|
Staden är belägen på en bekväm ort, där Gefle-Ån, kommande utur Storsjön 1 1/2 mil därifrån, löper igenom staden till laxfisket härstädes, därest hon delar sig i trenne armar, Storån, Österån och Islandsån kallade. Att nämna Storån i synnerhet, så vankas här icke allenast lax utan ock Vimba Vimba (Vimma) m. m., som hit uppstiga ur havet till en otrolig myckenhet i lektiden. Ån är ock däruti mycket fördelaktig, att de handlande kunna med sina fartyg, därest de icke voro större än 18 läster, utlöpa, och uti sina å ömse sidor vid landet byggda spannmålsbodar ut- och inlasta. Genom skedd uppmuddring kunna nu fartyg, till och med 50 lästers dräkt, in- och utlöpa i stora ån, ända upp till stadens stora torg. —
Dessa åar kringrinna sedan tvenne ljuvliga holmar, Alderholmen och Islandsholmen benämnda, och falla så ut i Gefle-Fjärden och havet. På stadens holmar äro 2 skeppsvarv anlagda (Norra och Södra), även en fullkomlig kölhalnings- och krängningsbänk. På Alderholmen blev år 1708 en kostbar järnvåg uppbyggd, efter Commercerådet Polhems anläggning, i stället för den gamla vågen, som stod vid Torget, därest år 1742 anlades en vacker stenbrygga, med gallerverk omkring, till börs.
På denna holme är ock nederlagsplats för bräder m. m. och en packarebana för inkommande saltvaror. Här är ock ett stort Bagarehus, som i förra ryska kriget till svenska arméns behov blev uppsatt. Vid järnvågen äro stora sjötullsskeppsklarerarens, och baggarekassörens kontor, stadens tvenne packhus och en packarebana. Emot östra ån är tyghuset för artilleriet, och vid ändan av holmen ett tullhus. — På Islandsholmen äro spannmåls- och andra bodar, vid ån, ända utföre, därest ock, inom några år tillbaka, åtskilliga gårdar blivit uppbyggda. I senare åren är utom Östra Sjötullen en Skeppsbro av 1500 alnars längd upprättad, samt dessutom påbegynt att uppsätta en stenmur, till farvattnets förvarande för framtiden.
Staden har ett berömligt gymnasium, som blev ifrån Stockholm hitflyttat år 1669. Här är ett boktryckeri inrättat år 1761. I katolska tiden var här ett kloster för Bernhardinermunkar, där prostgårds-åkern nu är belägen.
Folknummern var 1780 4.519 personer. Ett vackert sockerbruk blev här, år 1739, inrättat.
Här är nu efter branden en tobaksfabrik, tvenne ylle- och linnefabriker, varjämte även nyligen privilegium blivit utfärdat för ännu en klädesfabrik, en tröj- och en strumpfabrik(Sjöbergs garn), ett färgeriverk; järnbleckssmide, ryssoljebränneri, tapetmåleri. Men den förnämsta av stadens fabriker är segelduksfabriken. Efter den olyckliga eldsvådan år 1776 har den ånyo blivit uppbyggd, på ett förmånligt ställe vid Stora ån och drives nu med 16 stolar.
— Fiskare-Gillet består av 103 personer, samtliga borgare, som idka strömmingsfiske på Norrbotten med 36 egna större och mindre haxar. Höst och vår hålla de staden med färsk fisk och om vintern arbeta de mest på skeppsvarven, samt visa sig alltid vara ett härdat, arbetsamt och raskt folk. — Här äro ock tvenne tegelbruk, det ena vid västra tullen ( för kyrkans räkning L-LD) och det andra utom staden (Stigslunds tegelbruk i Strömsbro anlagd av Jürgen Folcker under 1700-talet ?/L-LD).
År 1776 d.10 sept. uppkom eldsvåda, som förstörde 109 enskildas gårdar, och däribland de största och bäst byggda husen, varjämte flera av de handlandes magasin och sjöbodar förstördes; Rådhuset avbrändes då även. Den avbrände plan, i längd omkring 740 och bredd 380 alnar, reglerades genast efter olyckan, och indeltes parallellt med Kungsgatan uti 7 olika stora kvarter, med 12 alnars breda tvärgator emellan.
Även blev en ny Strandgata vid Stora ån blev anlagd och Stora Torget blev till dubbelt utvidgat. Efter denna reglering komma ock de övriga byggnaderna i staden med tiden att rättas, då de förfalla. Av 57 nya tomter är 40 redan bebyggda och däribland 21 med stenhus, vartill en lätthuggen sandsten, som icke drager fuktighet till sig, nyttjas, och finnes denna stenart i hela nejden omkring staden.”
1800-talet, industrialismens århundrade, innebar en industriell frammarsch även för Gävle. För å-miljön kom de stora förändringarna emellertid först på 1800-talets senare hälft. Hur Gavleåns deltaliknande förgreningar tedde sig vid 1800-talets mitt framgår av skiss ovan. Broarna.
Utvecklingen av kommunikationsväsendet krävde fler broar. Förbindelselederna över ån hade dittills ej varit många. De har nämnts i det föregående: Gustavsbron, Gammelbron och Kungsbron. Broarnas tillkomsthistoria och vidare öden vore värt ett kapitel för sig, ty de speglar mycket av stadens liv och utveckling samt den allmänna tekniska utvecklingen. Utrymmet här medger dock allenast följande korta sammanfattning; i den ordning som respekten för åldern kräver (siffrorna hänvisar till motsvarande siffror å nedanstående karta.
(2) ligger på en nära nog uråldrig broplats, i forna tider underhållen av Gävleborna och Valbo byamän till hälften var och benämnd Gavlebron eller Gawelbron. När den gamla bron togs av vårfloden 1770, uppfördes en ny stenbro 1772, som till Gustav III:s ära döptes till Gustavsbro. Gustavsbron njuter nu sitt otium vid sidan av den år 1960 uppförda, för moderna tiders påfrestningar bättre rustade Gavlebron.
(6) har varit broplats åtminstone sedan 1400-talet. Som den enda broförbindelsen i stadskärnan måste den ha haft en oerhörd betydelse i stadens liv. När den nuvarande, många gånger reparerade bron är uppförd, har det ej gått att få någon uppgift om.
(7) tillkom i första skepnad på 1580-talet och ombyggdes på 1660-talet i samband med att Kungsgatan anlades. År 1768 var denna gamla träbro i så dåligt skick, att en ny träbro byggdes. Den stod sig till 1817, då en stenbro uppfördes och denna skattade åt förgängelsen först i vår tid, år 1960.
Vid Tolffors (1) har — enligt samtida skildringar — funnits en bro redan på 1640- talet, då bruksdriften startade. Den var troligen helt privat, ägd och skött av bruksherren. Denna bro togs av den kraftiga vårfloden 1916 och en ny bro — den nuvarande betongbron — dröjde ända till Tolffors kraftverk byggdes 1924—1926.
(12) ersatte år 1952 den förutvarande “Nya Svängbron“, en år 1872 uppförd järnbro.
Järnvägsbron (11) byggdes av järnvägsbolaget år 1897, och nybyggdes 1952—59. Den ursprungliga järnvägsbron finns nu i Furuvik som förbindelse till Furuskär.
(4) kom till år 1888. Initiativtagare var inflytelserika privatpersoner, som två år senare startade ett utvärdshus på åns södra sida. Efter tio år var det dags för reparationer, och då började de resonemang med staden, som 1911 ledde till stadens övertagande av bron. Till allmän förvåning klarade bron den svåra vårfloden 1916, vilket berodde på att vattenmassorna i stället gavs väg över Stadsträdgården. Å-fåran breddades därefter med 20 meter och bron ökades på sin norra sida med två spann. Ett ymnigt regn på påskdagen den 23 april fick fart på snösmältningen. Den 29 april började Gavleån stiga oroväckande snabbt och fyllde promenadvägarna i Stadsträdgården. Den 11 maj var vattendjupet vid Dammbron drygt 14 meter. Samma dag störtade norra brospannet av Tolfforsbron ner. En 73-årig man drogs med medan några andra med nöd och näppe klarade livhanken. Resterna av bron fick personal ta hand om innan de sögs in i dammluckorna vid Dammbron. 50 kilo dynamit fanns i beredskap om sprängning skulle bli nödvändig
Foton från Stadsträdgården 1916.
(9) byggdes åren 1900—1901. Den har nu tjänat ut och just rivits.
(3) kom till i samband med byggandet av stadens kraftstation vid Strömdalen med början år 1900.
(5) byggdes år 1911, i betong med landets längsta brospann. Brons tillkomst tvingades fram av regementets flyttning till Kungsbäck.
(8) byggdes år 1957.
(10) är den yngsta av våra broar: färdig år 1964.
Av redogörelsen för brobyggandet framgår, att detta ofta sammanhängt med kraftverksbyggandet. Tolffors och Strömdalen har ovan redovisats.
Vid Strömsborg byggdes ett vattenverk på 1870-talet, och det fungerade till år 1898, då vattenverket Helsan stod färdigt att tagas i bruk. Strömsborgs kraftstation togs i drift år 1923 och Åbyfors kraftverk år 1914. Sistnämnda kraftverk inköptes av staden 1927 och nedlades år 1949. Ån förändras.
Boulognerskogen har nyligen firat hundraårsjubileum. Denna anläggning, förunderligt fridfull trots närheten till brusande trafik, är stadens gröna klenod, och vi har all anledning att notera parkens tillkomst som en betydelsefull händelse i åns och stadens historia.
Gavleåns deltaliknandc mynning i tre armar fanns kvar vid 1869 års brand, östra Lillån hade kvar sin naturliga sträckning, och Alderholmen var en verklig holme.
Islands-Lillan, som skilde Islandsholmen från södra fastlandet, kantades av fiskebodar och fiskares och sjömäns bostäder. Av dessa finns kvarteret Springer ännu kvar. Islands-Lillån igenfylldes 1890. Östra Lillan omgrävdes och rätades i samband med att Islandsbron byggdes på 1870-talet. Den kulverterades på sträckan mellan Gavleån (“Storån“) och Nygatan under åren 1952—1959.
Nedsmutsningen.
Och när började försämringen av vattnet i Gavleån? Gävle fick sitt första avloppsnät år 1876, med Gavleån som recipient. Mackmyra sulfitfabrik byggdes 1890. Man kan därför säga, att grunden till försämrad vattenkvalité lades under de sista årtiondena av 1800-talet, men konsekvenserna var antagligen ej genast märkbara. Redan år 1903 tycks emellertid de sanitära förhållandena ha vuxit till ett problem. I en utredning från detta år av professor J. Gust. Rickert sägs: “Hela stadens afloppsvatten utsläppes sålunda i Gafleån, hvilken under sitt lopp genom själva centrum af staden vid varje gatumynning mottager ett tillflöde af orenlighet. I sanitärt afseeende kan en sådan dränering ej anses tillfredsställa nutidens anspråk”.
Fisket.
Som. avslutning på det historiska avsnittet i detta betänkande får kommittén lämna följande, mot bakgrund av dagens förhållanden vemodiga återblick beträffande fisket i Gavleån, enkannerligen laxfisket.
Gavleån hör till de vattendrag, vari finns kungsådra. Kungsådra var under medeltiden främst en inskränkning i strandägarnas vattenrätt till förmån för vandringsfiskens framkomst. Men vissa kungar — däribland i första hand naturligtvis Gustav Wasa — behagade ge en regalrättslig tolkning åt begreppet kungsådra, med innebörd att fiskerätten var förbehållen Kronan. Denna uppfattning kom i konflikt med jordägarintresset och tvisterna kring fiskerätten i många av landets vattendrag böljade fram och åter genom seklerna. Gavleåfisket är därvid intet undantag.
Borgarna tilläts enligt dombrev från år 1442 att lägga nät i ån och bygga sina “wärka” utefter land, så långt som deras råmärken “tillsade”, med villkor att 12 alnar skulle hållas öppna mitt i ån (= kungsådra). Sedan Kronan under 1500-talet kommit att hävda fiskerätten, upplät Karl IX i donationsbrev år 1602 fiskevattnen inom stadens gränser till Gävle stad. Men Kronan tog sig likväl emellanåt även härefter denna rätt. Redan långt före drottning Kristinas tidvar fisket åter lagt i Kronans hand, varför drottningen genom Kongl. brev 12 dec. 1649 skänkte Borgmästare och Råd “till deras kökes nödtorft och understöd, de notvarp i Storån vid Alderholmen, som Kongl. Maj:t och Kronan tillhöriga voro, att njuta, bruka och behålla nu och framdeles”. Men när drottningen vistades i staden, skulle notvarpen nyttjas till hennes kök. Ett år senare, 1650, skänktes Kronans laxkar i ån till staden tillsvidare, därest Kronan ej behövde nyttja dem.
Men tvisten om fisket i ån fortsatte. En etapp i striden var en resolution från år 1679, som gav borgarna rätten till fisket i ån med villkor, att kungsådra på 12 alnars bredd skulle hållas öppen. År 1790 deklarerades däremot, att varken staden eller landshövdingen hade rätt till fisket, utan att detta var Kronans egendom. Landshövdingen Cronstedt fick dock som särskild nåd behålla fisket som lön. År 1823 fick staden mot en lösensumma på 333 riksdaler 16 skillingar banco och en ränta till Kronan på en tunna lax om året inlösa laxfisket. 1824 erhölls skatteköpebrevet. Senare utarrenderades detta fiske för stadens räkning genom auktion.
Det finns säkert ingen rättighet som staden så många gånger förvärvat som just rätten till fisket i Gavleån.
Vanja Duvhammar, fastighetsjurist, 1968
Se även |
Källa: Gavleån, Kap IV sid 19 – 25.
Ture Edbom, Sten Skott, Erik Nordtröm, Hans Persson, Lars Sjölin, Vanja Duvhammar.
———————————–
Sammanställt med extra länkar och foton av Lisse-Lotte Danielson.
