Nedanstående filer från Sehlbergs anteckningar har medvetet valts i mycket stort format för att underlätta läsbarheten.
Vandra runt med webbläsarens hissar.
GAMLA GRAVSTENAR I STORA KYRKAN I GEFLE – Av MÄRTA LINDEBERG
Innan den senaste reparationen av Stora kyrkan påbörjades trodde man på – och sörjde över – en uppgift, som hade att förtälja att alla de gravstenar, som förut utgjorde så gott som hela golvytan i kyrkan, förstörts vid värmeledningens införande och därmed sammanhängande omändringar år 1888. Dess bättre visade det sig vara en uppgift, som inte stämde med det verkliga förhållandet. Vid utgrävningar i kyrkan under sommaren 1936 har man fört den ena gamla gravstenen efter den andra i dagen, och det tycks som om man vid 1888 års reparation låtit de gamla stenarna ligga kvar på sina platser under det nylagda golvet.
Det är högst egendomligt att inte någon riktig uppgift förut varit möjlig att hitta om hur det förhållit sig med den saken. Rektor Jonas Selggren– att märka en samtida – och en samtida med ett så brinnande intresse och stort nit för de gamla minnesmärken, som staden ägde, beklagar sig över att inte ” åtminstone stenarna över kyrkoherdarna Aurivillius, död 1668 och Andreas Westerman förtjänat att bevaras för eftervärlden”.( Se Gösta Carlestams kommentarer i pdf-fil).
Men framme vid koret på dess södra sida låg, då man bröt upp det nuvarande golvet, Olof Aurivillius´gravsten väl bevarad. Visserligen kan man göra den berättigade invändningen, att det just inte är ”att bevara för eftervärlden”, då man lägger den under ett stengolv, men det är heller inte att helt förstöra dem, som de samtida uppgifterna anger.
Om de nu i dagen funna gravstenarna verkligen ligger över dem, som de minner om, är ganska osäkert. Sehlberg berättar just i samband med Aurivillius gravsten att den ”lärer ej nu ligga på sitt rätta ställe i Choret, ty när gravarna fylldes under sommaren 1806 och golvet omlades år 1807 blev gravstenarna flyttade hit och dit, där de passade samt några av de vackraste togs från kyrkan och upp i Choret. Dock kan det vara möjligt att hans grav fanns uti Choret, men där nu stenen ligger framför altardisken låg tidigare, som jag vill minnas, de två tackjernshällar, som nu ligger ute på kyrkogården väster om kyrkan”.
Av den gamla kyrkogården runt Heliga Trefaldighetskyrkan finns ej mycket kvar. Den är upptagen som parkmark numera. Stadens parkförvaltning sköter ”parken”. Det Brändströmska eller Elfstrandska-Valleyska gravkoret står kvar omedelbart öster om kyrkan. Två järnhällar ligger ej långt ifrån detta. På en av dessa hällar står det:
Här hvilar Carl Anton Garberg. Dess maka Brita Elisabeth Bjurberg samt deras dotter Barbro Elisabeth 1801.
Att Carl Anton Garberg fått ha kvar sin gravsten vid kyrkan kan förklaras med att det tidigare var ett gravkor på platsen för stenen. Carl Anton Garberg var storpamp i staden och drev segelduksfabriken på Steneberg. Dessutom var han skeppsredare
Carl Anton Garberg.
Olof Aurivillius var kyrkoherde i Gefle och en märklig man, en man av stor kraft och myndighet. Han deltog som oavlönad lärare vid gymnasiet, vilket under de senaste åren råkat i fullkomligt lägervall, och under hans stränga regi blomstrade det åter upp. Han utgav därjämte för Gefle en särskild kyrkoordning, vilket just inte uppskattades av de själva inte så litet myndiga borgarna. Då han var en kraftnatur, som älskade striden mer än friden, förekommer det en och annan gång svårartade tvister mellan honom och de andra maktägande personerna i staden, och särskilt känd blev hans strid med borgmästaren SigfridWolcker, en strid, som just hade sin upprinnelse i den ändrade kyrkoordning, som Aurivilius ville genomföra. Det stora hat med vilket Aurivillius hela livet igenom förföljer Wolcker med skänker inte den kyrkoherden någon heder.
546. Sigfrid Wolckers släktschema.
Aurivillius dog 1668 och kyrkan övertog i sinom tid graven. I denna begravdes senare landshövdingen i Gävleborgs län baron Fredrik Hindric Sparre, död 1764, och hans hustru Ulrica Maria Tessin, död 1765.
Landshövding Fredrik Henrik Sparre 1691-1764
Ulrika Maria Tessin 1694-1765, hustru till Landshövding Fredrik Henrik Sparre
På samma sida i koret, den södra, återfanns Peder Eriksson Tiernstiens och hans hustru Elisabet Schaktas minnessten. Peder Eriksson dog år 1662 och hans dotter och måg, Anna och Hans Kröger, lät hugga stenen på sin bekostnad.
Peder Eriksson benämnes ”cammereraren ofuer Wester Norland” och var tydligen en betrodd man, ty han förekommer många gånger i protokollen såsom den som i landshövdingens bortovaro sitter i rådhusrätten och avgör viktiga frågor och mål.
Då han vid ett sånt tillfälle utövade sin myndighet, blev han sårad av en vettvilling vid namn Jonas Behm, son till borgmästaren Behm, som just svarat inför rätten i ett lägersmål. Ursinnig över att av Peder Eriksson blivit uppmanad att ej ”hava myssan på sig” inför rätten smög sig Jonas Behm efter Peder Eriksson som då var på hemväg, och borrade sin kniv i hans arm.
647. Peder_Eriksson_Tiernsten_Krogers gravsten. (Hans Kröger, död 1680. Handlande i Gefle, g.m. Anna Tjernstien)
Dordin Elis.
368. Jonas och Dordins släktschema.
(Jonas Behm hade tydligen lätt för att anfalla folk med sin kniv, se en liknande händelse som drabbade borgmästare Elias Gavelius och som finns nedskriven i Gefles Förvaltningshistoria./Lisse-Lotte Danielson)
Inför rätta vädjar Jonas Behm om barmhärtighet under den motiveringen, att han ej sovit på ¨åtta dagar och således led av svår ”huvudsvaghet”. Peder Eriksson förlät honom personligen för det lömska dådet, men i anseende till det ämbete han beklädde förlät han honom ej och då straffet ej kunde utmätas av rådhusrätten i Gefle överläts detta till Hovrätten. Behm slapp lindrigt nog undan, men satt dock häktad några månader.
Peder Erikssons måg, Hans Kröger, begärde år 1665 att få begrava sina barn i svärföräldrarnas grift, vilket även bifölls men på det villkoret, att graven sedan skulle tillfalla kyrkan.
Villkoret faller ej Kröger i smaken och efter en del förhandlingar tycks det hela sina ut i sanden. Kröger hade även utfäst sig att låta göra ett korskrank för sina svärföräldrars lägerstads skull, men vid påminnelse därom svarar han, att han inte längre har något intresse för saken, då han ej får behålla graven.
Då beslöts år 1665 att accordera med Evert Frijs(se Gösta Carlestams pdf-fil) om att han skulle göra ett korskrank och om Kröger då ville ha sina svärföräldrars namn på det, så skulle han få det, men nu på villkoret att han betalade vad skranket kostade.
Fragment av detta omdebatterade korskrank finns nu på Gefle Museum.
En mindre och enklare sten än de föregående ägdes en gång av Niels Anderson och hans hustru Margreta Larsdotter. Även den låg på den södra sidan av koret.
160_Niels_Andersson_Margreta_Lartsdotter_gravsten.jpg
Niels Andersson var borgare i Gefle på slutet av 1600-talet och var handlande till yrket. År 1685 blev han vald till bisittare i Kämnersrätten och var även medlem av stadens äldste. Den 14 jan. 1684 skänker Niels Andersson och hans hustru en metalljuskrona till Gefle kyrka, vilken nu hänger i södra sidoskeppet. Mittstammen är krönt av en draperifigur och har 16 ljuspipor med musselformiga droppskålar i två kretsar.
Niels nämnes i Matrikeln som en son åt en Anders Danielsson. Han blev borgare 1663 i februari och var handlande. Blev vald till bisittare i Kämnersrätten 1685 i mars samt en av stadens 24 äldste 1681. Sade 1689 upp Bisittartjänsten. Av Andersson vet man att en dotter vid namn Catrina/Catharina var gift med Handelsman Strömbeck. Niels var själv gift med Margreta Larsdotter. Han blev död 15 april 1698 och begraven i Gefle Kyrka, där hans liksten ligger i Hög-choret och har sitt utseende efter bilden. Den är väl bibehåller. Enkan Margreta Larsdotter dog 5 maj 1723.
Av Niels Anderssons döttrar blev Carin/Catrina gift med handelsmannen Strömbäck och Anna med lanträntmästaren Petter Depken, båda kända borgare i Gävle. Sonen Anders kallade sig Holmberg och blev i sinom tid rådman.
På den norra sidan av koret längst till vänster blev gravstenen över borgmästaren Petrus Salin, hans hustru Ingrid samt dottern Christina funnen. Med dem vilar även Salins svärmoder Christina Gavelia.
32_Petrus_Salin_Christina_Gavelia
Om borgmästaren Petrus Salin finns det mycket att berätta. Han utnämndes år 1698 för andra gången till riksdagsman, vilket han blev mycket motvilligt. Han skrev ett långt brev till landshövdingen Carl Gustaf Frölich och bad att få slippa det i sig själv nog så hedrande uppdraget under motivering att han redan en gång förut ”upwachtat Rijksdagen”. Han föreslår att ämbetsbrodern, politieborgmästaren Lorentz Elis, denna gång måtte utses. Salin var icke villig att åsidosätta en del viktiga personliga angelägenheter för offentliga uppdrag. Trots hans motvilja blev han utsedd att fara till riksdagen.
Lika motigt – om än inte den gången från hans egen sida – var det, då han skulle utnämnas till justitieborgmästare. År 1685 hade Petrus Salin, som då var landssekreterare, fått k. m:ts fullmakt på justitieborgmästartjänsten efter den saktmodige Christiernin, som tröttnat på alla trätor med ämbetsbrodern Falck och därför avgått. Då Salin den 6 maj skulle avlägga sin borgmästare-ed, inlade Falck en skarp protest mot detta under motiveringen att Salin ej var utnämnd till justitie – utan stadsborgmästare. Salin avstod från att avlägga eden ”till dess de kunde söka Kongl. majt och gouverneuren om förklaring över fullmakten. Efter en del förhandlingar blev slutet det, att Falck fick sin vilja fram och blev justitieborgmästare och Salin stadsborgmästare. År 1689 blev dock Salin utnämnd till justitieborgmästare.
Borgmästare Salin ägde år 1691 en kniphammare, belägen vid ån där senare Valskvarn låg. Där hade han den 23 maj samma år fått tillstånd av Bergskollegium att smida smärre saker såsom spik, järntråd och dyl. Han skulle begagna sig av samma damm som sämskmakarne stampehus och det var med hot om konfiskation förbjudet att smida stångjärn. Kolningen skulle göras på stadens egen mark och beräknades ej åtgå mera än 100 à 200 läster. Dess vidare öden vet man ej, men vid Salins år 1717 timade död var den ännu i gång.
Petrus Salin och hans hustru bodde hos Salins svåger Petter Gavelius på Steneberg till deras död. Förmodligen tryckte ekonomiska bekymmer dem på deras ålders dagar, ty vid Salins död var hela hans bo pantförskrivit till svågern.
35. Gavelius släktschema.
Bredvid Petrus Salins sten finns en häll, som en gång i tiden tillhört Georg Nicolaus Wallin, pastor i Gefle, biskop i Göteborg och sedermera superintendent i Härnösand. Gravstenen är lagd över Wallins ung son Nicolaus.
Georg Nicolaus Wallin, eller Jöran Wallin, som han oftast kallas, var född 1644 och härstammade från Ångermanland. Han efterträdde år 1684 Petrus Fonthelius i Gefle såsom pastor.
Under Jöran Wallins tid företogs då som nu en hel del förbättringar i och omkring kyrkan. För det första omtalas att den bogårdsmur, som sedan den äldsta tiden omgav kyrkan, blev färdigbyggd. Bogårdsmuren var av sten samt skyddades av ett spåntak. År 1683 om våren anmäler Wallin att det finnes stora remnor på kyrkans södra mur och år 1686 klagar han över att valven i kyrkan är sönderspruckna och ovillkorligen
kräven reparation. Pell Murmästare och Erik Andersson får i uppdrag att avhjälpa bristfälligheterna.
Förut har vi sett hur kyrkoherde Aurivillius råkade i häftig strid med borgmästare Wolcker. Inte heller pastor Wallin skulle gå helt fri från såna stridigheter med dem, som makten hade. År 1687 synade politieborgmästaren Salin och Peter Grijs ut en byggnadstomt åt Nils Fyrich men gjorde detta så att den skulle stå i vägen för prästgården. Pastor Wallin anser sig ej kunna vända med en släde om vintern på sin tomt än mindre göra det om sommaren med vagn och i sin förbittring far han ut i sin predikan den 17 juni mot dem, som ej “unnade honom jorden att gå uppå”.
273. Nils Jöransson Fyrich.
Detta var naturligtvis olämpligt och han mottar kort därpå ett brev från magistraten med skarpa förebråelser.
Då borgmästaren Falck håller förhör med honom om meningen med slik predikan, måste han dock medge, att han verkligen menat Salin och Grijs.
Tråkigare än då var den historia, som kaplanen Insulander ställde till med. Han beskyllde i en predikan – helt glömmandes att från predikstolen borde utgå fridens och kärlekens ord – församlingen för att vara prästhatare och än värre, för att bruka falska mått och vikter. Wallin fick uppträda som medlare mellan den med rätta mycket upprörda magistraten och den halsstarrige Insulander, som alls inte ville ge med sig. Wallin utvecklade dock stor kraft och myndighet och lyckades få tvisten bilagd. Han ville, sa han, att det skulle råda vänskap mellan församlingen och dess präster. Kanske han hade lärt av den egna erfarenheten …
Wallin blev kungl. överhovpredikant år 1690, teologie doktor 1693, biskop i Göteborg 1701 och superintendent i Härnösand 1702 och dog året därpå. Han var gift med Ingrid Gadd. Hans son blev den kände biskopen i Göteborg Georg Wallin.
Den av rektor Selggren omtalade kyrkoherden Andreas Westermans gravsten, som även den borde ligga i korets norra sida, har ej återfunnits på 1930-talet. Golvet är ej i sin helhet uppbrutet, så att den möjligheten finns ju, att stenen ligger kvar. Westerman, som levde åren 1672 – 1739, hade deltagit såsom pastor vid Kongl. Livgardet i Carl XII:s fälttåg och tillfångatogs vid Poltava. Vid återkomsten från fångenskapen blev han kyrkoherde i Gefle och var en framstående och kunskapsrik man. Hans andra hustru, Maria Christina Gyllenkrook, begravdes med honom i Stora kyrkan.
(Trefaldighetskyrkan har en rik uppsättning av kyrksilver och textiler, och i skrudkammaren finns också en rad prästporträtt från 1700-talet och fram till våra dagar. Det äldsta porträttet föreställer Andreas Westerman, som var kyrkoherde i församlingen 1726-1739)/Lisse-Lotte Danielson .
Inte heller har stenarna i stora gången från koret kommit fram i dagen, då det inte varit för den nuvarande restaureringen erforderligt att där bryta upp golvet. Ur vår synpunkt är det beklagligt, ty där gömmer sig med all sannolikhet en hel del vackra och intressanta gravstenar. Enligt Sehlberg befinner sig alltså där minnesmärken över: Carl Bröms – borgmästare 1671 och riksdagsman samt hans hustru Brita Hamar/Hammarina, Petrus Fonthelius kyrkoherden vars hustru Catarina av släkten Bure blev ryktbar genom att bli dömd till döden för barnaförande till Blåkulla, vidare den vackra och väl huggna stenen över Anders Persson Rospigg, en skeppare på skeppet Lekatten av Gefle, handlanden Petter Strömbäcks mer enkla och flärdfria sten och en mängd andra.
204. Anders Pehrsson Rospigg – Margareta Rönqvist.
102. Carl Bröms och Brita Hamars gravsten. 
103. Carl Bröms och Britas släktschema
Framför predikstolen låg förre borgmästare Carl Falcks sten och den hade det varit av ett särskilt stort intresse för oss att beskåda. Ty enligt Sehlberg var den, redan då Falck köpte den på mitten av 1600-talet, gammal och nött och hade troligen tillhört någon då utdöd släkt. Den bör därför vara av mycket hög ålder. Vid uthuggningen av Falcks och hans hustrus namn har dessa tydligen av misstag kommit och upp och ned, d.v.s. de symboliska bilder, som uthuggits i de fyra hörnen av stenen är åt motsatta hållet mot namnen. Något som bör ha varit högst fatalt för den olycklige stenhuggaren, som helt säkert fick känna av borgmästare Falcks hetsiga lynne.
Kanske vid en senare restaurering våra ättlingar kommer att finna dessa stenar, som ej denna gång åter fick skåda dagens ljus …
Går vi till norra långgången finner vi – eller fann vi – en av de äldre stenarna, som tillhört Lasse Biörsson, en gång borgmästare i Gefle. Han dog 1569 och från honom härstammade den numera utdöda adliga ätten Rodersköld.
Lasse Biörsons närmaste granne var Johan Pärsson Bollerman eller Bullerman, som han även kallas. Han var stadens mätare på slutet av 1600-talet och dog 1721. Hans hustru hette Margareta Emporagria, ättling till den myndige biskopen i Strängnäs. Graven inlöstes 1763 av mågen, källarmästare Magnus Lundmark.
446. Bollermans och Emporagrius gravsten. 
447. Bollermans och Emporagrias släktschema.
I samma rad låg skräddaren Petter Andersson Hedman, död 1704, och hans kollega Peder Nilsson Westman. Hans hustru var av den berömda Bureäätten och hette Margareta Pedersdotter Bure. Hennes morfar ägde en av de trenne köpmanshamrar”, som låg på södra sidan av ån vid Tolvfors. I dessa hamrar omräckte köpmännen det grova stångjärnet, som de bytte till sig i Bergslagen, för att sedan exportera det vidare.
338. Peder Nilsson Westman – Margareta Pedersdotter Bure. 
23. Israel Zachrisson Bure, Hans Bure
I samma gång låg Jacob Wessmans sten. Den är vackert skulpterad, men tidens tand har farit ganska illa med den. Ett av hörnen är alldeles löst och den är sprucken på flera håll. Wessman var borgare i Gefle på 1680-talet och var även skeppare. Han bodde på Islandet och var av stadens äldste. Wessmans grav låg förut på södra gången åt östra sidan, men flyttades stenen, då golvet omlades 1807, till norra gångens västra hörn.
269. Jacob Wessman och Margareta Johansdotter Steen.
I tvärgången närmast koret hittades ännu en 1500-talssten. Namnet på stenen var Hans Germynsson och han var rådman 1587 och borgmästare 1598 i Gefle. Han skänkte en silverkanna till kyrkan år 1608, samma år som han dog. Hans andra hustru hette Abelun Hansdotter.
Närmast Germynsson låg makarna Johan Tyrsson och Judith Holst begravna. Johan Tyrsson var en av de äldste och beklädde även en rådmans post. Han föddes i Ovansjö och efter vad jag hört skall en gård där än i dag heta Tyrisses. Hans hustru Judith var dotter till riksdagsmannen och borgerskapets äldstes ordförande Marcus Holst, vars sten efter all sannolikhet kan återfinnas i stora gången. Marcus Holst var en av sin tids – 1700-talets början – rikaste borgare och ägde skeppen “Perlan” och “Nordländska Leyonet”.
191. Tyrsson/Tyrisson och Holst gravsten. 
192. Thyrssons och Holst släktschema. (obs, flera olika stavningar)
193. Marcus Holst. 
195. Marcus Holsts släktschema. 
Thyrsson – Holsts gravsten.
I södra gången har man – så vitt jag vet – inte funnit några stenar av intresse, och enligt Sehlberg består inskriptionerna mest av initialer, vilka inte är möjliga att grunda ut.
I mellersta tvärgången till sist låg stenen över Lars Pehrsson och hans hustru Anna Nilsdotter. Lars Pehrsson var borgmästare år 1584 och nämnes som rådman 1573, det är allt vad vi det om honom.
Blott övre delen av Lars Grelssons gravsten kunde påträffas. Han bodde på sin tid på en gård öster i staden och var rådman. Hans ättlingar var så gott som utan undantag fiskare och sjömän och hade som sådana rykte om sig att vara ett duktigt och djärvt folk. Släkten lever kvar ännu i Gefle.
605. Grells släktschema.
I samma gång återfanns även Jöran Gammals sten. Gammal var borgare och handlande här i staden och hans förnämstas vara utgjordes av sill. Han tillhörde en betydande och vitt utgrenad släkt och flera av dess medlemmar var framstående män, som borgmästare och lärda herrar. En av dem blev stamfader för den adliga ätten Ehrencrona. Gammal dog 1707. Hans hustru Barbro var dotter till Lars Persson Utanland.
213. Jöran Gammal – Barbro Larsdotter Utanlands släktschema.
Om man som regel inte kan anta att stenarna ligger kvar på sina ursprungliga platser, finns det dock ett undantag. Då man i somras vid grävning i mellersta tvärgången intill en pelare fann den Honnonska gravstenen, kunde man med visshet säga, att den låg just över det ställe, där en gång på 1600-talet Hans Honnon och sedermera hans ättlingar lades att sova efter ett oroligt och stormigt jordeliv. Sehlberg säger nämligen, att gravstenen på grund av sin storlek och tyngd – den är gott 1/2 aln tjock – blev en av de få, som fick ligga orubbad vid gravfyllningen 1807. Den flyttades endast på rullar en bit medan graven fylldes igen och rullades sedan tillbaka.
Sehlbergs teckning av den. 
Utdrag ur Sehlbergs bok.
Gravstenen i original – Klicka för förstoring.
På den tid, då Sehlberg med så stor skicklighet och noggrannhet ritade av samtliga då bevarade gravstenar, var den ännu oskadad, om man undantar den nötning som flitiga kyrkobesökare åstadkommit, men nu är den ståtliga stenen sprucken tvärs över nedre högra hörnet.
Hans Honnon, som föddes år 1596 i staden Dumfarling i Skottland, kom till Gefle på 1600-talet. Han slog sig ned som handlande och blev rådman innan han dog 1651. Han var en man, vars blod rann hett genom ådrorna och han är än en gång instämd för att med dragen kniv överfallit en sängliggande sjuk människa.
Samma häftiga lynne och obändiga humör är även utmärkande för sonen Hindrik, som visserligen blev en av stadens äldste, rådman och borgmästare, men som desslikes blev sin tids värste bråkmakare. Han förekommer allt som oftast i rättegångsprotokollen – inte precis som borgmästare, vilket vore ganska naturligt – utan som svarande. Han är ett typiskt exempel på att råhet i seder och bruk blomstrade även i de kretsar, som man tycker borde vara ett föredöme för andra. Och trots alla sina förseelser, bland vilka det förekommer så allvarliga saker som lägersmål och vållande till annans död, utnämnes han till den ena förtroendeposten efter den andra efter tidens minst sagt egendomliga sed. Om man en gång haft en romantisk tro på den gamla goda tiden, så rubbas den betänkligt vid kännedomen om hur en borgmästare Honnon och hans kumpaner kunde få fara fram och det tämligen ostraffat.
Från hans borgerliga liv, såsom handlande och skeppsredare, vet vi inte så mycket. Han ägde ett par fartyg, av vilka det ena år 1676 uppbringades av kapare vid Väddö och det andra en kort tid därefter förliste under hård storm.
Hindrik Honnon var gift två gånger. Hans första hustru hette Anna Wolimhaus från Uppsala och hans andra Elisabet Uttersten från Stockholm. Hans syster Helena blev stammoder för den adliga ätten Ankarström.
Hela släktkrönikan för Honnon.
Läs även om:
Handelsman Hindrich HONNON som ville bli stadsmajor
Ur förvaltningshistorien”om hur det gick till när Hindrich(Henrik) blev vald till Politieborgmästare
Bråkmakaren Honnonoch om
Så vitt jag har kunnat följa arbetets gång i Stora kyrkan är dessa stenar de ur vår synpunkt intressantast av fynden.
I huvudsak har dessa skildringar förut publicerats alltefter arbetets fortgång i kyrkan, men en uttryckt åstundan att få dem samlade i en artikel har bjudit mig att omarbeta dem.
MÄRTA LINDEBERG
Källor:
“Gefle och dess slägter” samt “Ur Gävle stads historia” från 1946. De länkade filerna talar för sig själva.
Bibliotekarien som skrev rent dessa teckningar.
Skulpturen av honom.
Från Gästrikland 1936, sid 22.
—————————
Epilog:
Märtas far var stadsbibliotekarien Wilhelm Lindeberg som på sin ålders dagar tog sig för att skriva av Erik Sehlbergs fantastiska manuskript omfattande två tjocka böcker och som tidigare förvarades i Gefle Allmänna läroverks arkiv. Dessa bär titeln “Gefle och dess slägter” och otaliga är de forskare Sverige runt, som öst ur dess rika källa av information. Sällan var de två digra volymerna “hemma” från sina utflykter till de stora biblioteken. Av detta skäl skrev W. Lindberg rent dem i ytterligare ett ex och försåg dem dessutom med register. Till sin hjälp hade han sin dotter Märta som har skrivit denna uppsats och genom detta väcktes hennes intresse för personerna som levde på 1600-talet vilket resulterade att hon själv gav ut en bok 1934 som hette just “Gefle på 1600-talet“. Från denna bok ingår min berättelse omKyrkogatan på 1600-talet.
Märta har även skrivit min berättelse om Kvarteret Södra varvets fastigheter och deras ägare samt Spinnhuset.
—————————————-
Länkatoch Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson
