade”. I anledning av denna ansökning konfirmerade konung Carl XI genom brev den 27 Mars 1674 Gefle stads innevånare i deras rättighet att för evärdeliga tider nyttja och behålla de jordägor, som stadens forna borgare för mer än 100 år sedan av bönderna i näst omkring staden liggande byar sig tillhandlat och sedan med stor kostnad uppröjt och hävdat, samt förklarade, att dessa ägor med stöd av den stadfästelse som derå kommit genom Gustav I:s och Johan III:s förr berörda brev inte var under de utgångna plakaterna inbegripna 18)

Till yttermera visso upplyste Kammar-Collegium, att dessa vretar 1604 av den utskickade skattläggningskommissionen blivit taxerade och för en viss skatt uppförda samt att de blivit upptagna av utägor och sådana, som byarne inte havt något nytta av, varför kollegiet — då byarnas skattlagda jord därigenom inte blivit förminskad — ansåg de åberopade plakaterna inte vara till dessa ägor tilllämpliga.19)

Allt som från bönderna blivit förvärvat efter 1604 fortfor inte desto mindre att vara underkastade reduktion enligt plakaterna, Det var naturligt att fördelen för byarna att i odlat skick utan lösen återfå vad som i egenskap av obrukad eller skogbeväxt mark blivit avyttrat, skulle locka till mer eller mindre befogade återvinningsanspråk. Då varande Landshöfdingen i Vester-Norrland, General-Löjtnanten Friherre Jöran Sperling anmälde då, att en och annan stad i länet begärt, att lindring i plakaternas föreskrifter i likhet med vad redan kommit bergsbruken till godo, skulle dem beviljas och begärde härom Kungl. Maj:ts närmare förklaring, “då det eljes ville falla honom svårt att sluta emellan städerna och allmogen eller hämma och förekomma de många och långsamma tvister och processer, som derav syntes vilja flyta”. Med avseende härå utfärdades Kungl. Majts förklaring av den 1 Juli 1682 av innehåll, att vad invånarna i städerna av öde och skogvuxen mark köpt av nästomliggande skattebönder och sedan bona fide genom mödosamt arbete och bekostnad kultiverat, uppbrukat och hävdat, det skulle Borgarna roligen och oturberade nyttja, bruka och behålla, dock med villkor att de skulle undergå en billig taxering av dessa således uppröjda ägor, som tillförene inte var skattlagda, och skulle bönderna, som dessutom prövades ha full jord emot deras skatt, därefter inte vara befogade att därför uppbära någon avgift.

Någon undersökning, vilka bland Borgarenas innehavande jordar dessa förut inte skattlagda ägor var, och vilken skatt de borde dra, lärer aldrig har blivit verkställd. Någon åtgärd i detta hänseende lärer inte ansetts nödvändig, sedan staden genom Kungl. Brevet den 7 November 1688 till Landshövdingen m. m. O. Wellingk erhållit rätt, att njuta den skatt, som flöt av de ägor och den skogvuxna mark, som stadsborna uppodlat.

Reduktioner under byarna.

I samma Kungl. förklaring stadgades vidare att vad de ägor vidkom, som en eller annan borgare i städerna sig tillhandlat av bondens öppna åker och äng, så skulle dessa läggas till sin gamla bostad på sätt som plakatet förmälde; så vida bonden kunde bevisa att han antingen för samma jord drog skatten eller ock hade mindre ägor, än som svarade mot hans utlagor. På grund härav instämde nu byamännen i Sätra och Hemlingby åtskilliga vretägare, vilkas ägor de förmenade vara av sistberörda egenskap. Dessa långvariga rättegångar slutades så, att en inte obetydlig egovidd i kravt av domstolarnas utslag återföll till nämnde byar, vilka båda tycks har vid förutgående avsöndringar till det yttersta gått sin skattlagda åker och äng för nära.20)

Vi återkomma till de fasta vretarna under Gefle stad, då det längre ned blir fråga om stadens jordrefningar och jordeböcker, för att så godt sig låter göra, redovisa för deras areal under olika perioder.

Donationer av kronan.

I den förut åberopade besvärsskriften den 9 Januari 1587 hade Borgerskapet anhållit om upplåtelse av Sätra by, “emedan de saknade allt utrymme till mulebete samt tillgång till vedskog och timmerhugst”. Samma skäl upprepades i deras förnyade ansökning den 27 Februari 1590 om “de fyra små hemmanen i Sätra, vid pass två pileskott från staden”. Förmodligen hade vid dessa skäl något avseende blivit fästat, då Alderholmen, “en holme mitt i Gefleån”, som det heter, vilken under några föregående år bergats för kronans räkning och givit 3 à 7 lass hö, av konung Johan III år 1589 skänktes till Gefle borgare att nyttja till deras eget mulbete”.

Mycket frikostigare gick konung Carl IX Borgerskapets önskningar till mötes, då han på dess förnyade klagan över för ringa utrymme till skog, mulbete och fiskevatten donerade till staden den 24 Juni 1602 Testebo och Sätra byar i Hille socken samt hemmanet Wreten 20a) i Walbo socken, med alla de ägor, som därtill lydt och legat hade, skog, åker, äng och fiskevatten, kvarn och kvarneställe, inte undantagna till att njuta, bruka och behålla. Men då kort därefter fråga uppstod om anläggande av en ladugård vid slottet i Gefle, och Sätra by samt Testebo ström21) ansågs för sådant ändamål behövliga och lämpliga återkallades de under kronan genom Kungl. Brevet den 15 Februari 1605, varemot staden erhöll till vederlag den byn Söderby bredvid Testebo och Wreten i Walbo socken, med allt vad därtill lydde, inget undantagandes, med villkor att staden, skulle derav, likasom förut för Testebo och Sätra ge kronan årligen 2 läster osmundsjern.

Vad Söderby, numera Sörby, beträffar, utgjorde det jämte hemmanet Wreten 51 2/3 öresland enligt 1605 års jordebok, men om man får tro en samtidig uppgift, 22)

var derutav så mycket förut avsöndrat, “att det mesta var i borgarnas händer till 5 à 600 lass äng, så att bönderna endast hade åkertegarna och några gamla ängeshävder kvar. Testebo, som genom Sätra bys och hemmanet Stigs mellanliggande ägor var mera avlägset, hade i mindre mån blivit berörd av stadsboernas inkräktningar. Det hade nu 7 åboer och var uppskattat till 64 1/2 öresland. Hela donationen omfattade således 116 1/6 jordeboks öresland eller efter hemmanens utsäde och den sedermera införda gärdemantalsberäkningen, 8 1/8 mantal.

Hur mycket åker och äng staden genom ovannämnda donationer erhöll, är nu inte möjligt att säga.23)

Enligt den äldsta uppgift man har, av år 1711 var den odlade stadsjorden omkring 625 tunnland. Även utan att beräkna den odlade mark som blivit inlagd dels till den vidsträckta stadsparken dels till tomter i södra stadsdelen och vid Strömsbro, stiger den för närvarande till minst 1.250 tunnland och har således mer än fördubblats på 175 år, ett så mycket vackrare resultat av stadsbornas odlingsflit, som deras arbete ofta nedlagts på ganska oländig mark. Jämför man den donerade stadsjorden med närgränsande byar av ungefär samma skattetal, är skillnaden i odling så betydlig, att den frågan verkligen skulle kan framkastas, om inte Staten mera vunnit än förlorat på denna donation.

Ersättning till bönderna i Testebo och Söderby.

I båda donationsbreven förklarar konungen sig vilja ge bönderna andra så goda hemman igen, som de måste lämna till staden. Denna ersättning kom sent och säkerligen inte alla till godo. Såsom lämpliga för ändamålet föreslogs dels kronans gamla tillhörighet, konungsgården i Hedesunda och de med kungsgården i Ovansjö tillbytta hemmanen i Hade samma socken, dels åtskilliga kyrkorna fordom tillhöriga, men till kronan indragna hemman, såsom 2 halva kyrkohemman i Backa och 3 prebende (Upsala domkyrkas) hemman i Ön. Walbo socken, 2 kyrkohemman i Nordanbro och Backa, Hedesunda socken och 1 kyrkohemman i Gryt, Fernebo socken, dels ock tvenne små hemman eller torp, Jugansbo och Ertmanshyttan i Hedesunda, över vilka såsom upptagna å allmänningen kronan ansåg sig kunna förfoga. 24)

Då saken drog ut på tiden och några at bönderna i Testebo deröver beklagade sig, erhöll Fogden den 4 April 1607 bestämd föreskritt att ställa dem tillfreds.25)

Men inte ens alla deklagande blev ihågkomna, som man kan se av en ny klagoskrift. 26)

Om det slutliga förloppet har man ej någon närmare underrättelse, än den som förekommer i Gestriklands Dombok för år 1681, enligt vilken åborna å Hedesunda kungsgård, Nordanbro och det ena hemmanet i Hade (det andra hade gått i byte mot ett till ladugården lagd skattehemman i Backa, Walbo socken) styrkte, att deras förfäder, som fordom bott i Testebo, i utbyte erhållit dessa hemman. Om ersättning till bönderna i Söderby, som efter vad ovan är nämnt, inte hade mycket kvar av sin jord, förekommer inte mera, än att 69 daler utbetalts 1612 till Bengt och Lars Anderssöner, borgare i Gefle till vedergällning och gode reede” för det hemman de hade mistat i Söderby. En annan erhöll det på gränsen emellan Walbo och Hedesunda belägna torpet Kettilsmedsbo eller Kesmesbo (Gestriklands Dombok 1683). De övriga behöll väl tills vidare sina obetydliga jordstycken och betraktades såsom “bomän” eller borgare i staden. I följd av allt detta är det sannolikt, att staden inte så alldeles omedelbart kom i besittning av allt vad donationen omfattade.

Användandet av den donerade jorden.

Att den öppna jorden utdelades bland stadens magistratspersoner och övriga borgare och att även åtskilliga till staden hörande tjänsteman, såsom Rektor, Konrektor, sedermera även Landskamrer och Landssekreterare m. fl. fick sin del är säkert. Då stadens äldre handlingar ej lämna någon upplysning vilka grunder vid fördelningen följdes. Man Kan dock sluta av senare uppgifter, att utdelningen bland borgerskapet skedde, så vitt möjligt var i proportion av vars och ens skatt eller bidrag till stadens behov; med andra ord efter de utskyldsören, till vilka varje borgare uppskattades. 27)

Då det omsider prövades nödigt att med iakttande av nämnae grund i dess största allmännelighet, uppställa föreskrifter som var närmare bestämda och vid tillämpningen medförde mindre svårigheter, stadgades visserligen sådana genom Kungl. Maj:ts Befallningshavandes utslag den 1 Juni 1752, vilket dock överklagades och av Kungl. Maj:t genom beslut den 12 Juli 1768 undanröjdes. I sammanhang därmed uppdrog Kungl. Maj:t åt Landshövdingen att i samråd med Magistraten uppgöra nya grunder för jordens utdelande och användande Infordrade utlåtande av Magistraten och de borgerliga societeterna avgavs, men saken stannade oavgjord hos Landshövdingämbetet. Den praxis, som under tiden utbildades och sedermera iakttogs, var i korthet följande: Sedan den jord blivit undantagen, som enligt stat var anslagen under lönerna till stadens ämbets- och tjänstemän, verkställde Magistraten efter samråd med Borgerskapets äldste den årliga utdelningen av ledigblivna jordlägenheter åt borgarna efter deras ålder bland borgarskapet enligt matrikeln på det sätt att handlande fick 3 tunnland, hantverkare och skeppare 2 tunnland och fiskare 1 tunnland vardera, så vitt omständigheterna sådant medgav. År 1771 fattades det beslut, att borgaränkor, som i varjehanda utskylder kontribuerade lika med deras avlidne män, skulle få nyttja all den stadsjord deras män innehavt, men eljest avstå densamma i proportion och högst till hälften. Härigenom och då antalet av borgare ökades blev utsikten att erhålla borgarjord mer och mer avlägsnad, så att slutligen borgare inte kom i åtnjutande av sådan jord förr än de varit borgare i 25 á 30 år. 28)

Den donerade jorden var given till stadens allmänna bästa, och då den tiden alla stadens invånare, med undantag av kronans och kyrkans fåtaliga tjänstemän, hörde till borgerskapet och utom personliga tjänstbarheter sammansköto efter taxering vad som erfordrades för stadens tarvor, kunde stadens bästa och borgerskapets anses vara i det närmasta liktydiga. Vid förändrade förhållanden fann man att donationsjorden kunde och borde i bättre överensstämmelse med gåvobrevens anda användas till förmån för stadens allmänna behov. Vid sammanträde av borgerskapet inför Magistraten den 5 Maj 1847 fattades således det beslut, att all utdelning av borgarejord skulle med 1859 års slut upphöra och stadsjorden därefter i större lotter på längre tid för stadens räkning utarrenderas. Den borgarejord som under de följande åren återföll, utarrenderades på behaglig tid eller i allmänhet till 1869 års slut, med vilket år även stadens tjänstemän enligt den nya avlöningsstaten av den 29 April 1869 upphörde att under sina löner beräkna någon tjänstejord. Den beslutade indelningen i lotter gick nu i verkställighet, så vitt möjligt var i anseende till några ännu inte hemfallna tjänste- och borgarejordar. Kungl. Brevet av den 27 Juni 1862, som bestämmer vissa av stadsjorden utgående avgifter, innehåller därjämte de huvudsakliga grunder, som böra följas vid hushållningen med denna Stadens tillhörighet, över vilken tillsynen, numera är överlämnad åt stadens Drätselkammare, sedan den en tid utövats av en särskild Jordstyrelse, för vilken reglemente utfärdats den 29 April 1872.

Nyodlingar och stubbrättighetsjord.

Vidden av stadens odlade jord ökades efterhand genom upptagande med Magistratens tillstånd av röjningsland eller så kallade intagor. Sedan borgerskapet slutit sig närmare tillsammans inom de fyra “societeterna” av handlande, skeppare, hantverkare och fiskare och alla utomståene såsom timmermän, mätare m fl. ej mera ägde burskap och således inte heller rätt till borgarejord, har det förnämligaste varit vad man kallar arbetsklassen, som utfört detta odlingsarbete. Mera bemedlade verkade dock till en början genom sitt exempel. På grund av det stöd, som man ansåg sig finna i Kungl. Förordningen av den 20 November 1741 och Kungl. Resolutionen på allmogens besvär den 10 September 1743 meddelades en tid så kallad stubbrättighet på en del sådana intagor eller nyordlingar, på vilka särdeles kostnad och arbete nedlagts, så att samma arbete och kostnad ansågs motsvara eller överstiga värdet av fast jord. Enligt Magistratens resolutioner bestod denna stubbrättighet däri, att uppodlarna, deras hustrur, barn och rättsinnehavare ägde framgent, behålla nyttjanderätten av jorden mot vretskatts erläggande så Se de var boende i staden och avkomsten av jorden inte drogs därifrån.29)

Sedan 1790 har ej dylika förmåner vidare blivit beviljade, utan odlingslägenheter upplåtits på viss besittningstid samt frihet under vissa år från vretskatt, allt efter markens beskavfenhet och avstånd från staden.

Jordrefningar, jordeböcker och kartor

För debitering av de utskulder som fästades dels vid den donerade jorden, dels vid den självägande, var längder eller så kallade jordeböcker nödvändiga. Det var tydligt att jordens kultur och avkastning var av mer tillfällig art och att dess rättvisa beskattning måste grundas på dess areal och naturliga beskavfenhet. För sådant ändamål fordrades dess refning och gradering. Att man tidigt gick i författning därom, upplyses av ett löst blad, inlagt i 1624 års kronoräkenskaper, som innehåller följande rubrik:

“Ena vijss Längd oppå alli de täppor och wrethar som Borgerskapet i Gäfle Stad Bärga och Bruka uthi Walebo och Hille sockner, en deell av samma Täppor have de köpt av Bönderna unden deres hemman för långligh tijdh, och en deel med arvskifte unden deres hemman bekommit, efter såsom deres köpe- och dombrevf uthwijser. Desslikest följer her bredewidh en längdh oppå alle de wrether, som Borgerskapet bruuka av Söderby och Testebo ägor, som under Gäfle Stad priwilegierade äre, hvilke wrether efter den nya jordereffningen med Stängetalet äre refuade år 1622″.

Beklagligtvis finns av dessa längder inte mer kvar än det nu beskrivna titelbladet. Möjligen var de omförmälda åtgärderna inte fullständiga eller nöjaktiga, ty en ny jordrefning anstäldes 1657 och med ledning därav upprättades 1658 års jordebok så över den fasta som ofria jorden. Varje äga var där likasom på kartan med sitt nummer betecknad och dess areal utsatt.30)

Karta och jordebok fanns ännu kvar 1724, men är nu helt och hållet förkomna. Under de fyrtio år som sedan följde, torde nya förändringar i areal, odling och besittning ha inträffat, som gjorde en ny refning behövlig. Den uppdrogs åt Landtmätaren i Westernorrlands län, Christopher Stenklyft, av vars hand man har kartor över Testebo, Sörby, Gavle och Lexe ägor av år 1700 samt över Sörby Urfjell och murängar av år 1706. (på denna refning grundade sig 1711 års jordebok eller vretlängd, av vilken endast ett sammandrag finns i behåll, vilket sida för sida anger arealen, så väl den verkliga, som den reducerade efter ägornas olika beskavfenhet av hel, 3/4 1/2 och 1/4 jord). Den “längst efterlängtade jordransakning, som skulle efterfölja retningen, kom ej till utförande förrän 1724 och fortgick ännu 1729. Så väl ägarena av fast jord, som innehavare av stadens förelades, att vid densamma med document styrka sin äganderätt eller besittning och Landtmätaren Nils Spolehade förgångsvis under året 1723 översatt den Stenklyftska refningen och i sina explicationer eller beskrivningar noggrant angivit de förändringar i arealen, som under tiden inträffat. 31)

Högst få av dem som “pretenderade fästrättighet” kunde förete köpebrev av bönder före 1604. Några förevisada senare fastebrev av Rådstufvurätten, många “hade inga document”. En och annan stödde sig därpå, att han och hans förfäder brukat vreten i många år såsom fast. Magistraten lät därvid bero.

Denna rannsakning, även om vreten inte är införd i en och annan av Stenklyfts kartor men av Spole observerad äga, var dock inte fullständig. Att den inte berörde de vretar, som här och där i Walbo och Hille, såsom förut var nämnt, återgått under hemmanen, var väl i sin ordning, men av dem som innehades av stadsbor var åtminstone 2 små vretar på Järvsta ägor, emellan Björsjön och Holmsundsvägen uteglömda. 32)

och likaså på Stigs ägor 4 vretar, av vilka Lindalsvreten 33) och 2 andra sedan blivit av hemmansägaren inköpta, men den fjerde eller Gopängsvreten ännu såsom fast och självägande tillhör Barnhus- eller Folkskolan i Gefle. Man kan ej säga att denna jordrannsakning blivit lagd till grund för 1733 års vretlängd 34) och 1757 års jordebok, som ännu finns kvar och upptar samtliga vretar under de nummer de erhöll på Stenklyfts kartor, ty på båda dessa urkunder är stadsjordarnas och de fasta vretarnas areal, med en och annan obetydlig avvikelse, alldeles densamma som på 1711 års vretlängd.

Vid medlet av 1700-talet börja i utvidgat skala de odlingsföretag, som i så betydlig mån utvidgat omfånget av den odlade stadsjorden. 35)

Dessa intagor uppläts med olika besittningstid. För några beviljades vissa års skattefrihet, andra skulle ersätta sina avgifter genast. Därtill kom en tillväxande myckenhet av planteringsland eller så kallade kålsängar, upptagna i stadens närmaste grannskap särskilt på norra sidan, vilka uppläts vanligen på livstid och efter förra innehavarens död ånyo utdelades till andra. Så växlande förhållanden försvårade i hög grad en ordentlig debitering av de för stadsjorden åsatta avgifter. För att hålla jämn reda över inträffande förändringar tillsattes efter den tomtreglering, som följde på 1776 års brand en särskild Stadsingeniör, vars första göromål ibland blev att ånyo uppmäta till staden hörande jord och upprätta en jordebok jämte fullständiga kålhagslängder. Tjänstens första inneharre, L-G Kjerrulf, utförde detta åliggande. För första gången utsattes nu arealen inte blott av den odlade jorden inom varje inhägnad utan även att inom densamma befintlig ouppodlad mark under namn av backar. Sålunda tillkom Kjerrulfs kartor över Testebo, Sörby, Sörby Urfjell, Gavle och Lexe av år 1782 över kilarne av år 1785 och stadens jordebok av år 1784. Sålunda inrättad att inträffande förändringar efter hand kunde där i införas enligt instruktionen. Någon av vederbörande företagen jordrannsakning kom inte till utförande och däri får man söka anledning till bristen på upplysning om avvikelser från äldre förhållanden, vilkas sammanhang det i flera fall vore av vikt att känna till. Kjerrulfs arbeten sakna i och för sig själva alla jämförelsepunkter med föregångarnas, om man undantar, att han för åtskilliga vretar vid de nya nummer, som de erhållit på hans kartor, även utsatt de gamla efter Stenklyfts ovan nämnda kartor

För att bestämma grunden för skiftet av Sörbv mellan staden och hemmanet Glamsen vilket blivit av vederbörande domstolar förklarat för avgärda under nämnda by, varom mera här nedan, revades Sörby ägor, Sörby urfjell och kilarne år 1834 av J. W. Rossander. Testebo ägor uppmättes och lades på karta 1867 av C. L. Almegren, sedan Stadsfullmäktige funnit denna åtgärd nödvändig för att kan verkställa den beslutade indelningen av stadsjorden i lotter. En mängd smärre inlagor hade där tillkommit sedan 1782, av vilka inte alla på långt när var inprickade eller utmärkta på den sistnämnda år upprättade kartan. Av likartade anledningar beslöts ny refning och kartläggning av Sörby ägor med urfjället och kilarne, vilken verkställdes 1883, även av Stadsingeniören C. L. Almegren.

Ny jordebok upplades 1803 av L. G. Kjerrulf och 1857 av d. v. Stadsingeniören J. H. Rosenbaum. I den sistnämnda är arealen uträknad i ref och utförd för Sörby och därtill hörande efter Rossanders refning.

Förändringar i arealen av odlad jord.

Bilagda tabell (Litt. D.) lämnar en översikt enligt åberopade jordeböcker och kartbeskrivningar över stadens jord, så väl den ofria, som den fasta, till dess odlade areal under olika tidskiften. Hur den ofria jorden tillväxt genom nyodlingar, är förut angivet, och de 20 tunnland varmed de fasta vreterna på Sörby och Testebo ökats under åren 1711—1883 torde ha tillkommit på samma sätt. Som förut är nämnt, blev, i fråga om så väl dessa som om de öriga fasta vretar, vid äldre refningar inget avseende fästad på oländig eller obrukad mark inom hägnaderna. Den lämnades helt och hållet utom räkningen. 36)

Tillväxten har utom all fråga i första rummet tillkommit genom nyodlingar på denna inom fasta vretarnas område befintliga hagmark. Större noggrannhet vid senare refningar torde också ha gjort något till skillnaden.

Skogsmarken

Någon ordentlig hushållning med den betydliga skogsmark, som hörde till de donerade hemmanen, kom för äldre tider inte i fråga. Tillstånd lämnades då och då att mot lindrig avgift där avverka byggnadstimmer, i synnerhet efter 1776 års brand. Någon tid därefter förbjöds att där hemta vedbrand, varmed förut lär ha tillgått tämligen godtyckligt. Så mycket av den till ved tjänliga skog, som för året bestämdes, skulle avverkas för stadens räkning och genom Magistratens och de äldstes försorg försäljas antingen på stället eller från en särskild på Alderholmen inrättad vedgård, så vida den ej behövdes för stadens hus, fattigvård med mera dylikt. Slutligen tillsattes 1852 en särskild skogsstyrelse, som även antog en kunnig skogsförvaltare, utan att dock någon plan för skogens skötsel och averkning hann bliv uppgjord. På senare tider har den blivit hårt medtagen dels för hamnbyggnaden, dels för återställandet av åtskilliga stadens år 1869 avbrunna hus. Nytt reglemente för denna styrelse utfärdades den 29 December 1868, men efter Drätselkammarens senaste ombildning besörjer denna vården om stadens skog.

Avsöndringar

Många andra städer, som erhållit donationer av kronojord har därmed hushållat så, att numera föga eller intet finns kvar i deras omedelbara ägo. Av det anförda är klart, att Gefle Stads Magistrat och Äldste, i motsats av dylika dåliga föredömen, ådagalagt en omvårdnad om det allmännas rätt och bästa, som förtjänar allt erkännande. I några särskilda fall, som här nedan nämns, har det dock inte lyckats stadens auktoriteter att hindra enskildas intressen från att göra sig gällande på stadens bekostnad.

Lexe eller Lexemarken befanns 1736 vara en rörlagd urfjell, som på norra sidan gränsade till Sätra bys skog och mark, ända från Gavleån upp till Mintels– eller Kärrrån, därÅsbyggeby mark mötte, och på den andra sidan från den sistnämnde skiljdes genom en rågång, som från Mintelsån gick i en ungefärligen rät linje söderut över Stenbäcksån invid vägen till Åsbyggeby och Backröret nedtill ån strax ovanför Baggholmen. Denna rågång uppgicks nämnda år av Lantmätaren Gabriel Esping, bestreds då avÅsbygge byamän, men försvarades av stadsboerna, som påstod marken vara donationsjord och åberopade en karta av 1692, som likväl ej företeddes.

Granskar man förhållandet i äldre tider, så upplyser 1543 års fogdefodringslängd, att till Bäcks by i Walbo socken hörde en utjord, så mycket säkrare densamma som Lexemarken, som det hemman i Bäck, som sedan fått namn av Östanbäck ända till senaste tider i sistnämnde utgjord ägt en inte obetydlig del (28 tunnland 8 kappland odlad jord). Men i denna utjord skattade även tvenne namngivna bönder i Söderby för 6 öresland, vilka tvivelsutan, likasom andra tillhörigheter till sistnämnde by, inbegreps i det donationsbrev, varigenom Söderby med allt vad därtill hörde, intet undantagandes, tillföll Gefle Stad.

Dessförinnan hade dock så mycket odlad eller odlingsbar jord därifrån blivit till stadsbor avyttrad — de innehade vid 1604 års skattläggning inte mindre än 42 vretar på Lexemarken – att vad staden genom donationen egentligen bekom, bestod i den till de 6 öreslanden hörande andelen av urfjellets skogsmark. Denna skogsmark som vid uppmätning 1785 befanns innehålla 351 tunnland 14 kappland och dittills begagnats av Gefle Stad allena, blev genom Kungl. Majrts utslag den 10 Mars 1783 fråndömt staden och tillerkänd Åsbyggeby, såsom liggande inom dess bostad. Staden, vars ombud ej satt sig in i forna förhållanden, hade i huvudsaken intet annat att åberopa än urminnes besittning.

Vid den så kallade Glamsmuren, vilken till någon del sträcker sig inom den sydligaste trakten av Sörby skog, hade Friherre Mårten Leyonsköld, som en tid 1651 — 1656 ägde de till frälse köpta kronohemmanen i Backa, “låtit sätta” ett torp benämndt Glansen på Backa Sätersgårds ägor. 37)

Torpet, vars inägor, liksom ofta är fallet, inte – så noga följde rågången utan sträckte sig på båda sidor om densamma; blev sedermera skattlagd som kronotorp och slutligen löst till skatt. Den skogsfångst, som vid skattläggningen blivit åbon tillerkänd, hade väl således bort tas från Backa bys mark, men som torpets åbyggnader befanns ligga inom Sörby rå, ansågs det lämpligast att rikta sina anspråk mot staden. Saken bedrevs så att Glamsen erhöll avgärda hemmans rätt på Sörby bostad, varigenom staden förlorade 37 tunnland 12 kappland skogsmark och därtill måste vidkännas betydliga kostnader för refningen av all till Sörby hörande mark, vilken åtgärd ansågs nödvändig för laga verkställighet at skiftet.

Om i dessa båda fall bristande kännedom om äldre och på stället inte befintliga handlingar bör lända stadens auktoriteter till ursäkt, så kan något sådant ej komma deras förfarande till godo, då de till ägaren av Engesberg 38) godvilligt avstod en värdefull del av stadens mark. De av honom åberopade köpebrev, som var utgivna av bönder i Testebo, rörde dels ett rödningsland, liggande utmed Köpmanholmarna och avyttrat 1559, dels Ängesviken och Ängesviksudden, “som liggande är utmed köpmanholmarna”. I ett senare köpebrev omnämndes också ett litet skär i norra Fäbodeviken, som säljaren tillhandlat sig av de gamle män, som i Testebo i förtiden bott hade. För vretjorden kunde naturligtvis lika litet som för andra fasta Vretar något anspråk väckas på delaktighet i stadens skog. Skäret hade sina naturliga gränser, och det återstod således endast att bestämma omfånget av den vid köpmannaholmarna belägna Ängesviksudden.

På grund av ett Lagmansrättens fastebrev av den 21 Mars 1600, som föreskrev att det 1559 inköpta rödningslandet skulle till undvikande av tvister rörläggas, väckte ägaren av Engesberg fråga om att den honom tillhöriga mark skulle från stadens genom ordentlig rågång avskiljas. Han föregav, att tvenne i Bönaviken belägna skär (på kartan benämnda Långharen och Igelgöransharen) som på 1500-talet troligen föga eller intet höjde sig över havsytan och vid vilka inte något rödningsland är eller varit beläget, var de omförmälda köpmannaholmarna. Tvenne rör förevisades, vilka, om de var verkliga, ej kunde ange något annat än Ängesviksuddens utsträckning in åt landssidan. Det ena låg vid stranden av Fäbodeviken, det andra längre upp och visade ej längre än till gärdesgården av vreten vid Ängesviken. Emellertid yrkades att rågången från det senare skulle föras i rak riktning ut till Bönaviken. Efter någon jämkning, så väl av det övre röret, som flyttades längre i norr, som av den påstådda raka linjen, antogs den nuvarande rågången, varigenom ägaren av Engesberg erhöll inte blott Ängesviksudden, vartill han i någon mån kunde styrka sin rätt, utan även de övriga mellan Ängesviken och Bönahamnen utskjutande uddarna med en areal av omkring 60 tunnland. Magistraten lät således bero vid det föregivna läget av köpmannaholmarna, ehuru den med ledning av själva handlingarna och de upplysningar, som då levande personer kunde lämna, utan möda bort finna, att dessa köpmanholmar 39) vore de i och vid Norra fäbodeviken, sedermera Engesbergsviken kallad, belägna nu mera genom uppgrundning landfasta holmar, som sedan blivit kallade Harskogsskäret och Huseliiharen. Å stadens vägnar godkändes den föreslagna rågången av dess deputerade, med det uttryckliga villkor, som även är i rågångsprotokollet intaget, att skogen på Holmudden eller Norra udden, såsom tjänande till sjömärke ej fick nedhuggas, samt att hamnar och fiskevatten inom Engesbergs rågång förbehölls till begagnande av staden.

Vretskatt

Enligt donationsbreven skulle Gefle stad för den donerade jorden i ett för allt erlägga en årlig skatt av 2 läster osmunsjern, som utgick i början efter kronovärde och sedan efter markegång. Denna skatt jämte den av de fasta vretarna, 56 daler 16½ i öre, uppbars och avlämnades till kronans uppbördsverk genom Magistraten och utbetalades, åtminstone i senare tider, förskottsvis av stadens kassa. För att ersätta detta förskott och i sammanhang därmed vinna någon om och obetydlig avgäld av borgarjordarna, påfördes ända till 1816, de fasta vretarna 1 skilling och stadsjordarnas innehavare 3 skillingar, allt banko under en för båda lika titel av vretskatt. Då således de som brukade stadens jord ej erlade någon annan avgäld, väghållningsskyldigheten undantagen, kom man, då nya tillägg tarvades för åstadkommande av ny löningsstat på stadens ämbets- och tjänstemän, på den utvägen, att under oförändrad titel av vretskatt påföra den ofria jorden en betydligt förhöjd avgift, graderad efter jordarnas mer eller mindre förmånliga läge och beskaffenhet, så att där i stället för 3 skilling banko påfördes för varje tunnland 16 à 8 koppar spannmål, ½ råg, ½ korn efter markegång.

Många innehavare av s.k. borgarjord var naturligtvis missnöjda med denna förändring, som likväl, då ingen erinran därvid i rättan tid gjordes, blev jämte den nya avlöningsstaten av Kungl. Maj:t stadfästad den 11 Juni 1816. Missnöjet gav sig luft i en kort därefter (1818) börjad rättegång, i vilken åtskilliga av borgarskapet uppträdde mot ägarna av fast jord och fasta tomter med påstående att de skulle åläggas för besagda possessioner utgiva lika skatt eller utlager till staden, som de, vilka innehade stads- eller borgarjord och ofria tomter, för nyttjanderätten därav erlade. Grunden till dessa anspråk låg tydligen i orediga föreställningar om de fasta tomternas och jordarnas tillkomst och om rätta beskaffenheten av den vretskatt som genom stadens försorg uppbars av de senare.

Sedan målet efter åtskilliga invändningar åter blivit upptaget och de kärande avstått från sitt yrkande, så vitt det rörde fasta tomter, resolverade den särskilt tillförordnade Rådstuvurätten den 14 Juli 1826 att som självägande jord på landet var skyldig att genom lagmansränta m. m. delta i avlöningen av åtskilliga ämbets- och tjänstemän.

Så kunde ägare av dylik jord inom stadsdomvärjo ej annat än vara till dylik skyldighet förpliktade och skulle således den fasta jorden deltaga med den ofria i avlönandet av stadens ämbets- och tjänstemän. Denna andel utgår efter det skattetal, vartill de fasta vretarna efter gällande skattläggningsmetod kommer att sättas. Besvär anfördes hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande, som den 3 Juli 1829 resolverade, att då fasta jordarnas vretskatt ej var något annat än deras en gång för alla satta till Kungl. Maj:t och kronan ingående grundskatt, stod den ej i något sammanhang med eller kunde tjäna till norm för deras kommunala bidrag, borde dessa, som beräknades till 90 kronor per helt mantal, i likhet med landsjord, utgöras av de fasta vretarna efter dem åsatt öretal.

Denna resolution blev på grund av anförda besvär upphävd och käromålet i sin helhet ogillat genom Kungl. Maj:ts utslag den 2 Mars 1833. De fasta vretarnas egenskap att vara till särskilt och oföränderligt belopp skattlagda utjordar blev därigenom bekräftad, och frågan om deras kommunala bidrag lämnad därhän.

———————————————–

Tillägg.

B

land donationer till Gefle Stad hör även den numera inom stadsplanen liggandeAlderholmen, som redan av konung Johan III blifvit till Borgarskapet för någon tid upplåten, men genom konung Gustaf Adolfs resolution den 25 Maj 1622 skänkt till ovärdelig egendom, för att staden där skulle ha sin repareban, skeppsbyggningar och bråplatser. Utgrunden eller skären Löfgrund och Eggegrund hade redan förut blivit upplåtna, det förra genom konung Johan III:s brev den 16 Maj 1579; det senare genom Enkedrottning Christinas den 30 Juni 1621. för att Borgarskapet där, likasom tillförene, skulle oqualdt bruka sitt fiske.

Det tyckes, som Borgerskapet bort vara belåtet med vad det redan fått, men så var icke fallet. Vid 1646 års riksdag ingav dess ombud en ansökning, ibland annat, om att mulbete, fiske och skog inom Järvsta och Hemlingby skulle dem förunnas och att skären Medora och Rotskär skulle dem upplåtas till mulbete åt deras småboskap. I Kungl. Resolutionen den 6 Juni samma år blev visserligen denna begäran avslagen, men i stället erhöll staden öarna Limön, Römaren och Granskär på 12 års tid. Denna förläning indrogs 1655 och öarna lades under slottet och landshövdingelönen.

Drottning Maria Eleonoras donation den 1 November 1634 till Gefle Stad under hennes livstid av 4 kronohemman i Wall, 4 kronohemman och 1 skattehemman i Backa samt Kungsängen innefattande ej annat eller mera, än att staden erhöll kronans räntor av dessa lägenheter. Staden var uttryckligen förbjuden att från hemmanen driva de åbor, som på dem blivit satta, då de 1620 upphörde att brukas såsom ladugård under slottet. Denna donation bekräftades “på behaglig tid” den 18 Mars 1646 av Drottning Christina, men indrogs 1651.

Anmärkningar.

1. Rågången är urgammal och faststäld den 5 Februari 1614. 1 hemmansegare i Sätra hade staden till förfång velat draga den till ett rör, som stod upp i en vret, som låg under prestboet,” men hans påståenden blev av tvenne särskilda uthäradssynenämnder ogillade. Se Gestriklands Dombok 1612 och 1614. Uppgicks ånyo 1771,förseddes med rör och visare och stadfästes samma år af Häradsrätten
2. Härom yttrar sig Gefle Stads Magistrat i sin skrivelse t d v. General-Majoren Er Dahlberg den 22 December 1690: “Eljest är ock en gammal sannolik sägen, att här straxt vester om stad. skall legat en liten avgärda by eller torp, Gaffle benämnd, vars ägor blifvit staden, då den funderades, underlagde”. Härpå lärer icke mycket vara att bygga. Tydligt är att uppgiften tagit färg av tidens föreställningssätt om en stads uppkomst såsom nödvändigt förbunden, med en kunglig donation.
3. Pastors trädgård låg på n. v. Ölbryggeriets tomt. Mitt emot på andra sidan vägen anlades å presteboets ägor ett tegelbruk för kyrkobyggnaden, varav tegelhagen ännu bevarar namnet “Leran togs på prestboets ägor norr om trädgården och den fördjupning, som därigenom uppkom fick sedermera namn och värdighet av ruddam och gav Ruddamsgatan sitt namn. Någon upplysning har icke kunnat vinnas, på vad sätt det så kallade presteboet, eller pastorsboställsjord från början tillkommit.
4. Vretlanden återföll efter odlings- och besittningsårens slut till staden, utdelades sedan såsom borgarjord på livstid och ha efterhand ingått bland prestboets ägor, hvilka där de fordom låg må giva vika för stadens behov av utrymme för tomter, parkanläggning m. m. och genom upprepade byten småningom blivit utflyttade ända till stadens rågång på norra sidan Sådana byten ha försiggått flera gånger, såsom 1784 för regleringen av stadens andra kvarter, 1842 o. 1847 för parkanläggningen utefter ån och 1875 för Staketgatans öppnande till dess fulla bredd.
5. Numera träffar man längre ner mot fjerden fasta vretarne N ris 37, 37½ 38 och 38½. De tre först nämnda förekomma på Sätra bys karta av år 1681 och var då åtminstone till någon del odlade i sammanhang med vretar inom Sätra bys område. Vreten Nr 38½ har blivit fast genom utbyte mot en för staden behövlig fast tomt i dess tredje kvarter.
6. I en längd öfver “mantalet af Gefle 1558” utgöres det handlande borgerskapet av 106. som ägde egna gårdar. 8 gårdlegesmän och 13 tomtöresborgare, vartill komma 13 köpsvenner.
7. Konungens Kammarjunker Hogenskild Nilssons (Bielke) kvitto den 5 Juni 1561 på 60 marker örtug, som han uppburit av Joen Nilsson, borgare i Gefle för en tomt, som han av Hans Kungl. Nåde köpt i Gefle Stad. Samma dag kvitterar densamme 40 mark för en tomt såld till Peder Olsson. Den 25 Februari 1565 utfärdar konung Erik XIV särskilda köpebrev på 6 tomter, sålda till borgare i Gefle, Sven Matsson. Påfvel Andersson. Anders Larsson. Jöran Matsson. Ragwald Othwithsson och Peder Jute öster i byn. Konung Johan utfärdade den 21 Augusti 1581 bördsrättsbrev på 6 tomter i Gefle, vilka mot därföre levererad betalning blivit upplåtna till Anders Olsson, Måns Hansson, Per Olsson, Per Smed, Påfvel Andersson och Olof Svensson. Att härav följde frihet från tomtören är i 1589 års räkenskaper särskilt anmärkt. En tomt “på löten ovanför diket” uppläts fri från tomtören till Daniel Krögermot 6 daler 1 mark 31 öre genom Kungl. Brevet den 16 December 1597. “efter vi ha förnummit att ett gammalt bruk i Gefle har varit att de som således kronans tomt och jord köpa vilja, pläga överheten om tillstädjelse dertill besöka”.
8. Att helahemman eller större delar därav på någotdera av dessa sätt eller ock genom rent köp kommit i Borgarnas händer, vill synas av 1542 års längd över konungs- och fogdefodringen, varest bland de skattskyldige bönderna 4 Gefle borgare är antecknade i Järvsta, 2 i Hemlingby, 5 i Söderby, 2 i Alborga, 4 i Bäck. 2 i Forss 1 i Stig, 4 i Sätra och 1 i Testebo. De förekomma ej vidare, sålunda rubricerade och sannolikt är att dessa lägenheter till någon del ingått bland de nedanför nämnda “fasta vretarna”. Konung Gustaf I utfärdade i Elfkarleby den 5 Mars 1542 brev för kyrkoherden och socknemännen i Walbo på tionde och annan rättighet av de borgare i Gefle, som var jordägande i samma socken. Se (Thyselii) Handlingar till konung Gustaf I:s historia II, 176.
9. Gestriklands Räkenskaper 1566, bland avkortningar “Har Kongl Maj:t gunsteligen unnat och efterlåtit gamle Mats Törne ett hemman uti Walbo socken till ovärdelig äga, benämndt Wibro, och har desslikes Kungl Maj:ts brev att han skall njuta och behålla alla the ägor, som liggandes är innan hans rå och rö till ovärdelig äga; därpå har han tagit under förenämnda sitt hemman som Gefle Borgarna brukade på de ägor. som låg under samma hemman: Wreter — 18; ränta wrethepengar 10 mark. Än har han lagt under sitt hemman Anno 1566 på samma besked —  wreter 4; ränta vrethepengar 3 mark 1 öre”. Vid samma års räkenskapär bilagt ett intyg “under Gefle Stads signet”, att 24 till ägare och skatt specificerade vretar låg under kungsgårds ägor, men att Lasse Björsson (Björnson?) för sin vret skulle enligt Kungl. Maj:ts munteliga tillsägelse göra sin skatt under kronan. 1 1567 års räkenskap namnes bland avgångna lägenheter än ytterligare en vret, som Mats Törne lagt under sitt hemman (gamla konungsängen eller Wibro) och räntade 3 mark.
10. Vretepengarnas förändring föranleddes till någon del eftergifter, vilka så obetydliga de än synas oss, icke måtte ha varit det på den tiden enär – Kungl. Brev och Resolutioner behövdes såsom av den 12 Mars 1589 för Lasse Guldsmed påfrihet från all stadens tunga, skatt och utlager samt sina vreteskattspengar 1 mark penningar, från och med 1585, för det han skulle ha uppsigt med alla andra guldsmeder i Norrlanden; av den 25 Augusti 1584 för Olof Nilsson i Gefle på frihet från sin vretskatt 5 öre; och av den 10 September 1594 för Hans Larsson, borgare i Gefle på frihet från sin vretskatt, 2½ mark. Dylik förmån åtnjöto vid sistnämnde tid Anders Wåghals. vilken brukades som styrman på den till Stockholm årligen gående brädeskutan; även Hustru Malin. Knektehövidsman Mårten Larssons änka. En borgare Christopher Persson hade sålt sin vret “som när staden liggandes är och där bygges nu 2 gårdar uppå och gårdarna bliva besutna under stadens tunga; bliver därför avkortat — vretepengar 1 mark”.
11. På det i härom dess bättre kunna beställa så sände vi er härmed innelyckt ett register på de ägor, som oss och kronan där vid Gefle tillkomma och i på våra vägnar måge till lösa uppbjuda, först dem. som samma ägor nu har händer emellan men var de dem till sig icke lösa vele, då må de stå androm till buds och köps med sådana vilkor, att i samt, med några ovälde män och vår Befallningsman dersammastädes skola samma åkrar, vretar och tomter syna och skatta, som i det med eder ed vele stadfästa”. Konung Johns brev — 1582 till Befallningsmannen över Gefle Stad Olof Hising samt Borgmästarna dersammastädes. Det nämnda registret finnes ej mera i behåll. Jämför här ovan not. 7.
12. I 1567 års räkenskaper förekommer en avkortning af 4½ öre för jord, “som bönderna i Söderby lagt under sina hemman igen, som borgarena hade borta för dem och dem med rätta tillkom efter det 1åg innanför deras gärdesgårdar”. En annan avkortning ägde rum 1596 av 6½ mark för två vretar, som låg under konungsgården och legat där sedan många år.
13. Ännu 1696 innehade 24 stadsbor dylika vretar å kungsggårdens ägor (Se årets jordebok). En och annan t ex. Stenhammar återföll icke förrän långt in på 1700-talet. 1 Gestriklands jordebok förekomma ännu bland kronolägenheterna i Walbo socken 44 vretar med anteckning att 42 utav dem höra under Gefle Slotts ladugård.
14. Vid Walbo ting den 24 Maj 1623 uppsade Borgmästare: Gefle Hans Jönsson Åhrrödningen, som han hade haft i pant och sto lagd är under staden för 5 öre; sade sig intet vilja skatta därför utan bonden Anders Hansson i Westbyggeby må ha igen både jorden och skatten. (Gestriklands Dombok). En fast vret under staden på Alborga ägor, Guldsmedsvreten, inköptes af Walbo socken till boställsjord åt komminister. (Gestriklands Dombok 1681). “Truutvreten” i Alborga ägdes 1687 af Befallningsman Sven Jöransson på Åbyn som då gick in på att betala årligen 3 daler kmt i skatt till staden (Se 1691 års jordebok).
15. Uppbud av förpantad jord äro icke inberäknade, icke hellerså dana. der både säljare och köpare var borgare i Gefle. Att detta senare slag av vreteköp lagfors än vid Häradsrätten än vid Rådstuvurätten var något ganska vanligt. Häradsrätten upphörde helt hållet att befatta sig därmed sedan genom Kungl Resolutionen på städernas besvär den 16 Mars 1689 § 3 blivit stadgad, att de jordägor, mark, äng och åker, som egentligen hörde till staden och voro avhysta så att inga bönder dem bebodde, skulle sortera under stadens jurisdiktion. Avvikelser ha dock i senare tider inträffat.
16. En af de svarande visade året därefter genom ett utdrag av Jöns Claessons dombok den 8 December 1590 att hans fångesman köpt vreten som ännu kallades Backarevallen, av Backa byamän varjämte ett vittnesskrift företeddes, att Backarekarlarna där länge haft ägor och att Järvstaborna i stället bekommmit ett kvarnställe i Tolvfors (Gestriklands Dombok) och skulle han således tills vidare behålla vreten. Saken utställdes till syn såsom vanligt var vid egotvister. Dessa synerättsdommar intogs den tiden sällan eller aldrig i den för övrigt knapphändiga domboken.
17. Konung Kristian 1brev av Anno 1459. Kalmar recess av Anno 1474, Gustaf l:s patenter av Gripsholm 1546 och Wadstena 1555 samt CarlIX:s fullmakt given Söderköping 1595 åberopas i det förnyade plakatet den 21 juli 1677.
18. Avskrift av brevet finns i Gefle Stads s.k. privilegi bok.
19. Kungl. Kammarkollegiets brev till Landshövdingen i Gefle Jacob Fleming den 10 Maj 1679. Avskrift. i privilegieboken.
20. En annan inskränkning i stadsbornas ägoutrymme inträffade vid samma tid, men av helt annan anledning. Samtliga ägorna till avgärdade hemmanet Nynäs i Sätra by hade under tidernas lopp genom arv kommit i åtskilliga stadsbors händer Då ingen ville vidare vidkännas hemmanets skatt, yrkade kronans åklagare, att ägorna skulle enligt gällande författningar läggas tillsammans och en ansvara för utskylderna. Häradsrättens utslag av den 31 oktober 1685 att närmaste bördeman skulle utlösa de övriga “intressenterna”, lär och ha gått i verkställighet. 20) a Vreten var ett till Söderby hörande hemman vars jord och åbyggnad efter all anledning låg i grannskapet till den stadsdel, som kallades Islandet. En Lars Christophersson bodde 1694 på “Vreten vid (Islands) källan” Tomterna N:ris 94—98 i samma trakt avsöndrades 1734—39 av en Christoffer Wret från hans öppna åker.
21. Kronan hade där långt förut tillägnat sig två skvaltkvarnar och dessutom vid “Sågeholmen” 1575 anlagt en sågkvarn (Gestriklands räkenskaper 1575 och 1591) Sätra bys läggande under slottet kom aldrig till verkställighet. Förberedande åtgärder var dock i fråga, ty enligt hertig Carls brev till fogden den 29 Augusti 1602 “skulle de halfsjette öresland jord, som Lasse Bengtsson och en annan borgare där uti Gefle i Sätra ägor tillkomma, så ock alla andra täppor, som däruppå intagna var, allesammans under Sätra vederkännas, varefter fogden skulle ge dem, som det rättrådeligen och med brev bevisa kunde, att det dem tillhört hade, annan lägenhet igen uti Söderby eller Testebo”, (vilket dock redan var gifvet till staden).
22. Se Hille och Walbo socknemäns besvär (odaterad handling i RiksArkivet) över Testebo, Söderby och Sätra byars avsöndring varigenom de befarade att de övriga socknemännens onera skulle i ett och annat fall drabba tyngre m.m.
23. 1605 års jordebok över “den nya skatten” lämnar följande upplysningar om de donerade hemmanens förmåner och skatt: Hille socken Testeboo.

• Lars Jonsson, 7½ öre, sår 2 tunnor 6 fjerdingsland, äng till 12 lass, skattejern 15 lispund.
• Olof Jonsson, 7½ öre, sår 2 tunnor 6 fjerdingsland, äng till 1 lass, skattejern 15 lispund.
• Olof Andersson, 9 öre 16 penningar, sår 6½| spann, äng till 8 lasi räntar skattejern 19 lispund 6 2/3 mark.
• Joen Artmansson, 3½ öre, sår 3 spann, äng till 8 lass, räntar skattejern 7 lispund.
• Olof Nilsson. 9 öre sår 3 tunnor 6 fjerdingsland, äng till 9 lass rantar skattejern 18 lispund.
• Per Nilsson, 9 öre, sår 6½ spann, äng till 12 lass, räntar skattjern 18 lispund.
• Per Hansson. 5½ öre, sår 2 spann 3 fjerdingsland äng till 8 lass räntar skattejern 11 lispund.
• Walbo socken — Söderby.
• Mats Andersson, 14 öre. sår 5 tunnor, äng till 16 lass, räntar skattejern 17½ lispund
• Lars Mårtensson. 13 öre, sår 3 tunnor, äng till 10 lass, räntar skattejern 17½ lispund.
• Jöns Olsson. 14 öre, sår 5 tunnor, äng till 16 lass, räntar skattejern 17½ lispund.
• Erik Olsson. 6| öre, sår 2£ tunnor, äng till 10 lass, räntar skatte jern 8 lispund 15 mark
• Olof Simonsson. 8|½ öre, sår 4 tunnor, äng till 14 lass, räntar skattejern 14 lispund 7j mark.
• Knut, 4 öre, sår 2½ spann, äng till 6 lass, räntar skattejern 5 lispund 5 mark.
• Änkan i Wreten, 4½ öre, sår 2½ spann, äng till 6 lass, ränta skattejern 5 lispund 12½ mark.
• I avseende på dagsverken, konungs- och fogdefodring var alla 14 lika goda eller helgårdsbönder. Söderby hörde till de s. k halva marklanden i Walbo och hade således grundräntan jämkad från 2 lispund till 1 lispund för öreslandet. För Lars Mårtensson, Erik Olsson, Olof Simonsson och Knut är skatten större (5 lispund 17½ mark; än deras öretal i bolbyn vilket förmodligen har sin grund däruti att deras hemman därutöver skattade för andelar i någon utjord (Söderby urfjell eller Lexe?) Förhållandet, ehuru ej i jordeboken anmärkt har sin motsvarighet i flera hemman annorstädes i Gestrikland. Hustru Karin i Wreten låg 1576 för 4 öre 11 penningland ocl skattade 1 hundt 14 ossmundsjern (=5 lispund 13 3/4 mark. De övriga sex bönderna i Söderby hade tillsammans 59 öre 16 penningland och Olof Simonsson utom hemmanet en vret, som särskilt skattade 1 hundt ossmundsjern (=5 lispund).

24. Enligt en förteckning bilagd 1602 års räkenskaper, på vilket är antecknat: “Dessa hemman bégäre bönderne i Söderby, Sätra ocl: Testebo igen för deras hemman”.

25. “Carl etc Vår gunst etc. Vi har ofta skrivit till Johan Bengtsson, som var fogde före dig där, att han skulle inrymma de bönder, som tillförene har bott på Testeboda hemman igen att bo på, för det har haft före; så är sådant ännu intet skett utan bönderna har åter varit här och besvärat sig däröver och begärt en hop gårdar som på deras sedel är inlagda och antecknade. Därför befaller vi att du inrymmer dem i samma hemman eller andra och låter oss en gång därmed bliva obekymrade. Rätta dig härefter. Av Uppsala den 1 april 1607.

“Per Nilsson i Testebo begär ett kronohemman i Munktorp benämndt Granby, som hans son bygger och bor på.

Olof Jönsson ibm begär ett kronohemman i Stade.

Lars Jonsson ibm begär ett kronohemman Nordanbro ½ markland, och ½ markland begär han i Backa emedan han förut har ett helt markland.

Olof Andersson ibm begär ett kronohemman Tännesmvra i Elfkarleby.

Olof Nilsson ibm begär ett kronohemman i Elfkarleby, Vestanån, som Lars Persson bor uppå».

(Jöran Arendsson och Per Hansson, också bönder i Testebo nämnas ej). Ur Gestriklands räkenskaper 1607.

26. I en odaterad handling i Riksarkivet bland allmogens besvär av Gästrikland klaga Olof Persson. Olof Nilsson och Olof Andersson, tidigare bomän i Testebo, att de ej fått någon vedergällning, såsom en annan part hade fått. “Desse efterskrivne i kronohemman i Gestrikland är wij av Kungl. Maj:t bidiandis ödmjukeligen, att de måtte oss tilldelte bli

Olof Persson, ett hemman i Hedesunda, Konungsgården benänmdt.

Olof Nilsson, åtte och ett halvt öresland jord. som de två bönder i Hade i Hedesunda socken bruka over den jord the mist har.

Olof Andersson, en cronoö, Iggan benämnd i Hille socken”

27. Efter 1740 års taxering var Borgerskapets öretal 802 och således skulle på hvart öretal belöpa sig 1 fjerdingsland 5 3/4 kannland stadsjord av vad som återstod sedan vederbörande ämbets- och tjänstemän erhållit sina andelar. Till dessa räknades, utom Magistratens och Rådhusrättens ledamöter och betjente, Komminister, Rektor. Konrektor, Landssekreterare och Kamrerare. Fältskär. Apotekare. Gästgifvare, Tolagskontrollör, Barnmorska, Vågskrifvare och Sprutmästare. Även Vestra Tegelbruket var enligt 1700 års privilegier berättigadt till stadsjord, “på det de skulle kunna drifva verket med oxar” och erhöll därför 2 tunnland. 4 fjerdingsland och 4 kannland. De som ej varit borgare i 6 år var uteslutna dock med undantag för några, som gift sig med borgaränkor ävensom för gamle borgares barn. som njuta sina fäders innehavda stadsjord (Concept i Stadsingeniörskontoret).

28. Se härom utförligare i Berättelse från Staden Gefle, till den av Kongl. Maj:t förordnade kommité till undersökning av grunderna för städernas beskattning, tryckt i Gefle 1853 ff 34 ff.

29.Stubbrättighetsjorden innehåller 57.602 tunnland odlad jord och 31.438 tunnland backar inom hägnaderna, och med vreten Nr 300 på Sörby, som genom Kungl. Resolutionen den 15 Januari 1868 innehavs med evärdlig besittningsrätt, 62,08 tunnland odlad jord.

30. Åberopas av Magistraten i 1724 års jordransakningsprotokoll p. 144 241 och 284. Av under tiden upprättade längder finnes i Stadsingeniörskontoret kvar en “Jordebook av Gefle Stad pro Anno 169. (1691?) Den är defekt i slutet och innehåller 269 vretägares namn. För var och en är införd honom tillhörige vretar med angivande av läget vid Söderbyåkern vid Hevrefisket osv). Vretarnas nummer saknas och arealen är utsatt endast för de 19 första.

31.Spoles Explicationer finns på provinsens landtmäterikontor och protokollen vid jordrannsakningen pag 1—522 i folio förvaras på Stadsingeniörskontoret Spoles beskrivning över vretarna på Sätra ägor hänför sig till Stenklyfts karta över nämnda by och stadsbornas därinom liggande vretar av år 1681.

32. Numera försålda till bönder i Järvsta Den ena låg i “Ursäter”. Se Gestriklands Dombok den ²⁰/₁₂ 1610. jämfört med originalköpebrevet.

33. Lindals vreten nämnes såsom fast i Gestriklands Dombok den 29/10 1631.

34.Av denna liksom av 1711 års vretlängd finns ej annat än ett sammandrag i behåll.

35. En del refvades och lades å karta 1763 av F. A. von Rehausen. En särskild “jordebok över de på stadens utmark gjorde nya intagor”, vilken att döma av där i åberopade resolutioner under åren 1744—1779 är upprättad omkring sistnämnde år uppgifver dessa inlagors storlek

å Testebo till 75 tunnland 4 fjerdingsland

Sörby » 131 6 ” 1 kanneland.

Gafle » 27 3 ” 2 ”

Sörby urfjell 46 3 ” 3 “

Summa 281 tunnland 6 kanneland.

Härvid är dock att märka, att den uppgivna arealen för Sörby urfjell består av tidigare odlad men i sådant ödesmål kommen jord, att den måst mot frihetsår eller nedsatt avgift upplåtas åt dem. som åtagit sig att sätta den i fruktbärande skick. Avräknas dessa 46 tunnland 3 fjerdingsland 3 kanneland återstår dock 234 tunnland 5 fjerdingsland 3 kanneland nyupptagen jord.

36.Jordeboken för 1803 utvisar ensamt, för fasta vretarne inom Sörby och Testebo (Engesberg undantaget) backar till 115 tunnland 1 ½ kappland, som ännu åtminstone till någon del kunde bliva föremål för odling.

37. Walbo socknemäns intyg härom är av följande lydelse: “Emädan såsom Sahligen Välborne Mårten Augustinsson Lejonskölds fogde Ehrlig och förståndig Sven Jöransson har begjärt av wår socken Walbo ett bevis om några nya Torp som Wälborne Sahlige Herre har låtit sätta på några by ägor, sedan han köpte socknen under frälse upå vars bolby samma torp är bygt. Altså wittne wij att effterskrefne Torp ähre belägne på desse bobyars ägor, Nemligen Skråckmyra opå Öfverherads ägor, Trulsbo på Almenninge bys ägor, Laggarbo på Almenninge bys ägor. Glamsen opå Backa Sätegårds ägor, Dalen på Mårtenssbo och Kubbo ägor, Jordåssen opå Häck- linge ägor. Att detta få i sanningh ähr stadhfäste wij medh wårdt sochne signete.

Dat Walbo sochne stugu den 10 Junij Anno 1666.

L S.

Ofvanbemälte handel så sanferdig wara som han här skriffteligen fattadher ähr wittnar Lars Persson Länsman, Abrahamus Forthelius Com

38.Egendomen med detta namn bildades omkring 1760 av Handlanden Lars Amberg och dess änka genom arv och köp av de fasta vretarna vid norra fäbodeviken (Engesbergsviken) och Ängesviken.

387. Lars Amberg

39.Namnet påminner om den tid då de Tyska köpmän, som med sitt kram besökte Gefle, i den här invid belägna viken afbidade gynnande vind för avsegling eller för att komma upp till staden.

BILAGOR

A.1550 års Vretskattslängd

B Vretepengar 1563

C En längd över de Täppor och Vretar såsom under Gefle Stad köpte och pantsatte år 1604

Chrisopher Pedersson

Claes Grooth

Clementh Stadstjenare

Daniel Ersson

Daniel Kröger

Enewald Pedersson

Engebrecht Olofsson

Engebricht Westwik

Engeman Nilsson

Erich Andersson

Erich Andersson Grijs

Erich Lars Benktsson

Erich Michelsson

Erich Nils hustru Karin

Erich Nilsson

Erich Rasmusson

Ericli Broddeson

Ericli Larsson Hille

Ewert Bure

G Hans Pedersson

G Peder Larsson

G Peder Swenske

G Olof Nilsson

Gulle Larsson

Hustru Dordi Nils Peders

Hustru Elinn Sigfrid Hinders

Hustru Eva Halwards

Hustru Gölu, Anders Ohristiers

Hustru Gölu, Olof Svens

Hustru Brita Hans Anderssons

Hustru Brita Måns Klockares

Hustru Margreta, Joen Falands

Hustru Karin, Hans Nilssons

Hustru Kerstin Olof Pedersson

Hans Bertilsson

Hans Bubbe

Hans Griis

Hans Jöransson

Hans Larsson

Hans Månsson

Hans Nilsson, Nills Ols

Hans Pdersson Bure

Hans Pedersson

Hans Öndesson

Hieronymus Reinbott

Hindrik Carlsson

Hindrik Erichsson

Hustru Kerstin, Lars Pers

Hustru Karin Hans Måns

Hustru Kerstin, Sven Jöns

Hustru Malin Peder Svens

Hustru Margareta PedeBroddes

Håkan Staffansson

Håkan Svensson

Ingel Nilsson

Ivar Christiersson

Jacob Bertilsson

Jacob Grelsson

Jacob Gullsmedh

Jacob Kortsson

Jacob Matsson

Joen “Wellamsson

Joen Joensson

Joen Olofsson

Joen Peder Anders Måg

Joen Pedersson

Joen Pedersson

Joen Smedh

Johan Griis

Jöns Andersson Fiskiare

Jöns Claesson

Jöns Matssons Stjufson

Jöns Måhlare

Jöns Olofsson

Jöns Olufsson

Jöns Pedersson

Jöran (Nilsson) Fincke

Jöran Nilsson Skräddare

Karl Rasmusson

Klaes Semskare

Knut Jönsson

Lars Bertilsson

Lars Grelssonars av Härad Erik Jacobs i Mackmyra

Lars Guldsmeds Sigrid

Lars Hansson

Lars Nilsson Lars Matsson

Lars Olufsson

Lars Ålenning

Lille Nils Olofsson

Lille Peder Swenske

Mats Ålänning

Matts Joensson

Michel Skinnare

Måns Hansson

Måns Hansson i Sätra

Måns Persson U

Mårten i Häcklinge

Mårten Olofsson

Mårten Pedersson

Mårten Thomasson

Nils Andersson

Nils Erichsson

Nils Erichsson

Nils Jacobsson

Nils Jonsson

Nils Mårtensson

Nils Nils Olofs

Nils Olofsson

Nils Olofsson (Olof Rågils)

Olof Andersson

Olof Engemansson

Olof Engilsson

Olof Erichsson

Olof Ersson St

Olof Eskilsson

Olof Joensson

Olof Jonsson

Olof Knutsson

Olof Larsson

Olof Moysson

Olof Murmästare

Olof Nilsson

Olof Nilsson Joen Claes

Olof Nilssons hustru

Olof Pedersson, Thorsåker

Olof Peersson

Olof Persson

Olof Skräddare

Olof Svensson

Peder Belltare

Peder Bengtsson

Peder Bertilsson

Peder Hansson

Peder Hindersson

Peder Jönsson

Peder Nilsson

Peder Olofsson

Påhl Krukmakare

Staffan Hansson

Steen Hansson

Steen Jönsson

Sven Gullesson

U Peder Larsson

U Olof Andersson

Une Skräddare

Unge Nils Olofsson

Zacharias Ersson